Tidskrift: Träbiten 148 — glimtar

21 08 2010

Träbiten nr 148 har undertiteln “Från när och fjärran 2”, vilket inte är så informativt. Här finns två huvudartiklar, om “en sista öbo”, och om Herr Arne (ett namn som väl hos vissa av oss väcker några associationer).

Träbiten 148 -- framsida

Träbiten 148 -- framsida

Hemmafiskaren på Hättan

Hättan är en liten ö vid Tjörn, där under många år tullen och lotsen hade en station. Men kring sekelskiftet 1900 hade sådana statliga funktioner centraliserats, så Hättan kom att enbart befolkas av ett fåtal fiskare.

De sista bofasta människorna var John och Borghild Berntsson, samt Birger och Märta Berntsson. John och Birger var bröder, födda på ön, och försörjde sig på småskaligt fiske. Dagliga omkostnader var inte stora, de levde enkelt och klarade sig på fisket (“vi äter fisk sex dagar i veckan”).

I december 1960 gjorde Göteborgs-Posten en artikel om John och Borghild. De kom ditresande med en tullkryssare, talade med de två bofasta, och tog bilder. En observation man kan göra är att det nog var mer givande att vara fiskare då, för femtio år sedan, än nu.

… Fanns det verkligen fisk tillräckligt  i dessa vatten så att man kunde försörja sig på den så sent som på sextiotalet?

De två skäddegarnen som besättningen i tulljakten lade ut och bärgade [denna dag] vid Hättan  i december 1960 hamnade på en presenning i maskinrummet, som erbjöd god arbetsmiljö medan det blåste hård nordan och snöade.

Garnen var fulla med krabba, torsk och plattfisk. Vid sluträkningen blir det 21 krabbor — alla stora — två och ett halvt tjog torsk — fin skivtorsk — och ett halvt tjog plattfisk.

Det fanns fisk i fjorden.

Träbiten 148 -- John och Borghild

Träbiten 148 -- John och Borghild

I våra dagar är väl sådana fångster bara att drömma om. Utfiskningen har gått hårt åt fisket, inte minst inomskärs.

1965 kom elektriciteten till ön, och då fanns bara John och Borghild kvar. Birger hade gått bort året innan, och hans änka Märta flyttade till en annan ö, Dyrön, där hon hade släkt. En kort tid efter elektricitetens ankomst avled även John. Borghild flyttade även hon till Dyrön.

Därmed försvann de sista bofasta på Hättan. Nu används de byggnader som står kvar som sommarviste för dagens svenska medborgare.

Herr Arnes Penningar

Vi har väl alla hört talas om Selma Lagerlöfs roman “Herr Arnes Penningar“,  som utkom 1904. Vissa kanske också känner till Stillers film (“Herr Arnes pengar“) från 1919.

Det är kanske inte så känt att det fröet till berättelsen finns i en verklig historisk händelse.

Herr Arne var präst på och bodde på Solberga prästgård. Solberga församling ligger på fastlandet nordväst om Kungälv.

Vid fastlagstiden 1586 mördades nästan alla i hushållet, de två gärningsmännen tog skattkistan i prästgården och begav sig till Marstrand, troligen med avsikten att snabbt bege sig vidare över havet till säkrare plats. Men de kändes igen av en överlevande piga från Solberga, de greps, och dömdes till döden och stegling.

Träbiten 148 -- Bild ur Stillers fil

Träbiten 148 -- Bild ur Stillers fil

En viktig faktor som skapade förutsättningar för dådet var att Bohuslän vi denna tid var en rik bygd. Det var sillfisket som skapade en slags motsvarighet till senare tiders guldruscher i Kalifornien och Alaska.

Under 1200- och 1300-talen vet vi att sillen gick till runt Falsterbonäset i Skåne. Mellan 1556 och 1589 var det bohuskusten som flödade av sillen.

(Källa: Populär Historia 6/1996)

Alltså drogs många lycksökare hit, och det fanns en hel del rikedom samlat i vissa händer. Att sitta på ett pastorat i Bohusläns kustbygder under denna tid var inkomstbringande. Prästerna engagerade sig ofta i allehanda ekonomiska samarbeten, genom att de investerade medel i fiske och sjöfart, mot del i vinsten. Och det gavs vinster. Så Solberga var säkerligen känt som en rik prästgård. Och därmed ett frestande mål för rån.

I artikeln i Träbiten får vi belysning av Solberga-dådet genom de texter som under århundradena sedan detta dåd. Bl.a. kan vi se hur skeendet successivt utstofferas med mer eller mindre fantasirika detaljer. Krönet nås naturligtvis i och med Lagerlöfs roman, som hon baserar på vad hon i sin barndom hört berättats. Romanen är fiktiv, och ska inte läsas som en dokumentärroman, men den baseras alltså på ett frö av sanning.

Träbiten 148 -- Sillfiske vid Marstrand ca 1890

Träbiten 148 -- Sillfiske vid Marstrand ca 1890

Vad sillen anbelangar, så försvann den senare från Bohuslän, och livet i skärgården återgick till en mer spartansk form. Tills nästa sillperiod anländer … generationer senare. För lite mer än 100 år sedan hade vi den senaste sillperioden (och det kanske var den sista, med tanke på dagens högeffektiva industriella fiske!). En antydan om vad fångster då innebar ges av det här reproducerade  fotografiet som dokumenterar en fångst.

Sillen — eller strömming, som den kallas öster om en nord-sydlig linje dragen genom Kalmar — har vi i Sverige lite ambivalent förhållningssätt till. Sillbordet omgärdas med traditioner. Stekt sill var fattigmanskost. Sillen är numera en ganska dyr fisk. Strömmingen har för mycket ben för dagens “fiskblocks-generation”. Samt att sillen under ett antal epoker varit en källa till rikedom i södra och västra Sverige.

År 1877 inleds den sista sillfiskeperioden inomskärs, och den kom att fortsätta fram till vintern 1905-1906. Sillen kom som under den gamla perioden in till stränderna, och fångades i stora mängder med landvadar. Kulmen nåddes vintern 1895-96 då fångsten uppgick till 214 000 ton sill.

(Källa: Populär Historia 6/1996)

Hur stort sillfisket är nu illustreras av följande figur, där mängden fångad sill under de senaste 30+ åren jämförs med den fångstmängden 1895-96.

Saltsjöfiske sill -- landad fångst

Saltsjöfiske sill -- landad fångst

Källa: “Fakta om svenskt fiske – Statistik till och med 2005” (Fiskeriverket, 2006; se brochyrer);
“Ilandföring av svenskfångad fisk i Sverige och i utlandet” (SCB, 2010)

Med tanke på fångsternas volymskillnaderna mellan då och nu, hur enklare redskapen var då, och hur många människor som var direkt beroende av fisket, ja då förstår vi hur sillepokerna förr gav bättre livsförutsättningar till kustbygdens befolkning, och att det kunde bli tydliga försämringar då sillen försvann igen.

Dessutom …

Om bohusfiskare och -sjömän i Stettin under första världskriget; barken Alfhilds förlisning vid Tasmanien 1907.

Data

Träbiten 148 (Föreningen Allmogebåtar, juni 2010) 38 sid; ISSN 0347-0652.

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/08/21/tidskrift-trabiten-148-glimtar/
Advertisements

Actions

Information

4 responses

6 04 2013
catherine lefebvre

Hello, I am currently doing research on herring and I am interested in old photos such as the one on your blog representing all the fish on the floor. Is there any way I can have a copy of it and the rights to reproduce it?
Thanks in advance,
Catherine,
France.

23 04 2013
whenthenightcomesfallingfromthesky

I do not know who has general rights to these photos.

23 04 2013
catherine lefebvre

Thanks for your answer. As they are very old, I guess they are free of rights. Is there any way I could have a good quality scan ? Sorry to bother you. If you can help, of course I’ll credit you in my book !

1 05 2013
whenthenightcomesfallingfromthesky

I have no other photo formats available than the ones shown on the site. No paper originals or high-resolution scans.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




%d bloggers like this: