Tidskrift: Kulturvärden 2 2020 – Fönster mot Gotland

12 06 2020

kv-2020-2_1

Lite blandad potpurri, kring vad Statens Fastighetsverk gör, och hur de erbjuder allmänheten tillgång till olika resurser.

—*—

En artikel tar upp SFV:s arrendegårdar, med ett speciellt besök på kaptensbostället på Ådö i Sörmland. Där har nya arrendatorer tillträtt, och kommer att hålla gården levande, förhoppningsvis under många år framöver. Den föregående arrendatorn tillhörde en familj som under 80 år varit verksam på ön, vilket nog borgat för en god kontinuitet.

En kan hända intressant aspekt för oss alla är att reglerna för arrende av SFV-fastigheter nog skiljer sig från arrenden av privata fastighjeter. Tanken är att SFV ska se till att arrendatorn behåller gården i gott skick, och bevarar det som har historiskt värde, vilket bland annat innebär att yttre underhåll och renovering av byggnader bekostas av SFV, medan arrendatorn står för inre arbeten.

—*—

Denna utgåvas centralartikel handlar om Gotland, och ger en kort resumé över lämpliga resmål (som ligger under SFV:s regim). En hel del anläggningar har haft betydelse för territorialförsvaret, men har numera förts ut ur försvarsmaktens revir. Här får vi i detta nummer av Kulturvärden några frestande formuleringar kring t.ex. Tingstäde fästning och Fårösunds fästning.

kv-2020-2_2

Närs fyrplats

Men det finns många andra platser i denna kulturbygd uite i Östersjön att besöka. Lite nya insikter ges, om t.ex. begreppet strandridare, genom att Strandridaregården i Ljugarn presenteras som ett intressant besöksmål.

Sedan har vi naturligvis Visby självt, bl.a. genom att ett dussin kyrkoruiner nämnes. Visby, och Gotland som helhet, har ju en intressant historia, från medeltiden och framåt, bl.a. som merkantilt centrum. Rikedomar skapades (och vissa förlorades naturligtvis), och den mångfald av kyrkor som byggdes visar hur viktig Visby var en gång i tiden. Tursamt nog, för oss, blev den ekonomiska nedgången tvär och fundamental, vilket gjorde att Visby besparades de omvandlingar som de flesta fastlandsstäder kom att genomgå under senare sekler, när Sverige började länkas in i ett större europeiskt industri- och handelsnätverk.

Data

”Kulturvärden” nr 2 2020 (Statens fastighetsverk, 2020) 40 sid, ISSN 1104-845x

 

 

 





Tidskrift: Kulturens Värld 2010/4 – glimtar

21 12 2010

En spretig uppsättning artiklar, några intressanta, andra mer kuriosa.

Kulturens Värld 2010/4 - framsida

Kulturens Värld 2010/4 - framsida

Kulturens Värld vill ju hålla en bred kulturbevakning, och drar sig inte för att lyfta fram sådant som annars inte skulle anses värt att tryckas och spridas. På gott och ont. Vissa gånger är det en välgärning. Andra gånger något som man kan ignorera.

De nummer som vi sett under den gångna tiden har inte varit temanummer, och så inte heller detta. Det betyder att många kan säkert hitta något som intresserar just dem. Men personligen kändes det denna gång lite för mycket som ett “coffee table magazine” — vackert och trevligt att ha liggande framme som en intellektuell markör, men som enbart ger kort glädje när man börjar bita i den.

Några saker lyfter jag fram här.

“Ensam kvinna bland 1947 års män” – Randi Fisher

Norrköpings museum uppmärksammar Randi Fisher (1920-1997) med en utställning som pågår fram in i nästa år. Fisher tillhörde den unga generationen konstnärer som förespråkade en mer samhällsengagerad konstnärsroll. I demokratisk anda ville de lyfta ut konsten från de slutna, fina salongerna, ut bland folket.

Hennes namn har väl aldrig varit speciellt känt. Hon var en i gruppen 1947 års män (!), en grupp som i övrigt hade följande medlemmar: Lennart Rodhe, Olle Bonniér, Karl Axel Pehrson, Pierre Olofsson,  Olle Gill, Lage Lindell, Armand Rosander, Uno Vallman, Liss Eriksson och Knut Erik Lindberg. Och ja, de flesta av dessa har fått stor ryktbarhet. Men Randi, som enda kvinna i gruppen, fick aldrig samma stora uppmärksamhet och erkännande.

Randi Fisher: Självporträtt 1943

Randi Fisher: Självporträtt 1943

Då nu Norrköpings Konstmuseum gör denna satsning på att lyfta fram en oförtjänt förbisedd konstnär, så passar Kulturens Värld på att ge en kortöversikt över Randis breda, och faktiskt långa, verksamhet som bildkonstnär.

“Kustens Kulturarv” — Norge

Den norska kusten och Norges utsträckta läge i Norra Atlanten var förutsättningar för att Norge kan betrakta sig som ett havets folk. Landskapet och klimatet var inte så vänligt mot traditionell odling, så havet fick fungera som en trygghetsförsäkring. Rikt fiske och transport, och handelsförbindelser till kontinentala Europa och de brittiska öarna, detta bidrog till att levnadssättet vid havet inte försvunnit så snabbt och fullständigt som på många andra ställen i Europa.

Denna artikel tar upp satsningar på kulturarvet i Trondheimsfjorden, speciellt i trakterna i och kring Rissa. Lofotsfisket har varit — och till viss del är fortfarande — en del i det ekonomiska kretsloppet, även om teknik och metod förändrats drastiskt. Men i början av 1900-talet startade en aktiv rörelse för att bevara det som man såg försvinna i och med moderniseringen. Författaren Johan Bojer var en bygdens son, och de teman som han skrev om väckte en bred medvetenhet till liv, om att man skulle vara stolta över vad tidigare generationer åstadkommit.

Nu finns en folkhögskola, i området och ett museum med kustkultur, samt regelbundet återkommande evenemang där man tar del av traditionsfyllda sätt att vara och göra.

Traditionella Åfjordsbåtar byggs fortfarande
Traditionella Åfjordsbåtar byggs fortfarande

Dessutom …

… en snabbtitt på kuststaden Essaouira (Marocko); om Bergholtz klockgjuteri i Sigtuna; ett besök hos konstnären Hans Westlund i Munkfors; om Alexander den store/den förskräcklige; m.m.

Data

Kulturens Värld” nr 4 2010 (Ordens Musik AB, 2010)  66 sid, ISSN 0282-5902

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/21/tidskrift-kulturens-varld-20104-glimtar/




Tidskrift: Hemslöjden 10/6 – glimtar

14 12 2010
Hemslöjden 2010 #6 - framsida

Hemslöjden 2010 #6 - framsida

Det lackar mot vinter och jul. Det har väl påverkat valet av ett par av artiklarna i detta årets sista nummer av Hemslöjden. En blandning av byggnadshistoria, hushållens verktyg och redskap, konsthantverk, tips om hemslöjdsjulklappar, papper som kläder och smycken,   och några tips om vad som är på gång.

Några inslag nämnes här.

—*—

“Ett hus för helgon”

Ytterlännäs gamla kyrka är en relik från en tidig kyrkobyggnadsepok. Den härstammar från 1200-talet, byggdes ut på 1400-talet och blev församlingskyrka i en allt större församling. Ökat välstånd och längtan efter modernitetens status ledde till att Ytterlännäs Nya Kyrka byggdes runt 1850. I och med att den blev klar så fanns det en stark opinion för att riva den gamla kyrkan. Att underhålla två kyrkor skulle kosta, och att leva med en påminnelse om ett förflutet som man ville lägga bakom sig, det kändes inte heller önskvärt.

Ytterlännäs gamla kyrka

Ytterlännäs gamla kyrka

Men ett par nyckelpersoner i bygden motsatte sig rivning, och de fick sin vilja igenom. Även om den gamla kyrkan under de kommande etthundra åren  underhålls med minimala medel, så fanns den alltså kvar vid mitten av 1900-talet, då man började uppskatta dess värde, och den genomgick en mer genomgripande restaurering.

Kyrkans inre visar än idag på ett konkret sätt hur  medeltida kyrkor såg ut, utförligt dekorerade med bilder och illustrationer av bibliskt grundade sedelärande  historier.

Men den visar även hur en allt större församling kunde härbärgeras. Vid ett senare tillfälle byggdes nämligen två nivåer av läktare in i kyrkorummet.

“Täckena från Hycklinge, Horn och Aska”

Östgötadräll är en vävteknik som hade en utbredning i den södra delen av det östgötska kulturområdet. Rutiga mönster i starka och varma färger.

Östgötadräll

Östgötadräll

Det var varmfodrade täcken,  gjorda i tre lager, med drällen överst; lin, ull eller bomullsvadd emellan; och underst ett bomulls- eller linnefoder.

Tekniken för  östgötadrällen har överlevt, och kanske fått lite av en renässans. Ett ökat intresse att väva drällen samverkar nu med att Östergötlands hemslöjdsförening gett ut en liten bok om detta, med tips och råd om teknik, samt reproduktioner av östgötadräll genom tiderna.

Sparkar från Pite skärgård

Sparkar från Pite skärgård

“Slitstark norrbottning”

Sparken hör till den klassiska  svenska vintern. Se framför dig bilden av ett snötäckt landskap, en lätt plogad väg, och en eller ett par sparkar som färdas fram längs vägen.

Senaste årens vintrar har inte varit vänliga mot sparkåkare i Mellan- och Sydsverige. Snön har ofta lyst med sin frånvaro, eller så har föret på snön inte passat sparken.

Men i den här artikeln ges en tillbakablick på klassiska sparkar. Fokus är sparkmuseet i Piteå, startat 1998 av Thomas Wallstén. Han använde sina kontakter i Pitebygden för att hitta äldre, lokalt tillverkade sparkar, och lagrade upp dem i ett hus på Furunäsets gamla sjukhusområde. Spark efter spark har anlänt, och nu kan man här få en bra översikt över de senaste hundra årens sparkteknologi.

Lite förvånande är sparkens idé inte så gammal.Ett tidigt belägg är från 1872, så kanske det var runt den tiden då konstruktionen hade förfinats till ett användbart redskap för mindre transporter vintertid.

Kommer sparken att utvecklas vidare? Finns det förbättringsmöjligheter? Ja, kanske materialtekniskt, men i övrigt har väl sparken en optimal struktur för sin användning.

“Från kall lera till varmt kakel”

Keramikern Annika Svensson har en lite udda produkt i sitt utbud — en kakelugn. Redan under sin utbildning på HDK hade hon arbetat med att konstruera en kakelugn, och det var faktiskt hennes examensarbete.

Sedan har hon fortsatt med att vidareutveckla teknik och design, och kan nu leverera en kakelugn som både har en traditionellt igenkännlig form i det stora, samtidigt som detaljer och yta har en egen karaktär.

Dessutom …

… kläder av papper; smycken av papper; slå in paket på japanskt vis; enkla julprydnader;

Jenny Blomberg: "Strandvägspromenaden 18 maj 1930" (efter samtida fotografi)

Jenny Blomberg: "Strandvägspromenaden 18 maj 1930" (väv efter dåtida fotografi)

Data

Hemslöjden” nr 6 2010 (Svenska Hemslödsföreningarnas Riksförbund, SHR, 2010) 56 sid, ISSN 0345-4649

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/14/tidskrift-hemslojden-106-glimtar/




Tidskrift: Byggnadskultur 3.10 — Återbruk av byggnader: vandrarhemmet i Mem m.m.

8 12 2010

Temat för detta nummer av tidskriften Byggnadskultur är återbruk … hur gamla byggnader inte behöver tas bort och ersättas av helt nya byggnader, utan istället kan upprustas så att de dels behåller sin äldre visuella karaktär samtidigt som de stöder moderna användningskrav.

Byggnadskultur 3.10 - framsida

Byggnadskultur 3.10 - framsida

Vi såg ju hur det s.k. rivningsraseriet under perioden 1950 – 1980 fick stora effekter på innerstäderna. Äldre stadsmiljöer försvann, och moderna stadsmiljöer skapades. Naturligtvis blev resultatet en mycket förbättrad inomhusmiljö, där t.ex. primitiva bad- och tvättmöjligheter ersattes av moderna, automatiserade och effektiva miljöer, där dragiga lägenheter ersattes av lägenheter byggda i moderna isolerande material, etc.

Men samtidigt försvann ofta den individuella karaktär som de gamla stadsmiljöerna uppvisat. Allt ersattes med någon slags anonym modernitet, där varje innerstad ofta blev till förvillelse lik andra svenska innerstäder.

Numera har man åtminstone på pappret en mer försiktig attityd. Kulturellt värdefulla miljöer skall om möjligt bevaras på något sätt. Ibland genom att en byggnads inre rumsbildningar uppgraderas; eller genom att det inre radikalt omstruktureras till ny inre användning; eller där kanske enbart en gatufasad bevaras, som en visuell front för en i övrigt fullständigt nykonstruerad huskropp.

Vi får i detta nummer av Byggnadskultur inte en bred översikt över hela detta politiska och byggnadstekniska område. Istället ges några exempel på hur man lyckats genomföra insatser som tar tillvara gamla byggnader.

—*—

Landshövdingehuset före renovering

Landshövdingehuset före renovering

“Landshövdingehuset som återuppstod”

I Göteborg, på adressen Karl Johansgatan 13-17 i Majorna ligger kvarteret Oktanten. I det här området var det de s.k. landshövdingehusen som dominerade — trevåningshus med bottenvåningen i sten och våningsplanen ovanför i trä. Landshövdingehusen var ett led i en 1880-talssatsning på att erbjuda ordnade bostadsförhållanden för arbetarbefolkningen i den snabbt växande storstaden.

Efter 1950 skedde ingen seriöst underhållsarbete på dessa byggnader. Fastighetsägarna såg framför sig ett mer fördelaktigt scenario — i dessa ganska centralt liggande områden borde man riva de gamla fastigheterna och bygga nya “förtätade” fastigheter för fler människor och där högre hyror skulle kunna tas ut. Runt senaste sekelskiftet hade kvarteret Oktanten inte fått något underhåll på tjugo år, och totalt förfall låg nära.

Landshövdingehuset - nästan färdig renovering

Landshövdingehuset - nästan färdig renovering

Efter att en folklig opinion växt fram kring ett bevarande av Oktanten, så kom det till sist fram en överenskommelse mellan staden och fastighetsägaren (JM-Bygg) om att ta fram en bevarandeplan. Målet var att i så stor utsträckning som möjligt bevara husets karaktär — invändigt såväl som utvändigt — men få lägenheterna att uppfylla fullt modern standard.

Detta blev stora utmaningar för arkitektarbetet. Hur kan man balansera egenskaper hos gamla tekniska lösningar mot normerande nya krav på fastigheter och boende? Kompromisser fick man göra, men viljan var att bevara — och även återställa — så mycket som möjligt av fastighetens utseende när det var nybyggt.

Slutsatsen av artikeln är att “man kan om man bara vill”. Och det kan ses som en förebild för andra platser att ta efter.

“När larmet tystnar”

Här handlar det om hur gamla industriområden i Nacka förvandlades till moderna kommersiella områden och bostadsområden.

Närheten till Stockholms City gör Nacka attraktivt, och detta i kombination med allmän närhet till natur och vatten (t.ex. Nacka Strand, och Järla sjö) är naturligtvis attraktivt. Så efterfrågan finns, och möjligheterna att exploatera områdena är stora.

Vi har numera ganska stor erfarenhet av att förvandla industribyggnader till något som skapar attraktiva möjligheter för nutida behov. Vi ser flera exempel på detta inom Nacka, t.ex. gamla turbinhallen i Järla sjö eller motorverkstäderna i Nacka Strand.

I denna artikel ges en snabböversikt över mål och medel för hur man transformerat industrimiljöer till attraktiva kommersiella miljöer inom Nacka.

“Bruk och återbruk på landet”

Om hur landsbygdens yrkesmässigt använda byggnader kan få nytt liv. Det finns ju numera många ladugårdar, stall, svinstior, och gud vet vad, som inte längre är i användning. Kan man återanvända dessa på något förnuftigt sätt?

Vasskrake i Söne

Vasskrake i Söne

Här ges några exempel på återanvändning. T.ex. det gamla svinhuset som numera är verkstad för “Silléns fönsterhantverk”.

Dessutom illustreras en återuppväckt byggnadstyp — vasskraken. Det är en enkel konstruktion uppförd vid vatten, för förvaring i mindre skala av t.ex. redskap och verktyg, dvs en enkel fiskebod. Den är egentligen ett stort A-format vasstak, med en enkel plankgavel med dörr. Mycket enkel konstruktion, som nog förr i tiden kunde smällas upp snabbt för att täcka omedelbara behov.

Nykonstruerade vasskrakar har börjat dyka upp lite här och där i Västsverige.

“Magasinet som blev vandrarhem”

Mem ligger vid Göta kanal, och var under kanalens glansdagar en omlastningsplats för ut- och inskeppning. Där konstruerades det stora hamnmagasinet, som kanske kan kännas malplacerat där det ligger ganska ensamt, vid kanalen, i denna lantbruksbygd.

Vandrarhemmet i magasinet i Mem

Vandrarhemmet i magasinet i Mem

Magasinet är lika gammalt som kanalen själv. I början av 1830-talet placerades det vid Mem, och användes för lagring. När 1900-talet bröt in så minskade transporterna på kanalen, järnvägen tog över allt mer, och nu minskade behovet av lagringsbyggnader utanför de stora hamnorterna längs kanalen. Magasinsbyggnaden i Men hölls dock vid liv. Det reparerades under 1930-talet, under 1950-talet, och ånyo på 1960-talet.

Runt 1990 initierades en utredning om vad man skulle göra med byggnaden. Det fanns akut reparationsbehov, men det fanns också en uttalad önskan om att byggnaden skulle kunna komma till praktisk användning. Resultatet av utredningen blev en reparationsplan, inriktad mot att skapa ett vandrarhem i magasinet, kombinerat med servicebutik, och utställningsytor.

Denna ombyggnad blev lyckad (färdig 1995), både i termer av att den yttre — och i mångt och mycket även den inre — miljön bevarades, samtidigt som praktisk vandrarhemverksamhet kunde bedrivas.

“Att återbruka kunskap”

Denna artikel handlar om hur man återupptäcker gammalt hantverkskunnande, och varför det ska anses som viktigt.

Det finns två huvudtyper av nytta av sådan kunskap. För det första att man kan bättre förstå vilka materialval som gjordes förr i tiden. Vilket material användes var?

För det andra att man vet hur man man rent praktiskt arbetar med dessa material. Vilka verktyg användes? Vilken tid på året?

T.ex. vad gäller puts på byggnader. Med vilka ingredienser och i vilka proportioner blandades puts som skulle sitta på en reverterad byggnad? På en stenbyggnad?  Och hur lade man på putsen för att den skulle ge bäst skydd?

Artikeln lyfter fram detta kunskapsområde och ger några konkreta exempel.

“Att återanvända en stad”

Här handlar det om tankar och idéer om hur man kan hantera Kiruna. Som bekant kommer gruvbrytningen att framtvinga att stora delar av gamla Kiruna måste överges.

Frågan är hur man kan förhålla sig till detta. Ska man bara riva gamla Kiruna och bygga ett nytt centrum lite längre bort? Eller ska man flytta byggnader från sina nuvarande platser i Kiruna till en ny ny plats, och på så sätt återskapa den karaktäristiska stadsmiljön i Kiruna.

Här diskuteras bl.a. ett förslag om hur man kan  flytta Kiruna stadshus (ritat av Artur von Schmalensee och byggt 1959-1962) från sin nuvarande plats till tt mer framtidssäkrat läge.

“Föreningen som vet sitt värde”

Ett intressant framlyftande av bostadsrättsföreningen Solhjulet i Sollentuna, som disponerar runt 20 fastigheter med tillsammans ca 700 lägenheter. Området byggdes under de första åren av 1960-talet.

Det intressanta är att bostadsrättsföreningen medvetet strävat efter att bevara — och så gott det går, återställa — den ursprungliga karaktären hos området. Det handlar om allt från yttre lyktbelysning till namntavlorna i portarna. Man har motstått den förhärskande trenden att ersätta alla ytterdörrar med “fina underhållsfria aluminiumdörrar”, och istället satsat på att renovera och underhålla sina unika trä- och glasingångar.

Som en liten, men ideologiskt betydande, detalj kan man nämna att när den lokala restaurangen ville byta ljusskylt, så gav bostadsrättsföreningen ett bidrag så att man slapp dagens ljuslådor i pressad plast, och istället kunde montera en för 1960-talet tidstypisk neonrörsskylt.

Data

Byggnadskultur” nr 3 2010 — “Återbruk” (Svenska Byggnadsvårdsföreningen, 2010) 60 sid, ISSN 0348-6885

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/08/tidskrift-byggnadskultur-3-10-aterbruk-av-byggnader-vandrarhemmet-i-mem-m-m/




Tidskrift: Hemslöjden 10/5 – glimtar

4 12 2010

Tidskriften Hemslöjden går ut i skogen, och hittar intressanta personer och annorlunda användning av trä och träd.

Hemslöjden 2010 #5 - framsida

Hemslöjden 2010 #5 - framsida

Träslöjd är ett traditionellt hantverk, alltsedan tidernas begynnelse. Under största delen av historien var det en livsnödvändighet, något som bidrog på kritiskt sätt till gruppens överlevnad. Alltsedan industrialiseringen — och speciellt industrialiseringen av konsumentsektorn — kan vi nu tillfredsställa våra livsbehov genom att köpa saker istället för att göra dem. Mycket av hantverksskickligheten har i samma takt försvunnit, trots att vi nu har större förutsättningar att kunna använda bättre verktyg i arbetet. Men det finns entusiaster som fortsätter att fascineras av träet som material, som antingen fortsätter utövandet av traditionellt hantverk, eller innoverar nya sätt att använda trä.

I detta nummer av Hemslöjden lyfts några exempel fram.

—*—

“Mannen som kan tala med träd”

Om hemslöjdskonsulenten Knut Östgård, som gärna lyfter fram förbisedda träslag för användning inom träslöjden. T.ex. björk, hassel, och bok.

Just bok har använts för olika köksredskap, eftersom det inte har någon egen smak eller doft, och därför inte påverkar livsmedel som det kommer i kontakt med. Det är något som de flesta av oss faktiskt kommit i kontakt med — glasspinnen är av bok, eftersom den inte ska ge någon egen smak, inte ens när man slickar ren den från de sista resterna av vaniljglassen!

Det nytillverkade eremitaget

Det nytillverkade eremitaget

“Eremitaget – både  slott och koja”

Stefan Karlberg ville prova att bygga en bod i material som troligen inte använts under de senaste hundra åren. Utmaningen var att använda granbark som ytbeklädnad på boden. På 1700-talet lär det ha funnits ett eremitage (eremitage = anspråkslös avskild byggnad) utanför Göteborg, klätt av just granbark. Mycket möjligt har det på landsbygden funnits enstaka andra exempel byggd på liknande sätt, eftersom man i fattigbygder fick lära sig att utnyttja det naturen gav.

Det som nu — i våra dagar — konstruerades kallas just “eremitaget”, och skapades för en utställning i samband med att begreppet “friggeboden” fyllde  30 år. Viss fragmentarisk information fanns om det tvåhundra år tidigare byggda eremitaget, men det hantverksmässiga måste man i stort återuppfinna/återupptäcka själva.

Är denna fasadbeklädnad av granbark något annat än en kuriositet? Kanske, kanske inte. Nog kan jag tänka mig att en bod byggd på detta sätt skulle kunna platsa på en del hembygdsgårdar. Men att tro att det får allmän popularitet bland villa- och sommarstugeägare är väl att vara för optimistisk. Passar nog inte in som friggebod bredvid Mexi-tegel-villan i förorten.

Men experimentet med eremitaget har i alla fall bidragit med kunskapsuppbyggnad om en sedan gammalt försvunnen byggnadsteknik.

Pete Marden med en korgstomme

Pete Marden med en korgstomme

“Trågkorgen från Sussex skogar”

Ett reportage om tillverkningen av “Sussex trugs” i Herstmonceux i Sussex i södra England. Ett hemma-hos-reportage hos “The Truggery”, där man tillverkat korgarna sedan flera hundra år. “Trug” är ett gammalt anglosaxiskt ord som är besläktat med vårt nordiska ord “tråg”. Och det kan ha funnits någon gemensam teknik i tidernas begynnelse. Men i dagens läge ser vi hur man på olika platser och regioner numera  har sina egna former och konstruktionssätt.

Denna artikel i Hemslöjden kommer från ett studiebesök, där fem personer från Sverige ville prova på tillverkning av Sussex Trugs på plats. Men hjälp av hantverkaren Pete Marden fick svenskarna lära sig om material (kastanj och vide) och om verktyg och redskap (basningsformar, m.m.)

Som alltid när det gäller rent hantverksmässig produktion, så är produktionsvolymerna små, vilket gör att det kan vara svårt att få tag på vissa äkta hantverksprodukter. “The Truggery” exporterar inte, eftersom det kostar för mycket med frakt och förpackning, utan lever på lokal försäljning och av att London ligger så nära och därmed har man en stor indirekt avsättning över Storbritannien.

“Hästar av trä lockar barnen till skogs”

På Järvafältet finns vandringsstråk anlagda, och vid några ställen längs dessa finns det  halvstora naturtrogna statyer av hästar. Dessa är inte bara för beskådande, utan har konstruerats på ett robust sätt för att barn skall kunna använda dem som lekredskap.

Hästarna på Järvafältet

Hästarna på Järvafältet

Det är skulptören Michael Crisp som skapat dessa. En engelsman som kom till Sverige på 1970-talet, och sedan dess verkat på svensk botten. Han är baserad på Djursholm, med en verkstad i den gamla smedjan, där tidigare det heta järnsmidet bedrevs, och numera arbete i kallt trä görs.

Dessutom …

.. om hemslöjdens kärna (vad är hemslöjdens essens?); Maria Westerberg skapar med grenar och rötter från granskogen; om utställningen “Eljest” på Liljevalchs; om enkla hemsnickrade leksaksbilar.

Data

Hemslöjden” nr 5 2010 (Svenska Hemslödsföreningarnas Riksförbund, SHR, 2010)  56 sid, ISSN 0345-4649

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/04/tidskrift-hemslojden-105-glimtar/




Tidskrift: Kulturvärden 3 2010 – glimtar

1 12 2010
"Kulturvärden" 2010 #3: framsida

"Kulturvärden" 2010 #3: framsida

Statens Fastighetsverk har i detta nummer av sin tidskrift “Kulturvärden” gett oss ett spretigt potpurri av teman. Kanske något för den som är intresserad av kungsgårdarna?

—*—

Fyrvaktare och lotsar

Häradsskär i Gryts skärgård är ett typisk exempel på vad som i gångna tider var platser med samhällsviktig verksamhet, men som idag inte längre är viktigt av samma skäl. Tidigare fanns det många fyrvaktare och lotsar runt Sveriges kuster. Fyrvaktarna har successivt försvunnit, i och med att helautomatiserade fyrar tagit över, som dessutom ofta lagts på andra platser än de gamla fyrplatserna. Lotsarna har också minskat i antal. Inte för att sjöfartens omfattning minskat, utan för att den karaktäriseras med andra profiler än tidigare. Sjötransport koncentreras till vissa större hamnar, vilket minskar eller eliminerar behovet att lotsa in till många orter utan stora kommersiella hamnanläggningar. Och fartygen har blivit större, så det är färre transporter än tidigare som behöver lotsassistans.

Så vad händer då med fyr- och lotsplatserna?

Lotsutkiken på Häradsskär

Lotsutkiken på Häradsskär

Häradsskär får i detta nummer av “Kulturvärden” ses som ett exempel på hur det fortfarande finns engagemang för att hålla kvar något av stämningen kring fyr/lots-platser. Ännu så länge finns det kvar personer som tidigare hade arbetat inom fyrvakteri och lotseri. De har varit av stor nytta för att få igång en bevarandeprocess kring sina tidigare arbetsplatser.

Och Fastighetsverket ser naturligtvis positivt på detta, eftersom det skapar förutsättningar för att verket ska kunna bevara dessa kulturhistoriskt intressanta platser.

Kungsgårdar

Tidigare var kungsgårdarna de platser i Sverige som de svenske konungarna pendlade emellan. Istället för att transportera livsförnödenheter, så transporterade man konsumenterna istället.

Så småningom blev transportmöjligheterna bättre, liksom förbehandlings- och lagringsprocesser bättre, och därmed kunde Stockholm så småningom stiga fram som den plats där kungen skulle befinna sig.

Kungsgårdarna behölls i kungens ägo (senare i statens ägo) och producerade alltmer för avsalu, så att de kunde leverera inte bara lantbruksprodukter utan även pengamässig avkastning. Nu finns det tjugo kungsgårdar i statlig ägo.

I dagens läge är kungsgårdarna utarrenderade, och drivs i praktiken som vilket arrendebruk som helst.

Men i och med att dessa kungsgårdar befunnit sig i offentlig ägo så länge, så finns det ett kulturhistoriskt värde i dessa anläggningar. Det betyder bl.a. att där det finns kulturhistoriskt intressanta byggnader eller sätt att använda gårdsytor, där bör fastighetsverket ta bevarandeansvar.

I ett antal artiklar tas olika perspektiv på kungsgårdarna upp: historia; fastighetsverkets ansvar och insatser; arrendatorernas perspektiv;  etc.

Dessutom …

Pegasusporten, Vita Stallet, Strömsholm

Pegasusporten, Vita Stallet, Strömsholm

… ett bilduppslag om gamla portar; kultur/miljövård i statliga skogar (883 000 hektar); flygbaserad övervakning av skogsbestånd; kinesiska utställningen i bergrummen under skeppsholmen.

Data

“Kulturvärden” nr 3 2010 (Statens fastighetsverk, 2010)  40 sid, ISSN 1104-845x

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/01/tidskrift-kulturvarden-3-2010-glimtar/




Tidskrift: Kulturens Värld 2010/3 – glimtar

27 11 2010

Modernt och gammalt … tyngdpunkt mot andlighet …  och mot det längre bort liggande utlandet. Kanske kan kallas kuriosa, men det är ju en hårfin skillnad mellan det rena kuriosakabinettet och det som har kulturhistoriskt intresse/värde.

Kulturens Värld 2010 #3 -- framsida

Kulturens Värld 2010 #3 -- framsida

Detta nummer tar oss på en resa över Laos, Stockholm, Etiopien,  Jalta, Norge, Japan, Tanzania. Det finns ingen uttrycklig röd tråd, men det ska man inte vänta sig i den här typen av tidskrift. Här samsas udda företeelser — i tid och rum — som ett slags anarkistiskt utrop om världen. Titta och förvånas. Förstå och förundras. Associera och ställ frågor.

Illustrationen på framsidan kan vara förledande. Det ger ett intryck av att vara ett exempel på en staty från en tid för länge sedan förbi, byggd med tillgänglig sten som material. Men i själva verket är det ett exempel på ett omfattande byggande i armerad betong för mindre än femtio år sedan. Ledaren för en religiöst anstruken sekt fick medlemmarna att konstruera ett otal sådana kvasireligiösa symboler — vissa i kolossalformat — i en park utanför Vientiane, Laos. Ett slags Disneyland i Laos?

Ett par av de övriga artiklarna kommenteras nedan.

“Änglabygget” – etiopiska klippkyrkor

Klippstaden Petra

Klippstaden Petra

På vissa platser i världen och under vissa epoker har man skapat byggnader genom att  hugga ut dessa ur själva berget. Mest känd för oss är nog klippstaden Petra i Jordanien, skapad under perioden 200 BC till 100 AD. Men det finns andra lika imponerande skapelser, som t.ex. klipptemplet Varaha i Indien.

I detta nummer  av Kulturens Värld uppmärksammas ett afrikansk exempel — klipptemplen i Lalibela i norra Etiopien.

De flesta andra uthuggna byggnader i världen har huggits ut ur en vertikal bergvägg, så att byggnaden i viss bemärkelse står på marken. Men klippkyrkorna i Lalibela har skapats genom att hugga ut dem ovanifrån, så de står som i snäva kratrar.

Klippkyrkorna i Lalibela

Klippkyrkorna i Lalibela

De skapades under 1100 och 1200-talen, under en framstående period i den etiopiska medeltiden — under Zagwe-dynastin. Det är totalt fjorton kyrkor som skapades, och de flesta är fortfarande i gott skick. De skapades som kristna kyrkor, och fastän de kanske borde betraktas som rena historiska, världsarvsförklarade artefakter, så är de fortfarande platser för kristen religionsutövning.

Rent estetiskt ska de ses som tecken på hur högt etiopisk byggnadskonst kunde nå för nästan 1000 år sedan.

Det finns likartade uthuggna klippkyrkor på andra platser i det gamla etiopiska kulturområdet, men Lalibela är den internationellt mest kända förekomsten.

“Japanskt världsarv fyller 1300 år”  – klassiska japanska tempel

Nara är en historisk stad inte långt från Kyoto. Det var ett viktigt centrum i Japan under 700-talet, och då skapades en stor uppsättning tempel och andra religiösa uttrycksformer. Vid slutet av det århundradet flyttade maktcentrum bort från Nara, vilket medförde att staden kom i bakvatten och inte genomgick den typ av modernisering som centralorter typiskt utsätts för.

En vy i Nara

En vy i Nara

Här finns ett antal välbevarade buddistiska tempel, som Todaiji, Saidaiji och Gangoji, kejsarpalatset Heijo, och reliktplatsen Kasuga-taisha.

Ett imponerande verk är Buddhastatyn i Todaiji, en 16 meter hög staty gjuten av 500 ton brons, som finns i det “stora Buddha-huset”, som säga vara världens största byggnad gjord av trä.

För en japan kan här finnas mycket att ta del av, medan utlänningar nog bara ser en exotisk yta som är bara “sååå typiskt japansk”.

Dessutom …

… drottning Kristinas triumfbåge från 1650; stämningar i dagens Jalta; Hamsun och Nordlands Fylke; målarna i Dar es Salaam; mm.

Data

Kulturens Värld” nr 3 2010 (Ordens Musik AB, 2010)  66 sid, ISSN 0282-5902

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/27/tidskrift-kulturens-varld-20103-glimtar/




Tidskrift: Träbiten 149 — glimtar

20 11 2010

Det 149:e numret av Träbiten — “Tre arbetslag, historia och båtar” — är ett mellannummer, ett pausnummer. Det fokuserar på några arbetsgruppers verksamhet i dessa dagar, och ger alltså inte så mycket tunga fakta.

Träbiten 149 - framsida

Träbiten 149 - framsida

De tre arbetsgrupperna —  “arbetslag” — är den i Gislövsläge vid Trelleborg, Wetterbygden centrerat kring Jönköping, och Fjäderholmarna i Stockholm.

Tänker man efter lite, så inser man att hela denna rörelse — kvalitativt en folkrörelse, även om inte kvantitativt — baseras på ett antal lokala entusiaster som strålat samman för att kunna åstadkomma en skillnad.

Med skillnad menas att försöka bevara några av de båtar som var såväl vanliga som typiska för regionen. Innan plasten kom i brett bruk byggdes det i trä, olika träslag i olika delar av landet, för olika typer av användning. Och trä bryts ner om det inte underhålls. Så gamla träbåtar som övergivs blir ofta en brädhög på några år.

Men arbetslagen bekymrar sig inte bara om båtarna som ting. Parallellt arbetar man med att bevara kunskapen om arbetet med och kring båtar. Det kan vara fiske, transport, smuggling, kyrkrodd, nätbindning, etc.

Det renoveringsarbete som i praktiken skapade arbetslaget i Gislövsläge var att ta hand om och iståndsätta en träsnipa — Sirmione — byggd 1915 i regionen, och avsedd för kustfiske. Den var vid denna tid (2004) i nedgånget skick, och skulle väl av de flesta betraktas som skrot. Men efter några års insatser av frivilligt arbete, så är den ny åter i seglingsbart skick.

Sirmione vid arbetets start

Sirmione vid arbetets start

Wetterbygdens arbetslag tar bl.a. hand om tre bevarade byabåtar, byggda runt 1860. De vårdas ömt, men trots sin 150-åriga ålder tas de ut på sjön istället för att låsas in i slutna klimatstyrda muséer.

Byabåten Neptun i spännande ljus på Vättern

Byabåten Neptun i spännande ljus på Vättern

Så vi ska nog låta entusiasterna i arbetslagen få lite uppmärksamhet, såsom sker i detta nummer av träbiten. Här lyfts tre lag fram, men det finns 17 etablerade arbetslag från Skåne till Norrbotten. Så mycket arbete sker “under the radar”.

Data

Träbiten 149 (Föreningen Allmogebåtar, oktober 2010) 38 sid; ISSN 0347-0652.

This Page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/20/tidskrift-trabiten-149-glimtar/




Tidskrift: Byggnadskultur 2.10 — kommunikationens fasta byggnader

23 09 2010
"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- framsida

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- framsida

Tidskriften Byggnadskultur ger sig nu ut i det fysiska kommunikationssamhället. Här får vi höra om bilismen och tågen, och se exempel på hur byggnadsideologier och smaker formats runt dessa fenomen i samhället. Det är en intressant belysning av i mångt och mycket “osedda” byggnadskulturer … vi har ju hitintills oftast sett det som funktioner som stöder transport, istället för sammanhang för egna estetiska uttrycksformer.

—*—

Bensinmacken

Bilismen slog igenom på 1920-talet, efter att under de föregående två decennierna varit mer kuriosa och udda företeelser. Ny uppstod bl.a. behovet av att få bilen servad under färd, främst i form av tankning. Så tankställen — det vi nu brukar kalla “mackar” — började dyka upp runt om i landet, i storstäder såväl som i små samhällen.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Macken i Tingsryd

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Macken i Tingsryd

Olle Wilson ger oss en berättelse om hur vi skulle kunna se bensinstationerna som “tempel” där moderniteten och dess status betonades genom formspråket. Naturligtvis har bensinstationernas utseende förändrats under åren, men det har ju även skett med samhällets andra byggnader. Så finns det något speciellt med bensinstationer?

Wilson argumenterar för tesen att bensinbolagen — i form av stora distributörer — medvetet skapade “upplevelserum” där besökare skulle huka sig av vördnad. Ah att ett tidigt formspråk importerades från orienten och Indien, med tydliga klassicistiska inslag som kolonner och kapitäl. Så småningom kom andra formpreferenser in, inte minst i samband med funktionalismen. Men ändå så fanns det speciella arkitektoniska lösningar som särskiljer bensinstationer från andra typer av nyttobyggnader.

Jag tycker att Wilson gör en alltför hård tolkning av de stilinslag som uppvisats av bensinstationer. Det finns nog ingen medveten avsikt från de kommersiella bolagens sida att vilja skapa ett gudomligt intryck. (Till skillnad från vissa epokers och kulturers ansatser att lyfta fram statsmaktens gudomliga karaktär genom att skapa imposanta “tidlösa” offentliga byggnader — se förekomsten av kolonner på amerikanska domstolsbyggnader) En mer rimlig tolkning av oljebolagens val av stila är att de dels försökte hitta en egen profil som skulle särskilja dem från konkurrenterna (“varumärkesigenkännande”), och dels att de ville få tankningstillfället att upplevas som ett smakligt besök och inte ett besök i en smutsig mekanisk verkstad.

Jävre turiststation

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Turiststationen i Jävre

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Turiststationen i Jävre

Vid mitten av 1960-talet byggdes en turiststation vid det som då kallade riks-ettan i Jävre (nuvarande E4:an) , som skulle fungera som en entré till Norrbotten för de besökande som kommer söderifrån. Tanken var i linje med den tidens anda — möjligen att de drog igång idén lite sent — eftersom massbilismen och inrikes bilturism var stadd i stark tillväxt.

Men det blev inte en långsiktigt lyckad lösning. Efter något år skedde högertrafikomläggningen, och byggnaden befann sig alltså på fel sida av vägen för den söderifrån kommande biltrafiken (tänkt att till stor del bestå av nyfikna turister från södra Sverige). Turiststationen blev underutnyttjad, och under följande decennier fanns det år då den stod öde och år då den var plats för udda kommersiell verksamhet.

När det började talas om att riva den drogs en räddningsaktion igång. Myndigheter började se potentialen i byggnaden, och den kunde fungera som en del i en planerad lokalmiljö som kallas “Entré Jävre”. Den har nu pietetsfullt restaurerats, och har återfått sitt 60-talistiska utseende, vilket nu är en uppskattad visuell upplevelse från nuvarande E4:an.

Motellet

Med bilismen kom motorhotellen — eller motellen, som de kom att kallas. En slags hotellverksamhet, men typiskt utformad i långa enplanslängor, där gästerna kunde parkera direkt utanför sin egen rumsdörr. Detta var populärt under många år, men under 1970-talet var denna form av motell definitivt på väg ut. Scandics stora hotellkomplex vid infartsvägar spred sig, och de potentiella kunderna visade sig vara mer attraherade av denna typ av större motorhotell. I princip började skillnaden mellan hotell och motell suddas ut. Det var möjligen placeringen relativt stadskärnor som kom att avgöra om det kallades för motell eller ej.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 - Brännebrona motell

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 - Brännebrona motell

Ett exempel som tas upp i denna artikel är Brännebrona-anläggningen. Vi har nyligen sett den beskrivas i andra publikationer (se t.ex. om Jörnmarks “Övergivna Platser), och det beror nog på att den är en udda skapelse i dagens byggnadsbestånd.

Här får vi ånyo en belysning av Brännebrona. Dess uppgång, dess avstannande, dess fall. Och kanske dess återkomst med något moderniserad  verksamhet. Dess utseende är dock fortfarande igenkänningsbart, och just detta kan visa sig vara den starkaste egenskapen hos Brännebrona, som kanske kan få den att i någon form bevaras för framtiden.

Järnvägsstationer

Järnvägen spreds över Sverige, dels genom statliga satsningar och utbyggnader, dels genom privat skapade järnvägar — med lokal eller regional begränsat verksamhetsområde.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Järle gamla stationshus

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Järle gamla stationshus

Järnvägsstationer byggdes, alltifrån storstädernas imponerande byggnader, som kunde dyka upp i många olika stilar, till landsbygdens oftast mer anspråkslösa skapelser. Järnvägsnätets omfattning har drastiskt minskat under de senaste femtio åren, och därmed blev ett stort antal järnvägsstationer ej längre behövda. Mycket revs, annat såldes av, för användning i annan verksamhet. De som blev kvar har under de senaste decennierna för det mesta undergått moderniseringar, för att bättre svara upp mot en förändrad konkurrensbild gentemot andra typer av kommunikation. Flyget skaffade ju tidigt en futuristisk profil. Flyget var framtiden, och byggnaderna skapades då för att tydligt ha ett modernt uttryck. Den trenden har fortsatt in i våra dagar — ibland med accelererad hastighet — och det ökade det stilistiska gapet mellan järnvägsstationen och flygplatsterminalen. I försök att bättre attrahera resenärer har järnvägsstationer blivit uppsnofsade, med mindre lyckade resultat. I den gamla huskroppen har man genom Potemkinkulisser haft ambitionen att det som resenärer (=kunder) ser skall vara i modern stil

Detta har medfört att det inte finns kvar så mycket av det gamla stationsbeståndet i ursprungligt skick.  I denna artikel lyftas några undantag fram —  såsom Malungs stationshus i 1930-talets moderna (funktionalistiska) stil och inredning, och Bodens stationshus i nordisk stil — som fortfarande är del i järnvägens levande infrastruktur.

Dessutom ges några exempel på stationshus som mot alla odds fortfarande har ett yttre utseende som är ganska oförändrat under hundra år, som Järles station.

Parkeringshus

Om det finns någon typ av byggnader som omvärderats från något positivt till något negativt, så är det parkeringshus. Under decennierna kring 1960 var det status att i svenska städer planera och i många fall genomföra byggnation av parkeringshus i centrala delarna av städerna.  Det sågs dels som en nödvändighet — för att bibehålla kommersen i centrum måste bilarna kunna ta sig in till centrum — och dessutom som ett yttre tecken på modernitet.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Parkaden

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Parkaden

Under senare år har många parkeringshus rivits (t.ex. Elefanten på Norrmalm i Stockholm, byggt 1977 och rivet 2002) eller byggts om (t.ex Grimhild i Uppsala, byggt på 1960-talet och ombyggt till delvis annan funktion 2007). Från att ha lyfts fram som tydliga parkeringshus, ser vi nu hur parkeringsfunktioner som finns har dolts bakom mer konventionella gatumiljöer.

Parkaden  i Stockholm har dock överlevt. Byggd 1963, och inte genomgått några egentliga ombyggnader sedan dess. 2007 blev den officiellt noterad som viktig byggnad att bevara, vilket fick många att höja på ögonbrynen  — “vadå? Ett parkeringshus?”. Men vi kan nog betrakta det som ett värdigt exempel att bevara, för att framtida generationer ska kunna se vilka effekter som den framväxande bilismen förde med sig i stadsmiljön. Parkaden anses också som ett ganska intressant exempel på hur man arkitektoniskt kan skapa ett utseende med variation på gatufasaden, trots att alla sex våningsplanen har exakt samma funktion.

Dessutom …

… det garage där Hewlett Packard (HP) startade sin verksamhet; Flygets Hus i Malmslätt utanför Linköping; byggnadsminnesmärken i Västmanland; m.m.

Data

Byggnadskultur” nr 2 2010 — “På väg” (Svenska Byggnadsvårdsföreningen, 2010) 60 sid, ISSN 0348-6885

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/09/23/tidskrift-byggnadskultur-2-10-kommunikationens-fasta-byggnader/




Tidskrift: Träbiten 148 — glimtar

21 08 2010

Träbiten nr 148 har undertiteln “Från när och fjärran 2”, vilket inte är så informativt. Här finns två huvudartiklar, om “en sista öbo”, och om Herr Arne (ett namn som väl hos vissa av oss väcker några associationer).

Träbiten 148 -- framsida

Träbiten 148 -- framsida

Hemmafiskaren på Hättan

Hättan är en liten ö vid Tjörn, där under många år tullen och lotsen hade en station. Men kring sekelskiftet 1900 hade sådana statliga funktioner centraliserats, så Hättan kom att enbart befolkas av ett fåtal fiskare.

De sista bofasta människorna var John och Borghild Berntsson, samt Birger och Märta Berntsson. John och Birger var bröder, födda på ön, och försörjde sig på småskaligt fiske. Dagliga omkostnader var inte stora, de levde enkelt och klarade sig på fisket (“vi äter fisk sex dagar i veckan”).

I december 1960 gjorde Göteborgs-Posten en artikel om John och Borghild. De kom ditresande med en tullkryssare, talade med de två bofasta, och tog bilder. En observation man kan göra är att det nog var mer givande att vara fiskare då, för femtio år sedan, än nu.

… Fanns det verkligen fisk tillräckligt  i dessa vatten så att man kunde försörja sig på den så sent som på sextiotalet?

De två skäddegarnen som besättningen i tulljakten lade ut och bärgade [denna dag] vid Hättan  i december 1960 hamnade på en presenning i maskinrummet, som erbjöd god arbetsmiljö medan det blåste hård nordan och snöade.

Garnen var fulla med krabba, torsk och plattfisk. Vid sluträkningen blir det 21 krabbor — alla stora — två och ett halvt tjog torsk — fin skivtorsk — och ett halvt tjog plattfisk.

Det fanns fisk i fjorden.

Träbiten 148 -- John och Borghild

Träbiten 148 -- John och Borghild

I våra dagar är väl sådana fångster bara att drömma om. Utfiskningen har gått hårt åt fisket, inte minst inomskärs.

1965 kom elektriciteten till ön, och då fanns bara John och Borghild kvar. Birger hade gått bort året innan, och hans änka Märta flyttade till en annan ö, Dyrön, där hon hade släkt. En kort tid efter elektricitetens ankomst avled även John. Borghild flyttade även hon till Dyrön.

Därmed försvann de sista bofasta på Hättan. Nu används de byggnader som står kvar som sommarviste för dagens svenska medborgare.

Herr Arnes Penningar

Vi har väl alla hört talas om Selma Lagerlöfs roman “Herr Arnes Penningar“,  som utkom 1904. Vissa kanske också känner till Stillers film (“Herr Arnes pengar“) från 1919.

Det är kanske inte så känt att det fröet till berättelsen finns i en verklig historisk händelse.

Herr Arne var präst på och bodde på Solberga prästgård. Solberga församling ligger på fastlandet nordväst om Kungälv.

Vid fastlagstiden 1586 mördades nästan alla i hushållet, de två gärningsmännen tog skattkistan i prästgården och begav sig till Marstrand, troligen med avsikten att snabbt bege sig vidare över havet till säkrare plats. Men de kändes igen av en överlevande piga från Solberga, de greps, och dömdes till döden och stegling.

Träbiten 148 -- Bild ur Stillers fil

Träbiten 148 -- Bild ur Stillers fil

En viktig faktor som skapade förutsättningar för dådet var att Bohuslän vi denna tid var en rik bygd. Det var sillfisket som skapade en slags motsvarighet till senare tiders guldruscher i Kalifornien och Alaska.

Under 1200- och 1300-talen vet vi att sillen gick till runt Falsterbonäset i Skåne. Mellan 1556 och 1589 var det bohuskusten som flödade av sillen.

(Källa: Populär Historia 6/1996)

Alltså drogs många lycksökare hit, och det fanns en hel del rikedom samlat i vissa händer. Att sitta på ett pastorat i Bohusläns kustbygder under denna tid var inkomstbringande. Prästerna engagerade sig ofta i allehanda ekonomiska samarbeten, genom att de investerade medel i fiske och sjöfart, mot del i vinsten. Och det gavs vinster. Så Solberga var säkerligen känt som en rik prästgård. Och därmed ett frestande mål för rån.

I artikeln i Träbiten får vi belysning av Solberga-dådet genom de texter som under århundradena sedan detta dåd. Bl.a. kan vi se hur skeendet successivt utstofferas med mer eller mindre fantasirika detaljer. Krönet nås naturligtvis i och med Lagerlöfs roman, som hon baserar på vad hon i sin barndom hört berättats. Romanen är fiktiv, och ska inte läsas som en dokumentärroman, men den baseras alltså på ett frö av sanning.

Träbiten 148 -- Sillfiske vid Marstrand ca 1890

Träbiten 148 -- Sillfiske vid Marstrand ca 1890

Vad sillen anbelangar, så försvann den senare från Bohuslän, och livet i skärgården återgick till en mer spartansk form. Tills nästa sillperiod anländer … generationer senare. För lite mer än 100 år sedan hade vi den senaste sillperioden (och det kanske var den sista, med tanke på dagens högeffektiva industriella fiske!). En antydan om vad fångster då innebar ges av det här reproducerade  fotografiet som dokumenterar en fångst.

Sillen — eller strömming, som den kallas öster om en nord-sydlig linje dragen genom Kalmar — har vi i Sverige lite ambivalent förhållningssätt till. Sillbordet omgärdas med traditioner. Stekt sill var fattigmanskost. Sillen är numera en ganska dyr fisk. Strömmingen har för mycket ben för dagens “fiskblocks-generation”. Samt att sillen under ett antal epoker varit en källa till rikedom i södra och västra Sverige.

År 1877 inleds den sista sillfiskeperioden inomskärs, och den kom att fortsätta fram till vintern 1905-1906. Sillen kom som under den gamla perioden in till stränderna, och fångades i stora mängder med landvadar. Kulmen nåddes vintern 1895-96 då fångsten uppgick till 214 000 ton sill.

(Källa: Populär Historia 6/1996)

Hur stort sillfisket är nu illustreras av följande figur, där mängden fångad sill under de senaste 30+ åren jämförs med den fångstmängden 1895-96.

Saltsjöfiske sill -- landad fångst

Saltsjöfiske sill -- landad fångst

Källa: “Fakta om svenskt fiske – Statistik till och med 2005” (Fiskeriverket, 2006; se brochyrer);
“Ilandföring av svenskfångad fisk i Sverige och i utlandet” (SCB, 2010)

Med tanke på fångsternas volymskillnaderna mellan då och nu, hur enklare redskapen var då, och hur många människor som var direkt beroende av fisket, ja då förstår vi hur sillepokerna förr gav bättre livsförutsättningar till kustbygdens befolkning, och att det kunde bli tydliga försämringar då sillen försvann igen.

Dessutom …

Om bohusfiskare och -sjömän i Stettin under första världskriget; barken Alfhilds förlisning vid Tasmanien 1907.

Data

Träbiten 148 (Föreningen Allmogebåtar, juni 2010) 38 sid; ISSN 0347-0652.

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/08/21/tidskrift-trabiten-148-glimtar/