Tidskrift: Kulturvärden 3 2010 – glimtar

"Kulturvärden" 2010 #3: framsida

Statens Fastighetsverk har i detta nummer av sin tidskrift “Kulturvärden” gett oss ett spretigt potpurri av teman. Kanske något för den som är intresserad av kungsgårdarna?

—*—

Fyrvaktare och lotsar

Häradsskär i Gryts skärgård är ett typisk exempel på vad som i gångna tider var platser med samhällsviktig verksamhet, men som idag inte längre är viktigt av samma skäl. Tidigare fanns det många fyrvaktare och lotsar runt Sveriges kuster. Fyrvaktarna har successivt försvunnit, i och med att helautomatiserade fyrar tagit över, som dessutom ofta lagts på andra platser än de gamla fyrplatserna. Lotsarna har också minskat i antal. Inte för att sjöfartens omfattning minskat, utan för att den karaktäriseras med andra profiler än tidigare. Sjötransport koncentreras till vissa större hamnar, vilket minskar eller eliminerar behovet att lotsa in till många orter utan stora kommersiella hamnanläggningar. Och fartygen har blivit större, så det är färre transporter än tidigare som behöver lotsassistans.

Så vad händer då med fyr- och lotsplatserna?

Lotsutkiken på Häradsskär

Häradsskär får i detta nummer av “Kulturvärden” ses som ett exempel på hur det fortfarande finns engagemang för att hålla kvar något av stämningen kring fyr/lots-platser. Ännu så länge finns det kvar personer som tidigare hade arbetat inom fyrvakteri och lotseri. De har varit av stor nytta för att få igång en bevarandeprocess kring sina tidigare arbetsplatser.

Och Fastighetsverket ser naturligtvis positivt på detta, eftersom det skapar förutsättningar för att verket ska kunna bevara dessa kulturhistoriskt intressanta platser.

Kungsgårdar

Tidigare var kungsgårdarna de platser i Sverige som de svenske konungarna pendlade emellan. Istället för att transportera livsförnödenheter, så transporterade man konsumenterna istället.

Så småningom blev transportmöjligheterna bättre, liksom förbehandlings- och lagringsprocesser bättre, och därmed kunde Stockholm så småningom stiga fram som den plats där kungen skulle befinna sig.

Kungsgårdarna behölls i kungens ägo (senare i statens ägo) och producerade alltmer för avsalu, så att de kunde leverera inte bara lantbruksprodukter utan även pengamässig avkastning. Nu finns det tjugo kungsgårdar i statlig ägo.

I dagens läge är kungsgårdarna utarrenderade, och drivs i praktiken som vilket arrendebruk som helst.

Men i och med att dessa kungsgårdar befunnit sig i offentlig ägo så länge, så finns det ett kulturhistoriskt värde i dessa anläggningar. Det betyder bl.a. att där det finns kulturhistoriskt intressanta byggnader eller sätt att använda gårdsytor, där bör fastighetsverket ta bevarandeansvar.

I ett antal artiklar tas olika perspektiv på kungsgårdarna upp: historia; fastighetsverkets ansvar och insatser; arrendatorernas perspektiv;  etc.

Dessutom …

Pegasusporten, Vita Stallet, Strömsholm

… ett bilduppslag om gamla portar; kultur/miljövård i statliga skogar (883 000 hektar); flygbaserad övervakning av skogsbestånd; kinesiska utställningen i bergrummen under skeppsholmen.

Data

“Kulturvärden” nr 3 2010 (Statens fastighetsverk, 2010)  40 sid, ISSN 1104-845x

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/01/tidskrift-kulturvarden-3-2010-glimtar/

Book: “Jack the Ripper”/Francis Thompson — yet another wild guess

In the autumn of 1888, London was terrified when a series of bestial murders of prostitutes occurred. The murderer — infamously known as “Jack the Ripper” — was never caught, and his identity was never established. For some reason the Ripper phenomenon is still alive, more than one hundred years after that autumn of terror. And there is a special genre of books about the Ripper, where typically a book suggests that some specific individual was the Ripper.  This short book (or, rather, booklet) proposes yet another person as the culprit.

The Ripper murders

During August to November 1888, five women were murdered in the Whitechapel area in London East End. This slum district was populated by the poor, the unemployed, prostitutes, vagrants, criminals, and all sort of people that established society did not want to hear of. A strong tale of life in this part of London is provided by Jack London’s “People of the Abyss” (1903).

The five women were prostitutes — or “unfortunates”, as they were euphemistically called. They were all murdered during the night, and all but one were murdered outside, in streets or backyards. Throats were slashed, they were disembowelled, internal organs removed, etc. And all this happened without anyone noticing that a crime was being committed. And even though some of these victims were discovered just a few minutes after the crime was committed, the murderer was never seen.

At the time, some locals were suspected, like the “Leather Apron” (a Jewish shoemaker named John Pizer), but none could be bound to the crimes.  From a police investigation point of view, the Ripper case remained unsolved (what is now often called “cold case”).

In the 1950s and 1960s, there was a resurge of interest in the Ripper case, and a steady stream of books were published, typically promoting some so far not suspected person as being the true identity of the Ripper. This ranged from insanity cases (James Kelly) to nobility (Royal Prince Albert Victor, grandson of Queen Victoria).

The new suspect

This short book by Richard Patterson proposes another suspect — the poet Francis Thompson (1859 – 1907).

Why suspect Thompson? It seems that there is nothing but the most far-fetched circumstantial evidence. He lived in London at that time. He may have stayed for certain periods in the East End. He was an opium addict, so may have behaved strangely under the influence of that drug. He had some medical training (the knife cuts done by the Ripper could imply that this person possessed some knowledge about human anatomy), but never practices as a physician. Some of his poems contain lines that, with some effort, can be said to express some aggressive attitude towards women.

Taking a step back, that kind of argumentation is really worth nothing at all. One can look at it from the point of view of the three crime components: means, motive, and opportunity. As to means (ability to commit murder), Thompson probably had no more ability than most men-in-the-street. As he never practised the medical profession, it is most likely that he was not skilled with the knife.

As to motive (reason to commit murder), there is nothing that indicates a real reason for Thompson to perform one or more murders.

And as to opportunity, we must realise that London East End was crowded with people, and many of them could possibly be said to have had the opportunity to perform each murder.

Unfortunately, the socio-cultural space of Ripperologists exhibits many of the characteristics of conspiracy theorists. Firstly, that official statements should be doubted as they are probably just false and intended to be misleading. Hence the crime may have been solved by the City police, but it was kept secret for some reason.

Secondly, unless something can be proved to be impossible as an explanation, it is a likely explanation, and may even be proposed as the only explanation.

A sceptics way of looking at Patterson’s book “Jack the Ripper” is very much based on that last perspective, where in effect, the book is saying “as Thompson is not proved to be innocent of these Ripper murders, he is probably guilty”.

Conclusion

A not very rewarding book. The description of the facts of the murders is inadequate, and sometimes misleading. The life and times of Francis Thompson is not systematically described, so we do not get any coherent picture of him as a person. And the connections between Thompson and the Ripper murders is weak, to say the least. Not worth the effort to read it. Read  Donald Rumbelow’s “The complete Jack the Ripper“, to get the known facts, rather than more or less fantastic speculations.

Data

Richard A. Patterson : “Jack the Ripper” (Self-published, Victoria, Australia, 2002), 49 pgs (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/29/book-jack-the-ripperfrancis-thompson-yet-another-wild-guess/

Tidskrift: Kulturens Värld 2010/3 – glimtar

Modernt och gammalt … tyngdpunkt mot andlighet …  och mot det längre bort liggande utlandet. Kanske kan kallas kuriosa, men det är ju en hårfin skillnad mellan det rena kuriosakabinettet och det som har kulturhistoriskt intresse/värde.

Kulturens Värld 2010 #3 -- framsida

Detta nummer tar oss på en resa över Laos, Stockholm, Etiopien,  Jalta, Norge, Japan, Tanzania. Det finns ingen uttrycklig röd tråd, men det ska man inte vänta sig i den här typen av tidskrift. Här samsas udda företeelser — i tid och rum — som ett slags anarkistiskt utrop om världen. Titta och förvånas. Förstå och förundras. Associera och ställ frågor.

Illustrationen på framsidan kan vara förledande. Det ger ett intryck av att vara ett exempel på en staty från en tid för länge sedan förbi, byggd med tillgänglig sten som material. Men i själva verket är det ett exempel på ett omfattande byggande i armerad betong för mindre än femtio år sedan. Ledaren för en religiöst anstruken sekt fick medlemmarna att konstruera ett otal sådana kvasireligiösa symboler — vissa i kolossalformat — i en park utanför Vientiane, Laos. Ett slags Disneyland i Laos?

Ett par av de övriga artiklarna kommenteras nedan.

“Änglabygget” – etiopiska klippkyrkor

Klippstaden Petra

På vissa platser i världen och under vissa epoker har man skapat byggnader genom att  hugga ut dessa ur själva berget. Mest känd för oss är nog klippstaden Petra i Jordanien, skapad under perioden 200 BC till 100 AD. Men det finns andra lika imponerande skapelser, som t.ex. klipptemplet Varaha i Indien.

I detta nummer  av Kulturens Värld uppmärksammas ett afrikansk exempel — klipptemplen i Lalibela i norra Etiopien.

De flesta andra uthuggna byggnader i världen har huggits ut ur en vertikal bergvägg, så att byggnaden i viss bemärkelse står på marken. Men klippkyrkorna i Lalibela har skapats genom att hugga ut dem ovanifrån, så de står som i snäva kratrar.

Klippkyrkorna i Lalibela

De skapades under 1100 och 1200-talen, under en framstående period i den etiopiska medeltiden — under Zagwe-dynastin. Det är totalt fjorton kyrkor som skapades, och de flesta är fortfarande i gott skick. De skapades som kristna kyrkor, och fastän de kanske borde betraktas som rena historiska, världsarvsförklarade artefakter, så är de fortfarande platser för kristen religionsutövning.

Rent estetiskt ska de ses som tecken på hur högt etiopisk byggnadskonst kunde nå för nästan 1000 år sedan.

Det finns likartade uthuggna klippkyrkor på andra platser i det gamla etiopiska kulturområdet, men Lalibela är den internationellt mest kända förekomsten.

“Japanskt världsarv fyller 1300 år”  – klassiska japanska tempel

Nara är en historisk stad inte långt från Kyoto. Det var ett viktigt centrum i Japan under 700-talet, och då skapades en stor uppsättning tempel och andra religiösa uttrycksformer. Vid slutet av det århundradet flyttade maktcentrum bort från Nara, vilket medförde att staden kom i bakvatten och inte genomgick den typ av modernisering som centralorter typiskt utsätts för.

En vy i Nara

Här finns ett antal välbevarade buddistiska tempel, som Todaiji, Saidaiji och Gangoji, kejsarpalatset Heijo, och reliktplatsen Kasuga-taisha.

Ett imponerande verk är Buddhastatyn i Todaiji, en 16 meter hög staty gjuten av 500 ton brons, som finns i det “stora Buddha-huset”, som säga vara världens största byggnad gjord av trä.

För en japan kan här finnas mycket att ta del av, medan utlänningar nog bara ser en exotisk yta som är bara “sååå typiskt japansk”.

Dessutom …

… drottning Kristinas triumfbåge från 1650; stämningar i dagens Jalta; Hamsun och Nordlands Fylke; målarna i Dar es Salaam; mm.

Data

“Kulturens Värld” nr 3 2010 (Ordens Musik AB, 2010)  66 sid, ISSN 0282-5902

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/27/tidskrift-kulturens-varld-20103-glimtar/

Bok: “Modemedvetna museer” – Nordiska museet ser på sig själv och på modet

Nu har vi sett årgång 2010 av Nordiska Museet och Skansens årsbok, kanske mest känd under namnet Fataburen. Som vanligt ett genomgående tema. Denna gång Mode, i bemärkelsen stilar i klädedräkter. Blandad kompott: populärt och elitistiskt, intressant och transportsträckor, dåtid och nutid, etc. Intressant i sig, men även som ett metafenomen.

Nordiska Museets årsbok 2010 - framsida

Titeln på årsboken kan verka enkel, men den har många bottnar. Man se det som att museer är medvetna om modets förändring i samhället; är medvetna om vad som kan ses som mode i samhället; etc. Men en mer spännande tolkning är att det handlar om museets förändrade medvetenhet till — förhållningssätt till — att det självt bidrar till att definiera vad mode är och inte är, och vilket värde modet har. Samt att museets verksamhet i det hela taget faktiskt formas av tidsandan, så att den kan ses som ett mode i sig — “musei-essensens mode”.

Begreppet “mode” är flytande. Å ena sidan är det ett högstatusfenomen, ett frontfenomen, något exklusivt, något för ett fåtal, något för trendsättarna. Å andra sidan är det något som förklarar vissa rörelser  avseende stil i bredare befolkningslager. Denna tvetydighet avspeglas på några ställen  i boken, så det kan vara viktigt att som läsare  känna till denna mångtydighet i terminologin.

Svensk landsbygdsklädsel 1930-tal

Följden av kapitel i årsboken belyser några olika perspektiv på modet, varav ett fåtal explicit tar upp hur museet förhållit sig till modet, medan vissa andra tittar på vad som händer ute i samhället.

Nedan följer  reflektioner om några av artiklarna.

Svensk folkdräkt och folklig modedräkt (Håkan Liby)

Här ges en relativt kort men fokuserad berättelse av hur Nordiska Museet, Skansen och Hazelius själv förhållit sig till svenska folkdräkter och insamlandet av dessa. Det sena 1800-talets intresse för folkdräkter återfinns inte bara i Sverige utan i de flesta länderna i Europa. Det sammanfaller — och är en följd av — den framväxande romantiska nationalismen, där nationer i en potentiellt tumultartad omvärld söker en historisk plattform som motiverar dess egen existens och värde. Det fanns alltså ett politiskt motiv bakom folkdräktsintresset. Genom att visa upp hur unikt och ursprungligt dräktmaterialet var, så visar man vilken självständig estetisk folklig kraft som (i detta fall)  Sverige kan uppvisa. Vi existerar som egen enhet, ty se på våra unika folkdräkter.

Festdräkt Åls socken

Detta förde med sig två effekter. Dels att man blundade för hur klädesmodet i själva verket i mångt och mycket var ett “trickle-down”-fenomen under många århundraden, då importerade modetrender i de härskande klasserna så småningom anpassades och togs över av de lägre klasserna. I det tankeramverk som Hazelius varit med om att befästa, så fanns det inga sådana utspädnings och föroreningseffekter.  Bondefolket var oförstört, rent och äkta, och därigenom en spegel i vilken  vi kan se ett äkta och sant Sverige.

Den andra effekten var att insamlandet explicit styrdes mot det som var udda formade klädesplagg. Ju konstigare, desto bättre.Dvs, brett spridda dräktformer ignorerade man, medan undantagen premierades högt. Alltså var inte ens det insamlade materialet representativt för spektrumet av använda folkdräkter.

Det dröjde till långt in i 1900-talet innan museet reviderade sin syn på sitt eget folkdräktsmaterial.

Slutsats: artikeln är en intressant observation av det politiska/ideologiska kraftfält i vilket dräktsamlingarna växte fram.

Guldknappen – ett svenskt designpris (Zingolla Rosenqvist och Elin von Unge)

En blänkare om att museet samlar in “bästa svenska mode”, genom att samla in plagg som blivit belönade med “Damernas Världs” designpris Guldknappen.  Egentligen visa denna artikel hur svårt det är att navigera i nuet, med avsikt att registrera vad viktigt som sker. Det är ju först i efterhand som det blir tydligt vad som är viktigt, och vad som bara var övergående “hype”-vindar. Och vad säger egentligen prisbelönade designplagg om vad som blir mode för massorna?

Dräktbild, modebild och tidsbild (Anna Dahlgren)

Här är en intressant artikel som lyfter fram fotograferna i museets tjänst, och hur de arbetat med dräkter.

I det fotografiska materialet kan man ibland se hur kampen utspelats mellan två kraftfält. Å ena sidan museets didaktiska målsättning att i bild dokumentera på ett objektivt och sant sätt. Å andra sidan hur en fotograf ser estetiska möjligheter i ett material att avfotografera.

Självklart var de tidigaste fotograferna ganska konventionella och ospännande, men relativt snart märks fotografer som har andra ambitioner än att ta “mug shots” av plaggen. Följande bild illustrerar detta.

Nattmössa från Bohuslän (fotograf okänd)

Här har ljussättningen valts med speciell omsorg, för att skapa en avsedd illusorisk effekt.

Vi önskar oss fler sådana bilder, som kombinerar dokumentation med visuellt uttryck.

Festligt och fantasifullt : historiska kläder från Skansens barndom (Ann Resare)

Här berättas om hur dräktkammaren på Skansen skapades, som ett rekvisitaförråd för att bekläda de kostymevenemeng som arrangerades under många år. Nu vet vi det.

Trovärdigt och levande : Kläder i Skansens kulturhistoriske förmedlingsarbete (Erik Thorell)

Ett komplement till föregående artikel. Mest intresssant för museiansvariga och museiintressenter: “Vad ska vi göra? Hur ska vi göra det?”. Ger inte så mycket för gemene man.

Schalen – ett modeplagg (Berit Eldvik)

En historisk exposé över schalens uppgång och fall … även om den ju aldrig riktigt försvunnit.

Fransk modebild 1870

Den Europeiska varianten av schalen har sitt ursprung i det som hämtades hem på 1700-talet från Kashmir. Det var stora mönstrade, tunna och lätta vävda tygstycken som

man kunde svepa om sig på olika sätt. Det togs emot positivt i de högsta kretsarna, som naturligtvis anpassade form, färg och storlek inför vad som passade bäst som komplement till övriga klädesplagg. Det blev snabbt ett kvinnoplagg, eftersom det såg bra ut för de stillastående poseringar som skulle vara så imposanta. Däremot fungerade inte de flera meter långa schalarna på något tilltalande eller praktiskt sätt i lite mer aktivitetsorienterade sammanhangen, som ritt.

Under 1800-talet utvecklades schalen och förekom i ett antal olika storlekar, där några blev stora som mindre presenningar och bars dubbelvikta, men som ända täckte en stor del av kroppen.

Turnyr (från Wikipedia)

I samband med turnyrens genombrott så försvann schalen från modet. Det gick ju inte att kombinera en heltäckande schal med behovet att visa upp en utbyggd stuss.

De stora schalar som nu inte längre kom till användning som svepning, började nu byggas om till annan användning. Det kunde vara allt från att vara material för kappor och rockar, till att användas som täcken, överdrag och filtar.

Intressant att se hur främmande kulturer bidrar med idéer om uppskattade klädesplagg, speciellt i dessa tider när det finns en sådan rädsla för allt främmande  som har sitt ursprung tillräckligt långt bort.

Elastiska byxor och begrepp :  om haremsbyxor, turkiska byxor, Bloomers, haremskjolar, puffbyxor och seroual (Leila Karin Österlind)

Haremsbyxan i modern tappning

Det här kan ses som en pendang till föregående artikel, eftersom det även här handlar om ett klädesplagg som har ett utom-europeiskt urspring. Haremsbyxan (som i sina varianter alltså går under många olika namn) kommer från Orienten.

Är det ett praktiskt plagg? I vår tid? Eller är det bara en artificiell konstruktion för att skilja sig från mängden?

Artikeln ger några historiska tillbakablickar, men spenderar mer ord på att karaktärisera hur plagget har återupplivats i den moderna tiden. T.ex. av H&M i dessa dagar.

Uniformen i modet, modet i uniformen (Marianne Larsson)

Uniformen är dels en trygg symbol i samhället, men även något hotande. Tryggheten genom att den (i vårt land) representerar det offentliga, tjänstemannen i arbete för oss, trygghet och tillit. Må vara att försvarets vapengrenar är stora symboler för uniformer, men vi har ju allt från spårvägens personal, televerkets, radiotjänst, och gud vet vad. De som får samhällets kugghjul att snurra var ofta införda uniform.

Uniforms-look avsedd att sticka ut

Men sedan har vi förekomsten av uniformer i sammanhang som är sexuellt inte lika accepterade. Manlig homosexualitet och sjömannautstyrseln är ett exempel. En grupp utanför det etablerade samhället lade beslag på symboliken i en uniform som egentligen var en integrerad del av samhället.

Eller sjuksköterskeuniformen och dess förekomst inom olika S&M-sammanhang. Florence Nightingale gav ett änglalikt skimmer åt sjuksköterskan och därmed hennes uniform. Men nu ser vi hur den visuella symboliken kombinerat med sjukvårdens medicinska intimitet erövras av en grupp som vänder etiken upp-och-ned.

Artikeln tar upp några sådana invinklingar, men mest är det en lite tunnare beskrivning av uniformen och dess relation till klädestrender och -regelverk.

Moderna barnkläder och moderiktiga barn (Viveka Berggren Torell)

Barnkläder var väldigt länge något som skapades i hemmen. När skrädderi- och sömmerskeverksamheten flyttade ut en del sömnad utanför hushållets väggar, så stannade oftast tillverkning av barnkläder kvar i hemmet. Sammalunda då konfektionen slog igenom.

Visserligen kom, under 1930-talet, en hel del råd och riktlinjer om barnkläder att publiceras, som en del i byggandet av kunskapsbasen för folkhemmet. “Används dessa material …. Skär till på detta sätt … Sy så här …”.

Andra världskriget blev en skiljedelare. Kanske i och med att fler kvinnor togs i anspråk inom industrin, så att det uppstod en förväntan om att kläder behövde man inte göra själv. Samt den då tydliga trenden mot konsumtions-samhället. Medborgare skulle inte producera i den icke-kommersiella sektorn utan konsumera i den kommersiella sektorn.

Ur en Algotskatalog 1956

Det startade i en funktionalistisk anda — form är en direkt avspegling av bra funktion. Det skulle vara viktigt att barn hade funktionella kläder, kläder för sina behov. Och det gick bra ett tag. Marknadsföring inriktade sig mot föräldrar och kunde hamra in budskapet. Men så småningom insåg kommersiella leverantörer att barn kan utöva påverkan på inköp, så varför inte försöka påverka barnens tyckande och tänkande i “rätt” riktning. Alltså började det dyka upp reklam som barn kunde förhålla sig till, reklam som inte drog sig för att spela på den inbördes konkurrensen mellan barn i samma ålder. Och detta gäller speciellt i termer av skolklasser, där det är lätt att skapa en uppfattning om grupptryck. Och då började stil bli viktigt, på bekostnad av funktion.

Och var barnreklam och klädmode befinner sig idag, ja det är en extrapolering av det som växte fram under 1930- till 1950-talen.

Från Hollywood till Stockholm : representationer av filmstjärnors klädstilar i Filmjournalen 1920-1930 (Therése Andersson)

Holywood och stjärnstatusen har varit en integrerad del i den internationella marknadsföringen sedan 1920-talet. Och att det haft betydelse för klädesmode förvånar inte. Till den absolut dominerande delen handlar det om kvinnomode. För mansmode kan vi väl bara hitta några enstaka exempel på filmindustrins effekter. Ett av de få moderna exemplen är Michael Douglas som Gordon Gecko i “Wall Street” (1987),  där hängslen och viss typ av byxhäng plötsligt blev populärt världen över.

Artikel här tar upp några klassiska kvinnliga filmstjärnor, och hur de marknadsfördes som modeikoner, och hur massmediamekanismerna spred budskapet till stora delar av befolkningen. Javisst, stjärn-status, idol-status och liknande betyder mycket för modet.

Konsumtionens platser : om varuhus, mode och bloggare (Karin Falk)

Lite om platserna där kläder saluförs. Konsumismens framväxt krävde nya kommersiella fora. Urbaniseringen skapade förutsättningar för stordrift. Modetrendens snabbhet behövde nya marknadsföringmedia. Sådant och annat berättas om här.

Mode och återbruk (Anneli Palmsköld)

Kläder som resurs att hushålla med vs. kläder som förbrukningsvara. I dag har vi inte samma normer och förväntningar som fanns i samhället för 50+ år sedan.

Omsorgsfull lagning och omlagning av tröja (för barn?)

Då kläder var dyra, både i material och arbete, skaffade man kläder som skulle hålla och som de yngre generationer skulle “växa till i”. Klädesplagg ärvdes, lagades, återanvändes, tills de var kasseringsfärdiga. Lagning var en konst, speciellt konststoppning där lagningen inte skulle synas. Omsömnad var likaledes en konst, där annorlunda eller mer moderna plagg kunde skapas av äldre och trista plagg.

Numera är det billigare att köpa kläder än att sy dem själv. Bl.a. därför att återförsäljare av klädestyger av marknadsmässiga skäl fokuserar sig på mer högkvalitativa varor. Lågprisimporten av färdiga kläder — gjorda av enklare (= billigare) material — fyller grundbehovet, så det finns inte mycket till incitament att tillvarata kläder och deras material.

Dock har det lite överraskande vuxit fram en till synes ganska omfattande andrahandsmarknad, där kläderna överlever, inte genom att stanna i en familjs hägn, utan genom att “hoppa” mellan användare.

Artikeln beskriver förvandlingen från lagning och återanvändning till modern second hand.

Sammanfattning

En potpurri där vi återfinner några sak- och faktaorienterade artiklar som ger lite vetande. Andra artiklar berör mer museiverksamheten än de fenomen som verksamheten skall informera om, och de är mest intressanta för museisektorn själv.

Det är också viktigt att påpeka att vi ser några olika ansatser i hur artikelinnehållet läggs fram. Vissa försöker hålla sig till ett populärt språk och tydliga begreppsbildningar, vilket bör göra dem åtkomliga för var och en. Andra har dock en tendens att trassla in sig i postmodernistiska och dekonstruktiva jargonger, och det skapar snarare hinder för ett brett förstående av innehållet. Den postmodernistiska skolan (och dess många varianter och avläggare) har ju haft stort inflytande på teoribildningen inom humanvetenskaperna., och kulturhistoria är ett paradexempel på en sådan disciplin. Vi kanske ska vara glada för att inte alla artiklar excellerar i jargonger om “skapade berättelser”, “genderpolitik” och liknande.

Med andra ord, olika målgrupper passar mot olika delmängder av artiklarna, men ingen enskild målgrupp passar till alla artiklarna.

Data

Modemedvetna museer  — Nordiska Museets och Skansens årsbok 2010 (Nordiska Museets förlag, Stockholm, 2010) 260 sid; ISBN-13: 9789171085405; ISSN: 0348971X; (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/22/bok-modemedvetna-museer-nordiska-museet-ser-pa-sig-sjalv-och-pa-modet/

Tidskrift: Träbiten 149 — glimtar

Det 149:e numret av Träbiten — “Tre arbetslag, historia och båtar” — är ett mellannummer, ett pausnummer. Det fokuserar på några arbetsgruppers verksamhet i dessa dagar, och ger alltså inte så mycket tunga fakta.

Träbiten 149 - framsida

De tre arbetsgrupperna —  “arbetslag” — är den i Gislövsläge vid Trelleborg, Wetterbygden centrerat kring Jönköping, och Fjäderholmarna i Stockholm.

Tänker man efter lite, så inser man att hela denna rörelse — kvalitativt en folkrörelse, även om inte kvantitativt — baseras på ett antal lokala entusiaster som strålat samman för att kunna åstadkomma en skillnad.

Med skillnad menas att försöka bevara några av de båtar som var såväl vanliga som typiska för regionen. Innan plasten kom i brett bruk byggdes det i trä, olika träslag i olika delar av landet, för olika typer av användning. Och trä bryts ner om det inte underhålls. Så gamla träbåtar som övergivs blir ofta en brädhög på några år.

Men arbetslagen bekymrar sig inte bara om båtarna som ting. Parallellt arbetar man med att bevara kunskapen om arbetet med och kring båtar. Det kan vara fiske, transport, smuggling, kyrkrodd, nätbindning, etc.

Det renoveringsarbete som i praktiken skapade arbetslaget i Gislövsläge var att ta hand om och iståndsätta en träsnipa — Sirmione — byggd 1915 i regionen, och avsedd för kustfiske. Den var vid denna tid (2004) i nedgånget skick, och skulle väl av de flesta betraktas som skrot. Men efter några års insatser av frivilligt arbete, så är den ny åter i seglingsbart skick.

Sirmione vid arbetets start

Wetterbygdens arbetslag tar bl.a. hand om tre bevarade byabåtar, byggda runt 1860. De vårdas ömt, men trots sin 150-åriga ålder tas de ut på sjön istället för att låsas in i slutna klimatstyrda muséer.

Byabåten Neptun i spännande ljus på Vättern

Så vi ska nog låta entusiasterna i arbetslagen få lite uppmärksamhet, såsom sker i detta nummer av träbiten. Här lyfts tre lag fram, men det finns 17 etablerade arbetslag från Skåne till Norrbotten. Så mycket arbete sker “under the radar”.

Data

Träbiten 149 (Föreningen Allmogebåtar, oktober 2010) 38 sid; ISSN 0347-0652.

This Page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/20/tidskrift-trabiten-149-glimtar/

Bok: “Operation Sepals: Hemliga baser i Sverige 1944-45” – lite svensk-norsk krigshistoria

Trots svensk neutralitet under andra världskriget, så var vi inte helt isolerade från vad som skedde i vår omvärld. I den här boken återges några perspektiv på hur Sverige fungerade som bas för partisaninstser på norska sidan av vår gemensamma gräns. Texten ger inte ett brett perspektiv på hur Sverige — officiellt och inofficiellt — förhöll sig till Norge under krigsåren, utan fungerar mest som en mosaik av personliga upplevelser av de som tog del i dessa speciella insatser.

"SEPALS" -- framsida

SEPALS

Under 1944 och 1945 genomfördes operation SEPALS, till en del på svenskt territorium. Det var en organisation och verksamhet som drevs av de allierade, främst Norge, USA och Storbritannien. Målet var att etablera ett nätverk i norra delen av gränsområdet mellan Sverige och Norge — Abisko till Treriksröset. Det handlade om små grupper av norrmän som var utplacerade på en handfull platser, s.k. SEPALS-baser. De bedrev insamling och avrapportering av information med potentiellt intresse för krigsledningen i väster. Regelbundna väderrapporter sändes, för att bidra till att flygoperationer från England, Skottland och Shetlandsöarna kunde planeras. Information om tyska truppstyrkor och trupprörelser insamlades och sändes med radio till Storbritannien. Dessutom skulle dessa norska grupper förbereda sig för stridsoperationer och maktövertagande när det tyska trupper förväntades dra sig tillbaka i krigets slutskede.

Att norrmän fanns i SEPALS-grupperna är uppenbart. Inga svenska var formellt enrollerade i SEPALS, men lokalbefolkning — svenska och samer — gav stöd till SEPALS-grupperna i form av transporttjänster och viss annan försörjning. Det fanns dessutom i SEPALS-organisationen några förbindelseansvariga från USA och England.

"SEPALS": en av baserna

Inom ramen för SEPALS skedde inte så mycket i form av direkta insatser. Huvuddelen av det som gjordes var spaning och informationsinsamling, samt insatser för att hjälpa flyktingar som begav sig över gränsen från Norge till Sverige. Den viktigaste orsaken till att det inte blev några riktiga stridsinsatser på norska sidan var att den tyska krigsmakten i Norge kapitulerade i all stillhet, och det norska organisationer och grupper kunde i lugn och god ordning ta över styrning och ledning av samhället. Det hade kunnat bli annorlunda om tyska trupper i Norge (och i Danmark) hade forsatt striden till det bittra slutet. I så fall skulle det kunna ha skett att  tyskarna under sin retirering skulle göra som under deras reträtt i Finland … bedriva brända jordens taktik. Det var bl.a. för sådana fall som SEPALS-styrkorna skulle kunna bidraga med spetsoperationer. Men, som sagt, det kom inte att behövas.

Författaren

Roger Albrigtsen (født 18. januar 1971) er en norsk  forfatter  av krigshistorie. Han kommer fra Evenes kommune i Nordland.

Roger Albrigtsen

Albrigtsen er barnebarn av kurér, grenselos og XU-agent Magne Lindgren fra Skjomen.

Albrigtsen er også frilanser og har skrevet en rekke krigshistoriske artikler for norske aviser og tidsskrifter.

Han var våren 2008 debutant med boken: Ukjent norsk krigshistorie – Sepals – Hemmelige baser på svensk jord 1944-1945.

Våren 2009 kom boken i ny utgave via Orion Forlag og Forlaget Kristiansen i serien Orion Dokumentar. Våren 2010 kommer boken i svensk utgave via Sivart Förlag.

Om Roger Albrigtsen på  Norska Wikipedia

Boken

Boken är en översättning av ett norskt original, publicerat 2008. Eftersom SEPALS inte blev involverat i några uppmärksammade  operationer (förutom att SEPALS hade bidragit med väderinformation inför det slutliga Tirpitz-anfallet), har det förblivit en okänd del av norsk krigshistoria. Därav den norska boktiteln: ” … ukjent norsk krigshistorie … ”

"SEPALS": gränsvarning sett från norska sidan

Rent praktiskt har en stor del av författarens bakgrundsarbete bestått av insamling av personliga hågkomster från de norrmän som på något sätt var knutna till SEPALS. Det har nu gått mer än 60 år, så självklart är det inte så många kvar i livet. Men återberättelser och nedskrivna minnen, kompletterat med diverse offentligt arkivmaterial har bildat basen för boken.

Bokens styrka är att vi får (fragment av) personliga berättelser från inblandade, vilket ger en handfast förankring i vad de gjorde och hur de upplevde sammanhanget (t.ex. att vara förlagd ute på kalfjället under krigsvinter.) De många samtida fotografierna visar dessutom att det fanns informella avkopplande inslag i vistelsen inom SEPALS. Det kan handla om jakt och slakt och fiske, om vilostunder i solbestrålad snö, om träffar med lokalbefolkning, etc. Och de fåtal gånger när det blev något intermezzo med tyska patruller.

Men boken har även sina brister. Speciellt för en läsare  som inte är grundligt bevandrad i norska krigsinsatser fram till krigsslutet. Och det är att  läsaren inte får ett sammanhang belyst, det sammanhang som visar hur SEPALS platsar in i den totala krigsinsatsen i denna del av Europa. Detta var dock endast en del av det som skedde i Sverige och som hade med Norge att göra.

För det första handlar SEPALS endast om det som skedde i det nordligaste gränsområdet. Vi får inget veta om det som skedde i gränsområdet mot Sydnorge.

För det andra var det trots allt en omfattande trafik över gränsen, rörande sådant som stärkte den norska motståndsrörelsen och som hjälpte norska flyktingar.

Dessutom genomfördes planering för två möjliga storskaliga insatser av svenska stridskrafter, de s.k. “Operation Rädda Danmark” och Operation Rädda Norge” (se t.ex.  Dansk Militærhistorisk Selskab – Chakoten / Operation Rädda Danmark ; Per-Anders Lundström: “Per Albin Hansson och den svenska D-dagen” ).

"SEPALS": vinddriven el-generator för radio

Så var i detta bredare spektrum platsar SEPALS-insatserna? Vi får inte se den typ av större blid av svenskbaserade stödinsatser, så läsaren finner sig ha lite tunt på fötterna  för att förstå vilken typ av kugghjul  SEPALS egentligen var, och hur angränsade kugghjul såg ut.

Sammanfattning

Boken har sina brister, speciellt i att vi inte får en översiktlig bild av hur det svenska samhället engagerade sig i Norgefrågan. Ett avslutande kort kapitel ger några svepande uttalanden om permittenttrafik och liknande, men det känns inte tillräckligt. Bokens värde är snarare att den tillgängliggör information, kunskap och intryck från dessa småskaliga insatser i vårt gränsland. Så läs den för att få veta att detta skedde, men glöm inte att det fanns mycket annat svenskbaserat stöd som stärkte det norska motståndet. Rent språkligt flyter inte texten så väl som man skulle önska. Det är dock inte lätt att veta om det beror på språkliga brister i den norska orginalutgåvan, eller om det är översättningen till svenska som snubblat.

Data

Roger Albrigtsen: “Operation Sepals — Hemliga Baser i Sverige 1944-45” (Sivart Förlag, 2010) 152 sid; ISBN 13: 9789185705337 (book at openlibrary.org)

This page:  https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/08/24/bok-operation-sepals-hemliga-baser-i-sverige-1944-45-lite-svensk-norsk-krigshistoria/

Tidskrift: Träbiten 148 — glimtar

Träbiten nr 148 har undertiteln “Från när och fjärran 2”, vilket inte är så informativt. Här finns två huvudartiklar, om “en sista öbo”, och om Herr Arne (ett namn som väl hos vissa av oss väcker några associationer).

Träbiten 148 -- framsida

Hemmafiskaren på Hättan

Hättan är en liten ö vid Tjörn, där under många år tullen och lotsen hade en station. Men kring sekelskiftet 1900 hade sådana statliga funktioner centraliserats, så Hättan kom att enbart befolkas av ett fåtal fiskare.

De sista bofasta människorna var John och Borghild Berntsson, samt Birger och Märta Berntsson. John och Birger var bröder, födda på ön, och försörjde sig på småskaligt fiske. Dagliga omkostnader var inte stora, de levde enkelt och klarade sig på fisket (“vi äter fisk sex dagar i veckan”).

I december 1960 gjorde Göteborgs-Posten en artikel om John och Borghild. De kom ditresande med en tullkryssare, talade med de två bofasta, och tog bilder. En observation man kan göra är att det nog var mer givande att vara fiskare då, för femtio år sedan, än nu.

… Fanns det verkligen fisk tillräckligt  i dessa vatten så att man kunde försörja sig på den så sent som på sextiotalet?

De två skäddegarnen som besättningen i tulljakten lade ut och bärgade [denna dag] vid Hättan  i december 1960 hamnade på en presenning i maskinrummet, som erbjöd god arbetsmiljö medan det blåste hård nordan och snöade.

Garnen var fulla med krabba, torsk och plattfisk. Vid sluträkningen blir det 21 krabbor — alla stora — två och ett halvt tjog torsk — fin skivtorsk — och ett halvt tjog plattfisk.

Det fanns fisk i fjorden.

Träbiten 148 -- John och Borghild

I våra dagar är väl sådana fångster bara att drömma om. Utfiskningen har gått hårt åt fisket, inte minst inomskärs.

1965 kom elektriciteten till ön, och då fanns bara John och Borghild kvar. Birger hade gått bort året innan, och hans änka Märta flyttade till en annan ö, Dyrön, där hon hade släkt. En kort tid efter elektricitetens ankomst avled även John. Borghild flyttade även hon till Dyrön.

Därmed försvann de sista bofasta på Hättan. Nu används de byggnader som står kvar som sommarviste för dagens svenska medborgare.

Herr Arnes Penningar

Vi har väl alla hört talas om Selma Lagerlöfs roman “Herr Arnes Penningar“,  som utkom 1904. Vissa kanske också känner till Stillers film (“Herr Arnes pengar“) från 1919.

Det är kanske inte så känt att det fröet till berättelsen finns i en verklig historisk händelse.

Herr Arne var präst på och bodde på Solberga prästgård. Solberga församling ligger på fastlandet nordväst om Kungälv.

Vid fastlagstiden 1586 mördades nästan alla i hushållet, de två gärningsmännen tog skattkistan i prästgården och begav sig till Marstrand, troligen med avsikten att snabbt bege sig vidare över havet till säkrare plats. Men de kändes igen av en överlevande piga från Solberga, de greps, och dömdes till döden och stegling.

Träbiten 148 -- Bild ur Stillers fil

En viktig faktor som skapade förutsättningar för dådet var att Bohuslän vi denna tid var en rik bygd. Det var sillfisket som skapade en slags motsvarighet till senare tiders guldruscher i Kalifornien och Alaska.

Under 1200- och 1300-talen vet vi att sillen gick till runt Falsterbonäset i Skåne. Mellan 1556 och 1589 var det bohuskusten som flödade av sillen.

(Källa: Populär Historia 6/1996)

Alltså drogs många lycksökare hit, och det fanns en hel del rikedom samlat i vissa händer. Att sitta på ett pastorat i Bohusläns kustbygder under denna tid var inkomstbringande. Prästerna engagerade sig ofta i allehanda ekonomiska samarbeten, genom att de investerade medel i fiske och sjöfart, mot del i vinsten. Och det gavs vinster. Så Solberga var säkerligen känt som en rik prästgård. Och därmed ett frestande mål för rån.

I artikeln i Träbiten får vi belysning av Solberga-dådet genom de texter som under århundradena sedan detta dåd. Bl.a. kan vi se hur skeendet successivt utstofferas med mer eller mindre fantasirika detaljer. Krönet nås naturligtvis i och med Lagerlöfs roman, som hon baserar på vad hon i sin barndom hört berättats. Romanen är fiktiv, och ska inte läsas som en dokumentärroman, men den baseras alltså på ett frö av sanning.

Träbiten 148 -- Sillfiske vid Marstrand ca 1890

Vad sillen anbelangar, så försvann den senare från Bohuslän, och livet i skärgården återgick till en mer spartansk form. Tills nästa sillperiod anländer … generationer senare. För lite mer än 100 år sedan hade vi den senaste sillperioden (och det kanske var den sista, med tanke på dagens högeffektiva industriella fiske!). En antydan om vad fångster då innebar ges av det här reproducerade  fotografiet som dokumenterar en fångst.

Sillen — eller strömming, som den kallas öster om en nord-sydlig linje dragen genom Kalmar — har vi i Sverige lite ambivalent förhållningssätt till. Sillbordet omgärdas med traditioner. Stekt sill var fattigmanskost. Sillen är numera en ganska dyr fisk. Strömmingen har för mycket ben för dagens “fiskblocks-generation”. Samt att sillen under ett antal epoker varit en källa till rikedom i södra och västra Sverige.

År 1877 inleds den sista sillfiskeperioden inomskärs, och den kom att fortsätta fram till vintern 1905-1906. Sillen kom som under den gamla perioden in till stränderna, och fångades i stora mängder med landvadar. Kulmen nåddes vintern 1895-96 då fångsten uppgick till 214 000 ton sill.

(Källa: Populär Historia 6/1996)

Hur stort sillfisket är nu illustreras av följande figur, där mängden fångad sill under de senaste 30+ åren jämförs med den fångstmängden 1895-96.

Saltsjöfiske sill -- landad fångst

Källa: “Fakta om svenskt fiske – Statistik till och med 2005” (Fiskeriverket, 2006; se brochyrer);
“Ilandföring av svenskfångad fisk i Sverige och i utlandet” (SCB, 2010)

Med tanke på fångsternas volymskillnaderna mellan då och nu, hur enklare redskapen var då, och hur många människor som var direkt beroende av fisket, ja då förstår vi hur sillepokerna förr gav bättre livsförutsättningar till kustbygdens befolkning, och att det kunde bli tydliga försämringar då sillen försvann igen.

Dessutom …

Om bohusfiskare och -sjömän i Stettin under första världskriget; barken Alfhilds förlisning vid Tasmanien 1907.

Data

Träbiten 148 (Föreningen Allmogebåtar, juni 2010) 38 sid; ISSN 0347-0652.

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/08/21/tidskrift-trabiten-148-glimtar/

Bok: “Född fördömd” — upprop om romerna

Romernas (zigenarnas) situation i dagens Europa och Sverige är problemfylld. Cederberg ger här ett indignerat utrop om ett förbisett (eller dolt) problemområde, och att Europas stater bör ta tag i detta på ett konkret sätt. Här serveras vi ett indignerat uttryck från en engagerad person.

"Född fördömd" -- omslag

—*—

Bakgrund

Den minoritetsgrupp som vi kallar romer (tidigare zigenare) har funnits med oss i Sverige sedan århundraden. De har alltid varit en marginaliserad grupp, såväl storleksmässigt, som i hur den är eller inte är del i det svenska samhällets strukturer och processer.

För den stora allmänheten har synen på romerna förändrats över tiden. Tidigare betraktades de med tveksamhet, men de erbjöd ändå tjänster som majoritetssamhället utnyttjade: kopparslageri, förtenning, knivsliperi, … musikunderhållning, spådomskonst, … På den tiden fanns en försiktig acceptans. I och med industrialiserings fullständiga genomslag försvann stora delar av efterfrågan på romernas tjänster. Nu började det märkas avoga attityder mot “dessa främmande”. Under mer modern tid har för de flesta romerna varit ett osynligt fenomen, som man ytterst sällan har direkt kontakt med men som man mest stöter på i tidningsrubriker. Detta har lett till en mer förundrad attityd … “vad är de för några, egentligen”.

Vid några tillfällen har zigenarnas situation i Sverige uppmärksammats. T.ex. samband med boken “Zigenare” av Ivar Lo-Johansson (1955), men framför allt i samband med efterdyningarna av Katarina Taikons bok “Zigenerska” (1963). Stat, landsting och kommun genomförde utredningar, och genomförde vissa åtgärder.

Men trots officiella uttalanden är romerna inte en integrerad del i svenska samhället.

Boken

Irka Cederberg har intresserat sig för romernas situation i Sverige och Europa. I den här boken ger hon en lägesbild aktuell cirka 2009. Hon beskriver inte bara Sverige, utan Europa i stort, speciellt länderna i Europeiska Unionen.

Ett antal  perspektiv presenteras per land, såsom romernas historia; aktuell social situation; politiska program och satsningar; relevant lagstiftning; uppfyllelse av formulerade målsättningar.

Dessutom får vi oss till dels ett inledande kapitel med en beskrivning av romernas ursprung och hur de kom till Europa. Ett annat kapitel ger glimtar av romska seder och bruk. Ett annat introducerar “antiziganismen” — som betyder för romer vad antisemitism betyder för judar. Vi får en belysning av den romska delen av nazisternas förintelseprogram.

Texten balanserar mellan att vara  en utredande faktabeskrivning och att vara en stridsskrift om behovet av åtgärder och insatser. Att Cederberg är engagerad i frågan är uppenbart. Tyvärr leder detta engagemang ibland till att budskapet förgrumlas.

Vi ska inte nedvärdera romernas situation i Europa. Den är inte bra, och i vissa fall katastrofal. Så något borde göras. Men vad? och av vem? Det är här som vi behöver grundläggande information och tankar om möjligheter.

Berättelsens nivå varierar från personliga erfarenheter och tankar från enskilda romers perspektiv, upp till formuleringar i officiella målsättningar och politiska deklarationer.

Som en övergripande karaktärisering kan vi säga att Cederbergs text lyckas bära fram det avsedda budskapet, att fungera som bränsle för en debatt om romernas situation. Men jag har vissa invändningar mot texten sett som en faktabaserad informationsmassa.

Författaren

Irka Cederberg

Irka Cederberg [1942- ]är socionom och journalist. Hon har under två årtionden följt romernas situation och rapporterat i tidningar, radio och TV. Hon har också medverkat i Ett fördrivet folk – antologi om förtryck och diskriminering av romer/zigenare/resande, som utgavs 2005 av Forum för levande historia, samt skrivit Nationalencyklopediens text om romer. År 2006 utsågs Irka Cederberg till “Årets frilans” för sitt engagemang för “romernas historia och deras smärtsamma utanförskap”.

Från förlagets författarpresentation

Frågetecken

En grundläggande utgångspunkt är naturligtvis frågan om hur många romer det finns i världen. 4 miljoner? 9 miljoner? 14 miljoner? Spännvidden är stor, ofta korrelerad till å vems vägnar siffran framförs. En stat kan vilja presentera en låg siffra för att indikera att romer inte är ett problem. En romsk intresseorganisation kan vilja presentera en hög siffra för att påpeka vikten, och kanske indikera att det finns ett stort mörkertal, och att organisationen egentligen talar för en stor befolkningsgrupp. Detta framgår  t.ex. av Wikipedia-sidan om romer i världen.  Som man kan se varierar uppskattningarna rejält. T.ex. Turkiet: officiellt 35 000 och inofficiellt 5 000 000; Spanien: officiellt 650 000 och inofficiellt upp till 1 500 000; Kroatien: officiellt 9 463 och inofficiellt upp till 300 000).

Detta räkneområde tangerar Cederberg, men ger ingen sammanfattande bild, vilket man saknar. Numerären i sig är viktig, eftersom det indikerar hur stora insatser som kan behövas för specifika  åtgärder. Variationen är intressant, eftersom storleken på variationen kan vara en indikator på hur stark konfrontationen mellan intressentgrupper i samhället kan vara.

Vissa fakta är tyvärr felaktiga. I kapitlet “Romernas svenska historia” återges en incident som inträffade 1934. Norska zigenare anlände till dansk-tyska gränsen och ville resa in i Danmark, på sin väg tillbaka till Norge. Av olika skäl nekades de att passera från den tyska sidan av gränsen till den danska. Och:

I Tyskland avgjordes de 68 romernas öde. Snart greps de av tysk polis, som skickade gruppen till till koncentrationsläger, några till Buchenwald, andra till Auschwitz.

(sid 40)

Problemet här är att Buchenwald öppnade juli 1937 och Auschwitz öppnade först i mitten av 1940. Alltså togs inte romerna från gränsen direkt till dessa koncentrationsläger. Antingen var resultatet att de fick fortsätta att på något sätt röra sig inom Tyskland, och att de senare, vid någon uppsamlingsrazzia, fördes till läger; eller att de i samband med gränsincidenten fördes till Dachau eller annat interneringsläger, för att ett antal år senare föras till dödsläger som Auschwitz.

Ett annat exempel:

Redan i en dom i Tysklands högsta domstol 1963 hade det konstaterats att nazisternas förföljelser mot romerna börjat med de så kallade Nürnberglagarna 1938.

(sid 96)

Men Nürnberglagarna instiftades 1935. Liten detalj, men det betyder att man inte ska köpa alla bokens fakta rakt av.

Det finns också några insinuerande inslag. I samband med Europeiska Unionens utvidgning 2004:

[…] varnade statsminister Göran Persson för kommande “social turism” när tio nya länder, varav åtta från det forna östblocket, skulle bli medlemmar i EU. Var det romerna han menade?

(sid 120)

Knappast. Han tänkte ju på detta ur  svenskt perspektiv, och då är romerna oväsentliga. Istället såg han framför sig Polen, med en så stor befolkning att t.o.m. om en liten del av den befolkningen flyttade till Sverige, så skulle det kunna bli problematiskt. Likaledes hade han nog baltstaterna  i åtanke, som ju historiskt har haft nära till Sverige. Vad Cederberg gör är att genom antydan skapa felaktig kunskap — att Person egentligen talade om att romer måste hållas utanför landet.

Saker som dessa kan nog Cederberg betrakta som oviktiga detaljer. Hennes huvudmotiv med boken är att skapa opinion och engagemang. Och då har smärre felaktigheter ingen betydelse. Må så vara, men jag hade hoppats på en lite bättre faktagranskning. Det betyder att man nog får vända sig till annan litteratur om man vill få tillgång till en riktig faktagrund.

Rent stilistiskt känns boken inte riktigt helgjuten. Känslan jag får är att den i stora delar är sammansatt av ett antal tidningsreportage. Det skulle förklara återupprepningen av vissa fraser och berättelser, en återupprepning som i boken känns lite störande.

Dessutom, sättet att kombinera korta belysningar av disparata teman inom samma kapitel känns som ett reportagegrepp. I en tidningsartikel accepterar vi att få en liten fras om något fenomen X insprängt i textmassan, eftersom vi säkerligen förväntar oss av reportaget ett potpurri av belysningar. Men i en bok vill vi gärna ha någonting mer tydligt utrett, innan vi går till nästa tema. Och detta kändes störande. En alternativ bok baserad på samma grundmaterial skulle på ett tydligare sätt indelat textdelarna i kategorier och sorterat dem på ett vettigt sätt.

När man når bokens slut känns det som att vissa frågor inte har bearbetats. Ett exempel på detta är frågan om romanisamhällets socio-kulturella uppbyggnad. Om vi bekymrar oss om att det offentliga samhällets förbättringsåtgärder inte fungerar, då måste vi också börja förstå hur sociala strukturer på andra sidan ser ut.

En liten antydan, som väcker frågor men som inte får några svar:

[i Lunik IX, förstad till Kosice i Slovakien] råder en sträng hierarki bland romer. De flesta är fattiga och kan inte låna pengar i bankerna. De rika romerna lånar ut till de fattiga och tvingar många av dem att åka till väst och tigga ihop pengar för att betala av sina lån”

(sid 125)

Alltså kan vi inte dra alla romer över en och samma kam. Vissa har det sämre, andra har det bättre. Om detta får vi inte veta något mera, tyvärr. En sådan social skiktning kan vara en bidragande faktor i att romernas situation inte förbättrats av offentliga insatser … vissa romergrupper tjänar på det existerande systemet och skulle vara förlorare i ett mer välintegrerat samhälle. Är dessa rikare romer mer inflytelserika i det romska samhället? Påverkar de hur romerna svarar upp mot offentliga insatser och åtgärder … positivt eller negativt? I så fall måste offentliga insatser formeras på sätt som tar hänsyn till faktorer som dessa.

Cederberg ger bara några kortfattade belysningar av det romska samhället i kapitlet “Romska seder och bruk”, och då handlar det om renlighetssynen, synen på död, intern hantering av inom-grupps-brott, och liknande. Dvs ett ytligt kulturantropologiskt synsätt. Det sociala/sociologiska perspektivet saknas i boken.

Sammanfattning

Trots sina brister kan denna bok fungera som en snabb lägesbild av romernas situation inom den Europeiska Unionen. Den har retoriska och demagogiska tendenser, vilket i viss mån stör den rena faktaupplysningen. Men om läsaren håller en viss distans till textmassan så är den värd att läsa.

Data

Irka Cederberg: “Född fördömd: Romerna – ett europeiskt dilemma” (Leopard förlag, 2010) 219 sid; ISBN 10: 9173432598; ISBN 13: 9789173432597 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/08/16/bok-fodd-fordomd-upprop-om-romerna/

Bok: “Andersson, Pettersson, Lundström och … Beachman” — varför heter vi som vi gör?

Betyder ditt efternamn något? Hur gammalt kan namnet i sig vara?  Utländska besökares efternamn, säger de oss något? Dessa frågor och andra ges svar i Eva Bryllas korthållna exposé över svenska efternamn och efternamn i några angränsande länder. Korthållen populär vetenskap, duger fint att läsa själv, eller ge bort.

–*–

"Andersson, Pettersson, Lundström och ... Beachman" -- framsida

Under största delen av modern tid har vi bara tagit för givet att att personer namnges med förnamn (ett eller flera) och ett efternamn. Men att detta inte var av gud eller naturen givet upptäckte vi då kontakterna med andra kulturer ökade, och vi blev varse att i andra delar av världen har människor namn enligt helt andra modeller. När vi uppmärksammat detta, ja, då kan det väcka intresse för fenomenet svenska efternamn. Och det är detta som Bryllas bok ger. En kort bok, men med tillräckligt variationsrikt innehåll för att även icke-experten skall känna informerad. Brylla är expert i området — docent i namnforskning — och därför är det viktigt att påpeka att denna bok är populärt skriven, inte har den vanliga torrheten som ofta karaktäriserar akademiska verk.

Brylla tar upp efternamn i de nordiska länderna, samt i Tyskland och England. Det finns två anledningar att de två icke-nordiska länderna får utrymme i boken. Dels att beskriva hur namnskicket utvecklats i dessa länder — och speciellt de historiskt tidigaste principerna för namn i dessa länder/språkregioner — för att få lite mer insikt i variationer. Dels att namngivningskicket i dessa länder påverkade namngivning i Sverige. Det är väl därför som Frankrike inte nämns … det frankofona  namnskicket fick inte stor påverkan i Sverige; det inskränkte sig till isolerad påverkan i adelsskiktet, och inom de vallonska relativt välavgränsade befolkningsgrupperna i Sverige.

De perspektiv som Brylla ger oss, för varje land, är: framväxten och användning av släktnamn/efternamn som särskilda komponenter i personnamn;  textformer och struktur för efternamn; framväxten av regleringar / juridiska ramverk inom jurisdiktionen.

Så hur ser efternamnen ut … igår och idag? I den tidigaste historien fanns bara namn, vad vi idag kallar förnamn: “Erik”, “Jöns”, “Karin”, etc. Eventuellt användes beskrivande tillägg: “Erik läspe och halte”, “Sigrid storråda”, etc. Efterhand kom patronymika (“av fader”) i användning: “Erik Jonasson”, “Ida Jonasdotter”, etc. När samhället blir mer strukturerat, och explicita arvsprinciper införs, ja då kommer släktnamn i växande användning. Genom namnet skulle man kunna identifiera vilka som var släkt med varandra, och därmed minskade konflikter vid arvsskiften. I glesbygden användes patronymika långt fram i tiden (till början av 1900-talet), beroende på större grad av traditionskonservatism, så få människor i området, och väldigt rotfasta, så att alla kände till alla, och liknande.

Brylla beskriver sådant, illustrerat med exempel på konkreta namn (från historien eller från nutiden) vilka kort karaktäriseras i enlighet med form-mönster och betydelser. Exempel:

• präster skapade latiniserade namn, t.ex. från ortsnamn: “Skog” blir “Sylvanus”, etc.
• borgerliga namn inspirerade av platsnamn: “Bure” i Skellefteå blir “Burman”, etc.
• soldatnamn som ofta var konstruerade: “Bråttom”, “Bonjour”, “Rask”, etc.
• inlånade namn, t.ex. från Tyskland: “Groth” (ty: “gross”, stor), “Klein (ty: liten) “Beijer” (från Bayern), “Mannheimer” (från Mannheim), etc.

Vi hade alltså under lång tid regleringar i termer av släktnamn, och naturligtvis innebar detta begränsningar i hur nya namn kunde skapas, och hur gamla namn kunde läggas av.  Det dröjde långt in på 1900-talet innan vi fick en lagstiftning som talade om efternamn och inte om släktnamn. Vi har nu en mycket liberalare reglering, styrt av målen att minska den påverkan som gamla, numera överspelade, namnprinciper åstadkommer;  att likställa namnhantering för könen; och att kunna inkorporera immigrantnamnformer i den svenska hanteringen.

Hon diskuterar även några moderna trender i efternamn, såsom stavning. Redan i början av 1900-talet argumenterades det mot dekorativ stavning, dvs stavning som avsiktligt frångår normal svensk stavningsprincip. Exempel är användning av “c” istället för “k”, insättning av “h” på udda ställen i namnet; användning av “hv”, “fv”, “dt” etc där en bokstav räckt, och användning av accenter i tid och otid.

Det är här, och i avsnittet om de efternamn som människor nu ansöker om, som vi anar en viss namnpuritanism. Det finns många skäl att undvika nykonstruerade namn som är svåra att uppfatta och att stava. Och en del förslag faller rejält utanför ramen för svenska namn … däribland det namn “Beachman” som är del i bokens titel.

I avsnittet “Normupplösning” känns det ganska tydligt att Brylla (som, i egenskap av rådgivare åt PRV:s namnenhet, får ge synpunkter på förslag om att anta nytt efternamn) helst skulle se en skarpare begränsning av de frihetsgrader som lagrum och praxis just nu medger.

Ett litet irritationsmoment för icke-experter inom området kan vara att det bitvis blir lite för mycket uppräkning av namn. I en rent akademisk skrift inom området namnforskning så skall det finnas rejält med exemplifieringar, men för lekmannen sitter irritationsgränsen mycket lägre.  Men denna massa med exemplifierade namn hör nog området till, vare sig det gäller ortsnamn eller personnamn.

Författare

Eva Brylla

Eva Brylla är docent i namnforskning vid Uppsala universitet och verksam vid Språk- och folkminnesinstitutets namnavdelning. Sedan 1994 är hon språklig rådgivare åt Patent- och registreringsverkets namnenhet och hon var representant i det arbetsutskott som utarbetade almanackans namnlängd 2001.

Förlagets författarpresentation

Sammanfattning

Boken är lättläst, textmassan är av hanterbar omfattning, och anslaget är populärvetenskap. Det är inte en akademisk avhandling, utan lyckas presentera insikter om namnskick på ett underhållande sätt. Och kan ge lekmannen lite kunskapsfragment som kan vara bra att ha vid vissa kafferumsdiskussioner.

Data

Eva Brylla: “Andersson, Pettersson, Lundström och … Beachman” (Bokförlaget Bombus, 2009) 128 sid; ISBN 10: 919763817X; ISBN 13: 9789197638173 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/08/15/bok-andersson-pettersson-lundstrom-och-beachman-varfor-heter-vi-som-vi-gor/‎

Bok: “Några Studier i T-kontorets historia” — svensk underrättelseverksamhet

Hemlig underrättelseverksamhet under efterkrigstiden, sett ur en nyckelpersons perspektiv. Det beryktade T-kontoret var Thede Palms skapelse, och på gott och ont kan man säga att T-kontoret under hela sin existens var en förlängd arm för Thede Palm. I den här boken ger Palm en partsinlaga i form av nedtecknade hågkomster om sig själv och T-kontoret. Subjektivt och bitvis med syra får vi en bild av personerna som var involverade, men mindre om vad T-kontoret i stort sysslade med. Det här är ingen definitiv historia om T-kontoret. Mest av intresse för den som fördjupar sig i politik och underrättelseverksamhet under tiden 1945-65.

"T-kontoret" -- framsida

Bakgrund

Före andra världskriget hade Sverige inte en särskild underrättelseorganisation. I samband med krigets utbrott etablerades en sådan — som fick namnet “C-byrån” — under ledning av överstelöjtnant Carl Petersén. C-byrån fanns fram till 1946, då en ersättningsorganisation skapades. Det var “T-kontoret”, med samma generella uppdrag som C-byrån, men med förändrade prioriteter eftersom efterkrigstiden erbjöd annorlunda utmaningar och möjligheter jämfört med krigsåren.

T-kontoret skapades av Palm genom övertagande av erfaren personal från C-byrån, men även kompletterat genom extern rekrytering. Palm var civilist — rekryterad direkt från en tjänst på universitetsbiblioteket i Lund till underrättelseorganisationen under krigets första år — och i anmärkningsvärt stor utsträckning kom T-kontorets personal att vara civila. Detta skapade viss irritation hos de delar av försvarsmakten som kände till T-kontoret, baserat på den inte helt onaturliga tanken att eftersom T-byrån skall stödja försvaret med underrättelseinformation, så är försvarspersonal bäst lämpad att bemanna T-kontoret. Men denna kritik påverkade till synes inte hur verksamheten levde vidare.

T-kontoret var en extraordinär verksamhet. Den var en hemlig del av försvarssektorn i samhället, och kom att drivas på sätt som inte var i samklang med lagstadgat myndighetsutövning och -förvaltning. Bl.a. arkiverades inte ekonomisk bokföring; efter godkännande av föregående verksamhetsårs ekonomiska redovisning, så brändes alla bakomliggande dokument.

En annan aspekt var att T-kontoret inte hade en formellt formulerat uppdrag. Det var inte inlemmat i formell mening i försvarsorganisationen (Fö) , så det fanns ingen chef inom Fö som kunde bestämma över T-kontoret. I praktiken etablerade Palm en relation till Fö-staben (dvs Fö-stabs-chefen), och rapporterade dit. Dessutom rapporterades till Fö-departementet. Budgetmässigt fick T-kontoret anslag som inte gick via försvaret, och därmed fanns det inte ens möjlighet för Fö att med ekonomiska medel utöva kontroll över T-kontoret.

Vad gjorde T-kontoret? I korthet var det informationsinhämtning, det som i vardagslag kallas spioneri. Det handlar då om att upptäcka nya sätt att få information av kritisk betydelse ur två synpunkter. För det första kan informationen vara viktig för det svenska försvaret, i termer av att veta hur läget är och vad som pågår. För det andra kan informationen utnyttjas som bytesvara gentemot andra länders underrättelsetjänster. Detta andra motiv kom att färga mycket av vad Sverige gjorde inom underrättelseområdet. Vi kan tänka på den nedskjutna DC-3:an och Catalina-affären 1952, vilket egentligen handlade om signalspaning för att försörja USA, UK, och Nato med information.

T-kontoret fortsatte sin verksamhet fram till slutet 1964, då underrättelseverksamheten strukturerades om. T-Kontoret slogs samman med den existerande “Grupp B” till IB (“Informationsbyrån”), som kom att ledas av Birger Elmér (senare nationellt ökänd i samband med IB-affären).

I samband med den formella nedläggningen av T-kontoret fick Thede Palm en tjänst på Försvarshögskolan. Detta var säkert en kombination av att ge Palm en signal om att hans uppdragsgivare skulle ta hand om honom, men kanske även ett sätt att undvika att Palm skulle skriva några memoarer som avslöjar sådant som inte borde få se dagens ljus.

Författaren

Thede Palm

Thede C Palm, född den 27 september 1907  i Sala, död 1995, var en svensk  filosofie doktor, forskningschef och chef för den militära underrättelsetjänsten.

Palm doktorerade i religionshistoria 1937. Han var anställd vid Lunds Universitetsbibliotek 1938-1956. Han begärde tjänstledigt 1943 för att arbeta under Carl Petersén vid C-byrån, han blev chef för verksamheten 1946 och avdelningen bytte namn till T-kontoret, vars uppgift var att sköta utrikes underrättelseinhämtning. När han slutade 1964 övergick han till militärhögskolan där han var forskningschef 1965-1977. Han har bland annat givit ut ett antal läsvärda historiska essäsamlingar. Under avskedsceremonien i Gyllene Salen i Stockholms Stadshus efter han avlidit nämnde N.N. följande tvenne: Thede Palm mottog aldrig en militärisk grad. (Men dock flera utländska ordnar. Listade i Vem är vem,1962-68). Han förblev civil – och var alltså i strikt mening aldrig en militär – och kunde på så sätt undvika att behöva träffa utländska militärer av lägre rang än nödvändigt. Han blev också under en tid så aktad nere i f.d. Västtyskland att han inom många kretsar kallades “Der Dr. Palm”.

(Från “Thede Palm” på Wikipedia)

Boken

Texten i denna bok skrev på uppmaning av Anders Björk, som ville veta något om hur underrättelseverksamheten bedrivits i Sverige. Palm arbetade med denna text under åren runt 1990. Palm avsåg detta som ett första utkast, och att han skulle kunna producera en bredare skrift om det fanns behov. Tydligen ville ingen ha en mer omfattande skrivelse, så detta framgent är vad vi har.

Thede Palm identifierar sig starkt med T-kontoret. Det är hans skapelse, och det var inom dess verksamhet som han lade tjugo års yrkesliv. Vad som hände 1964 var att det togs ett beslut om omorganisering av verksamheten, och Palm skulle inte vara del av den resulterande lösningen. Med andra ord, han skulle bort, och ett polerat sätt att göra detta är att omorganisera.

Palm var tydligen harmsen över detta sätt att genomföra en förändring. Att bli sparkad från sin egen “baby” är hårt. och han kom aldrig över detta.

Boken  “Några Studier i T-kontorets historia”  uttrycker detta på två tydliga sätt. För det första att verksamheten som T-kontoret bedrev var bra, billig, lyckad, och objektiv, och att det inte fanns något riktigt resultatmässigt motiv att lägga ner T-kontoret. För det andra att det var individer med horn i sidan mot Palm som direkt eller indirekt drev igenom T-kontorets nedläggning, och att T-kontoret blev offer för interna maktkamper. Några personer utpekas speciellt:

• Jan Rydström. Enrollerad av Palm, för att arbeta med internationella ekonomiska frågor. Konflikt uppstod om vikten av ekonomiska analyser inom underrättelsetjänstens verksamhet. Rydström och den ekonomiska analysverksamheten flyttades över till Öst-Ekonomiska byrån.
• Birger Elmér. Militär som drev en oberoende underrättelseverksamhet inom försvaret, inriktat mot inrikes information. Elmér anpassade sig mer till de externa kraftfälten, fick stöd på ett sätt som den mer buttre Plam inte fick, och det skapade en del spänning dem emellan. Elmér fick senare ansvaret för att integrera resterna av T-kontoret med sin egen underrättelseorganisation.
• Olof Plame. Han är i Thede Palms ögon ett hot mot en objektiv underrättelseverksamhet. T. Palm ville inte styras av någon, men gärna ta diskussioner med andra intressenter om vad som skulle vara lämpligt att bedriva verksamhet kring. O Palme ville ha mer styrning över vad offentliga sektorns underrättelseverksamhet gjorde. Palm och Palme kom på kant med varandra.

Ett citat ur boken, om Olof Palme:

När jag tillträdde min befattning märkte jag snart att en och annan var missnöjd. Uppgiften var militär; på generalstabsnivå. Vad kunde jag räkna mig tillgodo, då jag fick en sådan tjänst? Men detta gick över. Jag hade egentligen inga sådana problem förrän Olof Palme ville ha helkontroll över underrättelsetjänsten vilket skulle ske genom att han placerade sitt eget folk, direkt eller genom ombud, på viktiga befattningar

(Palm, sid 73)

Av sådana personliga attitydsskäl — av en åldrad och bitter Thede Plalm —  blir boken inte en gedigen berättelse om T-kontoret och dess roll i det samtida samhället. På en konkret nivå är texten personcentrerad; den berättar om medarbetare; den berättar om personer inom försvaret; den berättar om personer i andra länders underrättelsetjänst. Men den säger intet om hur T-kontorets strategiska och taktiska verksamhet definierades och hur den genomfördes.

En motivsgrund för detta är nog att eftersom Palm identifierade sig med T-kontoret, så identifierar han sig med dess uppgift, och då det handlar om att bedriva verksamhet i hemlighet, så kan han inte i denna nedskrift avslöja något som är eller var hemligt. Det är först i andra forsknings- och undersökningsberättelser som vi får ta del av sådant övergripande material.

Thede palms bok blir därmed inte en lämplig introduktion till samtidens underrättelseverksamhet. De som kommer att dra mest nytta av denna skrift är dagens och morgondagens forskare som här kan hitta fragment som berikar någon partikulär aspekt av en större forskningsfråga. På samma sätt som politikers dagböcker ger fingervisningar om personrelaterade aspekter på gångna politiska skeenden.

Sammanfattning

Det är givetvis viktigt att den här typen av dokumentation får spridning, så att forskning kan dra nytta av det som sägs här,. I den meningen är det av samma slag som nyckelpersoners och makthavares dagböcker som publiceras, så att man kan vaska fram intressanta fakta för att pussla ihop en mer intressant och heltäckande bild av ett historiskt skeende. Den som läser “Några Studier i T-kontorets historia” får sig till livs fragment av ett försvarstal, Palms försvarstal om varför det var fel att kritisera och lägga ner T-kontoret. Men om du vill ha en mer heltäckande bild av underrättelsetjänsterna under denna tidsperiod, ja då bör du gå till andra källor.

Data

Thede Palm:  “Några Studier i T-kontorets historia” (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek”, 2007) 143 sid; ISBN 978-91-85789-09-2 (book at openlibrary.org). (Även utgiven som Handlingar del 21, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 1999, ISSN 0347-8505)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/07/26/bok-nagra-studier-i-t-kontorets-historia-svensk-underrattelseverksamhet/