Book: “Jack the Ripper”/Francis Thompson — yet another wild guess

29 11 2010

In the autumn of 1888, London was terrified when a series of bestial murders of prostitutes occurred. The murderer — infamously known as “Jack the Ripper” — was never caught, and his identity was never established. For some reason the Ripper phenomenon is still alive, more than one hundred years after that autumn of terror. And there is a special genre of books about the Ripper, where typically a book suggests that some specific individual was the Ripper.  This short book (or, rather, booklet) proposes yet another person as the culprit.

The Ripper murders

During August to November 1888, five women were murdered in the Whitechapel area in London East End. This slum district was populated by the poor, the unemployed, prostitutes, vagrants, criminals, and all sort of people that established society did not want to hear of. A strong tale of life in this part of London is provided by Jack London’s “People of the Abyss” (1903).

The five women were prostitutes — or “unfortunates”, as they were euphemistically called. They were all murdered during the night, and all but one were murdered outside, in streets or backyards. Throats were slashed, they were disembowelled, internal organs removed, etc. And all this happened without anyone noticing that a crime was being committed. And even though some of these victims were discovered just a few minutes after the crime was committed, the murderer was never seen.

At the time, some locals were suspected, like the “Leather Apron” (a Jewish shoemaker named John Pizer), but none could be bound to the crimes.  From a police investigation point of view, the Ripper case remained unsolved (what is now often called “cold case”).

In the 1950s and 1960s, there was a resurge of interest in the Ripper case, and a steady stream of books were published, typically promoting some so far not suspected person as being the true identity of the Ripper. This ranged from insanity cases (James Kelly) to nobility (Royal Prince Albert Victor, grandson of Queen Victoria).

The new suspect

This short book by Richard Patterson proposes another suspect — the poet Francis Thompson (1859 – 1907).

Why suspect Thompson? It seems that there is nothing but the most far-fetched circumstantial evidence. He lived in London at that time. He may have stayed for certain periods in the East End. He was an opium addict, so may have behaved strangely under the influence of that drug. He had some medical training (the knife cuts done by the Ripper could imply that this person possessed some knowledge about human anatomy), but never practices as a physician. Some of his poems contain lines that, with some effort, can be said to express some aggressive attitude towards women.

Taking a step back, that kind of argumentation is really worth nothing at all. One can look at it from the point of view of the three crime components: means, motive, and opportunity. As to means (ability to commit murder), Thompson probably had no more ability than most men-in-the-street. As he never practised the medical profession, it is most likely that he was not skilled with the knife.

As to motive (reason to commit murder), there is nothing that indicates a real reason for Thompson to perform one or more murders.

And as to opportunity, we must realise that London East End was crowded with people, and many of them could possibly be said to have had the opportunity to perform each murder.

Unfortunately, the socio-cultural space of Ripperologists exhibits many of the characteristics of conspiracy theorists. Firstly, that official statements should be doubted as they are probably just false and intended to be misleading. Hence the crime may have been solved by the City police, but it was kept secret for some reason.

Secondly, unless something can be proved to be impossible as an explanation, it is a likely explanation, and may even be proposed as the only explanation.

A sceptics way of looking at Patterson’s book “Jack the Ripper” is very much based on that last perspective, where in effect, the book is saying “as Thompson is not proved to be innocent of these Ripper murders, he is probably guilty”.

Conclusion

A not very rewarding book. The description of the facts of the murders is inadequate, and sometimes misleading. The life and times of Francis Thompson is not systematically described, so we do not get any coherent picture of him as a person. And the connections between Thompson and the Ripper murders is weak, to say the least. Not worth the effort to read it. Read  Donald Rumbelow’s “The complete Jack the Ripper“, to get the known facts, rather than more or less fantastic speculations.

Data

Richard A. Patterson : “Jack the Ripper” (Self-published, Victoria, Australia, 2002), 49 pgs (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/29/book-jack-the-ripperfrancis-thompson-yet-another-wild-guess/
Advertisements




Tidskrift: Kulturens Värld 2010/3 – glimtar

27 11 2010

Modernt och gammalt … tyngdpunkt mot andlighet …  och mot det längre bort liggande utlandet. Kanske kan kallas kuriosa, men det är ju en hårfin skillnad mellan det rena kuriosakabinettet och det som har kulturhistoriskt intresse/värde.

Kulturens Värld 2010 #3 -- framsida

Kulturens Värld 2010 #3 -- framsida

Detta nummer tar oss på en resa över Laos, Stockholm, Etiopien,  Jalta, Norge, Japan, Tanzania. Det finns ingen uttrycklig röd tråd, men det ska man inte vänta sig i den här typen av tidskrift. Här samsas udda företeelser — i tid och rum — som ett slags anarkistiskt utrop om världen. Titta och förvånas. Förstå och förundras. Associera och ställ frågor.

Illustrationen på framsidan kan vara förledande. Det ger ett intryck av att vara ett exempel på en staty från en tid för länge sedan förbi, byggd med tillgänglig sten som material. Men i själva verket är det ett exempel på ett omfattande byggande i armerad betong för mindre än femtio år sedan. Ledaren för en religiöst anstruken sekt fick medlemmarna att konstruera ett otal sådana kvasireligiösa symboler — vissa i kolossalformat — i en park utanför Vientiane, Laos. Ett slags Disneyland i Laos?

Ett par av de övriga artiklarna kommenteras nedan.

“Änglabygget” – etiopiska klippkyrkor

Klippstaden Petra

Klippstaden Petra

På vissa platser i världen och under vissa epoker har man skapat byggnader genom att  hugga ut dessa ur själva berget. Mest känd för oss är nog klippstaden Petra i Jordanien, skapad under perioden 200 BC till 100 AD. Men det finns andra lika imponerande skapelser, som t.ex. klipptemplet Varaha i Indien.

I detta nummer  av Kulturens Värld uppmärksammas ett afrikansk exempel — klipptemplen i Lalibela i norra Etiopien.

De flesta andra uthuggna byggnader i världen har huggits ut ur en vertikal bergvägg, så att byggnaden i viss bemärkelse står på marken. Men klippkyrkorna i Lalibela har skapats genom att hugga ut dem ovanifrån, så de står som i snäva kratrar.

Klippkyrkorna i Lalibela

Klippkyrkorna i Lalibela

De skapades under 1100 och 1200-talen, under en framstående period i den etiopiska medeltiden — under Zagwe-dynastin. Det är totalt fjorton kyrkor som skapades, och de flesta är fortfarande i gott skick. De skapades som kristna kyrkor, och fastän de kanske borde betraktas som rena historiska, världsarvsförklarade artefakter, så är de fortfarande platser för kristen religionsutövning.

Rent estetiskt ska de ses som tecken på hur högt etiopisk byggnadskonst kunde nå för nästan 1000 år sedan.

Det finns likartade uthuggna klippkyrkor på andra platser i det gamla etiopiska kulturområdet, men Lalibela är den internationellt mest kända förekomsten.

“Japanskt världsarv fyller 1300 år”  – klassiska japanska tempel

Nara är en historisk stad inte långt från Kyoto. Det var ett viktigt centrum i Japan under 700-talet, och då skapades en stor uppsättning tempel och andra religiösa uttrycksformer. Vid slutet av det århundradet flyttade maktcentrum bort från Nara, vilket medförde att staden kom i bakvatten och inte genomgick den typ av modernisering som centralorter typiskt utsätts för.

En vy i Nara

En vy i Nara

Här finns ett antal välbevarade buddistiska tempel, som Todaiji, Saidaiji och Gangoji, kejsarpalatset Heijo, och reliktplatsen Kasuga-taisha.

Ett imponerande verk är Buddhastatyn i Todaiji, en 16 meter hög staty gjuten av 500 ton brons, som finns i det “stora Buddha-huset”, som säga vara världens största byggnad gjord av trä.

För en japan kan här finnas mycket att ta del av, medan utlänningar nog bara ser en exotisk yta som är bara “sååå typiskt japansk”.

Dessutom …

… drottning Kristinas triumfbåge från 1650; stämningar i dagens Jalta; Hamsun och Nordlands Fylke; målarna i Dar es Salaam; mm.

Data

Kulturens Värld” nr 3 2010 (Ordens Musik AB, 2010)  66 sid, ISSN 0282-5902

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/27/tidskrift-kulturens-varld-20103-glimtar/




Bok: “Modemedvetna museer” – Nordiska museet ser på sig själv och på modet

22 11 2010

Nu har vi sett årgång 2010 av Nordiska Museet och Skansens årsbok, kanske mest känd under namnet Fataburen. Som vanligt ett genomgående tema. Denna gång Mode, i bemärkelsen stilar i klädedräkter. Blandad kompott: populärt och elitistiskt, intressant och transportsträckor, dåtid och nutid, etc. Intressant i sig, men även som ett metafenomen.

Nordiska Museets årsbok 2010 - framsida

Nordiska Museets årsbok 2010 - framsida

Titeln på årsboken kan verka enkel, men den har många bottnar. Man se det som att museer är medvetna om modets förändring i samhället; är medvetna om vad som kan ses som mode i samhället; etc. Men en mer spännande tolkning är att det handlar om museets förändrade medvetenhet till — förhållningssätt till — att det självt bidrar till att definiera vad mode är och inte är, och vilket värde modet har. Samt att museets verksamhet i det hela taget faktiskt formas av tidsandan, så att den kan ses som ett mode i sig — “musei-essensens mode”.

Begreppet “mode” är flytande. Å ena sidan är det ett högstatusfenomen, ett frontfenomen, något exklusivt, något för ett fåtal, något för trendsättarna. Å andra sidan är det något som förklarar vissa rörelser  avseende stil i bredare befolkningslager. Denna tvetydighet avspeglas på några ställen  i boken, så det kan vara viktigt att som läsare  känna till denna mångtydighet i terminologin.

Svensk landsbygdsklädsel 1930-tal

Svensk landsbygdsklädsel 1930-tal

Följden av kapitel i årsboken belyser några olika perspektiv på modet, varav ett fåtal explicit tar upp hur museet förhållit sig till modet, medan vissa andra tittar på vad som händer ute i samhället.

Nedan följer  reflektioner om några av artiklarna.

Svensk folkdräkt och folklig modedräkt (Håkan Liby)

Här ges en relativt kort men fokuserad berättelse av hur Nordiska Museet, Skansen och Hazelius själv förhållit sig till svenska folkdräkter och insamlandet av dessa. Det sena 1800-talets intresse för folkdräkter återfinns inte bara i Sverige utan i de flesta länderna i Europa. Det sammanfaller — och är en följd av — den framväxande romantiska nationalismen, där nationer i en potentiellt tumultartad omvärld söker en historisk plattform som motiverar dess egen existens och värde. Det fanns alltså ett politiskt motiv bakom folkdräktsintresset. Genom att visa upp hur unikt och ursprungligt dräktmaterialet var, så visar man vilken självständig estetisk folklig kraft som (i detta fall)  Sverige kan uppvisa. Vi existerar som egen enhet, ty se på våra unika folkdräkter.

Festdräkt Åls socken

Festdräkt Åls socken

Detta förde med sig två effekter. Dels att man blundade för hur klädesmodet i själva verket i mångt och mycket var ett “trickle-down”-fenomen under många århundraden, då importerade modetrender i de härskande klasserna så småningom anpassades och togs över av de lägre klasserna. I det tankeramverk som Hazelius varit med om att befästa, så fanns det inga sådana utspädnings och föroreningseffekter.  Bondefolket var oförstört, rent och äkta, och därigenom en spegel i vilken  vi kan se ett äkta och sant Sverige.

Den andra effekten var att insamlandet explicit styrdes mot det som var udda formade klädesplagg. Ju konstigare, desto bättre.Dvs, brett spridda dräktformer ignorerade man, medan undantagen premierades högt. Alltså var inte ens det insamlade materialet representativt för spektrumet av använda folkdräkter.

Det dröjde till långt in i 1900-talet innan museet reviderade sin syn på sitt eget folkdräktsmaterial.

Slutsats: artikeln är en intressant observation av det politiska/ideologiska kraftfält i vilket dräktsamlingarna växte fram.

Guldknappen – ett svenskt designpris (Zingolla Rosenqvist och Elin von Unge)

En blänkare om att museet samlar in “bästa svenska mode”, genom att samla in plagg som blivit belönade med “Damernas Världs” designpris Guldknappen.  Egentligen visa denna artikel hur svårt det är att navigera i nuet, med avsikt att registrera vad viktigt som sker. Det är ju först i efterhand som det blir tydligt vad som är viktigt, och vad som bara var övergående “hype”-vindar. Och vad säger egentligen prisbelönade designplagg om vad som blir mode för massorna?

Dräktbild, modebild och tidsbild (Anna Dahlgren)

Här är en intressant artikel som lyfter fram fotograferna i museets tjänst, och hur de arbetat med dräkter.

I det fotografiska materialet kan man ibland se hur kampen utspelats mellan två kraftfält. Å ena sidan museets didaktiska målsättning att i bild dokumentera på ett objektivt och sant sätt. Å andra sidan hur en fotograf ser estetiska möjligheter i ett material att avfotografera.

Självklart var de tidigaste fotograferna ganska konventionella och ospännande, men relativt snart märks fotografer som har andra ambitioner än att ta “mug shots” av plaggen. Följande bild illustrerar detta.

Nattmössa från Bohuslän (fotograf okänd)

Nattmössa från Bohuslän (fotograf okänd)

Här har ljussättningen valts med speciell omsorg, för att skapa en avsedd illusorisk effekt.

Vi önskar oss fler sådana bilder, som kombinerar dokumentation med visuellt uttryck.

Festligt och fantasifullt : historiska kläder från Skansens barndom (Ann Resare)

Här berättas om hur dräktkammaren på Skansen skapades, som ett rekvisitaförråd för att bekläda de kostymevenemeng som arrangerades under många år. Nu vet vi det.

Trovärdigt och levande : Kläder i Skansens kulturhistoriske förmedlingsarbete (Erik Thorell)

Ett komplement till föregående artikel. Mest intresssant för museiansvariga och museiintressenter: “Vad ska vi göra? Hur ska vi göra det?”. Ger inte så mycket för gemene man.

Schalen – ett modeplagg (Berit Eldvik)

En historisk exposé över schalens uppgång och fall … även om den ju aldrig riktigt försvunnit.

Fransk modebild 1870

Fransk modebild 1870

Den Europeiska varianten av schalen har sitt ursprung i det som hämtades hem på 1700-talet från Kashmir. Det var stora mönstrade, tunna och lätta vävda tygstycken som

man kunde svepa om sig på olika sätt. Det togs emot positivt i de högsta kretsarna, som naturligtvis anpassade form, färg och storlek inför vad som passade bäst som komplement till övriga klädesplagg. Det blev snabbt ett kvinnoplagg, eftersom det såg bra ut för de stillastående poseringar som skulle vara så imposanta. Däremot fungerade inte de flera meter långa schalarna på något tilltalande eller praktiskt sätt i lite mer aktivitetsorienterade sammanhangen, som ritt.

Under 1800-talet utvecklades schalen och förekom i ett antal olika storlekar, där några blev stora som mindre presenningar och bars dubbelvikta, men som ända täckte en stor del av kroppen.

Turnyr (från Wikipedia)

Turnyr (från Wikipedia)

I samband med turnyrens genombrott så försvann schalen från modet. Det gick ju inte att kombinera en heltäckande schal med behovet att visa upp en utbyggd stuss.

De stora schalar som nu inte längre kom till användning som svepning, började nu byggas om till annan användning. Det kunde vara allt från att vara material för kappor och rockar, till att användas som täcken, överdrag och filtar.

Intressant att se hur främmande kulturer bidrar med idéer om uppskattade klädesplagg, speciellt i dessa tider när det finns en sådan rädsla för allt främmande  som har sitt ursprung tillräckligt långt bort.

Elastiska byxor och begrepp :  om haremsbyxor, turkiska byxor, Bloomers, haremskjolar, puffbyxor och seroual (Leila Karin Österlind)

Haremsbyxan i modern tappning

Haremsbyxan i modern tappning

Det här kan ses som en pendang till föregående artikel, eftersom det även här handlar om ett klädesplagg som har ett utom-europeiskt urspring. Haremsbyxan (som i sina varianter alltså går under många olika namn) kommer från Orienten.

Är det ett praktiskt plagg? I vår tid? Eller är det bara en artificiell konstruktion för att skilja sig från mängden?

Artikeln ger några historiska tillbakablickar, men spenderar mer ord på att karaktärisera hur plagget har återupplivats i den moderna tiden. T.ex. av H&M i dessa dagar.

Uniformen i modet, modet i uniformen (Marianne Larsson)

Uniformen är dels en trygg symbol i samhället, men även något hotande. Tryggheten genom att den (i vårt land) representerar det offentliga, tjänstemannen i arbete för oss, trygghet och tillit. Må vara att försvarets vapengrenar är stora symboler för uniformer, men vi har ju allt från spårvägens personal, televerkets, radiotjänst, och gud vet vad. De som får samhällets kugghjul att snurra var ofta införda uniform.

Uniforms-look avsedd att sticka ut

Uniforms-look avsedd att sticka ut

Men sedan har vi förekomsten av uniformer i sammanhang som är sexuellt inte lika accepterade. Manlig homosexualitet och sjömannautstyrseln är ett exempel. En grupp utanför det etablerade samhället lade beslag på symboliken i en uniform som egentligen var en integrerad del av samhället.

Eller sjuksköterskeuniformen och dess förekomst inom olika S&M-sammanhang. Florence Nightingale gav ett änglalikt skimmer åt sjuksköterskan och därmed hennes uniform. Men nu ser vi hur den visuella symboliken kombinerat med sjukvårdens medicinska intimitet erövras av en grupp som vänder etiken upp-och-ned.

Artikeln tar upp några sådana invinklingar, men mest är det en lite tunnare beskrivning av uniformen och dess relation till klädestrender och -regelverk.

Moderna barnkläder och moderiktiga barn (Viveka Berggren Torell)

Barnkläder var väldigt länge något som skapades i hemmen. När skrädderi- och sömmerskeverksamheten flyttade ut en del sömnad utanför hushållets väggar, så stannade oftast tillverkning av barnkläder kvar i hemmet. Sammalunda då konfektionen slog igenom.

Visserligen kom, under 1930-talet, en hel del råd och riktlinjer om barnkläder att publiceras, som en del i byggandet av kunskapsbasen för folkhemmet. “Används dessa material …. Skär till på detta sätt … Sy så här …”.

Andra världskriget blev en skiljedelare. Kanske i och med att fler kvinnor togs i anspråk inom industrin, så att det uppstod en förväntan om att kläder behövde man inte göra själv. Samt den då tydliga trenden mot konsumtions-samhället. Medborgare skulle inte producera i den icke-kommersiella sektorn utan konsumera i den kommersiella sektorn.

Ur en Algotskatalog 1956

Ur en Algotskatalog 1956

Det startade i en funktionalistisk anda — form är en direkt avspegling av bra funktion. Det skulle vara viktigt att barn hade funktionella kläder, kläder för sina behov. Och det gick bra ett tag. Marknadsföring inriktade sig mot föräldrar och kunde hamra in budskapet. Men så småningom insåg kommersiella leverantörer att barn kan utöva påverkan på inköp, så varför inte försöka påverka barnens tyckande och tänkande i “rätt” riktning. Alltså började det dyka upp reklam som barn kunde förhålla sig till, reklam som inte drog sig för att spela på den inbördes konkurrensen mellan barn i samma ålder. Och detta gäller speciellt i termer av skolklasser, där det är lätt att skapa en uppfattning om grupptryck. Och då började stil bli viktigt, på bekostnad av funktion.

Och var barnreklam och klädmode befinner sig idag, ja det är en extrapolering av det som växte fram under 1930- till 1950-talen.

Från Hollywood till Stockholm : representationer av filmstjärnors klädstilar i Filmjournalen 1920-1930 (Therése Andersson)

Holywood och stjärnstatusen har varit en integrerad del i den internationella marknadsföringen sedan 1920-talet. Och att det haft betydelse för klädesmode förvånar inte. Till den absolut dominerande delen handlar det om kvinnomode. För mansmode kan vi väl bara hitta några enstaka exempel på filmindustrins effekter. Ett av de få moderna exemplen är Michael Douglas som Gordon Gecko i “Wall Street” (1987),  där hängslen och viss typ av byxhäng plötsligt blev populärt världen över.

Artikel här tar upp några klassiska kvinnliga filmstjärnor, och hur de marknadsfördes som modeikoner, och hur massmediamekanismerna spred budskapet till stora delar av befolkningen. Javisst, stjärn-status, idol-status och liknande betyder mycket för modet.

Konsumtionens platser : om varuhus, mode och bloggare (Karin Falk)

Lite om platserna där kläder saluförs. Konsumismens framväxt krävde nya kommersiella fora. Urbaniseringen skapade förutsättningar för stordrift. Modetrendens snabbhet behövde nya marknadsföringmedia. Sådant och annat berättas om här.

Mode och återbruk (Anneli Palmsköld)

Kläder som resurs att hushålla med vs. kläder som förbrukningsvara. I dag har vi inte samma normer och förväntningar som fanns i samhället för 50+ år sedan.

Omsorgsfull lagning och omlagning av tröja (för barn?)

Omsorgsfull lagning och omlagning av tröja (för barn?)

Då kläder var dyra, både i material och arbete, skaffade man kläder som skulle hålla och som de yngre generationer skulle “växa till i”. Klädesplagg ärvdes, lagades, återanvändes, tills de var kasseringsfärdiga. Lagning var en konst, speciellt konststoppning där lagningen inte skulle synas. Omsömnad var likaledes en konst, där annorlunda eller mer moderna plagg kunde skapas av äldre och trista plagg.

Numera är det billigare att köpa kläder än att sy dem själv. Bl.a. därför att återförsäljare av klädestyger av marknadsmässiga skäl fokuserar sig på mer högkvalitativa varor. Lågprisimporten av färdiga kläder — gjorda av enklare (= billigare) material — fyller grundbehovet, så det finns inte mycket till incitament att tillvarata kläder och deras material.

Dock har det lite överraskande vuxit fram en till synes ganska omfattande andrahandsmarknad, där kläderna överlever, inte genom att stanna i en familjs hägn, utan genom att “hoppa” mellan användare.

Artikeln beskriver förvandlingen från lagning och återanvändning till modern second hand.

Sammanfattning

En potpurri där vi återfinner några sak- och faktaorienterade artiklar som ger lite vetande. Andra artiklar berör mer museiverksamheten än de fenomen som verksamheten skall informera om, och de är mest intressanta för museisektorn själv.

Det är också viktigt att påpeka att vi ser några olika ansatser i hur artikelinnehållet läggs fram. Vissa försöker hålla sig till ett populärt språk och tydliga begreppsbildningar, vilket bör göra dem åtkomliga för var och en. Andra har dock en tendens att trassla in sig i postmodernistiska och dekonstruktiva jargonger, och det skapar snarare hinder för ett brett förstående av innehållet. Den postmodernistiska skolan (och dess många varianter och avläggare) har ju haft stort inflytande på teoribildningen inom humanvetenskaperna., och kulturhistoria är ett paradexempel på en sådan disciplin. Vi kanske ska vara glada för att inte alla artiklar excellerar i jargonger om “skapade berättelser”, “genderpolitik” och liknande.

Med andra ord, olika målgrupper passar mot olika delmängder av artiklarna, men ingen enskild målgrupp passar till alla artiklarna.

Data

Modemedvetna museer  — Nordiska Museets och Skansens årsbok 2010 (Nordiska Museets förlag, Stockholm, 2010) 260 sid; ISBN-13: 9789171085405; ISSN: 0348971X; (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/22/bok-modemedvetna-museer-nordiska-museet-ser-pa-sig-sjalv-och-pa-modet/




Tidskrift: Träbiten 149 — glimtar

20 11 2010

Det 149:e numret av Träbiten — “Tre arbetslag, historia och båtar” — är ett mellannummer, ett pausnummer. Det fokuserar på några arbetsgruppers verksamhet i dessa dagar, och ger alltså inte så mycket tunga fakta.

Träbiten 149 - framsida

Träbiten 149 - framsida

De tre arbetsgrupperna —  “arbetslag” — är den i Gislövsläge vid Trelleborg, Wetterbygden centrerat kring Jönköping, och Fjäderholmarna i Stockholm.

Tänker man efter lite, så inser man att hela denna rörelse — kvalitativt en folkrörelse, även om inte kvantitativt — baseras på ett antal lokala entusiaster som strålat samman för att kunna åstadkomma en skillnad.

Med skillnad menas att försöka bevara några av de båtar som var såväl vanliga som typiska för regionen. Innan plasten kom i brett bruk byggdes det i trä, olika träslag i olika delar av landet, för olika typer av användning. Och trä bryts ner om det inte underhålls. Så gamla träbåtar som övergivs blir ofta en brädhög på några år.

Men arbetslagen bekymrar sig inte bara om båtarna som ting. Parallellt arbetar man med att bevara kunskapen om arbetet med och kring båtar. Det kan vara fiske, transport, smuggling, kyrkrodd, nätbindning, etc.

Det renoveringsarbete som i praktiken skapade arbetslaget i Gislövsläge var att ta hand om och iståndsätta en träsnipa — Sirmione — byggd 1915 i regionen, och avsedd för kustfiske. Den var vid denna tid (2004) i nedgånget skick, och skulle väl av de flesta betraktas som skrot. Men efter några års insatser av frivilligt arbete, så är den ny åter i seglingsbart skick.

Sirmione vid arbetets start

Sirmione vid arbetets start

Wetterbygdens arbetslag tar bl.a. hand om tre bevarade byabåtar, byggda runt 1860. De vårdas ömt, men trots sin 150-åriga ålder tas de ut på sjön istället för att låsas in i slutna klimatstyrda muséer.

Byabåten Neptun i spännande ljus på Vättern

Byabåten Neptun i spännande ljus på Vättern

Så vi ska nog låta entusiasterna i arbetslagen få lite uppmärksamhet, såsom sker i detta nummer av träbiten. Här lyfts tre lag fram, men det finns 17 etablerade arbetslag från Skåne till Norrbotten. Så mycket arbete sker “under the radar”.

Data

Träbiten 149 (Föreningen Allmogebåtar, oktober 2010) 38 sid; ISSN 0347-0652.

This Page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/20/tidskrift-trabiten-149-glimtar/




Movies: “The Fall of the House of Usher” … early examples of pushing cinematic techniques

1 11 2010

Edgar Allen Poe’s short story “The fall of the house of Usher” has been filmed several times. Two very early examples show how –what then were new — visual techniques are used. Only for the the cinema historians.

—*—

The Edgar Allen Poe short story “The fall of the house of Usher”  (1839) is about two twins — Roderick and  Madeleine Usher — who live in an ancient castle. An old friend of Robert’s is asked to come, to help Robert as he does not feel well. Madeleine is getting successively weaker, and finally dies. Robert is distressed, not sure that his sister is really dead, but finally agrees to her burial. Some time later, one night, a storm breaks loose. Madeleine (or at least her apparition) appears, and Robert and Madeleine fall dead to the floor. The visitor flees the castle, and the castle falls apart and sinks into the lake.

 

Epstein: "...House of Usher" - front cover

Epstein: "...House of Usher" - front cover

 

It is definitely a story in the Gothic tradition. Death, maybe-death, nights, storms, strange signs and indications. Now, Poe is really not a Gothic writer, but it is easy to reinterpret some of his stories as horror stories.

This has been done by the movie industry several times, with different kinds of results. A version quite well-known in its time was the 1960 Roger Corman production, which helped type-cast Vincent Price as “evil man”.

Here we have two early examples of cinematic rendering of the Usher story. They were both produced in the same year (1928), one on each side of the Atlantic,  and with different approaches and fidelity to the original story.

The American film

The American film  “The Fall of the House of Usher” was directed by Watson and Webber, and is a short film (13 minutes) that really does not bother with the story itself. It just picks up a few components (the Usher twins and the visitor; the death of Madeleine; the psychic breakdown of Roderick, the return of Madeleine (dead?, alive?), and the physical disintegration of the House of Usher).

 

Watson&Webber: "...House of Usher" -- interior

Watson&Webber: "...House of Usher" -- interior

 

What the movie does is to offer a portrayal of the psychic breakdown of Roderick, expressed entirely in visual images. Madeleine plays a minor role, as does the visitor. It is all about the state of mind of Roderick. A tormented mind … the pressure that it is subjected to and that it puts on itself … how it looks upon itself and the surroundings … All such things concern mental states, and this is where this film is using novel means to express mental states in images. It has obvious correlations to early German expressionistic cinema in the first half of the 1920s — e.g. The Cabinet of Dr. Caligari (1920), The Golem (1920), Nosferatu (1922), Phantom (1922), Schatten (1923). The horizontal and vertical dimensions are twisted. Corners and angles are unnatural, visual patterns break our expectations, and so on.

 

Watson & Webber: "...House of Usher" -- Madeleine

Watson & Webber: "...House of Usher" -- Madeleine

 

But there is also a second relationship, namely to European surrealistic cinema as started in the mid 1920s — e.g. Entr’acte by René Clair (1924), La Coquille et le clergyman by Germaine Dulac (1928), Un Chien Andalou by Luis Buñuel and Salvador Dalí (1929), L’Étoile de mer by Man Ray (1928), L’Âge d’Or by Luis Buñuel and Salvador Dalí (1930).

As indicated, this film is not telling a story in the traditional sense. It can be understood in two ways. Either as an attempt to find cinematic means to express mental/psychic states, and just using one perspective on Poe’s story as basis. The other way is to see it as methods looking for an objective. Devising novel cinematic methods that break with traditional cinema techniques, … how can I put them to work, more or less as a piece of art? Yeah, perhaps as in this film. So we could equally well  look at it as a technology/technique demonstration, intended to impress with its novel ways of using camera and supporting optical tools and tricks.

 

Watson & Webber: "...House of Usher" -- Madeleine

Watson & Webber: "...House of Usher" -- Madeleine

 

At IMDB there are only three cinema items associated with Watson and with Webber, so what we see here was not carried much further by them into the context of movie production in the US. An interesting example, but not much more.

Conclusion

This film is of interest to those who want to see examples of the evolution of cinema … specifically what happened at the “artish bleeding edge”. Could be shown at the museum of modern art as an early example of what we now call “video art”. Now you know what this work by Watson & Webber looks like 😉

The French film

 

Epstein: "...House of Usher" - Front cover

Epstein: "...House of Usher" - Front cover

 

The French movie — original title “La chute de la maison Usher” — is directed by Jean Epstein, a French director that directed movies from 1922  to 1948. The mise-en-scène we look at here is more faithful to the Poe story. Not that it is a literal transcription of the written story to the screen. No, there are many adaptations made, like turning Madeleine into the wife of Roderick instead of a sister. But most literary sources are tweaked when remade for the silver screen, so this is not a criticism of Epstein.

Is it a horror movie? Yes, and no. There are the typical ingredients of the horror movie, like fog, rain and lightning, unpleasant landscape, trees that look threatening, etc. But the film is not about an outer threat. There is no werewolf or such thing. Even the dead (?) Madeleine is not something that really frightens us. It is, again, a question of how we can frighten ourselves, how we may strain our mind so that it breaks.

The starting point of the storyline is that Roderick is obsessed with painting portraits of Madeleine. He is so focussed on these evolving portraits that he does not really notice how Madeleine is physically deteriorating. The portrait is more important … more true. “There is life in this portrait”; “This portrait is life!”. When Madeleine dies, Roderick is devastated, and not sure whether she is really dead. In the 19th century there was much worry about “like death” bodily states, where some such not-really-dead person was nevertheless  buried … so buried alive. This is the concern of Roderick. Is Madeleine really dead? He becomes more and more distressed, and then the stormy night happens, and Madeleine comes back, all goes “asunder”.

 

Epstein: "...House of Usher" -- Madeleine

Epstein: "...House of Usher" -- Madeleine

 

The visual rendering in this film is quite good for its time. The selection of camera angles sometimes surprises. The positioning of the entites within the rectangular view-port is innovative. But still, much of this film feels aged … a representation of what silent features of its day looked like.

Interestingly enough, Luis Buñuel has writer’s credit for this film. He soon became known (or , rather, infamous) for Un chien andalou and L’Âge d’Or, and much later for his provocative pictures in the 1950s and 1960s. The film “La chute de la maison Usher” is not a Buñuel film. He probably had only minor influence on the final result. But, most likely, Buñuel learnt a lot by being part in the creation of this movie.

Conclusion

All in all, this film succeeds in balancing the Gothic elements with traditional drama elements, and the result is a quite enjoyable experience, if you are willing to ignore a few outmoded acting techniques.

 

Epstein: "...House of Usher" -- Madeleine's coffin

Epstein: "...House of Usher" -- Madeleine's coffin

 

Data

(1) “The Fall of the House of Usher” (1928). Directed by: James Sibley Watson, Melville Webber. Story by E.A. Poe. Starring: Herbert Stern (Roderick Usher), Hildegarde Watson (Madeline Usher), Melville (a traveller). (Movie at IMDB)

(2) “La chute de la maison Usher” (“The Fall of the House of Usher“) (1928). Directed by: Jean Epstein. Written by: Edgar Allan Poe (story), Luis Buñuel, Jean Epstein. Starring: Jean Debucourt (Sir Roderick Usher), Marguerite Gance (Madeleine Usher), Charles Lamy (Allan, The Guest), Fournez-Goffard.  (Movie at IMDB)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/01/movies-the-fall-of-the-house-of-usher-early-examples-of-pushing-cinematic-techniques/