Tidskrift: Byggnadskultur 1.10 – om fritidshus

27 03 2010

Senaste numret av tidskriften “Byggnadskultur” (nr 1 2010) har just utkommit från trycket, och ger glimtar om vad vi kallas för svenska fritidshus. Här finns ett par guldkorn.

—*—

Några gånger per år dimper det ner ett nummer av Byggnadskultur i brevlådan, med information riktad till de som har intresse för byggnadshistoria, kulturhistoria, byggnadsvård, etc.

Byggnadskultur 1.10 - omslag

Byggnadskultur 1.10 - omslag

Detta års första nummer har temat “Fritidshus”, och det gör några nedslag i landet för att lyfta fram ett par enskilda hus, och för att illustrera allmänna fenomen och principer.

I en inledande artikel (Ann Katrin Pihl Atmer: “Fritidshusets historia”, sid 6-11) får vi en kortfattad historia över begreppet “sommarhus” och hur det så småningom ledde till “fritidshus” och “sommarstuga”.  Hon har skrivit monografier om fritidshus, t.ex. “Livet som levdes där måste smaka vildmark — Sportstugor och friluftsliv 1900–1945” och “Sommarnöjet i skärgården. — Sommarbebyggelse i Stockholms inre skärgård 1860–1915” (båda på Stockholmia förlag). Redan på Gustav III:s tid började man i kretsarna kring kungahuset vurma för speciellt boende på sommaren, i en villa utanför stadens hank och stör. Den riktiga staden var ju liten, så sommarvillor byggdes vid Brunnsviken, på Drottningholm, och på Djurgården. När borgerligheten började växa fram som en maktfaktor under 1800-talet, kom en ny våg av sommarhusbyggande, som skilde sig från tidigare epoker i termer av plats (skärgården blev populär), stil (t.ex. schweizerstilen), och hur husets omgivande miljö formades (vurm för naturen). Under 1900-talet kom så småningom ett par vågor av intensivt byggande av byggnader av lite mindre format — “friluftsstugor”, “sportstugor” — bland annat som en effekt av framväxten av tjänstemannasektorn. Byggandet blev snart industrialiserat, med standardiserade typbyggnader som kunde anskaffas och uppföras för en billig kostnad, och därmed blev åtkomliga även för arbetare med bättre löner. Stilmässigt har de senaste 80 årens fritidshus ibland följt med i allmänna stiltrender inom byggnadssektorn, ibland gått egna vägar. Under 1930-talet började man se fritidshus i funktionalistisk stil, och den skandinaviska stilen från 50-talet färgade av sig på en del fritidsområden. Men intressant nog har vi alltid sett en konservativ skandinavistisk tradition, med fritidshus i timmer eller imiterat liggtimmer; rödfärgade ytterväggar med vita knutar; svenska förstukvistar med tegelpannetäckta tak; etc. Med andra ord, utveckling och smaktrender inom fritidshussektorn är ett intressant fenomen som inte alltid går helt i takt med estetik och smak i samhället i stort.

Erskines "Lådan" -- återuppbyggd på Lovön

Erskines "Lådan" -- återuppbyggd på Lovön

Två andra artiklar tittar lite närmare på två unika svenska fritidshus. Karin Winter (“Livet i en liten låda”, sid 16-20) spanar på Ralph Erskines första egna bostad, en lådformad konstruktion placerad i en skogsbacke. Erskine (född 1914 i London, död 2005 i Stockholm) kom till Sverige 1939, och eftersom kriget bröt ut blev han kvar här. Han gifte sig och byggde åt sig själv en stuga i Lissma (Huddinge), färdig 1942. Denna, kallad “Lådan”, var på 22 m2 (6 x 3.6 m), men trots det till synes lilla formatet — och tack vare smarta inredningslösningar — kunde Ralph och Ruth Erskine och deras första barn använda det som sitt permanenta bostadshus. Exempel på lösningar är bord som fälls upp mot väggen, och sängar som kan hissas upp i taket. Det var ett väldigt otypiskt hus, som skiljde sig från såväl traditionella svenska stilideal som, i många avseenden, från modernismens stilar (såsom klassisk funktionalism). Stugan övergavs senare, förföll och revs, men en trogen kopia byggdes upp på Lovön 1989, som en skyddad arkitekturhistorisk replik.

Kristofer Sjöö (“Att ta vara på sommaren”, sid 22-25) lyfter fram Bruno Mathssons (1907-1988) sommarhus i Frösakull (Halland). I denna egenartade byggnad, uppförd 1960, experimenterar Mathsson med såväl alternativa lösningar för form och struktur, som med ny användning gav byggnadsmaterial. Detta hus var enbart avsett för sommarvistelse, så det har ingen egentlig isolering, vilket medför att hela konstruktionen kunnat göras på ett nätt och lätt sätt … ger en känsla av att fingerade väggar ställts upp i naturen, och magiskt bildas ett fungerande hus. Efter Mathssons död stod huset övergivet under att antal år, började förfalla, men i samband med att Länsstyrelsen i Halland byggnadsminnesförklarade byggnaden startade ett restaureringsarbete som nu har slutförts.

Mathssons sommarhus i Halland

Mathssons sommarhus i Halland

Leif Thorin funderar i artikeln “De lyckligt lottade …” (sid 30-33) på kolonistugans historia, utveckling, dess roll idag, och dess eventuella framtid. Som han påpekar har kolonister en mycket svag besittningsrätt, vilket medfört att många koloniområden i expanderande svenska städer har fått stryka på foten till förmån för olika byggnadsbolags exploatering (“förtätning”). Det finns en intressant kulturhistoria om koloniområden, en historia som riskerar att försvinna då gamla områden försvinner, med sina många “årsringar” av stugor och odlingar.

I “Så här rustade vi Sveas stuga” (sid 40-43) berättar Sten och Kristina Norén om hur de under 15 år, till en materialkostnad av ca 140 000 kronor har renoverat ett förfallet torp från 1800-talet. Det man slås av i denna berättelse är att sannolikheten att gamla hus överlever i det långa loppet är liten. Vad gäller “Sveas stuga” verkar det som om det mesta var i rejält dåligt skick, och att mycket (det mesta?) behövde bytas ut. Vem orkar med ett sådant arbete? Här tog det 15 år, och otaliga mantimmar har lagts ner på detta arbete (nästan helt oavlönad tid!). Det troliga scenariot är att när en nybliven ägare får veta hur eländigt skick en gammal stuga har, ja då beställs väl rivning och byggande av ett nytt industribyggt hus med dagens standard. Tack till Sten och Christina som inte gav upp!

Stugan i koloniträdgården

Stugan i koloniträdgården

Utöver dessa artiklar finns det mycket annat läsvärt, såväl i artikelform som i form av korta notiser.

Sammanfattning

Det roligaste är att bli påmind om Erskines och Mathssons respektive hus. Den historiska betraktelsen är informativ, även om det finns mycket mer — eller mycket annat — som vore värt att berätta i detta ämne. Resten är förnöjsam läsning.

Data

“Byggnadskultur” nr 1 2010 — “Fritidshus” (Svenska Byggnadsvårdsföreningen, 2010) 60 sid, ISSN 0348-6885

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/03/27/tidskrift-byggnadskultur-1-10-om-fritidshus/

Livet som levdes där måste smaka vildmark. Sportstugor och friluftsliv 1900–1945
Advertisements

Actions

Information

One response

13 06 2010
Tidskrift: Kulturens Värld 2010/2 – glimtar « My Back Pages

[…] så är det väl bara en slump att vi här ser en artikel om koloniträdgårdar, efter att i “Byggnadskultur” nr 1 2010 har fått en likartad artikel på samma tema. Här får vi lära oss om hur Anna Lindhagen kring […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




%d bloggers like this: