Bok: “Kristallnatten” — när pöbeln släpps loss

15 01 2011
"Kristallnatten"  - framsida

"Kristallnatten" - framsida

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 inträffade “kristallnatten” i det nazistiska Tyskland. Under ett fåtal timmar plundrades och brändes synagogor och andra judiska bönehus i hela tyska riket. Detta blev en inledning till en ny fas i den tyska antisemitiska kampanjen, en fas som kom att  utmynna i Auschwitz-Birkenau, Treblinka, och andra dödsläger. Öyvind Foss skriver om vad som hände under 1938 i sin bok “Kristallnatten“.

—*—

Bakgrund

Det nazistiska Tyskland hade sedan 1933 kontinuerligt skärpt lagar och regleringar för den judiska delen av sin befolkning. Tyska medborgare kunde nästa månadsvis se hur nya regelverk infördes, och hur det drabbade den judiska befolkningen, och hur det successivt byggde upp ett gap mellan “ariska” och “judiska” medborgare. “Lika inför lagen” gällde inte längre. En äkt-tysk skulle även bidra till segregationen, genom att rapportera fall där judar tog för stor plats, och där tyskar var alltför toleranta mot judar. På så sätt gjorde stora delar av befolkningen delaktiga i och  medskyldiga i det som skedde.

Nürnberglagarna från 1935 blev en tydlig brytpunkt, genom att principiella segregationslagar infördes. Judar fråntogs sitt medborgarskap, vilket alltså medförde att de förlorade det rättsliga skydd som medborgarskap medför.

1938

Den 7 november 1938 klev Herschel Grynszpan in på tyska ambassaden i Paris. Grynszpan, jude av tysk härkomst, hade blivit upprörd av att hans släkt, som stannat kvar i Tyskland, hade blivit utvisade till Polen den 26 oktober 1938. Desperat,  och utan möjligheter att hjälpa sin familj, begav sig Grynszpan till den tyska ambassaden, och med den pistol han förde med sig avlossade han ett antal skott mot ambassadrådet Ernst vom Rath. von Rath skadades svårt. Grynszpan greps av fransk polis.

Den 9 november dog von Rath. Detta lyftes omedelbart fram av tyska myndigheter. Goebbels höll uppeldande tal, med udden explicit riktat mot judarna.

Via informella kommunikationskanaler informerades polis och SA att de inte skulle ingripa mot kravaller, utan snarare vara behjälpliga. Som en storm över Tyskland startades samma kväll kravaller (egentligen pogromer) som omedelbart riktades mot allt som verkade vara knutet till judar.  Att det skedde så synkroniserat över hela Tyskland tyder på att det i själva verket var centralt organiserat. Idén kan ha blivit improviserad, med von Raths död som tändande gnista. Men genomförandet hade inte skett så samtidigt, om det inte varit centralt dirigerat.

Synagogor var tydliga mål för upploppen. Andra officiella judiska byggnader likaså. Dessutom all affärsverksamhet som ägdes av judar.  Synagogor plundrades och brändes. Judiska affärer slogs sönder och plundrades. Judar som råkade vara i närheten angreps fysiskt. Etthundra  judar dödades. 30 000 judiska män greps och fördes till koncentrationsläger.

Benämning “kristallnatten” hänsyftar på att man denna natt kunde se trottoarer i tyska städer beströdda av glassplitter — där gatljusen återspeglades som i kristaller.

I många fall gav upploppen ett skydd för utlopp av mer personlig aggression. Plundring var inte bara att förstöra för judar, utan även för plundrarna att berika sig själva, att få utlopp för upplevda oförrätter, och att skaffa sig makt och status i det lokala sammanhanget.

Efterspelet

Det internationella reaktionen var blandad. Vissa diplomatiska protester hördes, dock inte från alla omgivande länder. Dels fanns där  halvfascistiska länder som låg lågt, eftersom de kan ha sett sådana här händelser om användbara instrument i sin egen inrikespolitik. Andra länder ville inte stöta sig diplomatiskt med ett kraftfullt växande Tyskland. Att Storbritannien och Frankrike uttryckte ganska tydliga avståndstagande åsikter är inte att förvåna, eftersom de hade behov av att markera diplomatisk distans.

Den utländska pressen gav blandade reaktioner. Högerpressen kunde uttrycka förståelse för det som skett, och betrakta det som en intern tysk angelägenhet, och man köpte i viss utsträckning att detta var ett folks häftiga reaktion på att en av dess diplomater mördats i sin tjänst. Dessutom kunde en underliggande antisemitism lysa igenom i vissa pressorgan.

Andra tidningar rapporterade på ett mer upprört sätt om vad som skett. Det fanns på plats i Tyskland många pressrepresentanter för utländsk press. Många av dessa kunde personligt observera vad som skedde, och rapportera om detta. Å ena sidan fanns det en förvåning att något sådant kan ske i ett klassikt europeiskt kulturland, med tänkare som Goethe, Schiller och Kant. Å andra sidan kunde det ändå ses som ett resultat i  extrapoleringen av inrikespolitiken – det nazistiska Tyskland.

Det officiella Tyskland försökte naturligtvis rättfärdiga det som skett genom att skylla på judarna själva. Det var judarna som provocerat fram detta. Man kunde beklaga att det skett så omfattande förstörelse av egendom, men samtidigt berömde sig regeringen för att kraftfullt tagit greppet på upploppet så att det inte gick över styr. Men man beklagade inte offren, vilket var en tydlig signal till den egna befolkningen — “arier” såväl som judar” — att det som skett var i linje med en gällande politisk målsättning. Om detta var början, hur skulle det då kunna sluta?

Inrikespolitiskt kan denna natt ses som starten för ett mer fysiskt förtryck av judarna i Tyskland. Om förtrycket tidigare till största delen varit institutionaliserat genom tillämpning av lagar, så öppnades nu slussarna för mer pöbelliknande aktioner mot judarna.

Boken

Öyvind Foss bok är koncentrerad — på 120 sidor berättas förspelet, natten, och efterspelet. Vissa delar av texten är utförligt berättade, ibland med utförliga citat ur samtida arkivmaterial. Hör har boken sitt största värde. Vi får alltså förstahandsinblick i den tyska statsmaktens tänkanden och avsikter, uttryckt i deras egna ord. Visserligen innebär det att man måste lära sig läsa dessa texter på ett dåtida manér, men det är inga större svårigheter.

I kapitel 7 (“Regeringskonferensen den 12 november 1938”) citeras diskussionsprotokollet från ett möte med tyska regeringsmedlemmar. Ämnet för diskussionen var vilka åtgärder som man nu borde tänka på att införa, för att ytterligare avskilja judarna från det tyska samhället. Några extrakt ger en kuslig aha-upplevelse:

Goebbels: … Jag anser det också nödvändigt att det skapas bestämmelser som förbjuder judarna att besöka tyska teatrar, biografer och cirkusar.  … Man kunde överväga att ställa en eller annan biograf till förfogande för judarna här i Berlin, där de kan titta på judiska filmer.  … Det är till exempel fortfarande möjligt att en jude och en tysk kan hamna i samma sovvagn. Det måste komma bestämmelser från trafikministeriet om inrättning av egna kupéer för judar, som endast kan användas om alla tyskar har fått plats.

Goebbels: Jag vill inte uttrycka det så, men reglerna måste vara tydliga. Det måste också komma bestämmelser om att det är förbjudet för judar att besöka tyska badinrättningar, badstränder och rekreationsplatser. Även badstranden  i Wannsee. Vi behöver bestämmelser som förbjuder judar att besöka tyska rekreationsplatser.

Goebbels: Jag ser en mycket stor fara. Jag anser att det [är] nödvändigt att man ställer bestämda områden till förfogande för judarna — inte de bästa — och säger: På dessa markerade bänkar kan ju judarna sitta. Det kan stå: “Endast för judar!”  … Ett sista exempel. Det är faktiskt fortfarande en realitet att judiska barn går i tyska skolor. En omöjlig situation. Jag anser det för uteslutet att min pojke skulle sitta bredvid en jude i ett tyskt gymnasium och få undervisning i tysk historia.

(sid 69-71)

Här bör man känna ett obehag. Det är ju trivialt att byta några ord här och där,  och då få den här argumentationen att stämma överens med sydafrikansk apartheid, där mellan åren 1948 och 1994 just sådana typer av lagar separerade den vita minoriteten från den svarta majoriteten. Vad gäller apartheid blev omvärlden faktiskt mer bekymrad om läget efter Sharpevillemassakern 1959, men fram till dess betraktade utlandet apartheid som en intern sydafrikansk angelägenhet.

Men kanske mer motbjudande är att precis sådant här faktisk implementerats på amerikansk botten, i sydstaterna, där den typ av segregation som Goebbels här målar upp som en möjlighet, den segregationen var lagligt stadsfäst i sydstaterna mellan åren 1876 och 1965. Förfasar vi oss över att tyskarna kunde ens tänka sig sådan segregering på 1930-talet? Hur kunde vi då betrakta den amerikanska segregationen med överseende under hela dess existens? Var det för att USA blev en dröm om ett ideal, en dröm om framtiden, och att vi därför blundade för den amerikanska laggrundade segregationen? Eller är det så  enkelt som att vinnaren bestämmer spelreglerna. Nazityskland förlorade, så därför kan vi fördöma allt de gjorde. USA var en vinnare, och därför finns där inget att fördöma.

En svaghet med boken — vilket kan vara relaterat till dess begränsade sidantal — är att de återgivna enskilda levnadsödena inte får liv. Eftersom det hände så mycket under en enda natt, så finns det många människor som har historier att berätta, som offer eller som förövare. Men ingen sådan historia får liv. Ofta reduceras en upplevelse till en enda mening, följd av nästa enskilda upplevelse uttryckt med en mening. Och så vidare. Det är många sådana enskildheter som nämns, men ingen ges ett sammanhang så att man förstår hur det egentligen upplevdes, vilka stämningar som rådde. Det hade varit bättre att reducera antalet nämnda människoöden till ett litet antal, och låta dessas berättelse få mer av kött och blod.

Öyvind Foss

Öyvind Foss

Författaren

Øyvind Foss (født 2. juni 1934 i Kristiansand) er en norsk/tysk teolog (professor em.) og forfatter. Han er utdannet teolog ved Det teologiske fakultet ved Universitetet i Oslo  1961/62 og Det diakonivitenskapelige institutt ved Heidelberg Universität (1983/84); var frilansjournalist (særlig Dagbladet) og kandidatstipendiat i Berlin 1963-1968, og ble ordinert til prest i Oslo og Drammen i 1969-77. … Etter søknad permittert i 1992/93 og 1999/2000 for å være forskningsprofessor (DAAD) ved Det diakonivitenskapelige institutt ved Ruprecht-Karls-Universität i Heidelberg.

(Från norska wikipedia: Øyvind Foss)

Sammanfattning

Boken är ganska kort, ca 120 sidor, men det räcker för att ge en överblick över vad som ledde fram till Kristallnatten, vad som hände då, och det omedelbara efterspelet. Detta hände för 70 år sedan, 80 mil söder om Stockholm (motsvarar avståndet Stockholm – Luleå). Det var inte så länge sedan, och inte så långt bort. Boken “Kristallnatten” ger en bra påminnelse om vad som skedde, och kanske en lärdom för framtiden.

Data

Öyvind Foss: “Kristallnatten” (Optimal Förlag, Stockholm, Sweden; 2010) 135 sid; SBN 10: 9172411953; ISBN 13: 9789172411951 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2011/01/15/bok-kristallnatten-nar-pobeln-slapps-loss/
Advertisements




Bok: “Statlig rasforskning” — vardagen på rasbiologiska institutet

23 12 2010
"Statlig rasforskning"

"Statlig rasforskning"

Det svenska rasbiologiska institutet hade sin beryktade storhetstid från 1922 till 1933. Under de åren var Herman Lundborg — med rollen institutschef — oftast mer av en agitator än en vetenskapsman, och de budskap han marknadsförde hade genklang i delar av det makthavande Sverige. Det mesta som skrivits om institutet har fokuserat på politiska dimensioner och på kultur- och idéhistoriska trender. Denna lilla bok — Gunnar Broberg: “Statlig Rasforskning” — kastar ett intressant komplementärt ljus på institutet och Herman Lundborg, nämligen den administrativa bilden av institutets dagliga verksamhet. Det som här berättas förstärker bilden av att institutet/Lundborg måhända hördes starkt i den publika och icke-publika debatten, men att det inte blev så mycket bestående effekter av dess verksamhet.

—*—

Det som Broberg  redovisar i denna bok baseras på studier i Rasbiologiska institutets arkiv, såsom det bevarats i Uppsala Universitetsbibliotek. I arkivet blandas stort med smått, men inte förvånansvärt är den  övervägande delen av materialet en avspegling av den rutinmässiga vardagen. Och det är just detta som Broberg bearbetar. Dvs, hur kan vi idag beskriva den dagliga rutinen på institutet? Hur administrerades verksamheten? Hur leddes den? Vilka motgångar upplevde institutet? Och vilka framgångar?

Den historia som serveras i boken ger en bild av att Rasbiologiska institutet under hela sin existens levde med vad som upplevdes  som alltför snåla anslag. Och det var nog inte bara en upplevd känsla — det var nog mycket begränsade anslag jämfört med dels vad som externt förväntades att  institutet skulle göra, dels vilka ambitioner Lundborg hade med sitt institut.

Det var en ständig jakt på anslag, en ständig jakt på privata sponsorer och mecenater, med oftast väldigt magert utfall. Trots att kostnaderna ökar över åren — inflationen gör kostnaderna numerärt större — så ökade inte anslagen, vilket i praktiken medförde att anslagen de facto kontinuerligt minskade.

Det fanns i den relativt lilla personalstaben även personkonflikter, som antingen gav upphov till eruptioner och att folk flyttade någon annanstans, eller att agg doldes under en till synes lugn yta. Personalpolitiken fungerade aldrig, bl.a. därför att Herman Lundborg inte kunde hantera sin personal på ett smidigt sätt.

I många avseenden kan de som i dessa dagar arbetar inom akademiska institutioner känna igen sig. “Det är ju så det är för oss, nu. Vi jagar ständigt efter forskningsanslag, och de flesta förslag vi lämnar in resulterar inte i några anslag. Så var inte situationen för det  Rasbiologiska institutet likvärdigt med den situation som är så vanlig för många i dagens forskningsvärld?”

Jo, det kan så vara. Trots alla motgångar och en ekonomi som ständigt framtvingade kompromisser i lagda planer och uttryckta ambitioner, trots detta producerades ett antal doktorsavhandlingar av personal som var verksamma vid institutet. Men även här kan man nog se en analogi till dagens doktorandsituation. Det är oerhört mycket icke avlönat arbete som ligger bakom avhandlingen. Så det var väl därför som personal kunde disputera baserat på arbete utfört vid Rasbiologiska institutet under de kärva åren på 1930-talet.

Dessutom var de teman som bearbetades i avhandlingarna inte direkt i linje med Lundborgs mer extrema vision om vetenskapligt underbyggs rashygien. Personligt erkännande för en doktorsavhandling betyder inte ett erkännande av institutet som en framstående aktör.

Det är därför jag påstår att Rasbiologiska institutet drev och deltog i många propagandaaktiviteter, och skapade under 1920-talet ett visst intresse för rasfrågan och för institutet, men att det inte orsakade så speciellt stora effekter inom det vetenskapliga eller samhället i stort.

Kanske man kan karaktärisera Lundborg och institutet med frasen “tomma tunnor skramlar mest”.

Gunnar Broberg

Gunnar Broberg

Författaren

Född 1942, FD idé- och lärdomshistoria 1976, visiting professor Berkeley 1978, Fellow Wissenschaftskolleg 1987-88, prof i idé- och lärdomshistoria i Lund sedan 1990, fellow SCASSS 1998, dekan hist fil 1998-2002, preses Vetenskapssocieteten i Lund, ordf Kungl. Vetenskapssamfundet Lund, ledamot Statens kulturråd sex år mm.

Forskningsintressen: Linnaeus, Cultural history, History of concepts, Man’s relation to animals.

(från Lunds universitets webbplats)

Sammanfattning

Brobergs “Statlig rasforskning” är en intressant skrift, som ger oss en mer mångdimensionell bild av institutets och dess verksamhet. Han diskuterar inte institutet ur ett idéhistorisk eller kulturhistoriskt perspektiv, inte heller institutets roll i den politiska sfären. Sådana frågor har bearbetats tidigare (se t.ex.  Lennart Lundmark: “Allt som kan mätas är inte vetenskap”, studentuppsatser om rasbiologiska institutet). Nej, här får vi lära oss något om verksamhetens dagliga rutiner, dess förändringar, och olika personers roll i att hålla institutet och dess verksamhet vid liv. Det är väl så nära institutets vardagsliv vi kan komma, så här 80 år efter institutets höjdpunkt. Och den information som vi får här hjälper till att placera institutet på rätt sätt i i rummet av samhällsaktörer.

Ett bra sätt att sammanfatta vad boken handlar om ges av följande citat ur boken själv:

I rätt stor detalj har vi skildrat Statens institut för rasbiologi från de första åren på 1920-talet till dess det uppgår i Uppsala universitet som institutionen för medicinsk genetik 1958. Från början hade det stora förhoppningar knutet till sig, men en bit in på 1930-talet hotade fiasko. Skälet var en tungrodd administration och en otymplig chef. Institutet låg fel politiskt innan vändningen kom vid 1930-talets mitt. Vi har följt verksamheten under dess tre chefer: Herman Lundborg, Gunnar Dahlberg och Jan Arvid Böök. Men institutionshistoria är inte bara ett antal biografier med vidhängande anekdoter. Tycker någon att betoningen legat alltför mycket på chefsnivå har ändå andra namn också beretts plats, liksom den dagliga verksamheten. Framför allt har de första tio-femton åren inventerats, och det av det enkla skälet att källmaterialet är rikare för den perioden. Institutets historia har framför allt setts inifrån, medan samhällsutvecklingen i stort bara skymtat. Detaljrikedom är inte detsamma som fullständighet, men en avsikt med den här studien är i alla fall att så gott det går bevisa vad som egentligen hände. Med hjälp av en sådan faktabetonad historia kan man sedan gå vidare mot en djupare analys.

(sid 82)

Noter

Tack till Gunnar Broberg som var vänlig nog att överlämna ett exemplar av denna bok till mig.

Data

Gunnar Broberg: “Statlig rasforskning – En historik över rasbiologiska institutet” (Idé och lärdomshistoria, Lunds universitet in Lund, Sweden, Andra upplagan, 2002) 108 sid, ISSN: 1102-4313 (book at openlibrary.org).

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/23/bok-statlig-rasforskning-vardagen-pa-rasbiologiska-institutet/




Book: “Hiroshima – The World’s Bomb” — the atomic bomb and everbody’s concern

5 12 2010

This is yet another book about the nuclear bomb, its origin and the evolution of its use in war and in politics. It has no revolutionary revelations to offer, but it succeeds as a good overview of a number of themes about the motivations and policies related to the development of the bomb and its later use as a tool in the cold war.

"Hiroshima - The World's Bomb" -- -front

"Hiroshima - The World's Bomb" -- -front

—*—

The general history of the famous Bomb and the Manhattan Project that created it, that history is fairly well-known. So why write yet another book on this topic? In this case, the author Andrew J. Rotter tries to broaden the perspective, arguing that we should not understand the Bomb as just a particular phenomenon that emerged within Project Manhattan, but that the Bomb is something that concerns all of the world. Hence the subtitle of the book — “The World’s Bomb“. Does Rotter deliver on his implicit promises? Yes, he does, but there are certain perspectives relevant to his aim that he surprisingly does not cover.

The Bomb

When we talk about the Bomb (with a capital B) we most often mean the first nuclear  bomb that was exploded with intent to kill and destroy … the Hiroshima atomic bomb. A few days later, yet another bomb was dropped on Nagasaki, but that bomb, and its victims, have never received the kind of attention that was accorded to the Hiroshima bomb and the Hiroshiman victims. As is often said: winner takes all.

Since then, an enormous amounts of nuclear bombs have been produced, but they have so far only been used as threats, not used as weapons in some conflict. During the Cold War, the terror balance between the east and the west rested very much on the possibility of mutual annihilation using nuclear bombs. During that era, a significant part of the world was worried about the risk for a nuclear war. When the cold war ended, there was some relief, but nuclear powered explosive devices became a fresh cause for alarm: some smaller countries got the bomb (e.g., North Korea), or there was serious suspicions that they had embarked on a project to develop a bomb (e.g., Iran). And then there were these terrorist organisations that might get the idea to acquire a nuclear device of some sort.

Therefore, it may be reasonable to talk about it as “the world’s bomb”.

The Book

Rotter lays out the groundwork for his story by describing two other weapon technologies that in a sense brings moral issues to the front. The first is the use of gas in battle, which was heavily used in World War I. Sophisticated gases are treacherous, as they do not create a clear signal that something is going to happen (no smell), and that there may be no safe protection from it (gases can get in everywhere). Morally speaking, should gas be allowed as a weapon?

The second weapon technology is airborne bombing. It is difficult to distinguish military personnel from civilians when you are flying at a high altitude, so bombing from planes tends to be indiscriminate. There has in modern times been an understanding (and, to a certain extent, agreed upon through some international conventions) that civilians should not be harmed by military actions. Morally speaking, should we allow a weapon that makes it practically impossible to avoid harming civilians?

As Rotter argues, gas was only seriously used in WWI, but later never really deployed. Notable exceptions are: in some colonial military actions between the wars; during WWII, the US produced and transported mustard gas to Europe to be used in case the Germans started to use such weapons;  By the Japanese during WWII; during the Iran-Iraq war in the 1980s; etc. Use of gas as a weapon was regulated trough international agreement in the Geneva Protocol of 1929, to some extent based on moral judgements, even though purely military reasons were the main underlying rationale.

But Rotter also reminds us that air bombing has become an ever more used method in various kinds of war and war-like situations. So there we cast moral judgements aside.

And this brings in one dimension in Rotter’s story about nuclear bombs: did the persons engaged in developing nuclear bombs think about ethical and moral issues regarding the effects  this development was aiming at?

The book describes how scientists started to think about the possibility of a nuclear chain reaction that could release an enormous amount of energy. Scientists from several countries were familiar with the idea, and there was some international collaborations on related issues in the science of nuclear physics. The military got interested and involved, but initially in a hesitating way. Then the Manhattan project was started as a strategic US effort, enrolling scientists that originated from many different countries. The bomb was developed, and then the bombings Hiroshima and Nagasaki happened.

The moral issue

Rotter presents the science of  physics as the common knowledge base upon which physics scientists created the applied science and technology that resulted in the bomb. One idealistic view of science is that science (and scientists) only has solidarity towards science itself and to the international community of scientists — “The Republic of Science”. According to that thinking, scientists should not engage in something that is of advantage to one country and disadvantage to another country. The progress of science itself — progress of pure science — is the collective effect of all international scientists.  Real scientific progress critically depends on knowledge to be open, so scientists can build upon the results of other scientists. As Newton famously said: “If I have seen a little further it is by standing on the shoulders of Giants.”

Rotter gives a line of argument that most scientists adhered to the general idea of a “Republic of Science”, but the situation they were in (WWII, and possible risk that Germany could develop a nuclear fission bomb, which would place a unique weapon in the hands of the Nazi regime) made it morally permissible — perhaps even morally obligatory — to engage in a crash program to develop a bomb.

Some scientists were never fully convinced that such a  weapon should be deployed. Other scientists thought that it should be used as an explicit threat to the enemy. Yet others thought that when it was finally available in a usable form, then this super weapon was no longer critically needed. And finally some thought that it should definitely be used, even if only as a demonstration of its cataclysmic effects.

The political rationale for dropping the bombs.

Ultimately it was a presidential decision that was the cause of the droppings of the bombs. There has been some debate about whether it was necessary to drop the bombs (and get the devastating effects on generations of Japanese subjected to nuclear fall-out). There are many lines of reasoning. One of the most convincing, practically speaking, is that this would save American soldiers from having to invade the Japanese mainland, which could entail a terrible cost in casualties. Another politically more subtle argument was that dropping these bombs  should make the war end before the Soviet Union could invade core Japanese land, and thereby claim that the Soviet Union should be party of the peace-making process for Japan. USA wanted to have complete command and control of the Japanese surrender and terms and conditions for post-war Japan. The bomb would hopefully terminate the war so early that the Soviet union would be out of the picture.

Another motivation was to make a strong impression on the Soviet Union, so that they would be more willing to negotiate about post war international relations. As an effect of the strong Soviet performance in the last years of WWII, they regarded themselves as strong enough to dictate conditions to the other allied partners, at least in the context of eastern and central Europe. An American Bomb would make Stalin behave with some restraint in the negotiations.

Rotter also brings up another kind of argument, that is surprising, but also revealing about certain aspects of a democratic society. A reason that the White House understands is that if the bomb was not dropped (on Japan), the White House would have some potentially difficult explaining to do about the huge hidden funds used to finance the Manhattan Project. A Congressional investigation had come upon the funds that was used, and started to ask questions about the highly secret use of these funds. Not having anything concrete to show as the result of the huge amount of money spent could be devastating for the president. So better have some results to point to, and then a destroyed Japanese town would be a strong argument that would silence the political opponents.

Nuclear explosions

Even though only two atom bombs were used in actual warfare (the Hiroshima and Nagasaki bombs), more that 2000 nuclear bombs have been exploded by 8 countries — officially as testing of nuclear bombs.

A pedagogical visualisation of the time line of all these test explosions has been created by Isao Hashimoto. Watching it is both interesting and a bit scary. One can perhaps feel some comfort in the fact that we are not in these days seeing such intensive testing as was happening in the 1960s and 1970s. But we have seen that some countries have acquired nuclear explosive technology during the recent decades, so in a sense there are more heads of states that could make a decision to deploy a nuclear bomb against what is perceived as an enemy.

What is missing?

To present the story about “The World’s Bomb”, and not mention the popular anti-bomb movements, that is strange. One of the much publicized popular movements of the 1950s was the demonstrations, agitations, and debating about the danger of a “nuclear autumn”, which engaged a lot of citizens in Europe.  An example is the Campaign for Nuclear Disarmament (1957 – ), where for instance Bertrand Russell was a widely known spokesperson for the anti-nuclear movement. This grass-root  movement, and others like it, are not mentioned by Rotter.

Rotter does mention the Bulletin of the Atomic Scientists (1945 – ), but does not emphasize the role of the Bulletin (and of the group of scientists behind it) as a voice expressing the perils of uncontrolled proliferation of nuclear weapons. A core aim of the Bulletin was educational — to explicate the relationship between scientific and technical advances in the area and the politics concerning nuclear armaments.

The Pugwash Conferences on Science and World Affairs (1957 – ) is another effort that tried to raise public awareness about the arms race in general and nuclear weapons in particular.

So, in the context of the Bomb being a global concern, Rotter’s way of describing the grass-root efforts highlighting a fear of possible nuclear catastrophic scenarios, this is surprisingly more or less ignored.

Andrew J. Rotter

Andrew J. Rotter

The Author

Andrew J. Rotter is (2008) Charles A. Dana Professor of History at Colgate University. He specializes in US diplomatic history, recent US history, and the Vietnam War, and has written extensively on US-Asian relations during the twentieth century, including the books The Path to Vietnam and Comrades at Odds: India and the United States.

(from publisher’s  author presentation)

More info at Rotter’s professional home page (at  Colgate University)

Conclusion

Despite the way the author overlooks the public opinion concerning perils of nuclear weapons, the book is clear and thought-provoking. And well worth reading in these days where nuclear threats may originate in unexpected parts of the world.

Data

Andrew J. Rotter: “Hiroshima – The World’s Bomb” (Oxford University Press, 2008), 357 pages; ISBN 10:     0192804375; ISBN 13: 9780192804372 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/05/book-hiroshima-the-worlds-bomb-the-atomic-bomb-and-everbodys-concern/




Skrift: “Allt som kan mätas är inte vetenskap” — Rasbiologiska institutet i Uppsala

16 07 2010

En kort men hyggligt täckande text om det fristående Uppsalainstitutet som skulle bidraga till svensk rashygien.

—*—

Lundmark: "Allt som kan mätas är inte vetenskap -- En populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet"

Lundmark: "Allt som kan mätas är inte vetenskap -- En populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet"

Forum för levande historia har som uppdrag att sprida information om sådant som har med antagonism mellan folkgrupper att göra. Det kan vara allt från dagens diskriminering av sexuella undergrupper i samhället till folkmord i andra länder under tidigare epoker. Ett relevant tema är vad som gjorts i Sverige motiverat med rasargument, och det är här som det Rasbiologiska institutet är en intressant — om än inte så betydelsefull — hörnsten.

Rasbiologiska institutet — “Statens institut för rasbiologi” — fanns till namnet mellan 1922 och 1958, men det var bara under dess första tiotal år som deras verksamhet hade rasistisk grund. Lennart Lundmark — historiker, som mest arbetat med samefrågan — har åt Forum för levande historia skrivit en kortfattad översikt över institutet, med speciell tonvikt på den era då Herman Lundberg var dess chef.

Institutet instiftades genom ett beslut i riksdagen, och medel anslogs. Lundberg tillsattes som chef, baserat på dels hans egen polemiska argumentation om nödvändigheten av rashygien, men även med stöd av ett antal professorer vid välrenommerade universitet som Uppsala och Lund.

Tanken var att institutet skull bidraga till kunskapsuppbyggnad om vad rashygien är, och stödja offentliga aktörer då de skulle fatta beslut om åtgärder för att befrämja rashygien.

Lundmark  delar in institutets verksamhetsperiod i tre delar. Arbetet under den första perioden (1922 – 26) utmynnade i en bok (“The Racial Character of the Swedish Nation”) som beskrev statistiska mått på svenskars kroppar, mest skallmätningar.  Under den andra perioden (1927-1935) var huvuddelen av institutets verksamhet engagerad i “Lappundersökningen”, innefattande mätningar och  fotografering av samer, och kartläggning av deras släktskapsförhållanden. Allt för att kunna dra slutsatser om att “rasblandning” som uppstått vid giftermål mellan svenska och samer leder till degenerering (fysiskt och mentalt svagare människor, eller åtminstone mindre värdefulla människor). Den tredje perioden (1936-1958) — epoken efter Lundbergs regim — inleddes med en totalomläggning av inriktningen. Den nye chefen Gunnar Dahlberg förkastade den rasbiologiska ansatsen som meningslös och ogrundad, och började istället arbeta med frågor om ärftliga sjukdomar. Efter ett sista verksamhetsår   1958  som fristående institut uppgick sedan verksamheten i Uppsala Universitet som institutionen för medicinsk genetik.

Lundmark ger argument för att Rasbiologiska institutet var ett symptom på stämningar i samhället, men att det inte i någon märkbar mening var en orsak till effekter i samhällsutvecklingen. För det första var institutet litet — mestadels ett halvdussin personer på avlöningslistan — och av dessa var det egentligen bara Lundberg som frekvent yttrade sig i den allmänna debatten. Och det var inga underbyggda rekommendationer om åtgärder som kom fram. För det andra var Lundberg under den andra perioden helt uppslukad av Lappundersökningen, och det gav inga direkta kopplingar till det löst formulerade insatsområdet “svensk rashygien”. Och när den tredje perioden började så blev det rasbiologiska inslaget i verksamheten avvecklat.

Sensmoralen kan uttryckas som att Rasbiologiska institutet var ett kuriöst fenomen i den svenska vetenskapsvärlden, som inte gav några egentliga effekter på svenska botten.

Och det är här som titeln på denna skrift har sin poäng — “Allt som kan mätas är inte vetenskap”. Som Lundmark argumenterar handlade Rasbiologiska institutets verksamhet — så länge Lundberg var chef — om att genom mätningar samla grunddata om fysiologiska aspekter på svenskar. Mätningarna gjordes med tumstock, med vinkelmätare, osv., och sedan gjordes statistiska sammanställningar som bl.a. presenterade proportioner mellan kroppsdelar och vinklar i kroppsbyggnaden. Det går att mäta mycket på människans kropp, men att bara mäta gör ingen vetenskap. Det som rasbiologin saknade var en underliggande teoribyggnad, som uttryckte lagbundenheter, och där lagbundenheter kan verifieras/falsifieras genom empiriska studier (dvs, mätningar). Och detta är en av orsakerna till att institutet var en isolerad företeelse i det svenska vetenskapssamhället. Alla andra humanvetenskaper hade vid denna tid på allvar börjat konsolidera teori och empiri, och resultat från  Rasbiologiska institutet var inte användbart i dessa andra vetenskaper.  Så resten av vetenskapssamfundet ignorerade i stort det som Lundberg & Co gjorde på Rasbiologiska institutet.

Och trots att det i flera länder under första hälften av 1900-talet drogs igång satsningar på rasbiologi som vetenskap, så producerades aldrig några användbara slutsatser från dessa satsningar. I de fall att samhällen institutionaliserade ett rasperspektiv i samhällsformen (t.ex. Nazi-Tyskland, och Jim Crow-lagar i USA:s sydstater) producerades det aldrig några vetenskapligt grundade insikter som kunde användas som motivation för rasistiska samhällsformer. Dessa samhällen klarade sig ändå …  genom att  med demagogiska medel uppelda rasistiskt tänkande i medborgare, som därmed bidrog till en självuppfyllelse av rasismens “sanning”.

Författaren Lennart Lundmark positionerar Herman Lundberg som en av de sista avläggarna av den förenklade humanmätningsansatsen. Den fysiska antropologin drog igång vid slutet av 1700-talet, och där samlade man skallar från världen olika hörn och kanter, mätte dem och tabulerade resultat. En av de historiskt mest kända svenskarna inom denna genre var Anders Retzius som propagerade för skallmätning — i termer av lång- och kortskalliga — som ett medel att kunna indela människor i grupper och raser, och på basis av detta dra slutsatser om vilka grupper som lyckades bättre än andra i kampen om överlevnad och dominans. Så Rasbiologiska institutet är snarast en relikt från 1800-talet som råkade finnas i det akademiskt präglade Uppsala under ett antal decennier under 1900-talet.

(Lundmarks argumentation ger ett bra motperspektiv till de texter som omnämns i “Studentuppsatser: Rasbiologiska Institutet i Uppsala” )

Lennart Lundmark

Lennart Lundmark

Författaren

“Jag är historiker och författare. Under 20 år var jag lärare och forskare vid Umeå universitet. De senaste 15 åren har jag ägnat åt forskning, kulturjournalistisk och föreläsningar, särskilt om svenska statens förhållande till samerna. Jag har skrivit flera böcker i det ämnet samt varit anlitad av statliga utredningar och som sakkunnig vid rättsprocesser.”

Författarens självpresentation på webben

Slutsats

En snabb och givande översikt över det beryktade Rasbiologiska institutet. Offra gärna en timme på denna skrift, för att få lite tydligare bild av vad detta detta institut egentligen var.

Data

Lennart Lundmark: “Allt som kan mätas är inte vetenskap — En populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet” (Forum för levande historia in Stockholm, 2007) 39 sid, ISSN:  1653-5332 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/07/16/skrift-allt-som-kan-matas-ar-inte-vetenskap-rasbiologiska-institutet-i-uppsala/




Studentuppsatser: Rasbiologiska Institutet i Uppsala

11 07 2010

I Uppsala har man mycket att föra fram med stolthet, men även ett och annat som man helst inte talar om. Det Rasbiologiska Institutet är ett exempel. Några studentuppsatser har med blandat resultat hämtat stoff från det institutet och dess personal

—*—

“Statens institut för rasbiologi” (oftast kallat Rasbiologiska Institutet) instiftades 1921 som en självständig organisation i Uppsala, med finansiering i form av statliga anslag. Det levde kvar ända till 1958, då det uppgick i Uppsala Universitet som Institutionen för medicinsk genetik. Eftersom rasbiologi associeras till rasism, så har Rasbiologiska Institutet naturligtvis ett numera dåligt rykte. Men det var bara under perioden 1921 – 1935 som det drevs med rastänkande som bas. Därefter styrdes verksamheten om till med individbaserad arvslära (genetik).

I själva verket har nog institutets roll blivit överskattat. Trots dess pionjärstatus internationelt sett, var det inte mycket vare sig vettigt eller ovettigt som kom ut därifrån under tiden fram till 1935. Men det är naturligtvis ett tacksamt ämne att ta upp, och hitta nya infallsvinklar på.

—*—

Pablo Lizama Farias skrev en uppsats “Statlig rasforskning” (Journalistik och Multimedia, Södertörns högskola, jan 2007). Det är upplagd som ett artikelutkast, med journalistiskt stuk på hur berättelsen är formad. Rent praktiskt handlar det om att lägga ut några spår om vad som hände med de som var de sista forskarna på institutet. Eftersom själva institutet försvann 1958, så är de flesta personer som på slutet var knutna till organisationen borta sedan länge. Farias sökte och fann en sådan person, som var åldrad och nog inte helt klar. Annars var det yngre släktingar som kontaktades. Förståeligt nog var det inte många som var pigga på att gå in i en diskussion om nära släktingars knytning till Rasbiologiska institutet. Det är egentligen ganska förståeligt att de känner att ett samtal om sådana saker kan leda till att man citeras i sammanhang som man inte vill knytas till. Slutsatsen blir att Farias arbete inte uppdagar något egentligt nytt, utan skall ses som en journalistisk dykning i en potentiell artikelserie för pressen.

Man kan även anse att det är ett exempel på hur av journalistiska skäl ett perspektiv hårdras för att skapa en illusion av skuld. Som Farias skriver i det avrapporterande efterordet:

Personer är varken rasister eller illvilliga i sin forskning enkom för att de kopplas till rasbiologiska institutet. Förvisso har institutet en makaber historia att berätta, men jag har även kommit att förstå att de värderingar som styr en individ till stor del beror på den tid denna person bor i. Det är enkelt att i retrospektiv döma och fördöma gången tid, desto svårare att redan då veta hur framtiden kommer att bedöma ens val.

Detta fråntar dock inte det personliga ansvaret från de individer som frivilligt valde att knyta sig till Statens institut för rasbiologi.

Här anas problemet. Den tid när dessa utvalda personer var verksamma vid institutet, det var den tid då institutet hade svängt om från rasbaserat tänkande till mer ärftligthets- och genetiskt tänkande på individbasis.

Så hela det journalistiska “scoopet” baseras på att personer arbetade vid ett institut i vars namn det ingår ordet “rasbiologi”, inte på att de själva — eller den miljö de då arbetade i — sysslade med rasbiologi.

Slutsats: Farias uppsats säger mer om journalistiska grepp än om Rasbiologiska institutets sista år.

—*—

David Almer och Ola Gustafsson har i två uppsatser tittat på tankevärlden kring rasbiologin på 1930-talet, speciellt centrerat kring Rasbiologiska institutet.

De skrev en kandidatuppsats år 2000 — “Det nobla arvet – hypoteser om människoförädlingens utveckling i ett strukturperspektiv” (Institutionen för humaniora, Blekinge Tekniska Högskola, dec 2000) — och en magisteruppsats 2001 — “Rasbiologi som vetenskap – hypoteser om paradigmskifte i den svenska rasbiologiska vetenskapen under 1930-talet” (Institutionen för humaniora, Blekinge Tekniska Högskola, juni 2001).

Dessa uppsatser är i praktiken ett utkast respektive dess utarbetande. I “Det nobla arvet” skissas en problemställning, och viss faktabelysning indikeras. I “Rasbiologi som vetenskap” genomförs det studie som introducerades och motiverades i den föregående uppsatsen.

Den metodologiska ansatsen är att se om rasbiologiskt tankegods (rasbiologin som vetenskap) genomgick ett paradigmskifte à la Kuhn.

Den faktabas som förs fram är publicerade texter av personer i och kring det Rasbiologiska institutet. Nyckelpersonerna i berättelsen är Herman Lundberg (institutets första chef, 1921-1935) och Gunnar Dahlberg (efterföljande institutschef, 1936-56).

I “Rasbiologi…” ges en intressant uppsättning citat, grupperat under två rubriker:

  1. att människors psyke intimt hänger samman med människors fysiska egenskaper, och att man således genom yttre mätningar kan dra slutsatser om inre egenskaper (som mentala, kognitiva, etc förmågor). En klassificering av fysiska egenskaper ger då ett praktiskt medel att identifiera och särskilja raser.
  2. att olika raser är bättre respektive sämre ur ett absolut perspektiv.

Det är inte så underligt att åsikter kan beläggas under bägge rubrikerna.

Men det är inte detta som var Almer & Gustafssons mål. Istället var det att belägga att det skedde ett paradigmskifte i den svenska rasbiologin under 1930-talet. Alltså kan vi ha två typer av förhållningssätt till deras uppsatser:

  • är det en informativ berättelse om rasbiologin såsom den presenterade sig offentligt?
  • är det en meningsfull tillämpning av Kuhns paradigmskiftesmodell?

Den första frågan kan vi klart besvara med “ja”. Vissa lite mer kryptiska källor har grävts fram och citat extraheras. Andra källor är mer välkända, men får ett visst nytt liv av att presenteras i detta sammanhang.

Den andra frågan känns mindre relevant. Klassiskt paradigmskifte, i enlighet med Kuhn, kräver att man har en tydligt utformad vetenskap, med en någorlunda ensad teoribildning. Därför kan man inom fysiken tala om paradigmskiften, liksom i delar av matematiken.

Men när det gäller rasbiologi kan man på goda grunder hävda att det inte är en teoribildning … alltså inte en vetenskaplig disciplin. Och då kan man inte på ett trovärdigt sätt tillämpa Kuhns modell. Så detta är den svaga och i stort icke-informativa delen av uppsatserna. Eftersom det inte är meningsfullt att tillämpa  paradigmskiftesbegreppet, så är det inte givande att “lyssna” på argumentationen att “jovisst kan vi set att här sker i paradigmskifte i rasbiologin.”

En alternativ berättelse om samma skeende skulle snarare handla om att det finns en grupp personer som enas under en politiskt gångbar flagga (rasbiologi och rashygien); att de egentligen inte är del av eller materialiserar en vetenskap; att de inte har någon gemensam teoribas eller metodbas vilket bör krävas av en vetenskap; att de berättelser som framgår av citaten mer avspeglar en social grupps förändring under tryck från kraftfält i en politisk omvärld; och att vi dessutom ser att enskilda personer har mer konsistens i sina tankegods än vad vi lätt anser som konsistens (eller brist på konsistens) i en vetenskaplig grupp.

Slutsats: Läs gärna uppsatserna för citaten och analysen av dessa. Hoppa över de vetenskapsfilosofiska inslagen.

This Page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/07/11/studentuppsatser-rasbiologiska-institutet-i-uppsala/




Bok: “Nazismen i Skaraborgs län 1930-45” — bruna fläckar på folkhemmet

7 05 2010

Denna bok är en undersökning av hur det i det svenska trettiotalets hembygd uppstod nazistiska strömningar och rörelser. Den visar hur det gick till på landsbygden, långt bort från den stora politiska scenen i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Hur fascistiska och nazistiska rörelser manifesterade sig i det lilla formatet, ofta knutet till en uttryckt hembygdskänsla.

—*—

"Nazismen i Skaraborgs län 1930-45" - omslag

"Nazismen i Skaraborgs län 1930-45" - omslag

Henrik Dammberg har en bakgrund från Västergötland, och har arbetat som journalist inom lokala medier. Han är inte en professionell historiker, men har ett intresse att studera och dokumentera fenomen som är lokalt förankrade i hembygden, men har även arbetat med att dokumentera extrema politiska rörelser.

Författaren Henrik Dammberg har en bakgrund som journalist på lokaltidningar i Skaraborg och Sveriges Radio Skaraborg. Han arbetar idag som frilansjournalist och lärare på Vara folkhögskola.

Förlagets författarpresentation

Dessa intressen sammanfaller i form av denna bok, som ger en bild av hur nazistiska och fascistiska rörelser dök upp i Västergötland på 1930-talet, spred sig, och tynade bort/försvann efter kriget.

Nynazismen har under tre decennier funnits på den politiska debattkartan. Runt skiftet mellan sjuttio- och åttiotal började nynazistiska grupperingar som Bevara Sverige Svenskt (BSS) agera i offentligheten. Det förde med sig två grundfrågor. För det första, hur skall man förhålla sig till detta fenomen, vare sig man är offentlig sektor, politiskt parti, eller enskild medborgare. För det andra, varför uppstod (eller återuppstod) detta fenomen överhuvudtaget, och varför vid denna tidpunkt. En av de som fick mest uppmärksamhet som grävare i detta fenomen och dess kulturella/historiska rötter var Heléne Lööw och hon har givit omfattande bidrag till förståelsen av nynazismen  som ett generellt och nationellt problem.

Those who cannot remember the past are condemned to repeat it.

George Santayana (1863 – 1952)

Genom att förstå vad som hände hände tidigare, så kan vi bli bättre rustade att hantera dagen och morgondagen. Dessutom är det nog så viktigt att förstå hur gårdagens vardagsliv såg ut, eftersom de flesta drastiska förändringar startar som en mindre avdrift i vardagslivet.  En av de största utmaningarna i den akademiska forskningen kring den tyska nazismen och dess framväxt har just varit att förstå hur samhället så totalt kunde ställa sig bakom Hitler — vad skedde egentligen med de vanliga tyskarna under trettiotalet?

Så, givet att kunskap om historien kan göra oss till bättre medborgare i dagens samhälle, vad har denna bok att ge oss? Behandlar boken ett region och en tid med speciellt stark närvaro av fascism, med kritiska genombrott eller avgörande för utvecklingen i den politiska sfären? Har den här boken samma roll som de verk vilka försöker avtäcka ljusskygga sidor av svenska statens beteenden under kriget? Har den ambitionen att presentera en fullständig och slutgiltig bild av nazismen på trettiotalet?

Henrik Dammberg

Henrik Dammberg

Nej, den här boken ska man förstå på ett annat sätt. För det första behandlar den Skaraborgs län, därför att Dammberg har en förankring i den regionen, och har någorlunda bra tillgång till officiella och informella källor — människor som var med då det hände.  För det andra var det nazistiska/fascistiska genomslaget i Skaraborg inte speciellt tungt ur svensk synvinkel. Snarare var genomslaget — mätt i engagemang och valröster — mindre än genomsnittet i Sverige, så något extremfall är det här inte fråga om.

Sensmoralen är alltså att berättelserna i denna bok illustrerar de typiska metoder och tekniker som de fascistiska rörelserna använde för att skaffa sig anhängare och inflytande på den svenska landsbygden. På den tiden var Sverige i huvudsak ett jordbruksland. Huvuddelen av befolkningen bodde utanför städer, på rena landsbygden och i småsamhällen utspridda i landskapen. Skaraborgs län kan ses som ett typiskt exempel på hur majoriteten av svenskarna bodde och levde, och hur den politiska kartan kunde se ut.

Under 20- och 30-talet växte ett antal fascistiska och nazistiska rörelser fram, oftast starkt förknippade och identifierade med sina ledare, såsom:

  • Birger Furugård : Svenska nationalsocialistiska partiet
  • Sven Olov Lindholm :  Sveriges fascistiska kamporganisation; Sveriges nationalsocialistiska folkparti; Nationalsocialistiska arbetarpartiet; Svensk socialistisk samling;
  • Martin Ekström : Nationalsocialistiska blocket
  • Elmo Lindholm : Sveriges nationella förbund

Till skillnad från Tyskland, Italien och Spanien (och i viss mån länder som Ungern och Rumänien) kom inget fascistiskt parti att dominera scenen i Sverige. Denna del av det svenska politiska spektrumet var hela tiden splittrat i ett antal fraktioner, som av och till dök upp, förändrade skepnad och försvann. Ett alternativscenario — ett “what-if” fall — att fundera över är om utvecklingen i Sverige hade tagit en annan väg om det funnits ett enda dominerande nazistiskt parti i Sverige, med en karismatisk ledare. Vi kanske skall vara tacksamma att det fanns ett flertal svenska pretendenter på posten som svensk Führer, eftersom det fick de olika partibildningarna att spendera väldigt mycket energi på att bekämpa varandra istället för att verka starkt på den rikspolitiska scenen. (Borde vi idag uppmuntra fler potentiella partiskapare på den fascistiska kanten att bilda egna partier?)

Möte och demonstration i Mariestad 1935

Möte och demonstration i Mariestad 1935

Under trettiotalet och något år in på fyrtiotalet ställde fascistiska partier upp i kommun-, landstings- och riksdagsval inom Skaraborgs län. I praktiken nådde de sällan mer än 4-7% av rösterna, vilket i huvudsak ställde dem utanför den politiska beslutsprocessen. I något enstaka fall lyckades de få in en person eller två på kommunal nivå, men det fick aldrig någon politiskt märkbar effekt.

Lindholmspartiet var det som kom att lyckades bäst av de olika organiserade fascistiska grupperingarna. Antalet aktiva avtog successivt från krigsutbrottet 1939, fick ytterligare en knäck när tyska trupper kapitulerade vid Stalingrad (det blev allt tydligare att tyskarna nog skulle förlora kriget), och framemot slutet av 1944/början av 1945 upphörde i huvudsak de svenska fascistiska partierna med yttre aktiviteter. Lindholmpartiet var vid krigsslutet ett parti i spillror, men drevs vidare ett antal år på låg nivå, till dess att det lades ner 1950. Det intressanta är med andra ord att en kärntrupp kring Lindholm faktiskt fortsatte, och vi kan väl anta att detta var oförbätterliga men alltmer lågmälda fascister. Det vill säga, fascismen var inte helt död i samband med krigsslutet, det skulle ta ett antal år innan en del grupperingar skulle försvinna.

De verkliga överlevarna var de som företrädde en mer modererad form av fascismen, som mer betonade det nationella, men som undvek att positionera sig helt och hållet på den nazistiska plattformen. En av dessa Per Engdahl (1909 – 1994) som anpassade färgen på kappan efter de vindar som blåste. Han skall utan tvekan räknas till det fascistiska lägret i Sverige, även om han inte hade någon framträdande roll i de sammanhang som beskrivs i Dammbergs bok.

Alla politiska partier anammade på den tiden en marknadsföringsstil som var starkt anpassad till specifika målgrupper. Under 30-talet hade nationella massmedia inte så stort genomslag. Det var mer lokal information som dominerade. Landsortspressen var lokalt stark. Det medförde att olika politiska partibildningar lätt kunde anamma en lokalt förankrad mål- och medelbild, utan att behöva stå till svars i någon större utsträckning för om detta stämde överens med partiets nationella program. Argumentationen i arbetarstadsdelar i Göteborg skilde sig från argumentationen i småsamhällen på Västgötaslätten. I det senare sammanhanget var — under trettiotalet — det politiskt gångbara argumentet att jordbruket måste stärkas. I samband med depressionen, och redan under tjugotalet, drabbades jordbrukshandeln av avsättningssvårigheter, vilket gav sämre priser för jordbruksprodukter, och detta skapade ekonomiska problem i producentledet. I både Tyskland och Italien hade fascismen/nazismen fått gott stöd från lantbruksbefolkningen, vilket bidragit till deras politiska framgångar. Detta oroade de stora svenska riksdagspartierna, vilket ledde till den s.k. “kohandlen” (1933) mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna — skyddstullar som minskade konkurrens från importvaror, prisregleringar som hjälpte till att hålla priser uppe — vilket gav ett positivt ekonomiskt utfall för jordbruket, vilket kom att desarmera en del av den fascistiska politiska argumentationen som riktades till bönder.

Lindholm och medlemmar i Nordisk Ungdom

Lindholm och medlemmar i Nordisk Ungdom

En annan grupp av människor där fascistiska idéer hade resonans var bland gymnasister på läroverken. En orsak är att läroverken då var knutna till eliten, och det typiskt fanns ideologiska strömningar i gymnasieungdomens föräldrahem som nog skapade en grogrund för elitistiskt tänkande. Det uppdagades även händelser (i vår tids språkbruk: “affärer” eller “skandaler”) centrerade kring läroverk, där även lärare visade sig ha bedrivit mer eller mindre öppen propaganda för tysk nazism. Ungdomsrörelser sågs med positiva ögon av de fascistiska grupperingarna, troligen ideologiskt inspirerade av hur man i Tyskland odlade upp barn och ungdom till politiskt “rätt” tänkande.

Ytterligare en grupp där fascistiska idéer fick grogrund var militärer. Här är lockelsebilden lite mer splittrad. Det kan ha varit en fråga om att det alltmer kommandoorienterade tyska samhället verkade lockande för yrkesmän i kommandoorienterade militära miljöer — betoning av nationella ideal; potentiella konflikter mellan det egna folket och andra folk; beundrandet av samhällsdisciplin av militärt slag; etc. Men det kan även ha varit en mer yrkesrollsinriktad beundran för den tyska krigsmakten som spillde över till beundran för tyska samhället och den tyska politiken.

Kommentar

Det Dammberg försöker ge sig i kast med är en svår, och möjligen hopplös, uppgift. Han försöker ju belysa den verksamhet som nästan definitionsmässigt försiggick “under the radar” — nazismens informella arbete i direktkontakt med landsbygdens befolkning. Det fanns inget större intresse på den tiden att grundligt dokumentera vad man tänkte, ville, gjorde, och lyckades/misslyckades med. Dammberg har lyckats få tag på några (faktiskt fem) gamla människor som på något sätt var engagerade i fascistiska rörelser inom Skaraborgs län. Från dessa kom information som kompletterade de fragmentariska källor som återfinns i arkiven. Och snart är alla dessa människor borta, de som direkt upplevt trettiotalet. Och då står bara de arkivbevarade källorna tillhands. Däri ligger ett av de konkreta värden som Dammberg levererar.

Annons i Den Svenske Nationalsocialisten 1937

Annons i Den Svenske Nationalsocialisten 1937

Boken som helhet är uppdelad i tolv kortare kapitel, med mer eller mindre egna teman. De bildar inte en fullständigt sammanhängande textmassa. Snarare påminner detta om en sammanläggning av ett dussin relativt oberoende korta nedslag i trettiotalets landsbygd. (Kan detta vara en effekt av att Dammberg även gjort radioserie på detta tema? Enskilda episoder i en radioserie måste ju kunna stå på egna ben) Detta gör att läsaren upplever en del upprepningar i texten som helhet — inte förödande för texten, men lite irriterande.

Det skulle varit nyttigt att få en kortfattad men bred översikt över vad som skedde på den nationella scenen under samma period. Det skulle räcka med något i stil med ett elevarbete från Luleå Tekniska Universitet (ref [1]). Nu får läsaren bitvis pussla ihop en större bild, utgående från informationsfragment i olika kapitel.

Finns det frågor som inte besvaras här? Ett exempel på ett perspektiv som vore intressant att få belyst — men som kan vara praktiskt svårgenomförbart — är frågan om hur medlemskap i fascistiska organisationer/partier och hur röstandet proportionerligt spreds över olika yrkeskategorier. Här får vi inte så många svar i boken, annat än indikationerna om just stamanställda militärer.

Ett sätt att ytterligare förtydliga berättelsen över skeendet vore att se hur en viss lokalgrupp utvecklades över tiden … i numerär, i yrken, i direkta politiska engagemang, och i social samvaro. Dammbergs bok ger oss olika specifika perspektiv, dissekerat geografiskt och tidsmässigt, men det är svårt att se utvecklingen över en längre period på en viss plats.

Men låt oss inte nedvärdera denna bok. Den ger en värdefull inblick i livet på landet och hur storpolitiken avspeglades på den lilla scenen.

Sammanfattning

Det här är en bok värd att läsa, som ett komplement till den ström av mer ambitiösa redovisningar av nazismen, den svenska centralmakten, och de konfrontationer som uppstod på den  nationella politiska scenen. I den här boken får vi se — genom exemplet Skaraborgs län — hur den fascistiska rörelsen kunde upplevas av majoriteten av svenska folket … landsbygdens svenskar.

Referenser

[1] Tommi Saukkoriipi; Sergej Teskeredzic, 2005. “Nationalsocialismen i Sverige 1924-1950” (Luleå tekniska universitet/Industriell ekonomi och samhällsvetenskap/Samhällsvetenskap; C-uppsats) 44 sid, ISSN 1402-1773; ISRN: LTU-CUPP–05/047–SE.

Data

Henrik Dammberg: “Nazismen i Skaraborgs län 1930-45” (Bolum förlag, 2009), 145 sid; ISBN-10 9163351757; ISBN-13 9789163351754 (book at openlibrary.org)

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/05/07/bok-nazismen-i-skaraborgs-lan-1930-45-bruna-flackar-pa-folkhemmet/




Bok: “Nazismen i Sverige 1924-1945” — andra perspektiv på “vad vi alla vet”

24 04 2010

1930- och 1940-talens svenska samhälle och politik har diskuterats mycket under de senaste 40 åren, Skuggan av Tyskland och andra världskriget har tidvis legat tung. Många påståenden har upprepats så många gånger att de numera tas för sanningar. Den här boken lyfter fram ett antal av dessa “sanningar” och argumenterar för att sådan vad-vi-alla-vet-kunskap ofta är missledande om inte helt felaktig.

—*—

Författaren talar i förordet om faktoider som utsagor vilka felaktigt tas för att vara sanna. Han säger att det finns en omfattande samling faktoider om Sverige och dess förhållande till nazism och Tyskland. Och i denna bok ger han sig i kast med några av dessa.

"Nazismen i Sverige 1924-1945" - framsida

"Nazismen i Sverige 1924-1945" - framsida

Ansatsen är att (1) kort presentera en faktoid som rent allmänt anses som sanning, eller som någon skribent/journalist återgivit som ett faktum;  (2) formulera ett ifrågasättande; och sedan (3) argumentera för att verkligheten egentligen är/var på ett annat sätt än vad faktoiden säger.

Det är ju en respektabel ansats. Det handlar här egentligen inte om källkritik, av djupstudium i ursprungskällor, utan mer om att kontrastera senare tiders återberättande med mer ursprungligt källmaterial.

Bojerud har några favoritoffer, som han vill belägga med att ha fel på så många punkter att vi alla sedan ska tvivla på det mesta de säger. Ett exempel är Bosse Schön, som i tidningar, teve och böcker (“Svenskarna som stred för Hitler” (2000), “Där järnkorsen växer” (2001), mm) försökt ge en bild av hur 30/40-talet upplevdes på gräsrotsnivå, och hur människor där betedde sig. I Bojeruds bok låter han piskan vina över Schöns rygg ett flertal gånger … “fel, fel, fel!”

Boken som helhet består av närmare 20 kapitel, vilket ger ett genomsnitt av 6-7 sidor per kapitel. De olika kapitlen är även höggradigt fristående från varandra, det finns ingen egentlig tråd som väver samman dessa till en sammanhängande historia. Detta är bl.a. en effekt av anslaget taget i denna bok. Att analysera och kritisera faktoider resulterar i praktiken i en essäsamling, komponerad av fristående delar, där det som håller samman helheten är den gemensamma bakgrunden — “Sverige 1924-45”.

Det är faktiskt så att några essäer egentligen inte berör nazismen och/i Sverige. Det handlar då istället om allmänna politiska och militära aspekter på Sverige i andra världskriget. Men huvuddelen av bokens innehåll faller inom det område som bokens titel annonserar: “Nazismen i Sverige.”

Exempel på teman som tas upp är: svenska nazistiska ledare och organisationer; nazism inom polis och säkerhetsväsende,nazism bland försvarets officerare, svenska soldater i tysk tjänst, Mannerheims ideologiska position, exemplet Sjöbo/Skåne, av nazisterna insamlade register över svenskar, och nazismen i nationella val.

Boken illustreras av samtida fotografier, men dessa har nog tillförts mest för att lätta upp layout, snarare än att de bidrar till fördjupade  insikter.

Författare

Stellan Bojerud. Födelseår: 1944.

Bakgrund: Han blev officer 1966. Efter sedvanlig trupp-tjänst genomgick han Militärhögskolans högre stabskurs (nu Försvarsskolans chefskurs) och var 1986-1994 forskare vid Militärhistoriska avdelningen.

Stellan Bojerud

Stellan Bojerud

Efter en period i stabstjänst som chef för Territorialförsvars-sektionen vid Stockholms Försvarsområde var han 1999-2001 huvudlärare i militärhistoria vid Försvarshögskolan samt därefter fram till sin pensionering 2003 framtids-forskare med uppgift att utreda Network Centric Warfare.

Stellan Bojerud är ledamot av Kungl. Krigsvetenskaps-akademien, korresponderande ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet, ledamot av Svenska Militärhistoriska Kommissionen och ledamot på livstid av US Naval Institute samt Officer dans l’Ordre des Palmes Academiques i Frankrike.

Han har publicerat vetenskapliga avhandlingar vid Krigsmuseet i Athen, Militärhistoriska Institutet i Moskva och Universitetet i Strassbourg samt ha varit timanställd universitetslektor i Stockholm och Uppsala.

Hans militärhistoriska författarskap är mycket omfattande, men har hittills endast utgjorts av essäer i olika samlingsvolymer.

Från förlagets författarpresentation

Kommentar

Den uttalade intellektuella basen för Bojeruds arbete är en syn på historikerns uppgift, nämligen att en historiker ska ta fram fakta om vad som egentligen skedde i historien, skaffa underbyggande argumentation, och sedan återberätta detta. Tyngdpunkten ligger här på vad som är sant . (Denna syn håller inte alla historiker med om)

I huvudsak svarar varje kapitel mot en faktoid, och den beskrivs kort i början av kapitlet. Resten av kapitlets text beskriver vad Bojerud säger vara det verkliga sanningen, som inte överensstämmer med faktoiden.

Den generella grunden för de argument som förs fram mot de kritiserade skribenterna är att de når fel slutsatser. De har antingen  bristande underlag för de uttalade påståendena, eller de tolkar tillgängligt material på ett felaktigt sätt. Det må så vara. Det finns alltid en risk att en historiker övertolkar, läser in mer i materialet än det finns fog för, och omedvetet skapar snedvridning genom att filtrera källmaterial i relevant (det man tar in) resp irrelevant (det man ignorerar).

Men klarar Bojerud sin egen test? Här finns två principiella perspektiv. För det första, har Bojerud tillskrivit “faktoiden” rätt tolkning? Dvs, om skribenten X har sagt “Y”, kan man som kritiker tolka in mer i “Y” än X avsåg. Självklart är det en risk! Och där får man navigera lite försiktigt. När det gäller faktoider så kan man kritisera faktoiden som sådan, i den lite svårgripbara form den har när den sprider sig i sociala nätverk, som skvaller och rykten. I det avseendet är det i många fall en demokratisk rättighet (kanske t.o.m. skyldighet) att desarmera faktoider som kan ge upphov till oönskade effekter. Där är måltavlan något amorft, och  medlen skarpa, och vitsen är att presentera en motbild på ett övertygande sätt.

En annan typ av kritik är den som framförs mot en viss förekomst, en viss uttrycksform. Typexemplet på måltavla är ett citat ur någon tillgänglig källa. Då bör man ha en tydligare bild av vad citatet står för, och vad upphovsmannen i det sammanhanget avsåg att uttrycka. Lösryckta citat kan alltid kritiseras. Bojerud är ibland inte fullständig tydlig, i de fall hans kritik är av denna typ. Kritiken glider ibland lätt över från att vara kritik mot faktoid till att bli kritik mot person. Och då blir formuleringar mer svepande och demagogiska — om inte i form så åtminstone i avsikt  — och därmed mindre välgrundat.

Ett annat perspektiv berör hur Bojerud själv lever upp till sina kriterier på sanning. Generellt sett kan man hålla med om att hans argument har en grund, dvs det finns underlag för att dra hans slutsatser. Men det finns också tillfällen dår han kritiserar någon för att denne gjort en tolkning av ett informationsmaterial, och sedan säger Bojerud i praktiken att “… men så är det inte enligt min tolkning …”.  Dvs Bojerud tillåter sig att göra sådant som han kritiserar andra för att göra.

På en sammanfattande nivå är det tydligt att Bojerud vill tona ner betydelsen av det nazistiska/fascistiska inslaget i Sverige under 30- och 40-talen. Där andra har velat lyfta fram mörka sidor och säga att vi inte får ignorera detta, så kan man tolka Bojerud som om han säger att detta var i Sverige ett marginellt fenomen, som blåsts upp till orimligt stora proportioner. Man kan inte påstå att det är ett uttryck för ett apologetiskt förhållningssätt, men det finns definitivt ett spänningsfält mellan detta och mer agitatoriskt intresse för samma tidsera, såsom manifesterat av Bosse Schön och Tobias Hübinette.

Två av de inledande kapitlen har rubrikerna “Vem är nazist?” och “Nazister och nationalsocialister“, och där finns en ansats att definiera begreppen nazism, fascism, nationalsocialism, etc. Ur akademisk analytisk seminariesynpunkt är det en respektabel uppgift. Men i andra situationer kan det bli kontraproduktivt och missledande. Verklighetens grupperingar är sällan så tydliga i sin ställning att de enkelt kan associeras till en och endast en etikett. Små grupper, i en omvälvande tid, brukade typiskt färdas över den ideologiska kartan på opportunistiskt sätt, vilket ofta gör att en etikettering som “grupp X är av typ Y” inte behöver fånga något basalt i vad gruppen X är. Det framgår bl.a. av beskrivningen av hur olika nazistiska/fascistiska grupperingar agerade på 30-talet i Västergötland (se Dammberg: “Nazismen i Skaraborgs län 1930-45 )

Ett följande kapitel —  “Det nazistiska Sverige” — ger en kondenserad men bra sammanfattning av hur ekosystemet av grupper på högerextrema kanten i det svenska 20- och 30-talen vuxit fram och förändrats. Inom parentes sagt, det vore en intressant övning att beskriva denna utveckling i mer moderna termer — “business models”, “core business”, “mergers & acquistions”, etc. Kanska man då skulle se att det finns större överensstämmelse mellan då och nu vad avser drivkrafter, mekanismer, taktik, etc.

Trots att författaren i sin inledande text positionerar sig som historiker, så finns det brister i utövandet av historikerrollen. T.ex. är mängden referenser till källmaterial torftigt, vilket gör det svårt att kontrollera Bojeruds egna påståenden. Här och där dyker det upp textformuleringar som är demagogiska, och som därför inte riktigt passar in i ett opassionerat objektivt sammanhang. Så med tanke om att bokens upplägg till stor del baseras på kritik mot andra skribenters utsagor, så bör man förstå Bojeruds bok delvis som ett debattinlägg. Därför ska såväl innehållets urval/omfattning som dess språkligt klädda argument uppfattas i kontextet av en sådan debatt. Vilket är ytterligare en anledning till  att förhålla sig kritiskt till Bojeruds text.

Man bör sträva efter att skilja mellan sak och person, men det kan i vissa fall vara relevant att fundera över om eventuella värderingsmönster kan påverka uttryckta åsikter. I det här sammanhanget skulle man kunna uppehålla sig vid att författaren Bojerud är yrkesmilitär, och därför kan ett omedvetet skråtänkande påverka hur han belyser och bedömer relationen mellan nazism och svensk militär. En annan faktor att förhålla sig till kan vara hans senare koppling till Sverigedemokraterna, som ju står för värderingar som ligger farligt nära vissa fascistiska/nazistiska värderingar.

Sammanfattning

En något fragmenterad bok, som inte ger en sammanhängande översikt över nazismen i den tidens Sverige. Den ger några kortbelysningar av ett antal specifika aspekter och fenomen. Trots detta är den informativ, men läsaren kan gärna komplettera med andra källor om den tidens Sverige.

Data

Stellan Bojerud: “Nazismen i Sverige 1924-1945” (Sivart Förlag AB, 2010) 144 sidor; ISBN-10 9185705292; ISBN-13 9789185705290 (book at openlibrary.org)

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/04/24/bok-nazismen-i-sverige-1924-1945-andra-perspektiv-pa-vad-vi-alla-vet/