Bok: “Carl Wilhelmson” — allmogeliv kring Fiskebäckskil

12 03 2010

Målaren Carl Wilhelmson föddes i Fiskebäckskil, och trots att han blev en nationellt erkänd konstnär, så behöll han under hela sin livstid en konkret koppling till sin födelseort. I den här belysta skriften diskuteras hur verk av Wilhelmsons som motivmässigt är knutna till Fiskebäckskil kan konkret knytas till människor och miljöer i detta bohuslänska samhälle.

(För en bredare beskrivning av Wilhelmsons liv och verk,  se “Bok: ‘Carl Wilhelmson’ — målare från det karga Bohuslän till storstaden“).

"Carl Wilhelmson" omslag

"Carl Wilhelmson" omslag

Författaren till den aktuella texten är Sigvard Fjellsson (f. 1938), som tillsammans med bl.a. brodern Kjell år 1970 startade Föreningen Allmogebåtar (FAB).

Det tema som föreningen arbetar inom är just allmogebåtar, de små och medelstora båtar som använts av landsbygdsbefolkningen i sitt dagliga förvärv. Under 50-, 60- och 70-talen var det tydligt att det gamla båtbeståndet — träbåtar byggda av lokala byggare enligt lokala traditioner om material, form och byggnadssätt — var på väg att slås ut, och ersättas av industriellt massproducerade båtar i moderna material. FAB började med dokumentationsarbete, att beskriva båtar och dessas traditionella användning, och publicerade resultaten i en tidskrift (“Träbiten”) som också började publiceras 1970. Senare har föreningen också engagerat sig i restaureringsarbete, med Bassholmens varv som bas för en samling av båtar och redskap.

Tidskriften Träbiten har under sin nu 40 år utvecklats från ett anspråkslöst fanzine i stencilerad form, till högkvalitativt tryck av omfattande sidmaterial. Regelbundet dyker det upp specifika temanummer, som i sin form är på gränsen att kunna kallas bok.

"Kvinna rensar sill", akvarell

"Kvinna rensar sill", akvarell

1989 publicerades Träbiten 66, och det var ett temanummer om målaren Carl Wilhelmson. En koppling mellan å ena sidan  arbetsområdet för tidskriften (och FAB) , och å andra sidan Wilhelmson, är att Wilhelmson föddes och växte upp i Bohuslän, bland fiskar- och sjöfartsbefolkning, och att en stor del av hans målargärning handlar om motiv och teman från den Bohuslänska kusten.

Denna 60-sidiga skrift är för sin omfattning rikt illustrerad, dels med ett flertal färgreproduktioner av målningar och laverade skisser, och några svartvita reproduktioner av målningar, samt med ett större antal samtida och nutida fotografier. Textmassan är därför inte speciellt omfattande, och skall inte ses som ett försök att ge en fullständig belysning av Wilhelmsons koppling till Fiskebäckskil, eller en fullständig verksgenomgång. Snarare är målet med skriften att belysa hur väl förankrad Wilhelmson var i miljön i detta fiskar- och sjöfartssamhälle.

Ett antal utvalda verk diskuteras, verk som är producerade i Fiskebäckskil, och som motivmässigt återger aspekter på människornas dagliga liv. Det som faller utanför är bl.a. de verk som hellre ska ses som naturstudier. Författaren Fjellson diskuterar de utvalda verken — som antingen är kända utarbetade färdiga oljor eller skisser i olja eller akvarell — i två olika dimensioner. Dels i termer av de personer som återgivits, och vilka som stått modell för dessa. Dels i termer av båtar, segling, fiske och andra aktiviteter som direkt eller indirekt förekommer i bilderna.

Det är i denna analys som skriften har sitt unika värde. Klassiska studier av målare och deras verk tar som utgångspunkt ett konsthistoriskt, konstteoretiskt eller konstideologiskt perspektiv, där verk ses som estetiska uttryck vilka möjligen har inspirerats av verkligheten, men där detaljerna i verkligheten inte är speciellt viktiga. Fjellsons ansats är annorlunda. Han tar — eftersom han inte är konsthistoriker — inte ett konstnärligt grepp på bilderna, diskuterar inte disposition och kulör eller skolastiska aspekter. Istället utnyttjar han den kunskapsbas han besitter, vilket är en ingående kunskap om båtar, seglation, fiske och sjöfart, kring Bohuslän under slutet 1800-talet och början av 1900-talet. Detta ger en helt annorlunda syn på Wilhelmsons verk. De ses inte som konstnärliga uttryck, utan som välgrundad dokumentation av liv och leverne i förra sekelskiftets Fiskebäckskil.

"Fiskare", skiss

"Fiskare", skiss

Bland de detaljer i skissen “Fiskare” som lyfts fram är att det är Ivar Svensson som är modellen; han har “halevattar” (vantar med dubbla tummar); byxorna är impregnerade med linoja; etc. Det är sådana detaljer som ger en tydlig och sannfärdig förankring i den plats och den tid som verket utfördes. Och det betyder även att Wilhelmson bekymrade sig om att bilden skulle på ett sant sätt avbilda verkligheten. En nödvändig förutsättning för att verken skall kunna uppvisa denna typ av absolut sanning är att konstnären har en djup kunskap om det som återges. Om en konstnär inte vet funktion och avsikt med olika redskap, inte vet hur olika aktiviteter utförs och varför, ja då kan konstnären missförstå den egentliga innebörden av motivet, och lockas att “förbättra” verkligheten genom att göra den mer konstnärlig. Wilhelmson växte upp i Fiskebäckskil. Hans far Anders var sjöman, och han omkom i ett haveri då Carl Wilhelmsson var nio år. Carl upplevde, som alla andra barn i samhället, på nära håll allt det som utgjorde basen för samhällets överlevnad, och fick en inneboende insikt om allt det som han i mogen ålder kom att återge i form av bilder från Fiskebäckskil.

Så det är detta som är värdet av denna skrift. Att visa på ett aktningsfullt sätt att målaren Carl Wilhelmson aldrig tog riktigt avstånd från den allmogemiljö han växte upp i, trots att han blev en nationellt respekterad konstnär, och hamnade i sammanhang som hade mycket högre social status. I form av sina verk från Fiskebäckskil — där han tillbringade de flesta somrarna efter att ha flyttat till Göteborg och Stockholm — uttryckte han sin insiktsfulla och medkännande respekt för människorna i sin födelseort.

Sammanfattning

En intressant text om Carl Wilhelmsson, strikt fokuserad på bilder från Fiskebäckskil. Dessutom reproduceras några mindre kända bilder och skisser, vilket visar att Wilhelmson kunde uttrycka sig i en friare stil jämfört med de mer kommersiella alster som han mest är känd för. Den realistiska förankringen av bilderna är intressant, dels i termer av de människor som varit förebilder och modeller, dels i termer av de verksamheter, redskap, material etc so bilderna återger.

Data

Sigvard Fjellsson: “Carl Wilhelmson – målaren från Fiskebäckskil”, (Föreningen Allmoge Båtar, 1989) 60 sid, (book at openlibrary.org)

Advertisements




Bok: “Svenska Brott: Från Salaligan till Mattias Flink” — några unika svenska brottsfall

9 03 2010

En tunn bok, som på ett någorlunda lugnt sätt berättar om en handfull svenska brottslingar. Inget egentligt nytt i fallen, så det fungerar mer som en påminnelse om vad som timat i Sverige under 1900-talet.

Bland den finstilta administrativa texten som anger copyright, tryckare, etc, står även att boken är utgiven “i samarbete med tidningen Slitz”. Det gör det lättare att förstå enligt vilka principer boken strukturerats och textifierats. Troligen dök boken upp som en bonus för den som köpte något nummer av Slitz, och då är det ganska klart att det handlar om en målgrupp som inte egentligen har något djupt engagemang i läsning. Tunga, omfattande texter blir tabu, så om man är lite elak kan man kan kalla det textuell snuttifiering.

"Svenska brott" omslag

"Svenska brott" omslag

Boken innehåller 13 kapitel, med runt sju sidor per kapitel. Varje kapitel tar upp ett specifikt brott, eller snarare, en specifik brottsling — även om de flesta brottlingarna i huvudsak blev kända för ett enda brott. Som boktiteln anger, så täcks 1900-taket in, från tågrånaren i Skåne 1907 till till fänriken Mattias Flink i Falun 1994.

Däremellan återberättas några fortfarande vitt kända brott, såsom lasermannen, Åmselemördaren och Norrmalmstorgsrånarna.

Andra brett uppmärksammade fall som här får sina 15 minuter i solen var Salaligan (1930-talet) och Sabbatssabotören (1940-talet).

De flesta andra brottslingar stod i massmedialt ljus under en kortare tid, och var då nationellt kända, men föll sedan snabbt i gömska. Vem kommer nu ihåg fjärdingsman Tore Hedin eller sjukvårdsbiträde Anders Hansson.

Det finns en generell frågeställning kring temat brott och brottslingar, som har en koppling till vad som sägs i denna bok. Och det är frågan om och när vi (i samhället Sverige) för första gången blir utsatta för en allvarlig ny typ av brott. När vi upptäcker att något annorlunda och hotande  även kan hända här.

Blom & Bergström tar upp detta i kapitlet Flygkapardramat, som tar sin utgångspunkt i  attentatet mot jugoslaviska ambassaden i Stockholm (7 april 1971):

Svensken i gemen hade en allmän föreställning om att det var sådant som hände här och var i andra länder. Det var sådant man läste om i tidningen och som man såg på teve. De flesta kände sig trygga i det folkhem siom hade börjat falla sönder i ruiner. Nu tvingades man aningen yrvaket konstatera att gränsen mellan trygg fridfullhet och skoningslös terror inte löpte parallellt med den svenska nationalitetsgränsen. Terrorn hade kommit till Sverige och landet blev en del av världen.

Men om man tittar tillbaka i historien så kan vi se många exempel på sådana “för första gången i Sverige … Då Sverige förlorade oskulden. …”

Några omtalade exempel är:

  • Salaligan (30-talet): en hänsynslös gangsterliga — med mord som modus operandi — som nu sågs i Sverige efter att tidigare varit känt från USA.
  • Palmemordet (1986): politikermord, där vi påmindes om Kennedy-bröderna, ML King, etc.
  • motorcykelligorna (80-talet): interna krig, indrivningsverksamhet mm, efter förebild från USA.

Så det finns många vändpunkter där det skyddande skalet runt folkhemmet Sverige verkar punkterats för gott. Men är detta bara massmedialt skapade opinionsvågor? Eller finns det en grund i folksjälen som gör att vi verkligen känner att något drastiskt har förändrats i den miljö vi lever i?

Troligen är det snarast en fråga om att två faktorer. Dels att en del brott och brottsfenomen är relativt sällsynta, vilket gör att de får utvidgad exponering när de inträffar. Dels att vi har ett begränsat minne, som gör att det som har några år på nacken inte är lika viktigt eller starkt som det som vi just i detta ögonblick konfronteras av.

Och varje generation har väl sina brytpunkter inom kriminaliteten … de brott som var starkt uppmärksammade under den generationens sena tonår till tidig medelålder. De brott som man minns med skräckblandad fascination.

Och vad har vi idag som “den nya typ av brott som Sverige hitintills varit förskonad från”? Är det den nu kända internationella terrorismen? Jag skulle vilja påstå att något liknande hände för runt hundra år sedan — i omvärlden hade anarkisterna genomfört bombattentat, och i Sverige planterade Amalthea-mannen en bomb på det fartyget som användes som logementsfartyg för strejkbrytare. Politiska dåd som drabbar urskiljningslöst — mönstret låter bekant. Men som sagt, det var en annan generation, och dagens generation håller på att skapa sin egen uppfattning om vad som är unika trendbrott i Sverige.

Ska vi förresten skilja mellan politiskt motiverade dåd och mer personligt motiverade brott? Ska vi ha olika förhållningssätt till dessa två typer? Och vem bestämmer vilken typ en viss handling tillhör? Under seklernas lopp har ju politiska frihetsrörelser klassificerats som gansterverksamhter och kriminalitet av ledande makter. Det är enbart i efterhand som vi kanske erkänner att det i grund och botten var en frihetskamp det handlade om, och att den alltså inte bör betraktas som en brottslig verksamhet.

— * —

Som avslutande kuriosa kan det vara värt att nämna att Thomas Quick i den allmänna debatten har fått en så stor roll inom massmördar-/seriemördargenren att alla andra svenska pretendenter på denna titel har kommit rejält i skuggan. Men, som författarna informerar oss, så har vi t.ex. länsfiskal Tore Hedin som 1951 orsakade tio människors död, och vårdbiträdet på Malmö östra Sjukhus som dömdes för elva mord och sexton mordförsök. Varför betraktas, i den massmediala debatten som färgar vår uppfattning, Quick som ett absurt unikum i den svenska brottshistorien — den ende riktige massmördaren?

Sammanfattning

Boken ger någon timmes förströelse, men inget egentligt nytt presenteras.

Data

K Arne Blom, Ulf Bergström: “Svenska Brott: Från Salaligan till Mattias Flink — En studie i svenska brott under 1900-talet” (Boströms Förlag, 1999), 107 sid. ISBN 9172310464 (book at openlibrary.com)





Bok: “Carl Wilhelmson” – målare från det karga Bohuslän till storstaden

6 03 2010

Carl Wilhelmson — en av de svenska målare som vi associerar till Västkusten och speciellt till Bohuslän — porträtteras i denna bok på ett bra sätt. Både hans liv och hans verk beskrivs på ett begripligt sätt, och läsaren får en förståelse för både tidens anda och hur Wilhelmson skapade sitt liv och verk.

Den här boken publicerades i samband med en utställning på Waldemarsudde, som ägde rum 5 september 2009 – 31 januari 2010 — en omfattande retrospektiv utställning med ett 80-tal av Wilhelmsons verk, och gav en bred belysning av av denne svenske målare.

"Carl WIlhelmson" cover

"Carl WIlhelmson" omslag

Wilhelmson är inte lika brett känd och folkkär som Zorn, Larsson och Liljefors, men han är i alla fall erkänd i Västsverige, och framför allt i Fiskebäckskil.

Wilhelmson föddes 1866 i Fiskebäckskil, i en familj med sjöfart som yrkesbas. Han hade två syskon, Anna och Alfred, och då de blev tidigt faderlösa, var modern tvungen att ta på sig försörjningsbördan, bl.a. genom att öppna handelsbod. Wilhelmson visade tidigt intresse och fallenhet för att teckna och måla, vilket senare ledde till att han fick hjälp att genomgå en utbildning inom litografbranschen. Han deltog även i undervisning i det som senare blev Valands konstskola. Vid 21 års ålders fick han stipendium för att vidareutbilda sig i litografi i Leipzig. Ett par år senare begav han sig till Paris för att förkovra sig i konstnärligt målande.

Självporträtt (1888)

Självporträtt (1888)

Redan här märktes att Wilhelmson inte riktigt gjorde samma livsresa som ett stort antal blivande svenska konstnärer. Där andra fick hjälp av stipendier eller mecenater, så att de kunde resa ut i världen och insupa inspiration och teknik, där finansierade Wilhelmson själv sina resor och vistelser, genom att skaffa sig inkomster genom att arbeta av och till som anställd litograf. Det kanske inte kändes lika fritt som att leva på bidrag, men i det långa loppet gav det Wilhelmsson en frihet att själv besluta om hur hans intressen bäst kunde komma till uttryck. Denna sansade attityd till konstnärligt arbete märktes under hela hans livstid, en slags jordnära attityd, till skillnad från idealistiskt konstnärsliv.

Vid 31 års ålder återvänder han till Sverige och Göteborg, där han kommer att arbeta som lärare på Valand under tretton år. 1910 flyttar han till Stockholm, och öppnar en egen privat konstskola, som han driver under 17 år. Från 1925 har han dessutom en lärartjänst på Konstakademin.

Carl Wilhelmson avled 1928, i en ålder av 62 år.

Wilhelmson var alltså konstnärligt verksam under en period i historien — 1880-talet till 1920-talet — med starka förändringar i synen på vad konst är. Från en situation där den klassiska akademikonsten definierade de statiska normerna, till tiden efter första världskriget, då nyskapande konstnärliga uttrycksformer gav konsten en dynamisk karaktär, där innovativitet uppskattades. Följde Wilhelmson med strömmen, eller levde han efter sin egen norm för vad konst är? Man kan i hans tidigare verk tydligt se hur den tidens nytänkande — det som “opponenterna” kämpade och argumenterade för — påverkade Wilhelmson. Det var både en fråga om motivval och visuell utformning och genomförande. I många verk kan man se en djärv penselföring, där målet inte var att dölja målarens teknik, utan att lyfta fram och betona de verktyg som målaren använder. Spår efter expressionismen syns, ibland väldigt tydligt, ibland lite mer dämpat.

Kvinnoportätt (1907)

Kvinnoportätt (1907)

Han kom alltmer att använda en lätt färgpåförning, som låter den vitmenade duken lysa igenom och skapa en lyster i färgytorna. Vissa spår av detta synes i hand tidiga, och mycket kända, Fiskebäckskilmålningar, från 1890-talet in på 1900-talets första decennium. Under tiden därefter märks ett alltmer ljust måleri, med förenklade färgpaletter och ökande betoning på komplementfärger.

Han gjorde under åren tre resor till Spanien, och detta har påverkat honom, i termer av de starka färger som han där fick se — t.ex. starkt kolorerade klänningar och sjalar, i nyanser som inte kunde ses på den nordiska arenan.

Under 1910-talet och framåt kan man se hur Wilhelmson experimenterar med för honom nya måleritekniker. Till exempel, provade han på pointillistiska tekniker, med små färgytor av rena kulörer som tillsammans bildar en upplevelse av nyanser.

Sammantaget kan man säga att Wilhelmson hela tiden höll fast vid det realistiskt figurativa måleriet, och man kan inte se någon direkt påverkan av nya internationella trender. Han påverkades alltså av impressionismen, men banbrytande stilbildningar som kubism, fauvism, expressionism satte inga tydliga spår i hans måleri, förutom försiktigt experimenterande av hur paletten befolkades av färger och hur dessa färger användes.

Vilken betydelse har Wilhelmson idag? Rent konstnärligt är han del av den svenska konsthistorien, sedd i närheten av opponenterna, men aldrig en stridbar barrikadkämpe som en del av hans samtida. Han har, i sin stil, ett mycket gott öga för disposition, former och kulör, och detta är bl.a. det som gör honom värd att se ännu i våra dagar. Sedan kan man även anlägga ett kulturhistoriskt perspektiv, där hans skildringar från Fiskebäckskil måste tillmätas ett stort mått av trovärdighet, och därmed utgör de ögonblicksbilder från livet i den skärgården under decennierna just för sekelskiftet 1900.

Den aktuella boken gavs alltså ut till en retrospektiv utställning, och den har ambitionen att ge en bred och flerdimensionell bild av Wilhelmsons liv och verk. Boken — i formatet 22×27 cm — är rikt illustrerad, och verken är mycket bra reproducerade, i färg i stort format. De flesta bilderna är tryckta på det vanliga matta bokpappret, men nyanserna och färgdjup träder fram på ett helt acceptabelt sätt. Det finns även ett antal reproduktioner på blanklimmat papper, och här är återgivningens kvalitet snäppet bättre.

Texterna är välskrivna, och består av fyra separata bidrag av olika författare, som var och en belyser ett perspektiv på Wilhelmson. Den inledande essän (av Göran Söderlund) ger en bred bild av Wilhelmsons hela liv och verksamhet. Därefter följer en essä (av Fredlund) om hans lärargärning. Den tredje essän (av Hedström) beskriver offentliga verk (muralmålningar, …), och den sista essän (av Lagerman) beskriver livet i Fiskebäckskil under Wilhelmsons barn- och uppväxttid.

Sammanfattning

En njutbar bok om en betydelsefull målare, verksam för runt 100 år sedan. Man får hoppas att fler svenska konstnärer kommer att föräras en liknande återgivning.

Data

Göran Söderlund: “Carl Wilhelmson – Ljusmålaren från Bohuslän“, (Bokförlaget Arena, 2009), 155 sid, ISBN 9789178433087 (book at openlibrary.org)