Tidskrift: Byggnadskultur 2.10 — kommunikationens fasta byggnader

23 09 2010
"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- framsida

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- framsida

Tidskriften Byggnadskultur ger sig nu ut i det fysiska kommunikationssamhället. Här får vi höra om bilismen och tågen, och se exempel på hur byggnadsideologier och smaker formats runt dessa fenomen i samhället. Det är en intressant belysning av i mångt och mycket “osedda” byggnadskulturer … vi har ju hitintills oftast sett det som funktioner som stöder transport, istället för sammanhang för egna estetiska uttrycksformer.

—*—

Bensinmacken

Bilismen slog igenom på 1920-talet, efter att under de föregående två decennierna varit mer kuriosa och udda företeelser. Ny uppstod bl.a. behovet av att få bilen servad under färd, främst i form av tankning. Så tankställen — det vi nu brukar kalla “mackar” — började dyka upp runt om i landet, i storstäder såväl som i små samhällen.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Macken i Tingsryd

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Macken i Tingsryd

Olle Wilson ger oss en berättelse om hur vi skulle kunna se bensinstationerna som “tempel” där moderniteten och dess status betonades genom formspråket. Naturligtvis har bensinstationernas utseende förändrats under åren, men det har ju även skett med samhällets andra byggnader. Så finns det något speciellt med bensinstationer?

Wilson argumenterar för tesen att bensinbolagen — i form av stora distributörer — medvetet skapade “upplevelserum” där besökare skulle huka sig av vördnad. Ah att ett tidigt formspråk importerades från orienten och Indien, med tydliga klassicistiska inslag som kolonner och kapitäl. Så småningom kom andra formpreferenser in, inte minst i samband med funktionalismen. Men ändå så fanns det speciella arkitektoniska lösningar som särskiljer bensinstationer från andra typer av nyttobyggnader.

Jag tycker att Wilson gör en alltför hård tolkning av de stilinslag som uppvisats av bensinstationer. Det finns nog ingen medveten avsikt från de kommersiella bolagens sida att vilja skapa ett gudomligt intryck. (Till skillnad från vissa epokers och kulturers ansatser att lyfta fram statsmaktens gudomliga karaktär genom att skapa imposanta “tidlösa” offentliga byggnader — se förekomsten av kolonner på amerikanska domstolsbyggnader) En mer rimlig tolkning av oljebolagens val av stila är att de dels försökte hitta en egen profil som skulle särskilja dem från konkurrenterna (“varumärkesigenkännande”), och dels att de ville få tankningstillfället att upplevas som ett smakligt besök och inte ett besök i en smutsig mekanisk verkstad.

Jävre turiststation

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Turiststationen i Jävre

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Turiststationen i Jävre

Vid mitten av 1960-talet byggdes en turiststation vid det som då kallade riks-ettan i Jävre (nuvarande E4:an) , som skulle fungera som en entré till Norrbotten för de besökande som kommer söderifrån. Tanken var i linje med den tidens anda — möjligen att de drog igång idén lite sent — eftersom massbilismen och inrikes bilturism var stadd i stark tillväxt.

Men det blev inte en långsiktigt lyckad lösning. Efter något år skedde högertrafikomläggningen, och byggnaden befann sig alltså på fel sida av vägen för den söderifrån kommande biltrafiken (tänkt att till stor del bestå av nyfikna turister från södra Sverige). Turiststationen blev underutnyttjad, och under följande decennier fanns det år då den stod öde och år då den var plats för udda kommersiell verksamhet.

När det började talas om att riva den drogs en räddningsaktion igång. Myndigheter började se potentialen i byggnaden, och den kunde fungera som en del i en planerad lokalmiljö som kallas “Entré Jävre”. Den har nu pietetsfullt restaurerats, och har återfått sitt 60-talistiska utseende, vilket nu är en uppskattad visuell upplevelse från nuvarande E4:an.

Motellet

Med bilismen kom motorhotellen — eller motellen, som de kom att kallas. En slags hotellverksamhet, men typiskt utformad i långa enplanslängor, där gästerna kunde parkera direkt utanför sin egen rumsdörr. Detta var populärt under många år, men under 1970-talet var denna form av motell definitivt på väg ut. Scandics stora hotellkomplex vid infartsvägar spred sig, och de potentiella kunderna visade sig vara mer attraherade av denna typ av större motorhotell. I princip började skillnaden mellan hotell och motell suddas ut. Det var möjligen placeringen relativt stadskärnor som kom att avgöra om det kallades för motell eller ej.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 - Brännebrona motell

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 - Brännebrona motell

Ett exempel som tas upp i denna artikel är Brännebrona-anläggningen. Vi har nyligen sett den beskrivas i andra publikationer (se t.ex. om Jörnmarks “Övergivna Platser), och det beror nog på att den är en udda skapelse i dagens byggnadsbestånd.

Här får vi ånyo en belysning av Brännebrona. Dess uppgång, dess avstannande, dess fall. Och kanske dess återkomst med något moderniserad  verksamhet. Dess utseende är dock fortfarande igenkänningsbart, och just detta kan visa sig vara den starkaste egenskapen hos Brännebrona, som kanske kan få den att i någon form bevaras för framtiden.

Järnvägsstationer

Järnvägen spreds över Sverige, dels genom statliga satsningar och utbyggnader, dels genom privat skapade järnvägar — med lokal eller regional begränsat verksamhetsområde.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Järle gamla stationshus

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Järle gamla stationshus

Järnvägsstationer byggdes, alltifrån storstädernas imponerande byggnader, som kunde dyka upp i många olika stilar, till landsbygdens oftast mer anspråkslösa skapelser. Järnvägsnätets omfattning har drastiskt minskat under de senaste femtio åren, och därmed blev ett stort antal järnvägsstationer ej längre behövda. Mycket revs, annat såldes av, för användning i annan verksamhet. De som blev kvar har under de senaste decennierna för det mesta undergått moderniseringar, för att bättre svara upp mot en förändrad konkurrensbild gentemot andra typer av kommunikation. Flyget skaffade ju tidigt en futuristisk profil. Flyget var framtiden, och byggnaderna skapades då för att tydligt ha ett modernt uttryck. Den trenden har fortsatt in i våra dagar — ibland med accelererad hastighet — och det ökade det stilistiska gapet mellan järnvägsstationen och flygplatsterminalen. I försök att bättre attrahera resenärer har järnvägsstationer blivit uppsnofsade, med mindre lyckade resultat. I den gamla huskroppen har man genom Potemkinkulisser haft ambitionen att det som resenärer (=kunder) ser skall vara i modern stil

Detta har medfört att det inte finns kvar så mycket av det gamla stationsbeståndet i ursprungligt skick.  I denna artikel lyftas några undantag fram —  såsom Malungs stationshus i 1930-talets moderna (funktionalistiska) stil och inredning, och Bodens stationshus i nordisk stil — som fortfarande är del i järnvägens levande infrastruktur.

Dessutom ges några exempel på stationshus som mot alla odds fortfarande har ett yttre utseende som är ganska oförändrat under hundra år, som Järles station.

Parkeringshus

Om det finns någon typ av byggnader som omvärderats från något positivt till något negativt, så är det parkeringshus. Under decennierna kring 1960 var det status att i svenska städer planera och i många fall genomföra byggnation av parkeringshus i centrala delarna av städerna.  Det sågs dels som en nödvändighet — för att bibehålla kommersen i centrum måste bilarna kunna ta sig in till centrum — och dessutom som ett yttre tecken på modernitet.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Parkaden

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Parkaden

Under senare år har många parkeringshus rivits (t.ex. Elefanten på Norrmalm i Stockholm, byggt 1977 och rivet 2002) eller byggts om (t.ex Grimhild i Uppsala, byggt på 1960-talet och ombyggt till delvis annan funktion 2007). Från att ha lyfts fram som tydliga parkeringshus, ser vi nu hur parkeringsfunktioner som finns har dolts bakom mer konventionella gatumiljöer.

Parkaden  i Stockholm har dock överlevt. Byggd 1963, och inte genomgått några egentliga ombyggnader sedan dess. 2007 blev den officiellt noterad som viktig byggnad att bevara, vilket fick många att höja på ögonbrynen  — “vadå? Ett parkeringshus?”. Men vi kan nog betrakta det som ett värdigt exempel att bevara, för att framtida generationer ska kunna se vilka effekter som den framväxande bilismen förde med sig i stadsmiljön. Parkaden anses också som ett ganska intressant exempel på hur man arkitektoniskt kan skapa ett utseende med variation på gatufasaden, trots att alla sex våningsplanen har exakt samma funktion.

Dessutom …

… det garage där Hewlett Packard (HP) startade sin verksamhet; Flygets Hus i Malmslätt utanför Linköping; byggnadsminnesmärken i Västmanland; m.m.

Data

Byggnadskultur” nr 2 2010 — “På väg” (Svenska Byggnadsvårdsföreningen, 2010) 60 sid, ISSN 0348-6885

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/09/23/tidskrift-byggnadskultur-2-10-kommunikationens-fasta-byggnader/
Advertisements

Actions

Information

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




%d bloggers like this: