Bok: “Statlig rasforskning” — vardagen på rasbiologiska institutet

23 12 2010
"Statlig rasforskning"

"Statlig rasforskning"

Det svenska rasbiologiska institutet hade sin beryktade storhetstid från 1922 till 1933. Under de åren var Herman Lundborg — med rollen institutschef — oftast mer av en agitator än en vetenskapsman, och de budskap han marknadsförde hade genklang i delar av det makthavande Sverige. Det mesta som skrivits om institutet har fokuserat på politiska dimensioner och på kultur- och idéhistoriska trender. Denna lilla bok — Gunnar Broberg: “Statlig Rasforskning” — kastar ett intressant komplementärt ljus på institutet och Herman Lundborg, nämligen den administrativa bilden av institutets dagliga verksamhet. Det som här berättas förstärker bilden av att institutet/Lundborg måhända hördes starkt i den publika och icke-publika debatten, men att det inte blev så mycket bestående effekter av dess verksamhet.

—*—

Det som Broberg  redovisar i denna bok baseras på studier i Rasbiologiska institutets arkiv, såsom det bevarats i Uppsala Universitetsbibliotek. I arkivet blandas stort med smått, men inte förvånansvärt är den  övervägande delen av materialet en avspegling av den rutinmässiga vardagen. Och det är just detta som Broberg bearbetar. Dvs, hur kan vi idag beskriva den dagliga rutinen på institutet? Hur administrerades verksamheten? Hur leddes den? Vilka motgångar upplevde institutet? Och vilka framgångar?

Den historia som serveras i boken ger en bild av att Rasbiologiska institutet under hela sin existens levde med vad som upplevdes  som alltför snåla anslag. Och det var nog inte bara en upplevd känsla — det var nog mycket begränsade anslag jämfört med dels vad som externt förväntades att  institutet skulle göra, dels vilka ambitioner Lundborg hade med sitt institut.

Det var en ständig jakt på anslag, en ständig jakt på privata sponsorer och mecenater, med oftast väldigt magert utfall. Trots att kostnaderna ökar över åren — inflationen gör kostnaderna numerärt större — så ökade inte anslagen, vilket i praktiken medförde att anslagen de facto kontinuerligt minskade.

Det fanns i den relativt lilla personalstaben även personkonflikter, som antingen gav upphov till eruptioner och att folk flyttade någon annanstans, eller att agg doldes under en till synes lugn yta. Personalpolitiken fungerade aldrig, bl.a. därför att Herman Lundborg inte kunde hantera sin personal på ett smidigt sätt.

I många avseenden kan de som i dessa dagar arbetar inom akademiska institutioner känna igen sig. “Det är ju så det är för oss, nu. Vi jagar ständigt efter forskningsanslag, och de flesta förslag vi lämnar in resulterar inte i några anslag. Så var inte situationen för det  Rasbiologiska institutet likvärdigt med den situation som är så vanlig för många i dagens forskningsvärld?”

Jo, det kan så vara. Trots alla motgångar och en ekonomi som ständigt framtvingade kompromisser i lagda planer och uttryckta ambitioner, trots detta producerades ett antal doktorsavhandlingar av personal som var verksamma vid institutet. Men även här kan man nog se en analogi till dagens doktorandsituation. Det är oerhört mycket icke avlönat arbete som ligger bakom avhandlingen. Så det var väl därför som personal kunde disputera baserat på arbete utfört vid Rasbiologiska institutet under de kärva åren på 1930-talet.

Dessutom var de teman som bearbetades i avhandlingarna inte direkt i linje med Lundborgs mer extrema vision om vetenskapligt underbyggs rashygien. Personligt erkännande för en doktorsavhandling betyder inte ett erkännande av institutet som en framstående aktör.

Det är därför jag påstår att Rasbiologiska institutet drev och deltog i många propagandaaktiviteter, och skapade under 1920-talet ett visst intresse för rasfrågan och för institutet, men att det inte orsakade så speciellt stora effekter inom det vetenskapliga eller samhället i stort.

Kanske man kan karaktärisera Lundborg och institutet med frasen “tomma tunnor skramlar mest”.

Gunnar Broberg

Gunnar Broberg

Författaren

Född 1942, FD idé- och lärdomshistoria 1976, visiting professor Berkeley 1978, Fellow Wissenschaftskolleg 1987-88, prof i idé- och lärdomshistoria i Lund sedan 1990, fellow SCASSS 1998, dekan hist fil 1998-2002, preses Vetenskapssocieteten i Lund, ordf Kungl. Vetenskapssamfundet Lund, ledamot Statens kulturråd sex år mm.

Forskningsintressen: Linnaeus, Cultural history, History of concepts, Man’s relation to animals.

(från Lunds universitets webbplats)

Sammanfattning

Brobergs “Statlig rasforskning” är en intressant skrift, som ger oss en mer mångdimensionell bild av institutets och dess verksamhet. Han diskuterar inte institutet ur ett idéhistorisk eller kulturhistoriskt perspektiv, inte heller institutets roll i den politiska sfären. Sådana frågor har bearbetats tidigare (se t.ex.  Lennart Lundmark: “Allt som kan mätas är inte vetenskap”, studentuppsatser om rasbiologiska institutet). Nej, här får vi lära oss något om verksamhetens dagliga rutiner, dess förändringar, och olika personers roll i att hålla institutet och dess verksamhet vid liv. Det är väl så nära institutets vardagsliv vi kan komma, så här 80 år efter institutets höjdpunkt. Och den information som vi får här hjälper till att placera institutet på rätt sätt i i rummet av samhällsaktörer.

Ett bra sätt att sammanfatta vad boken handlar om ges av följande citat ur boken själv:

I rätt stor detalj har vi skildrat Statens institut för rasbiologi från de första åren på 1920-talet till dess det uppgår i Uppsala universitet som institutionen för medicinsk genetik 1958. Från början hade det stora förhoppningar knutet till sig, men en bit in på 1930-talet hotade fiasko. Skälet var en tungrodd administration och en otymplig chef. Institutet låg fel politiskt innan vändningen kom vid 1930-talets mitt. Vi har följt verksamheten under dess tre chefer: Herman Lundborg, Gunnar Dahlberg och Jan Arvid Böök. Men institutionshistoria är inte bara ett antal biografier med vidhängande anekdoter. Tycker någon att betoningen legat alltför mycket på chefsnivå har ändå andra namn också beretts plats, liksom den dagliga verksamheten. Framför allt har de första tio-femton åren inventerats, och det av det enkla skälet att källmaterialet är rikare för den perioden. Institutets historia har framför allt setts inifrån, medan samhällsutvecklingen i stort bara skymtat. Detaljrikedom är inte detsamma som fullständighet, men en avsikt med den här studien är i alla fall att så gott det går bevisa vad som egentligen hände. Med hjälp av en sådan faktabetonad historia kan man sedan gå vidare mot en djupare analys.

(sid 82)

Noter

Tack till Gunnar Broberg som var vänlig nog att överlämna ett exemplar av denna bok till mig.

Data

Gunnar Broberg: “Statlig rasforskning – En historik över rasbiologiska institutet” (Idé och lärdomshistoria, Lunds universitet in Lund, Sweden, Andra upplagan, 2002) 108 sid, ISSN: 1102-4313 (book at openlibrary.org).

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/23/bok-statlig-rasforskning-vardagen-pa-rasbiologiska-institutet/
Advertisements




Skrift: “Allt som kan mätas är inte vetenskap” — Rasbiologiska institutet i Uppsala

16 07 2010

En kort men hyggligt täckande text om det fristående Uppsalainstitutet som skulle bidraga till svensk rashygien.

—*—

Lundmark: "Allt som kan mätas är inte vetenskap -- En populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet"

Lundmark: "Allt som kan mätas är inte vetenskap -- En populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet"

Forum för levande historia har som uppdrag att sprida information om sådant som har med antagonism mellan folkgrupper att göra. Det kan vara allt från dagens diskriminering av sexuella undergrupper i samhället till folkmord i andra länder under tidigare epoker. Ett relevant tema är vad som gjorts i Sverige motiverat med rasargument, och det är här som det Rasbiologiska institutet är en intressant — om än inte så betydelsefull — hörnsten.

Rasbiologiska institutet — “Statens institut för rasbiologi” — fanns till namnet mellan 1922 och 1958, men det var bara under dess första tiotal år som deras verksamhet hade rasistisk grund. Lennart Lundmark — historiker, som mest arbetat med samefrågan — har åt Forum för levande historia skrivit en kortfattad översikt över institutet, med speciell tonvikt på den era då Herman Lundberg var dess chef.

Institutet instiftades genom ett beslut i riksdagen, och medel anslogs. Lundberg tillsattes som chef, baserat på dels hans egen polemiska argumentation om nödvändigheten av rashygien, men även med stöd av ett antal professorer vid välrenommerade universitet som Uppsala och Lund.

Tanken var att institutet skull bidraga till kunskapsuppbyggnad om vad rashygien är, och stödja offentliga aktörer då de skulle fatta beslut om åtgärder för att befrämja rashygien.

Lundmark  delar in institutets verksamhetsperiod i tre delar. Arbetet under den första perioden (1922 – 26) utmynnade i en bok (“The Racial Character of the Swedish Nation”) som beskrev statistiska mått på svenskars kroppar, mest skallmätningar.  Under den andra perioden (1927-1935) var huvuddelen av institutets verksamhet engagerad i “Lappundersökningen”, innefattande mätningar och  fotografering av samer, och kartläggning av deras släktskapsförhållanden. Allt för att kunna dra slutsatser om att “rasblandning” som uppstått vid giftermål mellan svenska och samer leder till degenerering (fysiskt och mentalt svagare människor, eller åtminstone mindre värdefulla människor). Den tredje perioden (1936-1958) — epoken efter Lundbergs regim — inleddes med en totalomläggning av inriktningen. Den nye chefen Gunnar Dahlberg förkastade den rasbiologiska ansatsen som meningslös och ogrundad, och började istället arbeta med frågor om ärftliga sjukdomar. Efter ett sista verksamhetsår   1958  som fristående institut uppgick sedan verksamheten i Uppsala Universitet som institutionen för medicinsk genetik.

Lundmark ger argument för att Rasbiologiska institutet var ett symptom på stämningar i samhället, men att det inte i någon märkbar mening var en orsak till effekter i samhällsutvecklingen. För det första var institutet litet — mestadels ett halvdussin personer på avlöningslistan — och av dessa var det egentligen bara Lundberg som frekvent yttrade sig i den allmänna debatten. Och det var inga underbyggda rekommendationer om åtgärder som kom fram. För det andra var Lundberg under den andra perioden helt uppslukad av Lappundersökningen, och det gav inga direkta kopplingar till det löst formulerade insatsområdet “svensk rashygien”. Och när den tredje perioden började så blev det rasbiologiska inslaget i verksamheten avvecklat.

Sensmoralen kan uttryckas som att Rasbiologiska institutet var ett kuriöst fenomen i den svenska vetenskapsvärlden, som inte gav några egentliga effekter på svenska botten.

Och det är här som titeln på denna skrift har sin poäng — “Allt som kan mätas är inte vetenskap”. Som Lundmark argumenterar handlade Rasbiologiska institutets verksamhet — så länge Lundberg var chef — om att genom mätningar samla grunddata om fysiologiska aspekter på svenskar. Mätningarna gjordes med tumstock, med vinkelmätare, osv., och sedan gjordes statistiska sammanställningar som bl.a. presenterade proportioner mellan kroppsdelar och vinklar i kroppsbyggnaden. Det går att mäta mycket på människans kropp, men att bara mäta gör ingen vetenskap. Det som rasbiologin saknade var en underliggande teoribyggnad, som uttryckte lagbundenheter, och där lagbundenheter kan verifieras/falsifieras genom empiriska studier (dvs, mätningar). Och detta är en av orsakerna till att institutet var en isolerad företeelse i det svenska vetenskapssamhället. Alla andra humanvetenskaper hade vid denna tid på allvar börjat konsolidera teori och empiri, och resultat från  Rasbiologiska institutet var inte användbart i dessa andra vetenskaper.  Så resten av vetenskapssamfundet ignorerade i stort det som Lundberg & Co gjorde på Rasbiologiska institutet.

Och trots att det i flera länder under första hälften av 1900-talet drogs igång satsningar på rasbiologi som vetenskap, så producerades aldrig några användbara slutsatser från dessa satsningar. I de fall att samhällen institutionaliserade ett rasperspektiv i samhällsformen (t.ex. Nazi-Tyskland, och Jim Crow-lagar i USA:s sydstater) producerades det aldrig några vetenskapligt grundade insikter som kunde användas som motivation för rasistiska samhällsformer. Dessa samhällen klarade sig ändå …  genom att  med demagogiska medel uppelda rasistiskt tänkande i medborgare, som därmed bidrog till en självuppfyllelse av rasismens “sanning”.

Författaren Lennart Lundmark positionerar Herman Lundberg som en av de sista avläggarna av den förenklade humanmätningsansatsen. Den fysiska antropologin drog igång vid slutet av 1700-talet, och där samlade man skallar från världen olika hörn och kanter, mätte dem och tabulerade resultat. En av de historiskt mest kända svenskarna inom denna genre var Anders Retzius som propagerade för skallmätning — i termer av lång- och kortskalliga — som ett medel att kunna indela människor i grupper och raser, och på basis av detta dra slutsatser om vilka grupper som lyckades bättre än andra i kampen om överlevnad och dominans. Så Rasbiologiska institutet är snarast en relikt från 1800-talet som råkade finnas i det akademiskt präglade Uppsala under ett antal decennier under 1900-talet.

(Lundmarks argumentation ger ett bra motperspektiv till de texter som omnämns i “Studentuppsatser: Rasbiologiska Institutet i Uppsala” )

Lennart Lundmark

Lennart Lundmark

Författaren

“Jag är historiker och författare. Under 20 år var jag lärare och forskare vid Umeå universitet. De senaste 15 åren har jag ägnat åt forskning, kulturjournalistisk och föreläsningar, särskilt om svenska statens förhållande till samerna. Jag har skrivit flera böcker i det ämnet samt varit anlitad av statliga utredningar och som sakkunnig vid rättsprocesser.”

Författarens självpresentation på webben

Slutsats

En snabb och givande översikt över det beryktade Rasbiologiska institutet. Offra gärna en timme på denna skrift, för att få lite tydligare bild av vad detta detta institut egentligen var.

Data

Lennart Lundmark: “Allt som kan mätas är inte vetenskap — En populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet” (Forum för levande historia in Stockholm, 2007) 39 sid, ISSN:  1653-5332 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/07/16/skrift-allt-som-kan-matas-ar-inte-vetenskap-rasbiologiska-institutet-i-uppsala/




Bok: “Rasism i slips” – dagsläget i den svenska extremhögern

16 05 2010

I lagom tid till förberedelserna inför det nationella valet 2010 har en kort bok publicerats om Sverigedemokraterna och deras satsningar på närvaro på den politiska scenen. Boken riktar sig till en läsovan publik, och även till de som inte känner sig helt uppdaterade om Sverigedemokraterna. Den utsatta målsättningen har uppfyllts … en enkel introduktion till dagens svenska extremhöger.

—*—

Under senare  år har det pågått en debatt om Sverigedemokraterna (SD), och hur det politiska etablissemanget skall hantera dem. Ska de ignoreras i den politiska debatten? Dvs ska alla vanliga politiska aktörer låtsas som om SD inte finns? Eller skall de politiska aktörerna officiellt acceptera att SD finns, och interagera med dem med vanliga medel? Dvs ska de betrakta SD som ett parti som ges möjligheter att spela med — på likvärdiga villkor — på den politiska scenen?

"Rasism i slips"  - framsida

"Rasism i slips" - framsida

Det är ett besvärligt beslut, eftersom man måste balansera acceptansen för vad man gör, mot accepterandet av de effekter det kan ge upphov till. Om SD hålls utanför den politiska debatten, kommer de därmed att kunna propagera oemotsagt, och därmed locka sympatisörer och väljare? Om SD släpps in i den politiska debatten, har man därmed inte gett respektabilitet åt deras åsikter, vilket kan eliminera ett besvär som potentiella sympatisörer upplever?

Boken tar i praktiken upp de senaste årens historia inom extremhögern, med  just SD som röd tråd i berättelsen. Boken börjar med det historiska läge där SD uppstod och växte fram.Då fanns organisationer som Nationalsocialistisk front/Folkfronten; Svenska motståndsrörelsen och Info-14.

Boken fortsätter med en bild av hur dessa och näraliggande grupper ofta agerar aktionsorienterat: provocera våldsamma reaktioner; överfall; etc, något som är besvärligt för andra politiska grupper att hantera med konventionella medel (inom lagens ram).

Därefter beskrivs hur högergrupperna aktivt enrollerar nya unga supporters genom att använda populärkulturmedel, såsom musik (“vit makt”, …).

Sedan följer belysningen av Sverigedemokraterna, och hur de började framträda i mer städad form, började se ut som mer traditionella politiker, och började bete sig som en konventionell politisk rörelse. Men budskapen är naturligtvis annorlunda, jämfört med de vanliga politiska grupperingarna.

Den konfliktfyllda situation som vi står inför då det gäller att hitta ett förhållningssätt gentemot SD, den belyses av ett kortare kapitel om Richard Jomshof. Jomshof engagerade sig med SD, samtidigt som han var gymnasielärare. När det politiska engagemanget uppdagades av media, började en kritik luftas, som gick ut på att han inte skulle få fortsatt mandat som lärare. Det hade aldrig förekommit kritik mot honom avseende hans prestationer som lärare, så det var enbart den politiska böjelsen som orsakade kritiken. Dilemmat är alltså: ska vi i ett tolerant samhälle med tanke- och yttrandefrihet införa ett slags yrkesförbud för att hålla vissa miljöer inom “anständighetens renhetsgränser”, eller ska vi ta risken att låta medborgares deltagande i samhället vara osynkroniserat med deras värdegrunder? I detta fall resulterade konflikten i att Jomshof var tvungen att avsluta sin lärargärning.

Därefter ges några betraktelser om hur SD:s politiska program inte är vad vi vanligtvis menar med ett program för ett politiskt parti. Det saknar en helhetskaraktär. Det lyfter egentligen bara fram några få populistiska frågor (invandring, nationalism, religion, etc), som i sig vare sig utgör en grund som definierar åsikter om återstoden av det politiska handlingsutrymmet, eller ger tydliga indikationer om hur de sinsemellan skall prioriteras och balanseras.

Boken avslutas med några personporträtt på individer engagerade i motståndet mot SD.

Författare

Johannes Jakobsson

Johannes Jakobsson

Johannes Jakobsson är frilansjournalist och arbetar på tidningen EXPO. Han har också arbetat på Aftonbladet och på teveprogrammet Efterlyst.

Författarpresentation på bokens omslag.

Kommentarer

Boken är utgiven på LL-förlaget, ett förlag specialiserat på lättläst litteratur. Detta framgår av denna bok. Den använder en enkel terminologi; korta meningar; enkel meningsuppbyggnad; korta stycken; korta rader; relativt rikt illustrerad; ganska enkel och genomgående layout. Samt begränsad totalvolym — 120 sidor.

Anledningen att ge ut en sådan här bok är säkerligen att man hoppas att med denna nå ut till en del av de målgrupper som SD et al. riktar sig till. Hur övertygar / övertalar man folk i sådana grupper? Ja, inte genom djupa intellektuella avhandlingar. Nej, genom enkla, slagkraftiga skrifter. Tänk på hur propaganda fungerar. Man skall — när det gäller text — uttrycka sig enkelt och direkt, och sträva efter att stimulera en känslomässig reaktion från läsaren. Denna bok uppfyller till viss del detta, men kanske är lite för torr på sina ställen för att få ett optimalt genomslag.

En komplementär målgrupp för boken är de som står på andra sidan av staketet jämfört med SD, och som kanske vill få lite mer information om hur det ser ut bland SD och gelikar.

Av detta framgår också att boken inte är en analys som försöker belysa grundläggande kraftfält och strömningar, så att vi skall förstå vad som egentligen sker, varför detta sker, varför det det sker nu, och vad som kan komma att ske. Med andra ord: inte analyserande, utan konkret beskrivande.

Tidningen EXPO startade utgivning 1995, och har sedan dess (med undantag av några inaktiva perioder under senare 1990-talet) varit en vaken observatör av extremrörelser, såväl organiserade som oorganiserade. Neo-nazistiska rörelser är ett av bevakningsområdena, och därmed under senare år även Sverigedemokraterna.

Författaren till denna bok, Johannes Jakobsson, är medarbetare på EXPO, och vi bör se boken som ytterligare ett informationskanal för EXPO-rörelsen.

Så istället för att vara en analytisk bok, är detta ett medel i en informations- och opinionsbildande verksamhet. Propagandistisk? Ja, eftersom den tar sin utgångspunkt i EXPO:s referensram, så finns det en klar underliggande vilja. Trovärdig? Ja, eftersom texten faktiskt är relativt återhållsam, undviker emotionella excesser, och försöker lyfta fram fakta om konkreta händelser.

Den som under en längre tid följt EXPO har säkerligen redan tagit till sig den relativt rika bild som boken återger. Den som följt nationella media har troligen en mer fragmenterad bild, uppbyggd av de större mediahändelser som extremhögerns gett upphov till. Så, trots att det är en “Lättläst” bok, så kan vi alla dra nytta av att få denna sammanfattande presentation av dagsläget i den del av den politiska och ideologiska scenen där Sverigedemokraterna huserar.

Dess värde ligger bl.a. i att den är aktuell. Som framgår av de historiska tillbakablickarna, så är fältet med högerextrema organisationer synnerligen dynamiskt i termer av nybildningar, ombildningar, borttyning, etc, så för att kunna vara en praktisk vägledning i dagens landskap, så måste den vara färsk. Just nu — 2010 — är den fortfarande färsk.

—*—

I vår accepterade demokratiska världssyn finns en oförlöst kamp mellan tolerans och möjliga odemokratiska effekter. Kom ihåg att Hitler och NSDAP kom till makten efter att ha deltagit inom ramen för den demokratiska processen och vunnit val inom en demokratiskt definierad samhällsform. Demokratisk tolerans kan få odemokratiska krafter att få makten. Hur toleranta ska vi vara?

I berättelsen om Jomshof (se ovan) skiner dilemmat igenom. Å ena sidan är han som SD-anhängare att fördöma. Å andra sidan måste vi (som argumenterar anti-SD) leva som vi lär, dvs leva det toleranta samhälle vi predikar om, och därmed låta Jomshof få stanna kvar i sin lärarroll. Kan han inte utnyttja den rollen för att sprida odemokratiska budskap? Här kan man anknyta till det som skedde inom vissa svenska skolor under 30-talet (se Dammberg: “Nazismen i Skaraborgs län 1930-45“). Den i vår tid mest omfattande och uppmärksammade tillämpningen av yrkesförbud skedde i Västtyskland, där yrkesförbudslagar infördes 1972 — riktade mot vänsterpersoner i offentliga anställningar. I praktiskt taget hela Västeuropa framfördes massiv kritik mot detta, från individer, politiska grupperingar, medborgarrättsorganisationer, etc. I denna boks text om Jomshof-fallet kommer en medkännande underton fram, som alltså inte enbart ser Jomshof  som ett hatobjekt för den antinazistiska rörelsen, utan även som ett offer för gärningar som grundas i välmenande personers åsikter.

Demokrati är svårt. Inte bara dess tillämpning, utan även dess abstrakta definition. Och därför är det intressant att få höra att när den grupp som kom att skapa Sverigedemokraterna, diskuterade vilket namn som skulle användas, så landade man på “Sverigedemokraterna”. Med detta namn skulle partiet inte ens kunna nämnas i media eller av politiska motståndare utan att den som nämnde namnet faktiskt ger ljud åt orddelen “demokrati”. Ett positivt ord som därmed färgar av sig på helheten … dvs på begreppet “Sverigedemokraterna”.

Sammanfattning

Detta är ingen ambitiös analys av de olika nazistiska rörelserna i dagens Sverige. Istället är det en beskrivning av vad de mest av allt står för, hur de arbetar, och hur resten av samhället bör förhålla sig till dem.

Data

Johannes Jakobsson: “Rasism i slips — Sverigedemokrater och nazister i dag” (LL-förlaget, 2009) 120 sid; ISBN-10 9170533091; ISBN-13 9789170533099 (book at openlibrary.org)

This pagehttps://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/05/16/bok-rasism-i-slips-dagslaget-i-den-svenska-extremhogern/




Bok: “Nazismen i Skaraborgs län 1930-45” — bruna fläckar på folkhemmet

7 05 2010

Denna bok är en undersökning av hur det i det svenska trettiotalets hembygd uppstod nazistiska strömningar och rörelser. Den visar hur det gick till på landsbygden, långt bort från den stora politiska scenen i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Hur fascistiska och nazistiska rörelser manifesterade sig i det lilla formatet, ofta knutet till en uttryckt hembygdskänsla.

—*—

"Nazismen i Skaraborgs län 1930-45" - omslag

"Nazismen i Skaraborgs län 1930-45" - omslag

Henrik Dammberg har en bakgrund från Västergötland, och har arbetat som journalist inom lokala medier. Han är inte en professionell historiker, men har ett intresse att studera och dokumentera fenomen som är lokalt förankrade i hembygden, men har även arbetat med att dokumentera extrema politiska rörelser.

Författaren Henrik Dammberg har en bakgrund som journalist på lokaltidningar i Skaraborg och Sveriges Radio Skaraborg. Han arbetar idag som frilansjournalist och lärare på Vara folkhögskola.

Förlagets författarpresentation

Dessa intressen sammanfaller i form av denna bok, som ger en bild av hur nazistiska och fascistiska rörelser dök upp i Västergötland på 1930-talet, spred sig, och tynade bort/försvann efter kriget.

Nynazismen har under tre decennier funnits på den politiska debattkartan. Runt skiftet mellan sjuttio- och åttiotal började nynazistiska grupperingar som Bevara Sverige Svenskt (BSS) agera i offentligheten. Det förde med sig två grundfrågor. För det första, hur skall man förhålla sig till detta fenomen, vare sig man är offentlig sektor, politiskt parti, eller enskild medborgare. För det andra, varför uppstod (eller återuppstod) detta fenomen överhuvudtaget, och varför vid denna tidpunkt. En av de som fick mest uppmärksamhet som grävare i detta fenomen och dess kulturella/historiska rötter var Heléne Lööw och hon har givit omfattande bidrag till förståelsen av nynazismen  som ett generellt och nationellt problem.

Those who cannot remember the past are condemned to repeat it.

George Santayana (1863 – 1952)

Genom att förstå vad som hände hände tidigare, så kan vi bli bättre rustade att hantera dagen och morgondagen. Dessutom är det nog så viktigt att förstå hur gårdagens vardagsliv såg ut, eftersom de flesta drastiska förändringar startar som en mindre avdrift i vardagslivet.  En av de största utmaningarna i den akademiska forskningen kring den tyska nazismen och dess framväxt har just varit att förstå hur samhället så totalt kunde ställa sig bakom Hitler — vad skedde egentligen med de vanliga tyskarna under trettiotalet?

Så, givet att kunskap om historien kan göra oss till bättre medborgare i dagens samhälle, vad har denna bok att ge oss? Behandlar boken ett region och en tid med speciellt stark närvaro av fascism, med kritiska genombrott eller avgörande för utvecklingen i den politiska sfären? Har den här boken samma roll som de verk vilka försöker avtäcka ljusskygga sidor av svenska statens beteenden under kriget? Har den ambitionen att presentera en fullständig och slutgiltig bild av nazismen på trettiotalet?

Henrik Dammberg

Henrik Dammberg

Nej, den här boken ska man förstå på ett annat sätt. För det första behandlar den Skaraborgs län, därför att Dammberg har en förankring i den regionen, och har någorlunda bra tillgång till officiella och informella källor — människor som var med då det hände.  För det andra var det nazistiska/fascistiska genomslaget i Skaraborg inte speciellt tungt ur svensk synvinkel. Snarare var genomslaget — mätt i engagemang och valröster — mindre än genomsnittet i Sverige, så något extremfall är det här inte fråga om.

Sensmoralen är alltså att berättelserna i denna bok illustrerar de typiska metoder och tekniker som de fascistiska rörelserna använde för att skaffa sig anhängare och inflytande på den svenska landsbygden. På den tiden var Sverige i huvudsak ett jordbruksland. Huvuddelen av befolkningen bodde utanför städer, på rena landsbygden och i småsamhällen utspridda i landskapen. Skaraborgs län kan ses som ett typiskt exempel på hur majoriteten av svenskarna bodde och levde, och hur den politiska kartan kunde se ut.

Under 20- och 30-talet växte ett antal fascistiska och nazistiska rörelser fram, oftast starkt förknippade och identifierade med sina ledare, såsom:

  • Birger Furugård : Svenska nationalsocialistiska partiet
  • Sven Olov Lindholm :  Sveriges fascistiska kamporganisation; Sveriges nationalsocialistiska folkparti; Nationalsocialistiska arbetarpartiet; Svensk socialistisk samling;
  • Martin Ekström : Nationalsocialistiska blocket
  • Elmo Lindholm : Sveriges nationella förbund

Till skillnad från Tyskland, Italien och Spanien (och i viss mån länder som Ungern och Rumänien) kom inget fascistiskt parti att dominera scenen i Sverige. Denna del av det svenska politiska spektrumet var hela tiden splittrat i ett antal fraktioner, som av och till dök upp, förändrade skepnad och försvann. Ett alternativscenario — ett “what-if” fall — att fundera över är om utvecklingen i Sverige hade tagit en annan väg om det funnits ett enda dominerande nazistiskt parti i Sverige, med en karismatisk ledare. Vi kanske skall vara tacksamma att det fanns ett flertal svenska pretendenter på posten som svensk Führer, eftersom det fick de olika partibildningarna att spendera väldigt mycket energi på att bekämpa varandra istället för att verka starkt på den rikspolitiska scenen. (Borde vi idag uppmuntra fler potentiella partiskapare på den fascistiska kanten att bilda egna partier?)

Möte och demonstration i Mariestad 1935

Möte och demonstration i Mariestad 1935

Under trettiotalet och något år in på fyrtiotalet ställde fascistiska partier upp i kommun-, landstings- och riksdagsval inom Skaraborgs län. I praktiken nådde de sällan mer än 4-7% av rösterna, vilket i huvudsak ställde dem utanför den politiska beslutsprocessen. I något enstaka fall lyckades de få in en person eller två på kommunal nivå, men det fick aldrig någon politiskt märkbar effekt.

Lindholmspartiet var det som kom att lyckades bäst av de olika organiserade fascistiska grupperingarna. Antalet aktiva avtog successivt från krigsutbrottet 1939, fick ytterligare en knäck när tyska trupper kapitulerade vid Stalingrad (det blev allt tydligare att tyskarna nog skulle förlora kriget), och framemot slutet av 1944/början av 1945 upphörde i huvudsak de svenska fascistiska partierna med yttre aktiviteter. Lindholmpartiet var vid krigsslutet ett parti i spillror, men drevs vidare ett antal år på låg nivå, till dess att det lades ner 1950. Det intressanta är med andra ord att en kärntrupp kring Lindholm faktiskt fortsatte, och vi kan väl anta att detta var oförbätterliga men alltmer lågmälda fascister. Det vill säga, fascismen var inte helt död i samband med krigsslutet, det skulle ta ett antal år innan en del grupperingar skulle försvinna.

De verkliga överlevarna var de som företrädde en mer modererad form av fascismen, som mer betonade det nationella, men som undvek att positionera sig helt och hållet på den nazistiska plattformen. En av dessa Per Engdahl (1909 – 1994) som anpassade färgen på kappan efter de vindar som blåste. Han skall utan tvekan räknas till det fascistiska lägret i Sverige, även om han inte hade någon framträdande roll i de sammanhang som beskrivs i Dammbergs bok.

Alla politiska partier anammade på den tiden en marknadsföringsstil som var starkt anpassad till specifika målgrupper. Under 30-talet hade nationella massmedia inte så stort genomslag. Det var mer lokal information som dominerade. Landsortspressen var lokalt stark. Det medförde att olika politiska partibildningar lätt kunde anamma en lokalt förankrad mål- och medelbild, utan att behöva stå till svars i någon större utsträckning för om detta stämde överens med partiets nationella program. Argumentationen i arbetarstadsdelar i Göteborg skilde sig från argumentationen i småsamhällen på Västgötaslätten. I det senare sammanhanget var — under trettiotalet — det politiskt gångbara argumentet att jordbruket måste stärkas. I samband med depressionen, och redan under tjugotalet, drabbades jordbrukshandeln av avsättningssvårigheter, vilket gav sämre priser för jordbruksprodukter, och detta skapade ekonomiska problem i producentledet. I både Tyskland och Italien hade fascismen/nazismen fått gott stöd från lantbruksbefolkningen, vilket bidragit till deras politiska framgångar. Detta oroade de stora svenska riksdagspartierna, vilket ledde till den s.k. “kohandlen” (1933) mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna — skyddstullar som minskade konkurrens från importvaror, prisregleringar som hjälpte till att hålla priser uppe — vilket gav ett positivt ekonomiskt utfall för jordbruket, vilket kom att desarmera en del av den fascistiska politiska argumentationen som riktades till bönder.

Lindholm och medlemmar i Nordisk Ungdom

Lindholm och medlemmar i Nordisk Ungdom

En annan grupp av människor där fascistiska idéer hade resonans var bland gymnasister på läroverken. En orsak är att läroverken då var knutna till eliten, och det typiskt fanns ideologiska strömningar i gymnasieungdomens föräldrahem som nog skapade en grogrund för elitistiskt tänkande. Det uppdagades även händelser (i vår tids språkbruk: “affärer” eller “skandaler”) centrerade kring läroverk, där även lärare visade sig ha bedrivit mer eller mindre öppen propaganda för tysk nazism. Ungdomsrörelser sågs med positiva ögon av de fascistiska grupperingarna, troligen ideologiskt inspirerade av hur man i Tyskland odlade upp barn och ungdom till politiskt “rätt” tänkande.

Ytterligare en grupp där fascistiska idéer fick grogrund var militärer. Här är lockelsebilden lite mer splittrad. Det kan ha varit en fråga om att det alltmer kommandoorienterade tyska samhället verkade lockande för yrkesmän i kommandoorienterade militära miljöer — betoning av nationella ideal; potentiella konflikter mellan det egna folket och andra folk; beundrandet av samhällsdisciplin av militärt slag; etc. Men det kan även ha varit en mer yrkesrollsinriktad beundran för den tyska krigsmakten som spillde över till beundran för tyska samhället och den tyska politiken.

Kommentar

Det Dammberg försöker ge sig i kast med är en svår, och möjligen hopplös, uppgift. Han försöker ju belysa den verksamhet som nästan definitionsmässigt försiggick “under the radar” — nazismens informella arbete i direktkontakt med landsbygdens befolkning. Det fanns inget större intresse på den tiden att grundligt dokumentera vad man tänkte, ville, gjorde, och lyckades/misslyckades med. Dammberg har lyckats få tag på några (faktiskt fem) gamla människor som på något sätt var engagerade i fascistiska rörelser inom Skaraborgs län. Från dessa kom information som kompletterade de fragmentariska källor som återfinns i arkiven. Och snart är alla dessa människor borta, de som direkt upplevt trettiotalet. Och då står bara de arkivbevarade källorna tillhands. Däri ligger ett av de konkreta värden som Dammberg levererar.

Annons i Den Svenske Nationalsocialisten 1937

Annons i Den Svenske Nationalsocialisten 1937

Boken som helhet är uppdelad i tolv kortare kapitel, med mer eller mindre egna teman. De bildar inte en fullständigt sammanhängande textmassa. Snarare påminner detta om en sammanläggning av ett dussin relativt oberoende korta nedslag i trettiotalets landsbygd. (Kan detta vara en effekt av att Dammberg även gjort radioserie på detta tema? Enskilda episoder i en radioserie måste ju kunna stå på egna ben) Detta gör att läsaren upplever en del upprepningar i texten som helhet — inte förödande för texten, men lite irriterande.

Det skulle varit nyttigt att få en kortfattad men bred översikt över vad som skedde på den nationella scenen under samma period. Det skulle räcka med något i stil med ett elevarbete från Luleå Tekniska Universitet (ref [1]). Nu får läsaren bitvis pussla ihop en större bild, utgående från informationsfragment i olika kapitel.

Finns det frågor som inte besvaras här? Ett exempel på ett perspektiv som vore intressant att få belyst — men som kan vara praktiskt svårgenomförbart — är frågan om hur medlemskap i fascistiska organisationer/partier och hur röstandet proportionerligt spreds över olika yrkeskategorier. Här får vi inte så många svar i boken, annat än indikationerna om just stamanställda militärer.

Ett sätt att ytterligare förtydliga berättelsen över skeendet vore att se hur en viss lokalgrupp utvecklades över tiden … i numerär, i yrken, i direkta politiska engagemang, och i social samvaro. Dammbergs bok ger oss olika specifika perspektiv, dissekerat geografiskt och tidsmässigt, men det är svårt att se utvecklingen över en längre period på en viss plats.

Men låt oss inte nedvärdera denna bok. Den ger en värdefull inblick i livet på landet och hur storpolitiken avspeglades på den lilla scenen.

Sammanfattning

Det här är en bok värd att läsa, som ett komplement till den ström av mer ambitiösa redovisningar av nazismen, den svenska centralmakten, och de konfrontationer som uppstod på den  nationella politiska scenen. I den här boken får vi se — genom exemplet Skaraborgs län — hur den fascistiska rörelsen kunde upplevas av majoriteten av svenska folket … landsbygdens svenskar.

Referenser

[1] Tommi Saukkoriipi; Sergej Teskeredzic, 2005. “Nationalsocialismen i Sverige 1924-1950” (Luleå tekniska universitet/Industriell ekonomi och samhällsvetenskap/Samhällsvetenskap; C-uppsats) 44 sid, ISSN 1402-1773; ISRN: LTU-CUPP–05/047–SE.

Data

Henrik Dammberg: “Nazismen i Skaraborgs län 1930-45” (Bolum förlag, 2009), 145 sid; ISBN-10 9163351757; ISBN-13 9789163351754 (book at openlibrary.org)

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/05/07/bok-nazismen-i-skaraborgs-lan-1930-45-bruna-flackar-pa-folkhemmet/




Bok: “Övergivna platser” — spår efter samhällets utslagning

3 05 2010

Vi kan fortfarande se spåren av utslagning i samhället. Utslagning av industri, utslagning av orter …  drivet av nationella eller globala mekanismer. Jörnmark ger här sin första redovisning av “moderna ruiner”.

—*—

Nya industrier uppstår då nya material eller produktionsmetoder blir kostnadseffektiva. Plywood slog igenom på 1930-talet, hade stora framgångar under 1950- och 60-talen. Konkurrens hade funnits länge i form av masonit, men de kunde leva sida-vid-sida.  Sedan kom spånplattor, gipsplattor och andra billigare material med vissa bra egenskaper. Svenska plywoodfabriker fick det besvärligt. Ett exempel är Ljusne-Woxne, som började med plywood 1925. Goda tider fram till 60-talet, med ägarbyten och omstruktureringar, blandat med nyinvesteringar i produktionen. Sista satsningen i produktionen av plywood skedde 1986, men redan 1990 var det slut … verksamheten lades ner. De övergivna resterna av fabriken vilar nu i stillhet, naturen kryper in och börjar ta över.

"Övergivna platser" - framsida

"Övergivna platser" - framsida

Historien om Ljusne-Woxne är ett av de exempel som Jan Jörnmark tar upp i sin första bok om övergivna platser. Den historien är en illustration på hur industriell produktion blir lönsam, beroende på bra egenskaper hos material, kostnadseffektivitet jämfört med andra material, växande efterfrågemarknad, och begränsad internationell konkurrens. När sådana förutsättningar förändras, ja då kan nedgången komma snabbt och obarmhärtigt.

—*—

Verksamhetssektorer och regioner kan utsättas för utslagning. En del utslagning är långsamma förlopp, andra får snabba effekter. En långsam utslagning har vi ju sett i samband med urbaniseringen under de senaste 150 åren. Småstäder, samhällen, landsdelar har utsatts för avfolkning och avindustrialisering. Svenska staten har i vissa fall försökt att förhindra eller mildra sådan långsam utslagning, genom speciella stödinsatser. Det kan röra sig om sådant som ekonomiska subsidier, ekonomiska stimulansåtgärder, kompenserande satsningar, eller att åstadkomma en mjuklandning istället för en kraschlandning.

När det gäller snabb utslagning så brukar den ta effekt utan att samhället riktigt hinner med att agera. Förutsättningarna för igångsatta verksamheter är plötsligt förändrade, men verksamheten kan ha skaffat sig ett eget liv och fortsätter, men blir alltmer irrelevant. Ibland kan resultatet av affärsmässiga beslut få omedelbara effekter, där den drivande parten ser på affärer och där offentligheten får ta hand om de sociala och samhälleliga konsekvenserna.

Boken består av tre delar, som var och en innehåller enskilda berättelser förankrade i någon plats där spår finns kvar.

Brännebrona

Brännebrona

Del 1 tar upp några exempel på hur samhällsförändring orsakar omvärdering av vad som är bra respektive dålig plats i geografin. Det kan vara förvandlingen från ett den historiskt grundade starka lokalcentreringen (det självförsörjande lokalsamhället) till dagens samhälle som till så stor del förutsätter att vi med kommunikationsmedel radikalt minskar det besvär som geografisk distans kan skapa. Verksamhet och människor flyttar till andra platser, och gamla platser faller i dvala. Ett exempel är Brännebrona, som skapades av en entreprenör på 60-talet, grundat på insikten att den framväxande bilismens skapar möjligheter för människor att börja använda platser utanför traditionella centralorter. På 1990-talet var sagan all, nya trafikmönster gav nya mål, och det som sågs som ett Brännebrona för framtiden blev ett Brännebrona med enbart ett förflutet.

Laxå

Laxå

Del 2 behandlar miljonprogrammet, dess politiska bakgrund, dess befolkningsmässiga effekter, och de byggnadsindustriella effekter denna nationella satsning fick. Det som började som ett uppskattat och behövligt tillskott till bostadsmarknaden kom så småningom i otakt med mer storskaliga rörelser i landet, såsom urbaniseringen, storstadens dragningskraft på människor, och lokalt förankrad industri ute i landet som inte längre var konkurrenskraftig. Det resulterade i det som vi här och där sett pågå under de senaste decennierna … rivning — i mindre orter — av områden med omfattande hyresfastighetsbestånd. Området Hästhagen i Söderfors är ett exempel som Jörnmark tar upp, men även betongindustrin Yxhults nedgång och fall får vi oss till livs.

Del 3 tar upp industriell strukturomvandling, och vilka effekter det har gett ute i landet. Här hör vi om sådant som bruk specialiserade på metallprodukter, sockerraffinering, bryggerier och skogsindustri. Rationalisering, koncentrering, “core business”, nya typer av stora diversifierade konglomerat — det är sådant som drivit förändring. Sockernäringen är ett intressant exempel. I starten, den lokala mångfalden i Skåne och på Gotland, med ett otal sockerodlare och små sockerbruk, i (ohelig) allians med transportsektorn, med en av de första industrialiseringarna inom livsmedelssektorn. Över fortgående koncentration, stordrift, flyttning, och stor lönsamhet. Till slutet för den fristående svenska sockerindustrin, då danska Danisco tog över.

Gusums bruk

Gusums bruk

Förutom mer utförliga beskrivningar över hur ett antal specifika affärs- och industriföretag växt fram, varit starka, och sedan upplösts, så hör vi även andra exempel nämnas i korthet. Men den bestående basen i Jörnmarks berättande är hur det vi ser i form av livscykeln hos konkreta verksamheter faktiskt beror på bakomliggande industri- och ekonomiförändringar på nationell och internationell skala. Det är där som Jörnmarks speciella kompetensområde visar sig … drivkrafterna i ekonomisk historia.

Författare

Jan Jörnmark blev doktor i ekonomisk historia 1993 och är idag docent.

Jan Jörnmark

Jan Jörnmark

Han arbetar vid Chalmers och Handelshögskolan i Göteborg, men har även regelbundet uppdrag för Nationalencyklopedin. Han föreläser också regelbundet på företag och andra institutioner.

Sedan 1993 har Jörnmark skrivit flera böcker om internationell företagsamhet och globalisering. På Historiska Media har han givit ut Övergivna platser (2007).

Förlagets författarpresentation

Kommentarer

Boken är rikt illustrerad. Man skulle kunna se det som en fotobok, med medföljande text som knyter samman grupper av bilder. Men det är inte hela sanningen. Bilderna har ett egenvärde i sig, som nostalgisk påminnelse om ett samhälle som igår hade liv och verksamhet, eller som nu ger en kittlande upplevelse av underligt förfall. I vissa fall ger bilderna en tydlig känsla av att människor just stigit upp och lämnat platsen, eftersom så mycket av inventarier fortfarande står kvar, och ibland även pärmar, pennor, mm.

Men om bilderna känns lite kittlande, så är det annorlunda med texten. Den bär sig själv, är inte beroende av bilderna, och ger oss en inblick i krafterna som verkade (och självklart fortfarande verkar) i vårt geografiska Sverige.

"Buketten" Eskilstuna

"Buketten" Eskilstuna

Det vi här hör Jörnmark tala om är bl.a. grundat på hans egna forskningar i ekonomisk historia. Bl.a. ser vi här spår efter vetenskapliga resultat baserade på arkivstudier i miljonprogrammets tidiga sociala och politiska historia. Han lyckas på ett bra sätt balansera viljan att informera mot behovet att göra texten tillgänglig för envar. Språkligt sett så skapar hans penna  inte en torr vetenskaplig rapporteringen, utan den sammanväver en berättelse som går från det stora till det lilla, som lyfter fram förankringar i personer och platser, och gärna återger citat från intervjuade personer.

Detta var Jörnmarks första populära bok, och den fick framgångar hos såväl kritiker som på marknaden. Den utkom ursprungligen 2007, och 2009 publicerades samma material i en bok med mjuka pärmar, och troligen kommer denna lite billigare upplaga att sälja bra.

Det är den typ av bok som gärna kan ligga framme på bordet i vardagsrummet. Det finns bilder på varje uppslag, så att öppna boken lockar till bläddrande, och till att därefter kika lite på texten för att se var de annorlunda bilderna är tagna.

Boken är tryckt på limmat papper, med bra glans för att göra bilderna rättvisa. Formatet gör att många bilder kan presenteras i stort format, vilket ofta förstärker känslan av att det är tomma övergivna platser.

Som en kuriositet kan nämnas att i Jörnmarks populärt inriktade böcker (denna bok såväl som “Övergivna platser två” och “Övergivna planer“) syns aldrig några människor i bilderna. Det är övergivna platser. Ungefär som vi brukar tänka oss en övergiven liten gruvplats i USA där ingen satt sin fot på närmare hundra år. Det man ser i Jörnmarks bilder är två typer av spår av den lilla människan. Dels att i vissa industrimiljöer ser vi fortfarande skrivbord med pärmar och annat, som om kontoristen just kilat ut till lunchrummet. Dels att många övergivna platser har spår från senare tiders graffitimålare, vilket tyder på att platserna inte är helt övergivna — då och då kommer “inkräktare” dit med sprayburkar i handen.

Men, undantaget som bekräftar regeln dyker upp i just denna bok. På en av bilderna från övergivna hyreshus väntande på rivning, där syns två paintballspelare. De använder området för att spela krig med paintball, smyga på varandra i rensade huskroppar. Kanske avsiktligt, kanske oavsiktligt, men personerna  klädda i skyddskläder står där uppsträckta som spöken … det kanske är döda hyresgäster som går igen?

Sammanfattning

En belysning av det svenska industrisamhällets förändring under sista hälften av 1900-talet. De generella förändringsmönstren beskrivs översiktligt, och alltid illustrerat av konkreta exempel och av fotografier. Läs den .. den är både underhållande och informativ.

Data

Jan Jörnmark: “Övergivna platser” (Historiska Media, 2009) 192 sid, ISBN-10 9185873934, ISBN-13 9789185873937 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/05/03/bok-overgivna-platser-spar-efter-samhallets-utslagning/




Bok: “Nazismen i Sverige 1924-1945” — andra perspektiv på “vad vi alla vet”

24 04 2010

1930- och 1940-talens svenska samhälle och politik har diskuterats mycket under de senaste 40 åren, Skuggan av Tyskland och andra världskriget har tidvis legat tung. Många påståenden har upprepats så många gånger att de numera tas för sanningar. Den här boken lyfter fram ett antal av dessa “sanningar” och argumenterar för att sådan vad-vi-alla-vet-kunskap ofta är missledande om inte helt felaktig.

—*—

Författaren talar i förordet om faktoider som utsagor vilka felaktigt tas för att vara sanna. Han säger att det finns en omfattande samling faktoider om Sverige och dess förhållande till nazism och Tyskland. Och i denna bok ger han sig i kast med några av dessa.

"Nazismen i Sverige 1924-1945" - framsida

"Nazismen i Sverige 1924-1945" - framsida

Ansatsen är att (1) kort presentera en faktoid som rent allmänt anses som sanning, eller som någon skribent/journalist återgivit som ett faktum;  (2) formulera ett ifrågasättande; och sedan (3) argumentera för att verkligheten egentligen är/var på ett annat sätt än vad faktoiden säger.

Det är ju en respektabel ansats. Det handlar här egentligen inte om källkritik, av djupstudium i ursprungskällor, utan mer om att kontrastera senare tiders återberättande med mer ursprungligt källmaterial.

Bojerud har några favoritoffer, som han vill belägga med att ha fel på så många punkter att vi alla sedan ska tvivla på det mesta de säger. Ett exempel är Bosse Schön, som i tidningar, teve och böcker (“Svenskarna som stred för Hitler” (2000), “Där järnkorsen växer” (2001), mm) försökt ge en bild av hur 30/40-talet upplevdes på gräsrotsnivå, och hur människor där betedde sig. I Bojeruds bok låter han piskan vina över Schöns rygg ett flertal gånger … “fel, fel, fel!”

Boken som helhet består av närmare 20 kapitel, vilket ger ett genomsnitt av 6-7 sidor per kapitel. De olika kapitlen är även höggradigt fristående från varandra, det finns ingen egentlig tråd som väver samman dessa till en sammanhängande historia. Detta är bl.a. en effekt av anslaget taget i denna bok. Att analysera och kritisera faktoider resulterar i praktiken i en essäsamling, komponerad av fristående delar, där det som håller samman helheten är den gemensamma bakgrunden — “Sverige 1924-45”.

Det är faktiskt så att några essäer egentligen inte berör nazismen och/i Sverige. Det handlar då istället om allmänna politiska och militära aspekter på Sverige i andra världskriget. Men huvuddelen av bokens innehåll faller inom det område som bokens titel annonserar: “Nazismen i Sverige.”

Exempel på teman som tas upp är: svenska nazistiska ledare och organisationer; nazism inom polis och säkerhetsväsende,nazism bland försvarets officerare, svenska soldater i tysk tjänst, Mannerheims ideologiska position, exemplet Sjöbo/Skåne, av nazisterna insamlade register över svenskar, och nazismen i nationella val.

Boken illustreras av samtida fotografier, men dessa har nog tillförts mest för att lätta upp layout, snarare än att de bidrar till fördjupade  insikter.

Författare

Stellan Bojerud. Födelseår: 1944.

Bakgrund: Han blev officer 1966. Efter sedvanlig trupp-tjänst genomgick han Militärhögskolans högre stabskurs (nu Försvarsskolans chefskurs) och var 1986-1994 forskare vid Militärhistoriska avdelningen.

Stellan Bojerud

Stellan Bojerud

Efter en period i stabstjänst som chef för Territorialförsvars-sektionen vid Stockholms Försvarsområde var han 1999-2001 huvudlärare i militärhistoria vid Försvarshögskolan samt därefter fram till sin pensionering 2003 framtids-forskare med uppgift att utreda Network Centric Warfare.

Stellan Bojerud är ledamot av Kungl. Krigsvetenskaps-akademien, korresponderande ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet, ledamot av Svenska Militärhistoriska Kommissionen och ledamot på livstid av US Naval Institute samt Officer dans l’Ordre des Palmes Academiques i Frankrike.

Han har publicerat vetenskapliga avhandlingar vid Krigsmuseet i Athen, Militärhistoriska Institutet i Moskva och Universitetet i Strassbourg samt ha varit timanställd universitetslektor i Stockholm och Uppsala.

Hans militärhistoriska författarskap är mycket omfattande, men har hittills endast utgjorts av essäer i olika samlingsvolymer.

Från förlagets författarpresentation

Kommentar

Den uttalade intellektuella basen för Bojeruds arbete är en syn på historikerns uppgift, nämligen att en historiker ska ta fram fakta om vad som egentligen skedde i historien, skaffa underbyggande argumentation, och sedan återberätta detta. Tyngdpunkten ligger här på vad som är sant . (Denna syn håller inte alla historiker med om)

I huvudsak svarar varje kapitel mot en faktoid, och den beskrivs kort i början av kapitlet. Resten av kapitlets text beskriver vad Bojerud säger vara det verkliga sanningen, som inte överensstämmer med faktoiden.

Den generella grunden för de argument som förs fram mot de kritiserade skribenterna är att de når fel slutsatser. De har antingen  bristande underlag för de uttalade påståendena, eller de tolkar tillgängligt material på ett felaktigt sätt. Det må så vara. Det finns alltid en risk att en historiker övertolkar, läser in mer i materialet än det finns fog för, och omedvetet skapar snedvridning genom att filtrera källmaterial i relevant (det man tar in) resp irrelevant (det man ignorerar).

Men klarar Bojerud sin egen test? Här finns två principiella perspektiv. För det första, har Bojerud tillskrivit “faktoiden” rätt tolkning? Dvs, om skribenten X har sagt “Y”, kan man som kritiker tolka in mer i “Y” än X avsåg. Självklart är det en risk! Och där får man navigera lite försiktigt. När det gäller faktoider så kan man kritisera faktoiden som sådan, i den lite svårgripbara form den har när den sprider sig i sociala nätverk, som skvaller och rykten. I det avseendet är det i många fall en demokratisk rättighet (kanske t.o.m. skyldighet) att desarmera faktoider som kan ge upphov till oönskade effekter. Där är måltavlan något amorft, och  medlen skarpa, och vitsen är att presentera en motbild på ett övertygande sätt.

En annan typ av kritik är den som framförs mot en viss förekomst, en viss uttrycksform. Typexemplet på måltavla är ett citat ur någon tillgänglig källa. Då bör man ha en tydligare bild av vad citatet står för, och vad upphovsmannen i det sammanhanget avsåg att uttrycka. Lösryckta citat kan alltid kritiseras. Bojerud är ibland inte fullständig tydlig, i de fall hans kritik är av denna typ. Kritiken glider ibland lätt över från att vara kritik mot faktoid till att bli kritik mot person. Och då blir formuleringar mer svepande och demagogiska — om inte i form så åtminstone i avsikt  — och därmed mindre välgrundat.

Ett annat perspektiv berör hur Bojerud själv lever upp till sina kriterier på sanning. Generellt sett kan man hålla med om att hans argument har en grund, dvs det finns underlag för att dra hans slutsatser. Men det finns också tillfällen dår han kritiserar någon för att denne gjort en tolkning av ett informationsmaterial, och sedan säger Bojerud i praktiken att “… men så är det inte enligt min tolkning …”.  Dvs Bojerud tillåter sig att göra sådant som han kritiserar andra för att göra.

På en sammanfattande nivå är det tydligt att Bojerud vill tona ner betydelsen av det nazistiska/fascistiska inslaget i Sverige under 30- och 40-talen. Där andra har velat lyfta fram mörka sidor och säga att vi inte får ignorera detta, så kan man tolka Bojerud som om han säger att detta var i Sverige ett marginellt fenomen, som blåsts upp till orimligt stora proportioner. Man kan inte påstå att det är ett uttryck för ett apologetiskt förhållningssätt, men det finns definitivt ett spänningsfält mellan detta och mer agitatoriskt intresse för samma tidsera, såsom manifesterat av Bosse Schön och Tobias Hübinette.

Två av de inledande kapitlen har rubrikerna “Vem är nazist?” och “Nazister och nationalsocialister“, och där finns en ansats att definiera begreppen nazism, fascism, nationalsocialism, etc. Ur akademisk analytisk seminariesynpunkt är det en respektabel uppgift. Men i andra situationer kan det bli kontraproduktivt och missledande. Verklighetens grupperingar är sällan så tydliga i sin ställning att de enkelt kan associeras till en och endast en etikett. Små grupper, i en omvälvande tid, brukade typiskt färdas över den ideologiska kartan på opportunistiskt sätt, vilket ofta gör att en etikettering som “grupp X är av typ Y” inte behöver fånga något basalt i vad gruppen X är. Det framgår bl.a. av beskrivningen av hur olika nazistiska/fascistiska grupperingar agerade på 30-talet i Västergötland (se Dammberg: “Nazismen i Skaraborgs län 1930-45 )

Ett följande kapitel —  “Det nazistiska Sverige” — ger en kondenserad men bra sammanfattning av hur ekosystemet av grupper på högerextrema kanten i det svenska 20- och 30-talen vuxit fram och förändrats. Inom parentes sagt, det vore en intressant övning att beskriva denna utveckling i mer moderna termer — “business models”, “core business”, “mergers & acquistions”, etc. Kanska man då skulle se att det finns större överensstämmelse mellan då och nu vad avser drivkrafter, mekanismer, taktik, etc.

Trots att författaren i sin inledande text positionerar sig som historiker, så finns det brister i utövandet av historikerrollen. T.ex. är mängden referenser till källmaterial torftigt, vilket gör det svårt att kontrollera Bojeruds egna påståenden. Här och där dyker det upp textformuleringar som är demagogiska, och som därför inte riktigt passar in i ett opassionerat objektivt sammanhang. Så med tanke om att bokens upplägg till stor del baseras på kritik mot andra skribenters utsagor, så bör man förstå Bojeruds bok delvis som ett debattinlägg. Därför ska såväl innehållets urval/omfattning som dess språkligt klädda argument uppfattas i kontextet av en sådan debatt. Vilket är ytterligare en anledning till  att förhålla sig kritiskt till Bojeruds text.

Man bör sträva efter att skilja mellan sak och person, men det kan i vissa fall vara relevant att fundera över om eventuella värderingsmönster kan påverka uttryckta åsikter. I det här sammanhanget skulle man kunna uppehålla sig vid att författaren Bojerud är yrkesmilitär, och därför kan ett omedvetet skråtänkande påverka hur han belyser och bedömer relationen mellan nazism och svensk militär. En annan faktor att förhålla sig till kan vara hans senare koppling till Sverigedemokraterna, som ju står för värderingar som ligger farligt nära vissa fascistiska/nazistiska värderingar.

Sammanfattning

En något fragmenterad bok, som inte ger en sammanhängande översikt över nazismen i den tidens Sverige. Den ger några kortbelysningar av ett antal specifika aspekter och fenomen. Trots detta är den informativ, men läsaren kan gärna komplettera med andra källor om den tidens Sverige.

Data

Stellan Bojerud: “Nazismen i Sverige 1924-1945” (Sivart Förlag AB, 2010) 144 sidor; ISBN-10 9185705292; ISBN-13 9789185705290 (book at openlibrary.org)

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/04/24/bok-nazismen-i-sverige-1924-1945-andra-perspektiv-pa-vad-vi-alla-vet/