Bok: “Nazismen i Sverige 1924-1945” — andra perspektiv på “vad vi alla vet”

24 04 2010

1930- och 1940-talens svenska samhälle och politik har diskuterats mycket under de senaste 40 åren, Skuggan av Tyskland och andra världskriget har tidvis legat tung. Många påståenden har upprepats så många gånger att de numera tas för sanningar. Den här boken lyfter fram ett antal av dessa “sanningar” och argumenterar för att sådan vad-vi-alla-vet-kunskap ofta är missledande om inte helt felaktig.

—*—

Författaren talar i förordet om faktoider som utsagor vilka felaktigt tas för att vara sanna. Han säger att det finns en omfattande samling faktoider om Sverige och dess förhållande till nazism och Tyskland. Och i denna bok ger han sig i kast med några av dessa.

"Nazismen i Sverige 1924-1945" - framsida

"Nazismen i Sverige 1924-1945" - framsida

Ansatsen är att (1) kort presentera en faktoid som rent allmänt anses som sanning, eller som någon skribent/journalist återgivit som ett faktum;  (2) formulera ett ifrågasättande; och sedan (3) argumentera för att verkligheten egentligen är/var på ett annat sätt än vad faktoiden säger.

Det är ju en respektabel ansats. Det handlar här egentligen inte om källkritik, av djupstudium i ursprungskällor, utan mer om att kontrastera senare tiders återberättande med mer ursprungligt källmaterial.

Bojerud har några favoritoffer, som han vill belägga med att ha fel på så många punkter att vi alla sedan ska tvivla på det mesta de säger. Ett exempel är Bosse Schön, som i tidningar, teve och böcker (“Svenskarna som stred för Hitler” (2000), “Där järnkorsen växer” (2001), mm) försökt ge en bild av hur 30/40-talet upplevdes på gräsrotsnivå, och hur människor där betedde sig. I Bojeruds bok låter han piskan vina över Schöns rygg ett flertal gånger … “fel, fel, fel!”

Boken som helhet består av närmare 20 kapitel, vilket ger ett genomsnitt av 6-7 sidor per kapitel. De olika kapitlen är även höggradigt fristående från varandra, det finns ingen egentlig tråd som väver samman dessa till en sammanhängande historia. Detta är bl.a. en effekt av anslaget taget i denna bok. Att analysera och kritisera faktoider resulterar i praktiken i en essäsamling, komponerad av fristående delar, där det som håller samman helheten är den gemensamma bakgrunden — “Sverige 1924-45”.

Det är faktiskt så att några essäer egentligen inte berör nazismen och/i Sverige. Det handlar då istället om allmänna politiska och militära aspekter på Sverige i andra världskriget. Men huvuddelen av bokens innehåll faller inom det område som bokens titel annonserar: “Nazismen i Sverige.”

Exempel på teman som tas upp är: svenska nazistiska ledare och organisationer; nazism inom polis och säkerhetsväsende,nazism bland försvarets officerare, svenska soldater i tysk tjänst, Mannerheims ideologiska position, exemplet Sjöbo/Skåne, av nazisterna insamlade register över svenskar, och nazismen i nationella val.

Boken illustreras av samtida fotografier, men dessa har nog tillförts mest för att lätta upp layout, snarare än att de bidrar till fördjupade  insikter.

Författare

Stellan Bojerud. Födelseår: 1944.

Bakgrund: Han blev officer 1966. Efter sedvanlig trupp-tjänst genomgick han Militärhögskolans högre stabskurs (nu Försvarsskolans chefskurs) och var 1986-1994 forskare vid Militärhistoriska avdelningen.

Stellan Bojerud

Stellan Bojerud

Efter en period i stabstjänst som chef för Territorialförsvars-sektionen vid Stockholms Försvarsområde var han 1999-2001 huvudlärare i militärhistoria vid Försvarshögskolan samt därefter fram till sin pensionering 2003 framtids-forskare med uppgift att utreda Network Centric Warfare.

Stellan Bojerud är ledamot av Kungl. Krigsvetenskaps-akademien, korresponderande ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet, ledamot av Svenska Militärhistoriska Kommissionen och ledamot på livstid av US Naval Institute samt Officer dans l’Ordre des Palmes Academiques i Frankrike.

Han har publicerat vetenskapliga avhandlingar vid Krigsmuseet i Athen, Militärhistoriska Institutet i Moskva och Universitetet i Strassbourg samt ha varit timanställd universitetslektor i Stockholm och Uppsala.

Hans militärhistoriska författarskap är mycket omfattande, men har hittills endast utgjorts av essäer i olika samlingsvolymer.

Från förlagets författarpresentation

Kommentar

Den uttalade intellektuella basen för Bojeruds arbete är en syn på historikerns uppgift, nämligen att en historiker ska ta fram fakta om vad som egentligen skedde i historien, skaffa underbyggande argumentation, och sedan återberätta detta. Tyngdpunkten ligger här på vad som är sant . (Denna syn håller inte alla historiker med om)

I huvudsak svarar varje kapitel mot en faktoid, och den beskrivs kort i början av kapitlet. Resten av kapitlets text beskriver vad Bojerud säger vara det verkliga sanningen, som inte överensstämmer med faktoiden.

Den generella grunden för de argument som förs fram mot de kritiserade skribenterna är att de når fel slutsatser. De har antingen  bristande underlag för de uttalade påståendena, eller de tolkar tillgängligt material på ett felaktigt sätt. Det må så vara. Det finns alltid en risk att en historiker övertolkar, läser in mer i materialet än det finns fog för, och omedvetet skapar snedvridning genom att filtrera källmaterial i relevant (det man tar in) resp irrelevant (det man ignorerar).

Men klarar Bojerud sin egen test? Här finns två principiella perspektiv. För det första, har Bojerud tillskrivit “faktoiden” rätt tolkning? Dvs, om skribenten X har sagt “Y”, kan man som kritiker tolka in mer i “Y” än X avsåg. Självklart är det en risk! Och där får man navigera lite försiktigt. När det gäller faktoider så kan man kritisera faktoiden som sådan, i den lite svårgripbara form den har när den sprider sig i sociala nätverk, som skvaller och rykten. I det avseendet är det i många fall en demokratisk rättighet (kanske t.o.m. skyldighet) att desarmera faktoider som kan ge upphov till oönskade effekter. Där är måltavlan något amorft, och  medlen skarpa, och vitsen är att presentera en motbild på ett övertygande sätt.

En annan typ av kritik är den som framförs mot en viss förekomst, en viss uttrycksform. Typexemplet på måltavla är ett citat ur någon tillgänglig källa. Då bör man ha en tydligare bild av vad citatet står för, och vad upphovsmannen i det sammanhanget avsåg att uttrycka. Lösryckta citat kan alltid kritiseras. Bojerud är ibland inte fullständig tydlig, i de fall hans kritik är av denna typ. Kritiken glider ibland lätt över från att vara kritik mot faktoid till att bli kritik mot person. Och då blir formuleringar mer svepande och demagogiska — om inte i form så åtminstone i avsikt  — och därmed mindre välgrundat.

Ett annat perspektiv berör hur Bojerud själv lever upp till sina kriterier på sanning. Generellt sett kan man hålla med om att hans argument har en grund, dvs det finns underlag för att dra hans slutsatser. Men det finns också tillfällen dår han kritiserar någon för att denne gjort en tolkning av ett informationsmaterial, och sedan säger Bojerud i praktiken att “… men så är det inte enligt min tolkning …”.  Dvs Bojerud tillåter sig att göra sådant som han kritiserar andra för att göra.

På en sammanfattande nivå är det tydligt att Bojerud vill tona ner betydelsen av det nazistiska/fascistiska inslaget i Sverige under 30- och 40-talen. Där andra har velat lyfta fram mörka sidor och säga att vi inte får ignorera detta, så kan man tolka Bojerud som om han säger att detta var i Sverige ett marginellt fenomen, som blåsts upp till orimligt stora proportioner. Man kan inte påstå att det är ett uttryck för ett apologetiskt förhållningssätt, men det finns definitivt ett spänningsfält mellan detta och mer agitatoriskt intresse för samma tidsera, såsom manifesterat av Bosse Schön och Tobias Hübinette.

Två av de inledande kapitlen har rubrikerna “Vem är nazist?” och “Nazister och nationalsocialister“, och där finns en ansats att definiera begreppen nazism, fascism, nationalsocialism, etc. Ur akademisk analytisk seminariesynpunkt är det en respektabel uppgift. Men i andra situationer kan det bli kontraproduktivt och missledande. Verklighetens grupperingar är sällan så tydliga i sin ställning att de enkelt kan associeras till en och endast en etikett. Små grupper, i en omvälvande tid, brukade typiskt färdas över den ideologiska kartan på opportunistiskt sätt, vilket ofta gör att en etikettering som “grupp X är av typ Y” inte behöver fånga något basalt i vad gruppen X är. Det framgår bl.a. av beskrivningen av hur olika nazistiska/fascistiska grupperingar agerade på 30-talet i Västergötland (se Dammberg: “Nazismen i Skaraborgs län 1930-45 )

Ett följande kapitel —  “Det nazistiska Sverige” — ger en kondenserad men bra sammanfattning av hur ekosystemet av grupper på högerextrema kanten i det svenska 20- och 30-talen vuxit fram och förändrats. Inom parentes sagt, det vore en intressant övning att beskriva denna utveckling i mer moderna termer — “business models”, “core business”, “mergers & acquistions”, etc. Kanska man då skulle se att det finns större överensstämmelse mellan då och nu vad avser drivkrafter, mekanismer, taktik, etc.

Trots att författaren i sin inledande text positionerar sig som historiker, så finns det brister i utövandet av historikerrollen. T.ex. är mängden referenser till källmaterial torftigt, vilket gör det svårt att kontrollera Bojeruds egna påståenden. Här och där dyker det upp textformuleringar som är demagogiska, och som därför inte riktigt passar in i ett opassionerat objektivt sammanhang. Så med tanke om att bokens upplägg till stor del baseras på kritik mot andra skribenters utsagor, så bör man förstå Bojeruds bok delvis som ett debattinlägg. Därför ska såväl innehållets urval/omfattning som dess språkligt klädda argument uppfattas i kontextet av en sådan debatt. Vilket är ytterligare en anledning till  att förhålla sig kritiskt till Bojeruds text.

Man bör sträva efter att skilja mellan sak och person, men det kan i vissa fall vara relevant att fundera över om eventuella värderingsmönster kan påverka uttryckta åsikter. I det här sammanhanget skulle man kunna uppehålla sig vid att författaren Bojerud är yrkesmilitär, och därför kan ett omedvetet skråtänkande påverka hur han belyser och bedömer relationen mellan nazism och svensk militär. En annan faktor att förhålla sig till kan vara hans senare koppling till Sverigedemokraterna, som ju står för värderingar som ligger farligt nära vissa fascistiska/nazistiska värderingar.

Sammanfattning

En något fragmenterad bok, som inte ger en sammanhängande översikt över nazismen i den tidens Sverige. Den ger några kortbelysningar av ett antal specifika aspekter och fenomen. Trots detta är den informativ, men läsaren kan gärna komplettera med andra källor om den tidens Sverige.

Data

Stellan Bojerud: “Nazismen i Sverige 1924-1945” (Sivart Förlag AB, 2010) 144 sidor; ISBN-10 9185705292; ISBN-13 9789185705290 (book at openlibrary.org)

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/04/24/bok-nazismen-i-sverige-1924-1945-andra-perspektiv-pa-vad-vi-alla-vet/
Advertisements