Book: “Dien Bien Phu 1954” — the tragic effects of misjudgements

31 12 2010

In May 1954, the first Indochina war ended with the surrender of the French military garrison at Dien Bien Phu. This was a decisive blow to France as a colonial power. From here and onwards, there was a continuous retreat from the French colonies  (even though the Algerian French thought they could turn history around).

Stone: "Dien Bien Phu" -- front

Stone: "Dien Bien Phu" -- front

But how could it go so wrong? What happened there in the mountains of Vietnam? What could have happened? This book gives some answers, but more or less constrains itself to the military perspective of the events leading up to the defeat in May 1954.

It is always good to be reminded about what happened way back in history. It can even now, nearly 60 years later, give us some hints to why plans have floundered as they have in Iraq and in Afghanistan.


The French colonial empire was created during the 19th century. Africa and Asia were the targets of colonial expansion. And the south-east corner of the Asian mainland was regarded as an important building block in the great French Empire. What is now the countries of Vietnam, Laos and Cambodia were then dominated by the French, and Vietnam was seen as the jewel of that crown.

In 1941, the Japanese invaded South-East Asia, and quickly took control of the territory. When the Japanese capitulation occurred in 1945, the French regained control of their old colonies.

Soon it became obvious that to everybody — the people of Indochina as well as other of people in other colonized parts of the world — the French would not leave Indochina. A nationalistically based liberation movement was now organized, originally populated by persons that had experience from fighting the Japanese.

After failed attempts to negotiate about some kind of  independence of the different regions of Indochina, the liberation front started armed uprisings. The French fought back, but could not really pursue a successful campaign against the Viet Minh, as the liberation army was called. The French could very well dominate in the urban regions, but the countryside was increasingly abandoned by the French.

Finally the French high command decided that a show-down was needed. By concentrating their forces in a special type of environment, they could attract the main parts of the Viet Minh forces, and decisively defeat them once an for all. And that special place was Dien Bien Phu.

The battle of Dien Bien Phu

The area selected was close to the Laotian border, in a broad valley surrounded by higher mountains. The idea was to force the Viet Minh to attack on the floor of the valley, and that is where the superior technical strike potential of the French would make the difference.

The main assumptions were that (1) the artillery of the French would be stronger that the enemy’s; (2) that French air power would be unstoppable, and could strike lethal blows on the Viet Minh; (3) that the French air transport forces would be able to deliver all necessary resources by air from Hanoi or the coast; (4) that the Viet Minh would not be able to establish themselves in the mountains above the valley, as French artillery would keep them down; and (5) that it would be impossible for the Viet Minh to provide artillery fire from the upper mountains.

The French at the floor of the valley, and Viet Minh on the mountains in the background

The French at the floor of the valley, and Viet Minh on the mountains in the background

As it happened, all these assumptions were invalid. The French seriously underestimated the size and energy of the Viet Minh forces, and they also overestimated the possibility of a high-tech armed force to be supplied through air during battle.

What happened was that the Viet Minh laboriously carried artillery pieces up the mountains, dug them in and camouflaged them, and was ultimately able to offer heavy bombardment of the French on the bottom of the valley, from the mountains above. The French were in a sense sitting ducks. Nowhere to run, and not strong enough to attack up the mountain sides.

In parallel, there were infantry attacks on the perimeter of the French fortifications. French outposts far away from the French HQ were overrun. The French were step by step forced to retreat into an area that was week by week becoming smaller.

The end

Finally the French high command understood that this was a losing battle. Not even French air power could be deployed with any success.

Now there happened one of those strange political episodes that we seldom hear about. The French military command proposed that the French government approach the Americans, and ask for their help. Two main options were identified. The first was about the Americans providing massive conventional military resources to get the French out of their troubles. This could be by dispatching large infantry divisions to the Dien Bien Phu area,  providing massive air strike support there, or similar measures. The second idea was that the Americans would drop nuclear bombs on the Viet Minh forces!

That the military situation for the French was desperate is obvious, as the French requests for  American assistance ranged from massive conventional support to support by preposterous means.

Informal contacts with the Americans clarified that the Americans did not want to get involved by taking over the fighting in Vietnam. A main reason was that they were fully occupied in Korea at the time (the Korean war!) and did not want to take on military actions in yet another area of Asia. Also, they were unwilling to be too much associated with the French colonial power. They foresaw that the French would have to leave, and it would be better if the next regime in Vietnam would be willing to have a positive attitude towards the US.

We should probably be grateful that nuclear bomb technology was, at this point in time, not in the hands of the French forces. Their first nuclear test was not performed until 1960.

As it became clear that no military support would come, the French had only three options. Firstly they could simply surrender , with the rationale that the military situation was hopeless. Secondly, they could stay and fight until the end, which would not be very far into the future. Or, thirdly, they could break out of the encirclement, and retire across the Laotian border to safety.

The third alternative was attempted, but it did not succeed. A handful of persons managed to sneak away into the jungle and pass the border into safety on the Laotian side. But the main parts of the troops that attempted this escape were decisively beaten and forced to retire to their old fortifications.

This left only option and and two. And surrender was not contemplated. The French honour required that one fight until definitely beaten in the field. So the military order was: “Fight until the end.”

At 17.30 on May 7, 1954, Viet Minh has conquered the French HQ bunker

At 17.30 on May 7, 1954, Viet Minh has conquered the French HQ bunker

And the end came on May 7, when the Viet Minh forces finally occupied the French HQ in Dien Bien Phu. At that point, the French could  capitulate according to honorable military traditions. 11,000 French military personnel were taken into captivity on that day. Of these, 3,000 would ultimately return to France. The majority of the rest succumbed to the hardship of imprisonment.


On the political level, the fall of Dien Bien Phu was a key event that caused the Geneva Accords in 1954, an agreement by which France would leave Indochina. Not only was this the political starting point of the now emerging countries of Indochina. It was also a significant signal to other colonialised countries. Firstly, the independence movements in French North Africa got fuelled by the defeat of the French by native forces. Secondly, this also put pressure on the British in some of their colonies to initiate a process whereby national independence could be achieved.

Conclusions about the book

This book is rather short, but it is well organised as a description of the military adventure of Dien Bien Phu. Its objective is to describe this as a military plan and the way it was executed. So there is quite a lot of discussion of whether this or that was a good military decision.

What is not so strong in this book is the role of  this episode in a global political landscape. What was the political history of the French in Indochina? What were they hoping to achieve by retaining the these as traditional colonies? What political options were contemplated? How did national “home politics” influence the government’s decisions about Indochina? Questions like these are not answered in this book.

Anyway, taking its constraints into account, it is an easily readable and informative book about an episode in history, where a Western power engages in fighting an enemy that is difficult to detect in the landscape. As we currently see some such military adventures going on in our days, it can be wise to see what happened when formally superior forces were defeated by a “barefoot army”.


David Stone: “Dien Bien Phu” (Brassey’s, London, 2004) 128 pgs; ISBN-10: 1857533720; (book at

This page:

Bok: “Några Studier i T-kontorets historia” — svensk underrättelseverksamhet

26 07 2010

Hemlig underrättelseverksamhet under efterkrigstiden, sett ur en nyckelpersons perspektiv. Det beryktade T-kontoret var Thede Palms skapelse, och på gott och ont kan man säga att T-kontoret under hela sin existens var en förlängd arm för Thede Palm. I den här boken ger Palm en partsinlaga i form av nedtecknade hågkomster om sig själv och T-kontoret. Subjektivt och bitvis med syra får vi en bild av personerna som var involverade, men mindre om vad T-kontoret i stort sysslade med. Det här är ingen definitiv historia om T-kontoret. Mest av intresse för den som fördjupar sig i politik och underrättelseverksamhet under tiden 1945-65.

"T-kontoret" -- framsida

"T-kontoret" -- framsida


Före andra världskriget hade Sverige inte en särskild underrättelseorganisation. I samband med krigets utbrott etablerades en sådan — som fick namnet “C-byrån” — under ledning av överstelöjtnant Carl Petersén. C-byrån fanns fram till 1946, då en ersättningsorganisation skapades. Det var “T-kontoret”, med samma generella uppdrag som C-byrån, men med förändrade prioriteter eftersom efterkrigstiden erbjöd annorlunda utmaningar och möjligheter jämfört med krigsåren.

T-kontoret skapades av Palm genom övertagande av erfaren personal från C-byrån, men även kompletterat genom extern rekrytering. Palm var civilist — rekryterad direkt från en tjänst på universitetsbiblioteket i Lund till underrättelseorganisationen under krigets första år — och i anmärkningsvärt stor utsträckning kom T-kontorets personal att vara civila. Detta skapade viss irritation hos de delar av försvarsmakten som kände till T-kontoret, baserat på den inte helt onaturliga tanken att eftersom T-byrån skall stödja försvaret med underrättelseinformation, så är försvarspersonal bäst lämpad att bemanna T-kontoret. Men denna kritik påverkade till synes inte hur verksamheten levde vidare.

T-kontoret var en extraordinär verksamhet. Den var en hemlig del av försvarssektorn i samhället, och kom att drivas på sätt som inte var i samklang med lagstadgat myndighetsutövning och -förvaltning. Bl.a. arkiverades inte ekonomisk bokföring; efter godkännande av föregående verksamhetsårs ekonomiska redovisning, så brändes alla bakomliggande dokument.

En annan aspekt var att T-kontoret inte hade en formellt formulerat uppdrag. Det var inte inlemmat i formell mening i försvarsorganisationen (Fö) , så det fanns ingen chef inom Fö som kunde bestämma över T-kontoret. I praktiken etablerade Palm en relation till Fö-staben (dvs Fö-stabs-chefen), och rapporterade dit. Dessutom rapporterades till Fö-departementet. Budgetmässigt fick T-kontoret anslag som inte gick via försvaret, och därmed fanns det inte ens möjlighet för Fö att med ekonomiska medel utöva kontroll över T-kontoret.

Vad gjorde T-kontoret? I korthet var det informationsinhämtning, det som i vardagslag kallas spioneri. Det handlar då om att upptäcka nya sätt att få information av kritisk betydelse ur två synpunkter. För det första kan informationen vara viktig för det svenska försvaret, i termer av att veta hur läget är och vad som pågår. För det andra kan informationen utnyttjas som bytesvara gentemot andra länders underrättelsetjänster. Detta andra motiv kom att färga mycket av vad Sverige gjorde inom underrättelseområdet. Vi kan tänka på den nedskjutna DC-3:an och Catalina-affären 1952, vilket egentligen handlade om signalspaning för att försörja USA, UK, och Nato med information.

T-kontoret fortsatte sin verksamhet fram till slutet 1964, då underrättelseverksamheten strukturerades om. T-Kontoret slogs samman med den existerande “Grupp B” till IB (“Informationsbyrån”), som kom att ledas av Birger Elmér (senare nationellt ökänd i samband med IB-affären).

I samband med den formella nedläggningen av T-kontoret fick Thede Palm en tjänst på Försvarshögskolan. Detta var säkert en kombination av att ge Palm en signal om att hans uppdragsgivare skulle ta hand om honom, men kanske även ett sätt att undvika att Palm skulle skriva några memoarer som avslöjar sådant som inte borde få se dagens ljus.


Thede Palm

Thede Palm

Thede C Palm, född den 27 september 1907  i Sala, död 1995, var en svensk  filosofie doktor, forskningschef och chef för den militära underrättelsetjänsten.

Palm doktorerade i religionshistoria 1937. Han var anställd vid Lunds Universitetsbibliotek 1938-1956. Han begärde tjänstledigt 1943 för att arbeta under Carl Petersén vid C-byrån, han blev chef för verksamheten 1946 och avdelningen bytte namn till T-kontoret, vars uppgift var att sköta utrikes underrättelseinhämtning. När han slutade 1964 övergick han till militärhögskolan där han var forskningschef 1965-1977. Han har bland annat givit ut ett antal läsvärda historiska essäsamlingar. Under avskedsceremonien i Gyllene Salen i Stockholms Stadshus efter han avlidit nämnde N.N. följande tvenne: Thede Palm mottog aldrig en militärisk grad. (Men dock flera utländska ordnar. Listade i Vem är vem,1962-68). Han förblev civil – och var alltså i strikt mening aldrig en militär – och kunde på så sätt undvika att behöva träffa utländska militärer av lägre rang än nödvändigt. Han blev också under en tid så aktad nere i f.d. Västtyskland att han inom många kretsar kallades “Der Dr. Palm”.

(Från “Thede Palm” på Wikipedia)


Texten i denna bok skrev på uppmaning av Anders Björk, som ville veta något om hur underrättelseverksamheten bedrivits i Sverige. Palm arbetade med denna text under åren runt 1990. Palm avsåg detta som ett första utkast, och att han skulle kunna producera en bredare skrift om det fanns behov. Tydligen ville ingen ha en mer omfattande skrivelse, så detta framgent är vad vi har.

Thede Palm identifierar sig starkt med T-kontoret. Det är hans skapelse, och det var inom dess verksamhet som han lade tjugo års yrkesliv. Vad som hände 1964 var att det togs ett beslut om omorganisering av verksamheten, och Palm skulle inte vara del av den resulterande lösningen. Med andra ord, han skulle bort, och ett polerat sätt att göra detta är att omorganisera.

Palm var tydligen harmsen över detta sätt att genomföra en förändring. Att bli sparkad från sin egen “baby” är hårt. och han kom aldrig över detta.

Boken  “Några Studier i T-kontorets historia”  uttrycker detta på två tydliga sätt. För det första att verksamheten som T-kontoret bedrev var bra, billig, lyckad, och objektiv, och att det inte fanns något riktigt resultatmässigt motiv att lägga ner T-kontoret. För det andra att det var individer med horn i sidan mot Palm som direkt eller indirekt drev igenom T-kontorets nedläggning, och att T-kontoret blev offer för interna maktkamper. Några personer utpekas speciellt:

  • Jan Rydström. Enrollerad av Palm, för att arbeta med internationella ekonomiska frågor. Konflikt uppstod om vikten av ekonomiska analyser inom underrättelsetjänstens verksamhet. Rydström och den ekonomiska analysverksamheten flyttades över till Öst-Ekonomiska byrån.
  • Birger Elmér. Militär som drev en oberoende underrättelseverksamhet inom försvaret, inriktat mot inrikes information. Elmér anpassade sig mer till de externa kraftfälten, fick stöd på ett sätt som den mer buttre Plam inte fick, och det skapade en del spänning dem emellan. Elmér fick senare ansvaret för att integrera resterna av T-kontoret med sin egen underrättelseorganisation.
  • Olof Plame. Han är i Thede Palms ögon ett hot mot en objektiv underrättelseverksamhet. T. Palm ville inte styras av någon, men gärna ta diskussioner med andra intressenter om vad som skulle vara lämpligt att bedriva verksamhet kring. O Palme ville ha mer styrning över vad offentliga sektorns underrättelseverksamhet gjorde. Palm och Palme kom på kant med varandra.

Ett citat ur boken, om Olof Palme:

När jag tillträdde min befattning märkte jag snart att en och annan var missnöjd. Uppgiften var militär; på generalstabsnivå. Vad kunde jag räkna mig tillgodo, då jag fick en sådan tjänst? Men detta gick över. Jag hade egentligen inga sådana problem förrän Olof Palme ville ha helkontroll över underrättelsetjänsten vilket skulle ske genom att han placerade sitt eget folk, direkt eller genom ombud, på viktiga befattningar

(Palm, sid 73)

Av sådana personliga attitydsskäl — av en åldrad och bitter Thede Plalm —  blir boken inte en gedigen berättelse om T-kontoret och dess roll i det samtida samhället. På en konkret nivå är texten personcentrerad; den berättar om medarbetare; den berättar om personer inom försvaret; den berättar om personer i andra länders underrättelsetjänst. Men den säger intet om hur T-kontorets strategiska och taktiska verksamhet definierades och hur den genomfördes.

En motivsgrund för detta är nog att eftersom Palm identifierade sig med T-kontoret, så identifierar han sig med dess uppgift, och då det handlar om att bedriva verksamhet i hemlighet, så kan han inte i denna nedskrift avslöja något som är eller var hemligt. Det är först i andra forsknings- och undersökningsberättelser som vi får ta del av sådant övergripande material.

Thede palms bok blir därmed inte en lämplig introduktion till samtidens underrättelseverksamhet. De som kommer att dra mest nytta av denna skrift är dagens och morgondagens forskare som här kan hitta fragment som berikar någon partikulär aspekt av en större forskningsfråga. På samma sätt som politikers dagböcker ger fingervisningar om personrelaterade aspekter på gångna politiska skeenden.


Det är givetvis viktigt att den här typen av dokumentation får spridning, så att forskning kan dra nytta av det som sägs här,. I den meningen är det av samma slag som nyckelpersoners och makthavares dagböcker som publiceras, så att man kan vaska fram intressanta fakta för att pussla ihop en mer intressant och heltäckande bild av ett historiskt skeende. Den som läser “Några Studier i T-kontorets historia” får sig till livs fragment av ett försvarstal, Palms försvarstal om varför det var fel att kritisera och lägga ner T-kontoret. Men om du vill ha en mer heltäckande bild av underrättelsetjänsterna under denna tidsperiod, ja då bör du gå till andra källor.


Thede Palm:  “Några Studier i T-kontorets historia” (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek”, 2007) 143 sid; ISBN 978-91-85789-09-2 (book at (Även utgiven som Handlingar del 21, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 1999, ISSN 0347-8505)

This page: