Skrift: “Beställd konst” — Konstrådet inventerar sin konst

21 10 2010

Statligt finansierad konstnärlig byggnadsutsmyckning … finns den? En rapport från ett utredningsprojekt ger goda och dåliga nyheter.

—*—

 

"Beställd konst" -- framsida

"Beställd konst" -- framsida

 

Statens konstråd instiftades 1937, och är internationellt sett ett mycket tidigt exempel på organiserat offentligt engagemang i konstnärlig utsmyckning av byggnader.  1940 färdigställdes det första beställda konstverket på uppdrag av Statens konstråd — Alf Munthe (1892-1971) formade då Doprummet (nu Andaktsrummet) på Karolinska Sjukhuset i Solna.

Under årens lopp har närmare 2000 projekt med byggnadsanknuten konst stötts av konstrådet.

Statens konstråd har ett årligt anslag på 33,1 miljoner kronor (2010) samt ett administrativt driftanslag på 7,8 miljoner (2010), så det är totalt 40 MSEK som vi bidrar med över skatten.

2009 var det 20 avslutade projekt med byggnadsanknuten konst (16 statliga miljöer och 4 kommuner/landsting), enligt Konstrådets årsredovisning 2009. Huvuddelen i spannet 0,5 – 1,5 MSEK per projekt. Dessa summerade till 16 MSEK.

Dessutom inköptes konst (måleri, skulptur, grafik, fotografi etc) för 6 MSEK.

Statens Konstråd har även ett lager av ägd konst, typiskt återlämnad från fältet. 5000 konstverk fanns i lagret vid slutet av 2009.

En förklaring till den stora siffran, och att mängden återlämningar ökat under senare år är att, som sägs i årsberättelsen,

Ökningen av grafik är  en effekt av att utformningen av statliga myndigheters lokaler under senare år har förändrats genom öppna planlösningar utan korridorer och enskilda tjänsterum. Dessa planlösningar har gett minskade väggytor och grafisk konst, som tidigare har varit placerad på dessa myndigheter, har därför returnerats till Statens konstråds lager.

Vad gäller byggnadsanknuten konst finns också en kostnad för restaurering/återställande av existerande konst.

Det verkar inte vara brist på objekt gjorda för offentliga miljöer. Men tydligen har det blivit allt svårare att få konstverken att stanna kvar på sin plats, i all sin prakt. Javisst, konst speglar tidens anda, och i det kortare perspektivet (decennier) upptäcker vi att den konst som vi exponerats för under en tid inte längre känns relevant. Tidsandan är annorlunda, och smaken förändras. Och då hamnar det som alldeles nyss var “ny konst” i lagren, och kommer troligen att förbli där.

Eller som nyligen skedde i en sydsvensk kommun (Halmstad? Landskrona?)  — kommunen säljer av stora mängder kommunalt ägd grafik på en slags loppmarknad. De kommunrepresentanter som intervjuades i media verkade glada över att bli av med konsten.

Vi kanske måste bejaka att konst är en konsumtionsvara, med ett faktiskt “bäst-före-datum”. Av allt det som producerades på duk i ram under århundradena som gått, så har det mesta försvunnit ganska snabbt. Det som överlevt har ofta haft något inneboende värde som gör dem unika, och därför värda att bevaras. Är allt det konstlitografiska tryck som produceras nu värt att bevara för framtiden? Och om det alltså finns “konst” som bör rangeras ut, ja då kan nog Konstrådet också börja med lager/arkiv-gallring.

Så kan det gå — ett exempel

 

Jones & Anshelm: LTH-fontänen, med en vink om hur den var tänkt.

Jones & Anshelm: LTH-fontänen, med en vink om hur den var tänkt.

 

Arne Jones och Klas Anshelm skapade 1969/70 “LTH-fontänen” för placering vid Lunds Tekniska högskola. Detta verks tillblivelse stöddes av Statens Konstråd, och var nog ett av de årens paradprojekt. Nydanade konstnärlig tanke; materialteknologiska lösningar; tydligt uttrycka ett synsätt på miljön (LTH); etc. Den var ambitiös, både som form och rörelse. De fasta konstruktionerna av metall och glas bildade basen för vatten som föll från vissa nivåer till andra nivåer.Rent rumsligt var det ett stort verk.

Som ofta händer var den initiala entusiasmen i det lokala kontextet (kommunen/staden) rent ut sagt frånvarande. En omfattande proteststorm drog igång, och som ett tecken uppstod det, från början och under följande decenniers lopp, ett antal öknamn på denna konstruktion — “Laxtrappan”, “Fontana di Träti”, “Döda fallet” (se: “Universitetsfontän”, LUM – Lunds Universitet Meddelar nr 3 1997).

Ett annat verk av Jones — “Spiral Åtbörd” i Norrköping — skapade samma typ av upprorsstämning när den planerades och kom på plats. Det tog säkert två decennier innan stadens innevånare började se den som en bra symbol för staden.

Debatten om Lundafontänen har inte ebbat ut. Av och till kommer det upp nya konflikter till ytan. Men den har blivit något av en lokal märkvärdighet, inte för att den fungerar bra, utan för att den inte fungerar alls.

Den invigdes 1970, LTH-fontänen, även kallad “Döda fallet” och “Laxtrappan”, designad av Klas Anshelm och Arne Jones. En miljon hade den kostat. Fast för att vara en konstruktion förknippad med teknologer, fungerade den uselt. Vattnet rann sporadiskt fram till 1980. Sen var det torrt. 18 augusti 1996 gjordes en sista provkörning. Sen tog glaset bort och nu …ja, vem vet.

Sydvenskan 27 augusti 2010

 

Jones & Anshelm: Lundafontänen i stillo

Jones & Anshelm: Lundafontänen i stillo

 

Den tekniska konstruktionen svarade inte upp mot platsens, omgivningen, och klimatets krav, och fontänen fick relativt snart tas ur drift, dvs den fasta konstruktionen stod kvar, men inget vatten flödade i den. Numera har opinionen vänt, det finns många som talar uppskattande om tanken med konstverket, och vill ha den i drift igen. Kommer detta att ske? Som Statens konstråd uttrycker det i rapporten:

Borde inte även kommande generationer få se vattnet forsa i Arne Jones och Klas Anshelms djärva vattenskulptur  på universitetsområdet i Lund? Stålkonstruktionen har restaurerats men utan vatten är den en skugga av den en gång så kraftfulla och levande skulpturen. Ekonomiska medel saknas för att hålla konstverkets vattenspegel i drift.

Ja, så är det. Driftskostnadsaspekten blir avgörande när medel för fastigheternas drift skärs ner.

Konstrådet har alltså inte en lätt uppgift. Det är nog hur lätt som helst att gräva fram riktigt dåliga satsningar som Konstrådet gjort något decennium tillbaka i tiden. Men det är i nuet vi anser att det gjordes  dåliga satsningar. Vi har inga säkra utvärderingsregler som garanterat leder till att skattepengarna satsas på det som får ett riktigt bestående egenvärde i framtiden.

Länge leve osäkerheten! Det är det som gör Konstrådets arbete så spännande.

Data

Beställd konst — Fastighetsägarnas vård och underhåll av byggnadsanknuten konst” (Statens Konstråd, 2008) 90 sid; ISBN 13: 9879197649643 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/10/21/skrift-bestalld-konst-konstradet-inventerar-sin-konst/




Bok: “Statens Konstråd Katalog 39” — att motivera offentlig konst

5 09 2010
Statens Konstråd "Katalog 39" -- framsida

Statens Konstråd "Katalog 39" -- framsida

Återigen ger Statens konstråd ut en översikt över den byggnadsanknutna konst som färdigställts under senaste verksamhetsåret. Det är samma upplägg som tidigare års kataloger … inga överraskningar här.

—*—

Vår offentliga miljö utsmyckas genom speciella insatser och dedicerad finansiering. Statens konstråd — det statliga organ som stöder utsmyckning i det som formellt är offentliga miljöer (byggnader som ägs eller används av statliga myndigheter, landsting och kommuner) —  anstränger sig för att stödja skapandet av konst som skall knyta an till den verksamhet som bedrivs i och kring byggnader.

Lyckas man koppla verksamheten till det som konsten uttrycker? Dvs, kan man direkt upptäcka budskapet i verket och hur det relaterar till verksamhetsmiljön? Tydligen är det inte så uppenbart. Som Mikael Adsenius (direktör Statens Konstråd) formulerar sig i förordet:

Att förstå samtida konst kan vara svårt och vår förhoppning är att den här katalogen kan göra det lite enklare att sätta sig in i och förstå, och kanske framför allt uppleva, den offentliga konsten. Mötet med konstverket blir starkare om man har en aning om bakgrunden, den konstnärliga processen.

God tanke. Och denna tryckta katalog ger ensidessammanfattningar (det var väldigt nära att jag skrev “ensidiga”!)  av ca 25 beställda verk,  som ger ett perspektiv på  sätt att relatera verket till det sammanhang det är avsett för. Kortfattat, och med sparsmakat urval av aspekter som lyfts fram.

Men vem hjälps av detta? Den som skaffar katalogen, förvisso. Men det är inte så många personer som blir läsare. Och katalogen blir ju snabbt ett exemplar som hamnar i bibliotekens arkiv, och därmed kommer de att driva in i den anonyma bakgrundsmassan av all annan information som publiceras i samhället.

Desto fler kommer att konfronteras med konstverket i den verkliga världen. Under föregående år, detta år, och nästa år. Men konsten skall ju vara permanent placerad, och därmed kommer mängder av personer i framtida generationer att möta verket, men utan att ha hjälp av denna katalog för att förstå vad verket kan uttrycka.

Den reella effekten av konstverket — och därmed dess praktiska mening — kommer alltså att vara det intryck som konstverket i sig skapar i sina åskådare (ja, det är fortfarande i huvudsak visuell konst). Vad betyder då konsten för alla dessa som inte fått pedagogisk information om bakgrund och avsikt?

Vi kanske inte skall bekymra oss så mycket om det. Konst och design omges vi av i samhället, en del skapad i vår tid, men mycket i tidigare århundraden. Vad betyder Carl Larssons akvareller för oss? Har det någon betydelse vad Larsson egentligen avsåg att uttrycka? Är det inte så att vi projicerar våra aktuella referensramar på verket och då ger det sin betydelse …. för oss?

Detsamma gäller även för den konst som i denna katalog får sin beskrivning. Det är ett fåtal personer som tar till sig dessa texter, och de flesta kommer aldrig att se respektive verk i verkligheten. Alltså bör vi se katalogen som i praktiken riktad till de som vill hitta sätt att positivt motivera existensen av offentlig konstnärlig utsmyckning. Det är alltså de som delar ett språk i vilket abstrakta djupsinnigheter kan uttryckas och förmedlas mellan varandra.

Nåväl. Vad kan sägas om katalogen i sig? Den är bra producerad, bra tryckt, och med sparsmakad design. Bildmaterialet är imponerande, och ger ett stort mervärde till boken.

May Bente Aronsen: Lyssnande vägg (Listening Wall). Stockholms tingsrätt, Rådhuset (2009)

May Bente Aronsen: Lyssnande vägg (Listening Wall). Stockholms tingsrätt, Rådhuset (2009)

Man kan av bildmaterialet se att det finns tre typer av konst i dessa sammanhang: rent abstrakt konst, semirealistisk konst (verk som innehåller tydligt igenkänningsbara representationer av verkliga objekt), och fullt realistisk avbildning (det vi ser kan vi uppfatta som verkliga objekt).

Är det en slump att den abstrakta konsten dominerar så starkt i satsningarna på tings- och länsrätter? Vill man där undvika att föra in verkligheten på ett tydligt sätt? Skall man inte störas av att se något som man känner igen? Skall konsten fungera mer som ett ljusspel i bakgrunden — kanske ett lugnande visuellt spel — så att det bidrar till en sansad mental miljö?

Christian Pontus Andersson:  A Joyful Troop of Perfection, with Crying Sensitive Hearts, för Uppsala universitet, Campus1477.

Christian Pontus Andersson: A Joyful Troop of Perfection, with Crying Sensitive Hearts, för Uppsala universitet, Campus1477.

I miljöer för universitet och högskolor finns mer av semirealistisk eller realistisk konst, även om den inte är dominerande. Blir det ett inslag i försöket att lyfta studenters mentala attityd från en praktisk realistisk nivå till en nivå av abstraktioner (vilket ju utbildningen bör ha som mål)?

Jennifer Forsberg: Molnet, del av konstgestaltningen En liten berättelse i tre delar - Den, Eken och Mol

Jennifer Forsberg: Molnet. För Specialpedagogiska skolmyndigheten i Örebro.

För vanliga skolor finns en blandning av allehanda ansatser, men alla stöder möjligheten att man (dvs barnen) skall kunna beröra verket. Detta är en naturligt ansats, eftersom barn behöver utnyttja sina taktila förmågor för att skaffa sig insikter i begrepp.

Sammanfattning

En visuellt stimulerande skrift, som lämpar sig väl för tunnelbaneläsning, eftersom de enskilda texterna är så korta att de kan konsumeras på resan mellan två närliggande stationer.

Data

Katalog 39” (Statens Konstråd, 2010) 200 sid; ISSN 1651-4564 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/09/05/bok-statens-konstrad-katalog-39-att-motivera-offentlig-konst/




Movie: “Death Proof” — the footprints of a movie

11 08 2010

As part of the Grindhouse experiment, Tarantino made the movie “Death Proof“. So it has a cheap story, persons are mostly disgusting, and lots of violence. It has a few positive properties, which could convince you to waste two hours on this movie.

"Death Proof" -- poster

"Death Proof" -- poster

Short Résumé

Stuntman Mike (Kurt Russell) visits a roadside bar, and meets some young women. When the girls leave the bar and take off in  their economy-size car, Mike leaves in his rugged car, with another girl in the front passenger seat. He describes his car as “death proof”, meaning that the car will protect him in case of a serious crash. The events of this night end by Mike running his car head-on into the girls’ car, killing them and his passenger. Some time later, Mike tries to make another car with three girls crash, but they turn out to be his match. The film end by the girls causing Mike to  crash with his car, while the girls are unharmed.

The context

Grindhouse movies should be about cheap violence, and this is what Tarantino offers. Senseless violence for its own sake. The two episodes indicated in the résumé are shaped to lead up to violent deaths or accidents, where the man (Mike) intentionally tries to kill the girls, without any reasons other than for his own satisfaction.

It is not as silly as the convoluted companion grindhouse movie — “Planet Terror” by Robert Rodriguez — but there is nothing believable in the storyline.

"Death Proof" -- Kurt Russell as Stuntman Mike

"Death Proof" -- Kurt Russell as Stuntman Mike

It does break some expectations, though. One expects that women would be beautiful but stupid, passive and helpless victims of violence. The women in first episode behave in a way that in ordinary circumstances would be called self-confident, so in this way they are not completely helpless as persons. In the second episode, the women take charge, and play the same game as stuntman Mike, and are finally better at it than him. So there the women can be said to be the stronger sex.

When watching this movie, I looked for something that would reveal the hand of Tarantino. It took a long time to really detect anything that fell outside the frame of expectations of looking at a cheap B-movie. But there is one scene which is not what you would typically see in an old B-movie about psychopaths. This is in the beginning of the second episode, where the girls are sitting in a bar by the road, and for a rather long time they are just talking to each other. This is where a “Tarantino touch” revels itself. Their dialogue is as independent of the main storyline as the arguments and discussions between Jules Winnfield (Samuel L. Jackson) and  Vincent Vega (John Travolta) in “Pulp Fiction“, where they for instance have that extended debate about  McDonald’s in France and the  “Royale with Cheese”. The topic that the girls raise, and the way they argue, that is as refreshingly different as the debates in “Pulp Fiction“.

"Death Proof" -- The first episode: the girls at the cafe

"Death Proof" -- The first episode: the girls at the roadside bar

One could have imagined a different movie based on the same one-liner as “Death Proof”. It could have been a movie that tried to be a bit more serious, that explored the social game between the participants, where explicit violence would be the visible effects of social confrontations. That Tarantino movie is not yet here. So we are stuck with this grindhouse version, for better and for worse.

Conclusion

Seen as a thriller, “Death Proof” is not intellectually challenging. You can watch it for the car chases and car crashes, but there is little else that speaks in favour of this movie. Unless you want to spend nearly two hours to find the little bits and pieces that makes you say: “Yeah, that was  a Tarantino effect!”

Data

Death Proof”  (2007). Directed by: Quentin Tarantino; written by: Quentin Tarantino;  starring: Kurt Russell, Zoë Bell, Rosario Dawson, Vanessa Ferlito, Jordan Ladd; length: 114 min; (Movie at imdb)

This Page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/08/11/movie-death-proof-the-footprints-of-a-movie/