Book: “Dien Bien Phu 1954” — the tragic effects of misjudgements

31 12 2010

In May 1954, the first Indochina war ended with the surrender of the French military garrison at Dien Bien Phu. This was a decisive blow to France as a colonial power. From here and onwards, there was a continuous retreat from the French colonies  (even though the Algerian French thought they could turn history around).

Stone: "Dien Bien Phu" -- front

Stone: "Dien Bien Phu" -- front

But how could it go so wrong? What happened there in the mountains of Vietnam? What could have happened? This book gives some answers, but more or less constrains itself to the military perspective of the events leading up to the defeat in May 1954.

It is always good to be reminded about what happened way back in history. It can even now, nearly 60 years later, give us some hints to why plans have floundered as they have in Iraq and in Afghanistan.

Background

The French colonial empire was created during the 19th century. Africa and Asia were the targets of colonial expansion. And the south-east corner of the Asian mainland was regarded as an important building block in the great French Empire. What is now the countries of Vietnam, Laos and Cambodia were then dominated by the French, and Vietnam was seen as the jewel of that crown.

In 1941, the Japanese invaded South-East Asia, and quickly took control of the territory. When the Japanese capitulation occurred in 1945, the French regained control of their old colonies.

Soon it became obvious that to everybody — the people of Indochina as well as other of people in other colonized parts of the world — the French would not leave Indochina. A nationalistically based liberation movement was now organized, originally populated by persons that had experience from fighting the Japanese.

After failed attempts to negotiate about some kind of  independence of the different regions of Indochina, the liberation front started armed uprisings. The French fought back, but could not really pursue a successful campaign against the Viet Minh, as the liberation army was called. The French could very well dominate in the urban regions, but the countryside was increasingly abandoned by the French.

Finally the French high command decided that a show-down was needed. By concentrating their forces in a special type of environment, they could attract the main parts of the Viet Minh forces, and decisively defeat them once an for all. And that special place was Dien Bien Phu.

The battle of Dien Bien Phu

The area selected was close to the Laotian border, in a broad valley surrounded by higher mountains. The idea was to force the Viet Minh to attack on the floor of the valley, and that is where the superior technical strike potential of the French would make the difference.

The main assumptions were that (1) the artillery of the French would be stronger that the enemy’s; (2) that French air power would be unstoppable, and could strike lethal blows on the Viet Minh; (3) that the French air transport forces would be able to deliver all necessary resources by air from Hanoi or the coast; (4) that the Viet Minh would not be able to establish themselves in the mountains above the valley, as French artillery would keep them down; and (5) that it would be impossible for the Viet Minh to provide artillery fire from the upper mountains.

The French at the floor of the valley, and Viet Minh on the mountains in the background

The French at the floor of the valley, and Viet Minh on the mountains in the background

As it happened, all these assumptions were invalid. The French seriously underestimated the size and energy of the Viet Minh forces, and they also overestimated the possibility of a high-tech armed force to be supplied through air during battle.

What happened was that the Viet Minh laboriously carried artillery pieces up the mountains, dug them in and camouflaged them, and was ultimately able to offer heavy bombardment of the French on the bottom of the valley, from the mountains above. The French were in a sense sitting ducks. Nowhere to run, and not strong enough to attack up the mountain sides.

In parallel, there were infantry attacks on the perimeter of the French fortifications. French outposts far away from the French HQ were overrun. The French were step by step forced to retreat into an area that was week by week becoming smaller.

The end

Finally the French high command understood that this was a losing battle. Not even French air power could be deployed with any success.

Now there happened one of those strange political episodes that we seldom hear about. The French military command proposed that the French government approach the Americans, and ask for their help. Two main options were identified. The first was about the Americans providing massive conventional military resources to get the French out of their troubles. This could be by dispatching large infantry divisions to the Dien Bien Phu area,  providing massive air strike support there, or similar measures. The second idea was that the Americans would drop nuclear bombs on the Viet Minh forces!

That the military situation for the French was desperate is obvious, as the French requests for  American assistance ranged from massive conventional support to support by preposterous means.

Informal contacts with the Americans clarified that the Americans did not want to get involved by taking over the fighting in Vietnam. A main reason was that they were fully occupied in Korea at the time (the Korean war!) and did not want to take on military actions in yet another area of Asia. Also, they were unwilling to be too much associated with the French colonial power. They foresaw that the French would have to leave, and it would be better if the next regime in Vietnam would be willing to have a positive attitude towards the US.

We should probably be grateful that nuclear bomb technology was, at this point in time, not in the hands of the French forces. Their first nuclear test was not performed until 1960.

As it became clear that no military support would come, the French had only three options. Firstly they could simply surrender , with the rationale that the military situation was hopeless. Secondly, they could stay and fight until the end, which would not be very far into the future. Or, thirdly, they could break out of the encirclement, and retire across the Laotian border to safety.

The third alternative was attempted, but it did not succeed. A handful of persons managed to sneak away into the jungle and pass the border into safety on the Laotian side. But the main parts of the troops that attempted this escape were decisively beaten and forced to retire to their old fortifications.

This left only option and and two. And surrender was not contemplated. The French honour required that one fight until definitely beaten in the field. So the military order was: “Fight until the end.”

At 17.30 on May 7, 1954, Viet Minh has conquered the French HQ bunker

At 17.30 on May 7, 1954, Viet Minh has conquered the French HQ bunker

And the end came on May 7, when the Viet Minh forces finally occupied the French HQ in Dien Bien Phu. At that point, the French could  capitulate according to honorable military traditions. 11,000 French military personnel were taken into captivity on that day. Of these, 3,000 would ultimately return to France. The majority of the rest succumbed to the hardship of imprisonment.

Consequences

On the political level, the fall of Dien Bien Phu was a key event that caused the Geneva Accords in 1954, an agreement by which France would leave Indochina. Not only was this the political starting point of the now emerging countries of Indochina. It was also a significant signal to other colonialised countries. Firstly, the independence movements in French North Africa got fuelled by the defeat of the French by native forces. Secondly, this also put pressure on the British in some of their colonies to initiate a process whereby national independence could be achieved.

Conclusions about the book

This book is rather short, but it is well organised as a description of the military adventure of Dien Bien Phu. Its objective is to describe this as a military plan and the way it was executed. So there is quite a lot of discussion of whether this or that was a good military decision.

What is not so strong in this book is the role of  this episode in a global political landscape. What was the political history of the French in Indochina? What were they hoping to achieve by retaining the these as traditional colonies? What political options were contemplated? How did national “home politics” influence the government’s decisions about Indochina? Questions like these are not answered in this book.

Anyway, taking its constraints into account, it is an easily readable and informative book about an episode in history, where a Western power engages in fighting an enemy that is difficult to detect in the landscape. As we currently see some such military adventures going on in our days, it can be wise to see what happened when formally superior forces were defeated by a “barefoot army”.

Data

David Stone: “Dien Bien Phu” (Brassey’s, London, 2004) 128 pgs; ISBN-10: 1857533720; (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/31/book-dien-bien-phu-1954-the-tragic-effects-of-misjudgements/
Advertisements




Bok: “Statlig rasforskning” — vardagen på rasbiologiska institutet

23 12 2010
"Statlig rasforskning"

"Statlig rasforskning"

Det svenska rasbiologiska institutet hade sin beryktade storhetstid från 1922 till 1933. Under de åren var Herman Lundborg — med rollen institutschef — oftast mer av en agitator än en vetenskapsman, och de budskap han marknadsförde hade genklang i delar av det makthavande Sverige. Det mesta som skrivits om institutet har fokuserat på politiska dimensioner och på kultur- och idéhistoriska trender. Denna lilla bok — Gunnar Broberg: “Statlig Rasforskning” — kastar ett intressant komplementärt ljus på institutet och Herman Lundborg, nämligen den administrativa bilden av institutets dagliga verksamhet. Det som här berättas förstärker bilden av att institutet/Lundborg måhända hördes starkt i den publika och icke-publika debatten, men att det inte blev så mycket bestående effekter av dess verksamhet.

—*—

Det som Broberg  redovisar i denna bok baseras på studier i Rasbiologiska institutets arkiv, såsom det bevarats i Uppsala Universitetsbibliotek. I arkivet blandas stort med smått, men inte förvånansvärt är den  övervägande delen av materialet en avspegling av den rutinmässiga vardagen. Och det är just detta som Broberg bearbetar. Dvs, hur kan vi idag beskriva den dagliga rutinen på institutet? Hur administrerades verksamheten? Hur leddes den? Vilka motgångar upplevde institutet? Och vilka framgångar?

Den historia som serveras i boken ger en bild av att Rasbiologiska institutet under hela sin existens levde med vad som upplevdes  som alltför snåla anslag. Och det var nog inte bara en upplevd känsla — det var nog mycket begränsade anslag jämfört med dels vad som externt förväntades att  institutet skulle göra, dels vilka ambitioner Lundborg hade med sitt institut.

Det var en ständig jakt på anslag, en ständig jakt på privata sponsorer och mecenater, med oftast väldigt magert utfall. Trots att kostnaderna ökar över åren — inflationen gör kostnaderna numerärt större — så ökade inte anslagen, vilket i praktiken medförde att anslagen de facto kontinuerligt minskade.

Det fanns i den relativt lilla personalstaben även personkonflikter, som antingen gav upphov till eruptioner och att folk flyttade någon annanstans, eller att agg doldes under en till synes lugn yta. Personalpolitiken fungerade aldrig, bl.a. därför att Herman Lundborg inte kunde hantera sin personal på ett smidigt sätt.

I många avseenden kan de som i dessa dagar arbetar inom akademiska institutioner känna igen sig. “Det är ju så det är för oss, nu. Vi jagar ständigt efter forskningsanslag, och de flesta förslag vi lämnar in resulterar inte i några anslag. Så var inte situationen för det  Rasbiologiska institutet likvärdigt med den situation som är så vanlig för många i dagens forskningsvärld?”

Jo, det kan så vara. Trots alla motgångar och en ekonomi som ständigt framtvingade kompromisser i lagda planer och uttryckta ambitioner, trots detta producerades ett antal doktorsavhandlingar av personal som var verksamma vid institutet. Men även här kan man nog se en analogi till dagens doktorandsituation. Det är oerhört mycket icke avlönat arbete som ligger bakom avhandlingen. Så det var väl därför som personal kunde disputera baserat på arbete utfört vid Rasbiologiska institutet under de kärva åren på 1930-talet.

Dessutom var de teman som bearbetades i avhandlingarna inte direkt i linje med Lundborgs mer extrema vision om vetenskapligt underbyggs rashygien. Personligt erkännande för en doktorsavhandling betyder inte ett erkännande av institutet som en framstående aktör.

Det är därför jag påstår att Rasbiologiska institutet drev och deltog i många propagandaaktiviteter, och skapade under 1920-talet ett visst intresse för rasfrågan och för institutet, men att det inte orsakade så speciellt stora effekter inom det vetenskapliga eller samhället i stort.

Kanske man kan karaktärisera Lundborg och institutet med frasen “tomma tunnor skramlar mest”.

Gunnar Broberg

Gunnar Broberg

Författaren

Född 1942, FD idé- och lärdomshistoria 1976, visiting professor Berkeley 1978, Fellow Wissenschaftskolleg 1987-88, prof i idé- och lärdomshistoria i Lund sedan 1990, fellow SCASSS 1998, dekan hist fil 1998-2002, preses Vetenskapssocieteten i Lund, ordf Kungl. Vetenskapssamfundet Lund, ledamot Statens kulturråd sex år mm.

Forskningsintressen: Linnaeus, Cultural history, History of concepts, Man’s relation to animals.

(från Lunds universitets webbplats)

Sammanfattning

Brobergs “Statlig rasforskning” är en intressant skrift, som ger oss en mer mångdimensionell bild av institutets och dess verksamhet. Han diskuterar inte institutet ur ett idéhistorisk eller kulturhistoriskt perspektiv, inte heller institutets roll i den politiska sfären. Sådana frågor har bearbetats tidigare (se t.ex.  Lennart Lundmark: “Allt som kan mätas är inte vetenskap”, studentuppsatser om rasbiologiska institutet). Nej, här får vi lära oss något om verksamhetens dagliga rutiner, dess förändringar, och olika personers roll i att hålla institutet och dess verksamhet vid liv. Det är väl så nära institutets vardagsliv vi kan komma, så här 80 år efter institutets höjdpunkt. Och den information som vi får här hjälper till att placera institutet på rätt sätt i i rummet av samhällsaktörer.

Ett bra sätt att sammanfatta vad boken handlar om ges av följande citat ur boken själv:

I rätt stor detalj har vi skildrat Statens institut för rasbiologi från de första åren på 1920-talet till dess det uppgår i Uppsala universitet som institutionen för medicinsk genetik 1958. Från början hade det stora förhoppningar knutet till sig, men en bit in på 1930-talet hotade fiasko. Skälet var en tungrodd administration och en otymplig chef. Institutet låg fel politiskt innan vändningen kom vid 1930-talets mitt. Vi har följt verksamheten under dess tre chefer: Herman Lundborg, Gunnar Dahlberg och Jan Arvid Böök. Men institutionshistoria är inte bara ett antal biografier med vidhängande anekdoter. Tycker någon att betoningen legat alltför mycket på chefsnivå har ändå andra namn också beretts plats, liksom den dagliga verksamheten. Framför allt har de första tio-femton åren inventerats, och det av det enkla skälet att källmaterialet är rikare för den perioden. Institutets historia har framför allt setts inifrån, medan samhällsutvecklingen i stort bara skymtat. Detaljrikedom är inte detsamma som fullständighet, men en avsikt med den här studien är i alla fall att så gott det går bevisa vad som egentligen hände. Med hjälp av en sådan faktabetonad historia kan man sedan gå vidare mot en djupare analys.

(sid 82)

Noter

Tack till Gunnar Broberg som var vänlig nog att överlämna ett exemplar av denna bok till mig.

Data

Gunnar Broberg: “Statlig rasforskning – En historik över rasbiologiska institutet” (Idé och lärdomshistoria, Lunds universitet in Lund, Sweden, Andra upplagan, 2002) 108 sid, ISSN: 1102-4313 (book at openlibrary.org).

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/23/bok-statlig-rasforskning-vardagen-pa-rasbiologiska-institutet/




Tidskrift: Kulturens Värld 2010/4 – glimtar

21 12 2010

En spretig uppsättning artiklar, några intressanta, andra mer kuriosa.

Kulturens Värld 2010/4 - framsida

Kulturens Värld 2010/4 - framsida

Kulturens Värld vill ju hålla en bred kulturbevakning, och drar sig inte för att lyfta fram sådant som annars inte skulle anses värt att tryckas och spridas. På gott och ont. Vissa gånger är det en välgärning. Andra gånger något som man kan ignorera.

De nummer som vi sett under den gångna tiden har inte varit temanummer, och så inte heller detta. Det betyder att många kan säkert hitta något som intresserar just dem. Men personligen kändes det denna gång lite för mycket som ett “coffee table magazine” — vackert och trevligt att ha liggande framme som en intellektuell markör, men som enbart ger kort glädje när man börjar bita i den.

Några saker lyfter jag fram här.

“Ensam kvinna bland 1947 års män” – Randi Fisher

Norrköpings museum uppmärksammar Randi Fisher (1920-1997) med en utställning som pågår fram in i nästa år. Fisher tillhörde den unga generationen konstnärer som förespråkade en mer samhällsengagerad konstnärsroll. I demokratisk anda ville de lyfta ut konsten från de slutna, fina salongerna, ut bland folket.

Hennes namn har väl aldrig varit speciellt känt. Hon var en i gruppen 1947 års män (!), en grupp som i övrigt hade följande medlemmar: Lennart Rodhe, Olle Bonniér, Karl Axel Pehrson, Pierre Olofsson,  Olle Gill, Lage Lindell, Armand Rosander, Uno Vallman, Liss Eriksson och Knut Erik Lindberg. Och ja, de flesta av dessa har fått stor ryktbarhet. Men Randi, som enda kvinna i gruppen, fick aldrig samma stora uppmärksamhet och erkännande.

Randi Fisher: Självporträtt 1943

Randi Fisher: Självporträtt 1943

Då nu Norrköpings Konstmuseum gör denna satsning på att lyfta fram en oförtjänt förbisedd konstnär, så passar Kulturens Värld på att ge en kortöversikt över Randis breda, och faktiskt långa, verksamhet som bildkonstnär.

“Kustens Kulturarv” — Norge

Den norska kusten och Norges utsträckta läge i Norra Atlanten var förutsättningar för att Norge kan betrakta sig som ett havets folk. Landskapet och klimatet var inte så vänligt mot traditionell odling, så havet fick fungera som en trygghetsförsäkring. Rikt fiske och transport, och handelsförbindelser till kontinentala Europa och de brittiska öarna, detta bidrog till att levnadssättet vid havet inte försvunnit så snabbt och fullständigt som på många andra ställen i Europa.

Denna artikel tar upp satsningar på kulturarvet i Trondheimsfjorden, speciellt i trakterna i och kring Rissa. Lofotsfisket har varit — och till viss del är fortfarande — en del i det ekonomiska kretsloppet, även om teknik och metod förändrats drastiskt. Men i början av 1900-talet startade en aktiv rörelse för att bevara det som man såg försvinna i och med moderniseringen. Författaren Johan Bojer var en bygdens son, och de teman som han skrev om väckte en bred medvetenhet till liv, om att man skulle vara stolta över vad tidigare generationer åstadkommit.

Nu finns en folkhögskola, i området och ett museum med kustkultur, samt regelbundet återkommande evenemang där man tar del av traditionsfyllda sätt att vara och göra.

Traditionella Åfjordsbåtar byggs fortfarande
Traditionella Åfjordsbåtar byggs fortfarande

Dessutom …

… en snabbtitt på kuststaden Essaouira (Marocko); om Bergholtz klockgjuteri i Sigtuna; ett besök hos konstnären Hans Westlund i Munkfors; om Alexander den store/den förskräcklige; m.m.

Data

Kulturens Värld” nr 4 2010 (Ordens Musik AB, 2010)  66 sid, ISSN 0282-5902

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/21/tidskrift-kulturens-varld-20104-glimtar/




Bok: “Kulturen 2010 – Folkkonst & Design” — Gammalt som inspirerar modernt

17 12 2010
Kulturen 2010 - framsida

Kulturen 2010 - framsida

Årsboken 2010 från kulturhistoriska föreningen i Lund har som tema folkliga former och mönster som på olika sätt inspirerat modern design. Årsboken är en uppföljare till utställningen med samma namn på Kulturen i Lund.

Här kommer några kortare kommentarer om innehållet i några av kapitlen.

“Att formge med den folkliga känslan i behåll”

Modern design plockar upp metoder, tekniker, material och förhållningssätt från gamla tiders folkliga hantverk.

Det som skapar ett visst spänningsfält är att konstnärlig utbildning i allt större utsträckning fokuserar på nya innovativa ansatser, tekniker, material och förhållningssätt. Det är en ideologi som lever kvar alltsedan konstvärlden för hundratrettio år sedan  skakades av den unga konstnärsgenerationens revolt mot det etablerade akademiserade utbildningsväsendet och mot det tillbakablickade konstetablissemanget. Det nya upplevs som bra just därför att det uppstått i den nya världen där tankar och idéer bryter sig loss från gamla traditioner vilka ses som irrelevanta.

Så kan man i dagens värld få något värde av att titta tillbaka och stimuleras av lösningar från historien?

Några konsthantverkare/konstnärer får här uttrycka hur de ser på detta som utmaning och möjlighet.

Bengt & Lotta: "Lyftet" (2003)

Bengt & Lotta: "Lyftet" (2003)

Här finns ånyo ett verk av Katarina Brieditis, ett verk som även omnämndes och illustrerades i tidskriften Konsthantverks första nummer detta år.

“Folkliga förebilder”

Om inredningsarkitekten Åke Axelsson, och hans arbeten med stolar, där idéer plockats upp från traditionella bondestolar, men anpassats och kompletterats för att svara upp mot dagens krav och behov.

“Märk väl!”

Här handlar det om alla de märkningar som sattes på våra föremål förr i tiden. Då vi nuförtiden märker våra ägodelar så är det av stöldskyddsskäl, medan märkning förr i tiden oftast var en del i dekorerandet av föremål.

Tänk på allmogeskåpen, där initialer och årtal ofta målades på skåpdörrarna. Eller de dekorerade och initialmärkta strykbrädena. Eller sänglinne med broderade initialer. Och så vidare.

Här finns mycket roligt att upptäcka, speciellt som man kanske inte är van att detaljstudera vad märkningen uttrycker och hur märkningen utförts.

“Samtal med historien”

Några av vår tids konstnärer lyfts fram, just för att de på sina egna sätt förhåller sig till ett kulturhistoriskt arv.

Matz Nordell: karmstol "I naturen" (2008)

Matz Nordell: karmstol "I naturen" (2008)

“Brudar; jungfrur; prinsessor och annat folk”

Bröllop har alltid associerats till fest och högtid. Bland annat finns det en stor uppsättning stabila traditioner vad gäller det visuella intrycket som ett bröllop ska skapa.

Brudgumsskjorta 1844

Brudgumsskjorta 1844

Hur ska man kläda sig? Hur ska man pryda sig? Vilken roll har bröllopsfotografiet?

“Dräktmod”

Några gamla exempel på dräktmode, och ett antal nydesignade klädedräkter. De senare  beställdes av Kulturhistoriska föreningen, som ett uppdrag till  Beckmans Designhögskola, och det var studerande som genomförde arbetet.

Sammanfattning

Ett blandat potpurri. Saknar ett tydligt fokus. Ger ett intryck av att det är en samling lättviktiga texter, avsiktligt lagda på en nivå som gör att de inte skall kännas tunglästa.- Men det går ut över innehållet, som känns mindre rikt än det annars kunde vara.

Data

Folkkonst & design — Kulturen 2010” (Kulturen i Lund, 2009) 166 sid; ISBN-13: 9789187054013; ISSN: 04545915 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/17/bok-kulturen-2010-folkkonst-design-gammalt-som-inspirerar-modernt/




Tidskrift: Hemslöjden 10/6 – glimtar

14 12 2010
Hemslöjden 2010 #6 - framsida

Hemslöjden 2010 #6 - framsida

Det lackar mot vinter och jul. Det har väl påverkat valet av ett par av artiklarna i detta årets sista nummer av Hemslöjden. En blandning av byggnadshistoria, hushållens verktyg och redskap, konsthantverk, tips om hemslöjdsjulklappar, papper som kläder och smycken,   och några tips om vad som är på gång.

Några inslag nämnes här.

—*—

“Ett hus för helgon”

Ytterlännäs gamla kyrka är en relik från en tidig kyrkobyggnadsepok. Den härstammar från 1200-talet, byggdes ut på 1400-talet och blev församlingskyrka i en allt större församling. Ökat välstånd och längtan efter modernitetens status ledde till att Ytterlännäs Nya Kyrka byggdes runt 1850. I och med att den blev klar så fanns det en stark opinion för att riva den gamla kyrkan. Att underhålla två kyrkor skulle kosta, och att leva med en påminnelse om ett förflutet som man ville lägga bakom sig, det kändes inte heller önskvärt.

Ytterlännäs gamla kyrka

Ytterlännäs gamla kyrka

Men ett par nyckelpersoner i bygden motsatte sig rivning, och de fick sin vilja igenom. Även om den gamla kyrkan under de kommande etthundra åren  underhålls med minimala medel, så fanns den alltså kvar vid mitten av 1900-talet, då man började uppskatta dess värde, och den genomgick en mer genomgripande restaurering.

Kyrkans inre visar än idag på ett konkret sätt hur  medeltida kyrkor såg ut, utförligt dekorerade med bilder och illustrationer av bibliskt grundade sedelärande  historier.

Men den visar även hur en allt större församling kunde härbärgeras. Vid ett senare tillfälle byggdes nämligen två nivåer av läktare in i kyrkorummet.

“Täckena från Hycklinge, Horn och Aska”

Östgötadräll är en vävteknik som hade en utbredning i den södra delen av det östgötska kulturområdet. Rutiga mönster i starka och varma färger.

Östgötadräll

Östgötadräll

Det var varmfodrade täcken,  gjorda i tre lager, med drällen överst; lin, ull eller bomullsvadd emellan; och underst ett bomulls- eller linnefoder.

Tekniken för  östgötadrällen har överlevt, och kanske fått lite av en renässans. Ett ökat intresse att väva drällen samverkar nu med att Östergötlands hemslöjdsförening gett ut en liten bok om detta, med tips och råd om teknik, samt reproduktioner av östgötadräll genom tiderna.

Sparkar från Pite skärgård

Sparkar från Pite skärgård

“Slitstark norrbottning”

Sparken hör till den klassiska  svenska vintern. Se framför dig bilden av ett snötäckt landskap, en lätt plogad väg, och en eller ett par sparkar som färdas fram längs vägen.

Senaste årens vintrar har inte varit vänliga mot sparkåkare i Mellan- och Sydsverige. Snön har ofta lyst med sin frånvaro, eller så har föret på snön inte passat sparken.

Men i den här artikeln ges en tillbakablick på klassiska sparkar. Fokus är sparkmuseet i Piteå, startat 1998 av Thomas Wallstén. Han använde sina kontakter i Pitebygden för att hitta äldre, lokalt tillverkade sparkar, och lagrade upp dem i ett hus på Furunäsets gamla sjukhusområde. Spark efter spark har anlänt, och nu kan man här få en bra översikt över de senaste hundra årens sparkteknologi.

Lite förvånande är sparkens idé inte så gammal.Ett tidigt belägg är från 1872, så kanske det var runt den tiden då konstruktionen hade förfinats till ett användbart redskap för mindre transporter vintertid.

Kommer sparken att utvecklas vidare? Finns det förbättringsmöjligheter? Ja, kanske materialtekniskt, men i övrigt har väl sparken en optimal struktur för sin användning.

“Från kall lera till varmt kakel”

Keramikern Annika Svensson har en lite udda produkt i sitt utbud — en kakelugn. Redan under sin utbildning på HDK hade hon arbetat med att konstruera en kakelugn, och det var faktiskt hennes examensarbete.

Sedan har hon fortsatt med att vidareutveckla teknik och design, och kan nu leverera en kakelugn som både har en traditionellt igenkännlig form i det stora, samtidigt som detaljer och yta har en egen karaktär.

Dessutom …

… kläder av papper; smycken av papper; slå in paket på japanskt vis; enkla julprydnader;

Jenny Blomberg: "Strandvägspromenaden 18 maj 1930" (efter samtida fotografi)

Jenny Blomberg: "Strandvägspromenaden 18 maj 1930" (väv efter dåtida fotografi)

Data

Hemslöjden” nr 6 2010 (Svenska Hemslödsföreningarnas Riksförbund, SHR, 2010) 56 sid, ISSN 0345-4649

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/14/tidskrift-hemslojden-106-glimtar/




Book: “The Blues: A Very Short Introduction” — quick overview of recorded blues

12 12 2010
"The Blues" -- front

"The Blues" -- front

Blues as a musical genre has existed at least for 100 years. It started as a cultural phenomenon in the African American communities in the South, at the start of the 20th century. It has evolved, transformed itself to a style that was accepted across socio-cultural segments of the American society, as well as to large parts of countries with Western culture. It still exists, but no longer with as large a following as during the 1950s to 1970s. This book — “The Blues: A Very Short Introduction” —  tells the history of blues, from its birth, up to around 1960. It gives a good overview of this phenomenon, especially as it offers a different viewpoint compared to many other books about the blues.

—*—

The blues

The first real evidence of the use of the term “blues” appears in the first decade of the 20th century. When W.C. Handy in 1912 published “Memphis Blues”, the mood of that song became popular, and lots of musicians/singers started performing such music.

In 1920, Mamie Smith recorded “Crazy Blues”, released on the OKeh label. It became a huge success, and many other record labels followed suit, and started recording blues songs. Initially they were released as “race records”, restricted to selling to the African American consumers.

The big performers were what was later called the “blues queens”, female singers backed by a band, singing the blues. A big name during that era was Ma Rainey, followed by Bessie Smith and many others.

Some years later, rural blues singers became popular, like Robert Johnson. Towards the end of the 1930s, small blues bands were appreciated by the audience, and several styles of blues began to be distinguished — Texas blues, California blues, Kansas City blues, etc.

After the second World War, what we now call urban blues became the rage. Electrified, rough, strong beat. The Chicago blues style became popular, with names like Muddy Waters, Howlin’ Wolf, Little Walter.

In the early 1960s, the British pop scene transformed itself into the British Rock scene, where many bands started playing classical blues, but in an up-tempo loud style. The Rolling Stones, in the early years, played a lot of blues, picked up from records that you could get from  rare specialist record outlets in Britain.

This caused the blues revival, where the black blues performers from the US now started touring in Europe, playing to enthusiastic white audiences. After some time, concerts started to be organised by US colleges and universities, and then the blues definitely spread out across the US.

In the latest couple of decades, the blues has receded from the main venues. There are still bands playing blues music, both white and black bands, but the earlier robust acceptance by the black communities has declined. The young African Americans have more or less adopted or evolved other musical styles that are not seen as evolved forms of the blues.

The book

The author, Elijah Wald, has in his book “The Blues: A Very Short Introduction” created a condensed history and characterisation of the Blues. In 120 pages, the reader is treated to an appetizing journey across 20th century blues history, and across American geography.

A basic assumption of this book is that we mainly only know about the blues through its recording history. That is, it is only in the last three or four decades that we have any direct knowledge about the way the blues functions in society and in cultural groups. Whatever happened before the 1950s is only preserved in the form of records, and in fragmentary (and not always reliable) recollections of old blues men and women.

For this reason, Wald explicitly takes the approach to discuss the evolution of the blues, as it is now known to us, in the form of recorded blues. He emphasizes that this is maybe not a true reflection of the blues as practised. The recording companies of course made their decisions about what records to release to what kinds of audiences, based on purely profit motives. Why record and release records that would not make a profit? As the African American communities in the first two decades of the 20th century was not regarded as an economically attractive target group, the African American form of the blues was out of scope for the record labels.

By a bit of luck, Mamie Smith’s “Crazy Blues” was recorded and released, and became an impressive commercial success in the African American communities. It seems that this production was more based on what Ma and her musicians performed live to black audiences, than on a packaging that should feel attractive to fairly well-off urban record buyers. The success of this record release caused a lot of record labels to enter this market, releasing race records specifically for that audience. But even so, the choice of artist and material were mostly chosen based on how well-known they were. So despite the fact that music in the genre of blues was now preserved for posterity, it was still a filtered selection of the blues as practised in clubs in the cities, and in juke-joints in the rural areas.

Wald discusses such issues throughout the book. This socio-commercial perspective of blues as a business venture provides a complementary view, compared to more analytical studies of the “pure blues”. For example, Paul Oliver has published a lot about blues as a lyrical art — see  Conversation with the Blues, Volume 1 (1965); Blues fell this morning: Meaning in the blues (w. Richard Wright, 1990). If the latter approach is a deliberate attempt to elevate the blues to the level of art (like poetry), what Wald does is similar to what Dashiell Hammett did to the crime story: “[Hammett] took murder out of the Venetian vase and dropped it into the alley”.

To further integrate blues into the American cultural sphere (rather than look for ways of keeping blues separate from other musical genres), Wald discusses the intertwining between blues and jazz, and between blues and country&western. The moral is that for blues as a general genre, there is a constant exchange of ideas and approaches between the blues sphere and these two other non-blues genres.

This may be a reflection of a changed attitude towards blues as a cultural phenomenon. It was only in the 1950s that blues started to be studied, and for a very long time studying the blues was regarded as not really on par with studies of other recognized kinds of musical styles. A form of music that was practised in juke-joints, and whose lyrics often were more or less sexually explicit, such things were not worthy of intellectual effort. So in order to get some recognition, several pioneers in the study of blues tried to purify the concept of the blues, make it into a form of artistic expression, and exclude everything that concerned commercial perspectives.

Well, for some time now, the blues is recognized as a worthy topic of academic study. And as the blues is regarded as something that has value in itself, there is now a more open attitude towards the way the artistic form relates to society in a broader sense. That is, now we are not bashed for looking at the commercial side of the blues.

So this is one of the added values that we get from this book … clarification of the blues as a business activity. Record companies make business. Touring artists make business. Business decisions are made. And Wald indicates ways in which such decisions have influenced the scope and direction of recorded blues. And in that way, how it has influenced our opinion of how the blues evolved from its early history to where it is now.

The author 

Elijah Wald

Elijah Wald

Elijah Wald is a musician who teaches blues history at UCLA. His books include How the Beatles Destroyed Rock ‘n’ Roll, Global Minstrels , and Escaping the Delta: Robert Johnson and the Invention of the Blues.

From the publisher’s author presentation

Conclusion

Definitely a book that anyone interested in 20th century American music should read. It provides an interesting perspective on the phenomenon of the blues, and as such complements the more academic books that analyse the blues with a more intellectual view of African American culture.

Data

Elijah Wald: “The Blues – A Very Short Introduction” (Oxford University Press, 2010), 152 pgs; ISBN-10: 0195398939; ISBN-13: 9780195398939 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/12/book-the-blues-a-very-short-introduction-quick-overview-of-recorded-blues/




Tidskrift: Byggnadskultur 3.10 — Återbruk av byggnader: vandrarhemmet i Mem m.m.

8 12 2010

Temat för detta nummer av tidskriften Byggnadskultur är återbruk … hur gamla byggnader inte behöver tas bort och ersättas av helt nya byggnader, utan istället kan upprustas så att de dels behåller sin äldre visuella karaktär samtidigt som de stöder moderna användningskrav.

Byggnadskultur 3.10 - framsida

Byggnadskultur 3.10 - framsida

Vi såg ju hur det s.k. rivningsraseriet under perioden 1950 – 1980 fick stora effekter på innerstäderna. Äldre stadsmiljöer försvann, och moderna stadsmiljöer skapades. Naturligtvis blev resultatet en mycket förbättrad inomhusmiljö, där t.ex. primitiva bad- och tvättmöjligheter ersattes av moderna, automatiserade och effektiva miljöer, där dragiga lägenheter ersattes av lägenheter byggda i moderna isolerande material, etc.

Men samtidigt försvann ofta den individuella karaktär som de gamla stadsmiljöerna uppvisat. Allt ersattes med någon slags anonym modernitet, där varje innerstad ofta blev till förvillelse lik andra svenska innerstäder.

Numera har man åtminstone på pappret en mer försiktig attityd. Kulturellt värdefulla miljöer skall om möjligt bevaras på något sätt. Ibland genom att en byggnads inre rumsbildningar uppgraderas; eller genom att det inre radikalt omstruktureras till ny inre användning; eller där kanske enbart en gatufasad bevaras, som en visuell front för en i övrigt fullständigt nykonstruerad huskropp.

Vi får i detta nummer av Byggnadskultur inte en bred översikt över hela detta politiska och byggnadstekniska område. Istället ges några exempel på hur man lyckats genomföra insatser som tar tillvara gamla byggnader.

—*—

Landshövdingehuset före renovering

Landshövdingehuset före renovering

“Landshövdingehuset som återuppstod”

I Göteborg, på adressen Karl Johansgatan 13-17 i Majorna ligger kvarteret Oktanten. I det här området var det de s.k. landshövdingehusen som dominerade — trevåningshus med bottenvåningen i sten och våningsplanen ovanför i trä. Landshövdingehusen var ett led i en 1880-talssatsning på att erbjuda ordnade bostadsförhållanden för arbetarbefolkningen i den snabbt växande storstaden.

Efter 1950 skedde ingen seriöst underhållsarbete på dessa byggnader. Fastighetsägarna såg framför sig ett mer fördelaktigt scenario — i dessa ganska centralt liggande områden borde man riva de gamla fastigheterna och bygga nya “förtätade” fastigheter för fler människor och där högre hyror skulle kunna tas ut. Runt senaste sekelskiftet hade kvarteret Oktanten inte fått något underhåll på tjugo år, och totalt förfall låg nära.

Landshövdingehuset - nästan färdig renovering

Landshövdingehuset - nästan färdig renovering

Efter att en folklig opinion växt fram kring ett bevarande av Oktanten, så kom det till sist fram en överenskommelse mellan staden och fastighetsägaren (JM-Bygg) om att ta fram en bevarandeplan. Målet var att i så stor utsträckning som möjligt bevara husets karaktär — invändigt såväl som utvändigt — men få lägenheterna att uppfylla fullt modern standard.

Detta blev stora utmaningar för arkitektarbetet. Hur kan man balansera egenskaper hos gamla tekniska lösningar mot normerande nya krav på fastigheter och boende? Kompromisser fick man göra, men viljan var att bevara — och även återställa — så mycket som möjligt av fastighetens utseende när det var nybyggt.

Slutsatsen av artikeln är att “man kan om man bara vill”. Och det kan ses som en förebild för andra platser att ta efter.

“När larmet tystnar”

Här handlar det om hur gamla industriområden i Nacka förvandlades till moderna kommersiella områden och bostadsområden.

Närheten till Stockholms City gör Nacka attraktivt, och detta i kombination med allmän närhet till natur och vatten (t.ex. Nacka Strand, och Järla sjö) är naturligtvis attraktivt. Så efterfrågan finns, och möjligheterna att exploatera områdena är stora.

Vi har numera ganska stor erfarenhet av att förvandla industribyggnader till något som skapar attraktiva möjligheter för nutida behov. Vi ser flera exempel på detta inom Nacka, t.ex. gamla turbinhallen i Järla sjö eller motorverkstäderna i Nacka Strand.

I denna artikel ges en snabböversikt över mål och medel för hur man transformerat industrimiljöer till attraktiva kommersiella miljöer inom Nacka.

“Bruk och återbruk på landet”

Om hur landsbygdens yrkesmässigt använda byggnader kan få nytt liv. Det finns ju numera många ladugårdar, stall, svinstior, och gud vet vad, som inte längre är i användning. Kan man återanvända dessa på något förnuftigt sätt?

Vasskrake i Söne

Vasskrake i Söne

Här ges några exempel på återanvändning. T.ex. det gamla svinhuset som numera är verkstad för “Silléns fönsterhantverk”.

Dessutom illustreras en återuppväckt byggnadstyp — vasskraken. Det är en enkel konstruktion uppförd vid vatten, för förvaring i mindre skala av t.ex. redskap och verktyg, dvs en enkel fiskebod. Den är egentligen ett stort A-format vasstak, med en enkel plankgavel med dörr. Mycket enkel konstruktion, som nog förr i tiden kunde smällas upp snabbt för att täcka omedelbara behov.

Nykonstruerade vasskrakar har börjat dyka upp lite här och där i Västsverige.

“Magasinet som blev vandrarhem”

Mem ligger vid Göta kanal, och var under kanalens glansdagar en omlastningsplats för ut- och inskeppning. Där konstruerades det stora hamnmagasinet, som kanske kan kännas malplacerat där det ligger ganska ensamt, vid kanalen, i denna lantbruksbygd.

Vandrarhemmet i magasinet i Mem

Vandrarhemmet i magasinet i Mem

Magasinet är lika gammalt som kanalen själv. I början av 1830-talet placerades det vid Mem, och användes för lagring. När 1900-talet bröt in så minskade transporterna på kanalen, järnvägen tog över allt mer, och nu minskade behovet av lagringsbyggnader utanför de stora hamnorterna längs kanalen. Magasinsbyggnaden i Men hölls dock vid liv. Det reparerades under 1930-talet, under 1950-talet, och ånyo på 1960-talet.

Runt 1990 initierades en utredning om vad man skulle göra med byggnaden. Det fanns akut reparationsbehov, men det fanns också en uttalad önskan om att byggnaden skulle kunna komma till praktisk användning. Resultatet av utredningen blev en reparationsplan, inriktad mot att skapa ett vandrarhem i magasinet, kombinerat med servicebutik, och utställningsytor.

Denna ombyggnad blev lyckad (färdig 1995), både i termer av att den yttre — och i mångt och mycket även den inre — miljön bevarades, samtidigt som praktisk vandrarhemverksamhet kunde bedrivas.

“Att återbruka kunskap”

Denna artikel handlar om hur man återupptäcker gammalt hantverkskunnande, och varför det ska anses som viktigt.

Det finns två huvudtyper av nytta av sådan kunskap. För det första att man kan bättre förstå vilka materialval som gjordes förr i tiden. Vilket material användes var?

För det andra att man vet hur man man rent praktiskt arbetar med dessa material. Vilka verktyg användes? Vilken tid på året?

T.ex. vad gäller puts på byggnader. Med vilka ingredienser och i vilka proportioner blandades puts som skulle sitta på en reverterad byggnad? På en stenbyggnad?  Och hur lade man på putsen för att den skulle ge bäst skydd?

Artikeln lyfter fram detta kunskapsområde och ger några konkreta exempel.

“Att återanvända en stad”

Här handlar det om tankar och idéer om hur man kan hantera Kiruna. Som bekant kommer gruvbrytningen att framtvinga att stora delar av gamla Kiruna måste överges.

Frågan är hur man kan förhålla sig till detta. Ska man bara riva gamla Kiruna och bygga ett nytt centrum lite längre bort? Eller ska man flytta byggnader från sina nuvarande platser i Kiruna till en ny ny plats, och på så sätt återskapa den karaktäristiska stadsmiljön i Kiruna.

Här diskuteras bl.a. ett förslag om hur man kan  flytta Kiruna stadshus (ritat av Artur von Schmalensee och byggt 1959-1962) från sin nuvarande plats till tt mer framtidssäkrat läge.

“Föreningen som vet sitt värde”

Ett intressant framlyftande av bostadsrättsföreningen Solhjulet i Sollentuna, som disponerar runt 20 fastigheter med tillsammans ca 700 lägenheter. Området byggdes under de första åren av 1960-talet.

Det intressanta är att bostadsrättsföreningen medvetet strävat efter att bevara — och så gott det går, återställa — den ursprungliga karaktären hos området. Det handlar om allt från yttre lyktbelysning till namntavlorna i portarna. Man har motstått den förhärskande trenden att ersätta alla ytterdörrar med “fina underhållsfria aluminiumdörrar”, och istället satsat på att renovera och underhålla sina unika trä- och glasingångar.

Som en liten, men ideologiskt betydande, detalj kan man nämna att när den lokala restaurangen ville byta ljusskylt, så gav bostadsrättsföreningen ett bidrag så att man slapp dagens ljuslådor i pressad plast, och istället kunde montera en för 1960-talet tidstypisk neonrörsskylt.

Data

Byggnadskultur” nr 3 2010 — “Återbruk” (Svenska Byggnadsvårdsföreningen, 2010) 60 sid, ISSN 0348-6885

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/08/tidskrift-byggnadskultur-3-10-aterbruk-av-byggnader-vandrarhemmet-i-mem-m-m/