Tidskrift: Byggnadskultur 3.10 — Återbruk av byggnader: vandrarhemmet i Mem m.m.

8 12 2010

Temat för detta nummer av tidskriften Byggnadskultur är återbruk … hur gamla byggnader inte behöver tas bort och ersättas av helt nya byggnader, utan istället kan upprustas så att de dels behåller sin äldre visuella karaktär samtidigt som de stöder moderna användningskrav.

Byggnadskultur 3.10 - framsida

Byggnadskultur 3.10 - framsida

Vi såg ju hur det s.k. rivningsraseriet under perioden 1950 – 1980 fick stora effekter på innerstäderna. Äldre stadsmiljöer försvann, och moderna stadsmiljöer skapades. Naturligtvis blev resultatet en mycket förbättrad inomhusmiljö, där t.ex. primitiva bad- och tvättmöjligheter ersattes av moderna, automatiserade och effektiva miljöer, där dragiga lägenheter ersattes av lägenheter byggda i moderna isolerande material, etc.

Men samtidigt försvann ofta den individuella karaktär som de gamla stadsmiljöerna uppvisat. Allt ersattes med någon slags anonym modernitet, där varje innerstad ofta blev till förvillelse lik andra svenska innerstäder.

Numera har man åtminstone på pappret en mer försiktig attityd. Kulturellt värdefulla miljöer skall om möjligt bevaras på något sätt. Ibland genom att en byggnads inre rumsbildningar uppgraderas; eller genom att det inre radikalt omstruktureras till ny inre användning; eller där kanske enbart en gatufasad bevaras, som en visuell front för en i övrigt fullständigt nykonstruerad huskropp.

Vi får i detta nummer av Byggnadskultur inte en bred översikt över hela detta politiska och byggnadstekniska område. Istället ges några exempel på hur man lyckats genomföra insatser som tar tillvara gamla byggnader.

—*—

Landshövdingehuset före renovering

Landshövdingehuset före renovering

“Landshövdingehuset som återuppstod”

I Göteborg, på adressen Karl Johansgatan 13-17 i Majorna ligger kvarteret Oktanten. I det här området var det de s.k. landshövdingehusen som dominerade — trevåningshus med bottenvåningen i sten och våningsplanen ovanför i trä. Landshövdingehusen var ett led i en 1880-talssatsning på att erbjuda ordnade bostadsförhållanden för arbetarbefolkningen i den snabbt växande storstaden.

Efter 1950 skedde ingen seriöst underhållsarbete på dessa byggnader. Fastighetsägarna såg framför sig ett mer fördelaktigt scenario — i dessa ganska centralt liggande områden borde man riva de gamla fastigheterna och bygga nya “förtätade” fastigheter för fler människor och där högre hyror skulle kunna tas ut. Runt senaste sekelskiftet hade kvarteret Oktanten inte fått något underhåll på tjugo år, och totalt förfall låg nära.

Landshövdingehuset - nästan färdig renovering

Landshövdingehuset - nästan färdig renovering

Efter att en folklig opinion växt fram kring ett bevarande av Oktanten, så kom det till sist fram en överenskommelse mellan staden och fastighetsägaren (JM-Bygg) om att ta fram en bevarandeplan. Målet var att i så stor utsträckning som möjligt bevara husets karaktär — invändigt såväl som utvändigt — men få lägenheterna att uppfylla fullt modern standard.

Detta blev stora utmaningar för arkitektarbetet. Hur kan man balansera egenskaper hos gamla tekniska lösningar mot normerande nya krav på fastigheter och boende? Kompromisser fick man göra, men viljan var att bevara — och även återställa — så mycket som möjligt av fastighetens utseende när det var nybyggt.

Slutsatsen av artikeln är att “man kan om man bara vill”. Och det kan ses som en förebild för andra platser att ta efter.

“När larmet tystnar”

Här handlar det om hur gamla industriområden i Nacka förvandlades till moderna kommersiella områden och bostadsområden.

Närheten till Stockholms City gör Nacka attraktivt, och detta i kombination med allmän närhet till natur och vatten (t.ex. Nacka Strand, och Järla sjö) är naturligtvis attraktivt. Så efterfrågan finns, och möjligheterna att exploatera områdena är stora.

Vi har numera ganska stor erfarenhet av att förvandla industribyggnader till något som skapar attraktiva möjligheter för nutida behov. Vi ser flera exempel på detta inom Nacka, t.ex. gamla turbinhallen i Järla sjö eller motorverkstäderna i Nacka Strand.

I denna artikel ges en snabböversikt över mål och medel för hur man transformerat industrimiljöer till attraktiva kommersiella miljöer inom Nacka.

“Bruk och återbruk på landet”

Om hur landsbygdens yrkesmässigt använda byggnader kan få nytt liv. Det finns ju numera många ladugårdar, stall, svinstior, och gud vet vad, som inte längre är i användning. Kan man återanvända dessa på något förnuftigt sätt?

Vasskrake i Söne

Vasskrake i Söne

Här ges några exempel på återanvändning. T.ex. det gamla svinhuset som numera är verkstad för “Silléns fönsterhantverk”.

Dessutom illustreras en återuppväckt byggnadstyp — vasskraken. Det är en enkel konstruktion uppförd vid vatten, för förvaring i mindre skala av t.ex. redskap och verktyg, dvs en enkel fiskebod. Den är egentligen ett stort A-format vasstak, med en enkel plankgavel med dörr. Mycket enkel konstruktion, som nog förr i tiden kunde smällas upp snabbt för att täcka omedelbara behov.

Nykonstruerade vasskrakar har börjat dyka upp lite här och där i Västsverige.

“Magasinet som blev vandrarhem”

Mem ligger vid Göta kanal, och var under kanalens glansdagar en omlastningsplats för ut- och inskeppning. Där konstruerades det stora hamnmagasinet, som kanske kan kännas malplacerat där det ligger ganska ensamt, vid kanalen, i denna lantbruksbygd.

Vandrarhemmet i magasinet i Mem

Vandrarhemmet i magasinet i Mem

Magasinet är lika gammalt som kanalen själv. I början av 1830-talet placerades det vid Mem, och användes för lagring. När 1900-talet bröt in så minskade transporterna på kanalen, järnvägen tog över allt mer, och nu minskade behovet av lagringsbyggnader utanför de stora hamnorterna längs kanalen. Magasinsbyggnaden i Men hölls dock vid liv. Det reparerades under 1930-talet, under 1950-talet, och ånyo på 1960-talet.

Runt 1990 initierades en utredning om vad man skulle göra med byggnaden. Det fanns akut reparationsbehov, men det fanns också en uttalad önskan om att byggnaden skulle kunna komma till praktisk användning. Resultatet av utredningen blev en reparationsplan, inriktad mot att skapa ett vandrarhem i magasinet, kombinerat med servicebutik, och utställningsytor.

Denna ombyggnad blev lyckad (färdig 1995), både i termer av att den yttre — och i mångt och mycket även den inre — miljön bevarades, samtidigt som praktisk vandrarhemverksamhet kunde bedrivas.

“Att återbruka kunskap”

Denna artikel handlar om hur man återupptäcker gammalt hantverkskunnande, och varför det ska anses som viktigt.

Det finns två huvudtyper av nytta av sådan kunskap. För det första att man kan bättre förstå vilka materialval som gjordes förr i tiden. Vilket material användes var?

För det andra att man vet hur man man rent praktiskt arbetar med dessa material. Vilka verktyg användes? Vilken tid på året?

T.ex. vad gäller puts på byggnader. Med vilka ingredienser och i vilka proportioner blandades puts som skulle sitta på en reverterad byggnad? På en stenbyggnad?  Och hur lade man på putsen för att den skulle ge bäst skydd?

Artikeln lyfter fram detta kunskapsområde och ger några konkreta exempel.

“Att återanvända en stad”

Här handlar det om tankar och idéer om hur man kan hantera Kiruna. Som bekant kommer gruvbrytningen att framtvinga att stora delar av gamla Kiruna måste överges.

Frågan är hur man kan förhålla sig till detta. Ska man bara riva gamla Kiruna och bygga ett nytt centrum lite längre bort? Eller ska man flytta byggnader från sina nuvarande platser i Kiruna till en ny ny plats, och på så sätt återskapa den karaktäristiska stadsmiljön i Kiruna.

Här diskuteras bl.a. ett förslag om hur man kan  flytta Kiruna stadshus (ritat av Artur von Schmalensee och byggt 1959-1962) från sin nuvarande plats till tt mer framtidssäkrat läge.

“Föreningen som vet sitt värde”

Ett intressant framlyftande av bostadsrättsföreningen Solhjulet i Sollentuna, som disponerar runt 20 fastigheter med tillsammans ca 700 lägenheter. Området byggdes under de första åren av 1960-talet.

Det intressanta är att bostadsrättsföreningen medvetet strävat efter att bevara — och så gott det går, återställa — den ursprungliga karaktären hos området. Det handlar om allt från yttre lyktbelysning till namntavlorna i portarna. Man har motstått den förhärskande trenden att ersätta alla ytterdörrar med “fina underhållsfria aluminiumdörrar”, och istället satsat på att renovera och underhålla sina unika trä- och glasingångar.

Som en liten, men ideologiskt betydande, detalj kan man nämna att när den lokala restaurangen ville byta ljusskylt, så gav bostadsrättsföreningen ett bidrag så att man slapp dagens ljuslådor i pressad plast, och istället kunde montera en för 1960-talet tidstypisk neonrörsskylt.

Data

Byggnadskultur” nr 3 2010 — “Återbruk” (Svenska Byggnadsvårdsföreningen, 2010) 60 sid, ISSN 0348-6885

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/08/tidskrift-byggnadskultur-3-10-aterbruk-av-byggnader-vandrarhemmet-i-mem-m-m/




Tidskrift: Kulturvärden 3 2010 – glimtar

1 12 2010
"Kulturvärden" 2010 #3: framsida

"Kulturvärden" 2010 #3: framsida

Statens Fastighetsverk har i detta nummer av sin tidskrift “Kulturvärden” gett oss ett spretigt potpurri av teman. Kanske något för den som är intresserad av kungsgårdarna?

—*—

Fyrvaktare och lotsar

Häradsskär i Gryts skärgård är ett typisk exempel på vad som i gångna tider var platser med samhällsviktig verksamhet, men som idag inte längre är viktigt av samma skäl. Tidigare fanns det många fyrvaktare och lotsar runt Sveriges kuster. Fyrvaktarna har successivt försvunnit, i och med att helautomatiserade fyrar tagit över, som dessutom ofta lagts på andra platser än de gamla fyrplatserna. Lotsarna har också minskat i antal. Inte för att sjöfartens omfattning minskat, utan för att den karaktäriseras med andra profiler än tidigare. Sjötransport koncentreras till vissa större hamnar, vilket minskar eller eliminerar behovet att lotsa in till många orter utan stora kommersiella hamnanläggningar. Och fartygen har blivit större, så det är färre transporter än tidigare som behöver lotsassistans.

Så vad händer då med fyr- och lotsplatserna?

Lotsutkiken på Häradsskär

Lotsutkiken på Häradsskär

Häradsskär får i detta nummer av “Kulturvärden” ses som ett exempel på hur det fortfarande finns engagemang för att hålla kvar något av stämningen kring fyr/lots-platser. Ännu så länge finns det kvar personer som tidigare hade arbetat inom fyrvakteri och lotseri. De har varit av stor nytta för att få igång en bevarandeprocess kring sina tidigare arbetsplatser.

Och Fastighetsverket ser naturligtvis positivt på detta, eftersom det skapar förutsättningar för att verket ska kunna bevara dessa kulturhistoriskt intressanta platser.

Kungsgårdar

Tidigare var kungsgårdarna de platser i Sverige som de svenske konungarna pendlade emellan. Istället för att transportera livsförnödenheter, så transporterade man konsumenterna istället.

Så småningom blev transportmöjligheterna bättre, liksom förbehandlings- och lagringsprocesser bättre, och därmed kunde Stockholm så småningom stiga fram som den plats där kungen skulle befinna sig.

Kungsgårdarna behölls i kungens ägo (senare i statens ägo) och producerade alltmer för avsalu, så att de kunde leverera inte bara lantbruksprodukter utan även pengamässig avkastning. Nu finns det tjugo kungsgårdar i statlig ägo.

I dagens läge är kungsgårdarna utarrenderade, och drivs i praktiken som vilket arrendebruk som helst.

Men i och med att dessa kungsgårdar befunnit sig i offentlig ägo så länge, så finns det ett kulturhistoriskt värde i dessa anläggningar. Det betyder bl.a. att där det finns kulturhistoriskt intressanta byggnader eller sätt att använda gårdsytor, där bör fastighetsverket ta bevarandeansvar.

I ett antal artiklar tas olika perspektiv på kungsgårdarna upp: historia; fastighetsverkets ansvar och insatser; arrendatorernas perspektiv;  etc.

Dessutom …

Pegasusporten, Vita Stallet, Strömsholm

Pegasusporten, Vita Stallet, Strömsholm

… ett bilduppslag om gamla portar; kultur/miljövård i statliga skogar (883 000 hektar); flygbaserad övervakning av skogsbestånd; kinesiska utställningen i bergrummen under skeppsholmen.

Data

“Kulturvärden” nr 3 2010 (Statens fastighetsverk, 2010)  40 sid, ISSN 1104-845x

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/01/tidskrift-kulturvarden-3-2010-glimtar/




Tidskrift: Kulturens Värld 2010/3 – glimtar

27 11 2010

Modernt och gammalt … tyngdpunkt mot andlighet …  och mot det längre bort liggande utlandet. Kanske kan kallas kuriosa, men det är ju en hårfin skillnad mellan det rena kuriosakabinettet och det som har kulturhistoriskt intresse/värde.

Kulturens Värld 2010 #3 -- framsida

Kulturens Värld 2010 #3 -- framsida

Detta nummer tar oss på en resa över Laos, Stockholm, Etiopien,  Jalta, Norge, Japan, Tanzania. Det finns ingen uttrycklig röd tråd, men det ska man inte vänta sig i den här typen av tidskrift. Här samsas udda företeelser — i tid och rum — som ett slags anarkistiskt utrop om världen. Titta och förvånas. Förstå och förundras. Associera och ställ frågor.

Illustrationen på framsidan kan vara förledande. Det ger ett intryck av att vara ett exempel på en staty från en tid för länge sedan förbi, byggd med tillgänglig sten som material. Men i själva verket är det ett exempel på ett omfattande byggande i armerad betong för mindre än femtio år sedan. Ledaren för en religiöst anstruken sekt fick medlemmarna att konstruera ett otal sådana kvasireligiösa symboler — vissa i kolossalformat — i en park utanför Vientiane, Laos. Ett slags Disneyland i Laos?

Ett par av de övriga artiklarna kommenteras nedan.

“Änglabygget” – etiopiska klippkyrkor

Klippstaden Petra

Klippstaden Petra

På vissa platser i världen och under vissa epoker har man skapat byggnader genom att  hugga ut dessa ur själva berget. Mest känd för oss är nog klippstaden Petra i Jordanien, skapad under perioden 200 BC till 100 AD. Men det finns andra lika imponerande skapelser, som t.ex. klipptemplet Varaha i Indien.

I detta nummer  av Kulturens Värld uppmärksammas ett afrikansk exempel — klipptemplen i Lalibela i norra Etiopien.

De flesta andra uthuggna byggnader i världen har huggits ut ur en vertikal bergvägg, så att byggnaden i viss bemärkelse står på marken. Men klippkyrkorna i Lalibela har skapats genom att hugga ut dem ovanifrån, så de står som i snäva kratrar.

Klippkyrkorna i Lalibela

Klippkyrkorna i Lalibela

De skapades under 1100 och 1200-talen, under en framstående period i den etiopiska medeltiden — under Zagwe-dynastin. Det är totalt fjorton kyrkor som skapades, och de flesta är fortfarande i gott skick. De skapades som kristna kyrkor, och fastän de kanske borde betraktas som rena historiska, världsarvsförklarade artefakter, så är de fortfarande platser för kristen religionsutövning.

Rent estetiskt ska de ses som tecken på hur högt etiopisk byggnadskonst kunde nå för nästan 1000 år sedan.

Det finns likartade uthuggna klippkyrkor på andra platser i det gamla etiopiska kulturområdet, men Lalibela är den internationellt mest kända förekomsten.

“Japanskt världsarv fyller 1300 år”  – klassiska japanska tempel

Nara är en historisk stad inte långt från Kyoto. Det var ett viktigt centrum i Japan under 700-talet, och då skapades en stor uppsättning tempel och andra religiösa uttrycksformer. Vid slutet av det århundradet flyttade maktcentrum bort från Nara, vilket medförde att staden kom i bakvatten och inte genomgick den typ av modernisering som centralorter typiskt utsätts för.

En vy i Nara

En vy i Nara

Här finns ett antal välbevarade buddistiska tempel, som Todaiji, Saidaiji och Gangoji, kejsarpalatset Heijo, och reliktplatsen Kasuga-taisha.

Ett imponerande verk är Buddhastatyn i Todaiji, en 16 meter hög staty gjuten av 500 ton brons, som finns i det “stora Buddha-huset”, som säga vara världens största byggnad gjord av trä.

För en japan kan här finnas mycket att ta del av, medan utlänningar nog bara ser en exotisk yta som är bara “sååå typiskt japansk”.

Dessutom …

… drottning Kristinas triumfbåge från 1650; stämningar i dagens Jalta; Hamsun och Nordlands Fylke; målarna i Dar es Salaam; mm.

Data

Kulturens Värld” nr 3 2010 (Ordens Musik AB, 2010)  66 sid, ISSN 0282-5902

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/27/tidskrift-kulturens-varld-20103-glimtar/




Skrift: “Beställd konst” — Konstrådet inventerar sin konst

21 10 2010

Statligt finansierad konstnärlig byggnadsutsmyckning … finns den? En rapport från ett utredningsprojekt ger goda och dåliga nyheter.

—*—

 

"Beställd konst" -- framsida

"Beställd konst" -- framsida

 

Statens konstråd instiftades 1937, och är internationellt sett ett mycket tidigt exempel på organiserat offentligt engagemang i konstnärlig utsmyckning av byggnader.  1940 färdigställdes det första beställda konstverket på uppdrag av Statens konstråd — Alf Munthe (1892-1971) formade då Doprummet (nu Andaktsrummet) på Karolinska Sjukhuset i Solna.

Under årens lopp har närmare 2000 projekt med byggnadsanknuten konst stötts av konstrådet.

Statens konstråd har ett årligt anslag på 33,1 miljoner kronor (2010) samt ett administrativt driftanslag på 7,8 miljoner (2010), så det är totalt 40 MSEK som vi bidrar med över skatten.

2009 var det 20 avslutade projekt med byggnadsanknuten konst (16 statliga miljöer och 4 kommuner/landsting), enligt Konstrådets årsredovisning 2009. Huvuddelen i spannet 0,5 – 1,5 MSEK per projekt. Dessa summerade till 16 MSEK.

Dessutom inköptes konst (måleri, skulptur, grafik, fotografi etc) för 6 MSEK.

Statens Konstråd har även ett lager av ägd konst, typiskt återlämnad från fältet. 5000 konstverk fanns i lagret vid slutet av 2009.

En förklaring till den stora siffran, och att mängden återlämningar ökat under senare år är att, som sägs i årsberättelsen,

Ökningen av grafik är  en effekt av att utformningen av statliga myndigheters lokaler under senare år har förändrats genom öppna planlösningar utan korridorer och enskilda tjänsterum. Dessa planlösningar har gett minskade väggytor och grafisk konst, som tidigare har varit placerad på dessa myndigheter, har därför returnerats till Statens konstråds lager.

Vad gäller byggnadsanknuten konst finns också en kostnad för restaurering/återställande av existerande konst.

Det verkar inte vara brist på objekt gjorda för offentliga miljöer. Men tydligen har det blivit allt svårare att få konstverken att stanna kvar på sin plats, i all sin prakt. Javisst, konst speglar tidens anda, och i det kortare perspektivet (decennier) upptäcker vi att den konst som vi exponerats för under en tid inte längre känns relevant. Tidsandan är annorlunda, och smaken förändras. Och då hamnar det som alldeles nyss var “ny konst” i lagren, och kommer troligen att förbli där.

Eller som nyligen skedde i en sydsvensk kommun (Halmstad? Landskrona?)  — kommunen säljer av stora mängder kommunalt ägd grafik på en slags loppmarknad. De kommunrepresentanter som intervjuades i media verkade glada över att bli av med konsten.

Vi kanske måste bejaka att konst är en konsumtionsvara, med ett faktiskt “bäst-före-datum”. Av allt det som producerades på duk i ram under århundradena som gått, så har det mesta försvunnit ganska snabbt. Det som överlevt har ofta haft något inneboende värde som gör dem unika, och därför värda att bevaras. Är allt det konstlitografiska tryck som produceras nu värt att bevara för framtiden? Och om det alltså finns “konst” som bör rangeras ut, ja då kan nog Konstrådet också börja med lager/arkiv-gallring.

Så kan det gå — ett exempel

 

Jones & Anshelm: LTH-fontänen, med en vink om hur den var tänkt.

Jones & Anshelm: LTH-fontänen, med en vink om hur den var tänkt.

 

Arne Jones och Klas Anshelm skapade 1969/70 “LTH-fontänen” för placering vid Lunds Tekniska högskola. Detta verks tillblivelse stöddes av Statens Konstråd, och var nog ett av de årens paradprojekt. Nydanade konstnärlig tanke; materialteknologiska lösningar; tydligt uttrycka ett synsätt på miljön (LTH); etc. Den var ambitiös, både som form och rörelse. De fasta konstruktionerna av metall och glas bildade basen för vatten som föll från vissa nivåer till andra nivåer.Rent rumsligt var det ett stort verk.

Som ofta händer var den initiala entusiasmen i det lokala kontextet (kommunen/staden) rent ut sagt frånvarande. En omfattande proteststorm drog igång, och som ett tecken uppstod det, från början och under följande decenniers lopp, ett antal öknamn på denna konstruktion — “Laxtrappan”, “Fontana di Träti”, “Döda fallet” (se: “Universitetsfontän”, LUM – Lunds Universitet Meddelar nr 3 1997).

Ett annat verk av Jones — “Spiral Åtbörd” i Norrköping — skapade samma typ av upprorsstämning när den planerades och kom på plats. Det tog säkert två decennier innan stadens innevånare började se den som en bra symbol för staden.

Debatten om Lundafontänen har inte ebbat ut. Av och till kommer det upp nya konflikter till ytan. Men den har blivit något av en lokal märkvärdighet, inte för att den fungerar bra, utan för att den inte fungerar alls.

Den invigdes 1970, LTH-fontänen, även kallad “Döda fallet” och “Laxtrappan”, designad av Klas Anshelm och Arne Jones. En miljon hade den kostat. Fast för att vara en konstruktion förknippad med teknologer, fungerade den uselt. Vattnet rann sporadiskt fram till 1980. Sen var det torrt. 18 augusti 1996 gjordes en sista provkörning. Sen tog glaset bort och nu …ja, vem vet.

Sydvenskan 27 augusti 2010

 

Jones & Anshelm: Lundafontänen i stillo

Jones & Anshelm: Lundafontänen i stillo

 

Den tekniska konstruktionen svarade inte upp mot platsens, omgivningen, och klimatets krav, och fontänen fick relativt snart tas ur drift, dvs den fasta konstruktionen stod kvar, men inget vatten flödade i den. Numera har opinionen vänt, det finns många som talar uppskattande om tanken med konstverket, och vill ha den i drift igen. Kommer detta att ske? Som Statens konstråd uttrycker det i rapporten:

Borde inte även kommande generationer få se vattnet forsa i Arne Jones och Klas Anshelms djärva vattenskulptur  på universitetsområdet i Lund? Stålkonstruktionen har restaurerats men utan vatten är den en skugga av den en gång så kraftfulla och levande skulpturen. Ekonomiska medel saknas för att hålla konstverkets vattenspegel i drift.

Ja, så är det. Driftskostnadsaspekten blir avgörande när medel för fastigheternas drift skärs ner.

Konstrådet har alltså inte en lätt uppgift. Det är nog hur lätt som helst att gräva fram riktigt dåliga satsningar som Konstrådet gjort något decennium tillbaka i tiden. Men det är i nuet vi anser att det gjordes  dåliga satsningar. Vi har inga säkra utvärderingsregler som garanterat leder till att skattepengarna satsas på det som får ett riktigt bestående egenvärde i framtiden.

Länge leve osäkerheten! Det är det som gör Konstrådets arbete så spännande.

Data

Beställd konst — Fastighetsägarnas vård och underhåll av byggnadsanknuten konst” (Statens Konstråd, 2008) 90 sid; ISBN 13: 9879197649643 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/10/21/skrift-bestalld-konst-konstradet-inventerar-sin-konst/




Tidskrift: Byggnadskultur 2.10 — kommunikationens fasta byggnader

23 09 2010
"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- framsida

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- framsida

Tidskriften Byggnadskultur ger sig nu ut i det fysiska kommunikationssamhället. Här får vi höra om bilismen och tågen, och se exempel på hur byggnadsideologier och smaker formats runt dessa fenomen i samhället. Det är en intressant belysning av i mångt och mycket “osedda” byggnadskulturer … vi har ju hitintills oftast sett det som funktioner som stöder transport, istället för sammanhang för egna estetiska uttrycksformer.

—*—

Bensinmacken

Bilismen slog igenom på 1920-talet, efter att under de föregående två decennierna varit mer kuriosa och udda företeelser. Ny uppstod bl.a. behovet av att få bilen servad under färd, främst i form av tankning. Så tankställen — det vi nu brukar kalla “mackar” — började dyka upp runt om i landet, i storstäder såväl som i små samhällen.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Macken i Tingsryd

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Macken i Tingsryd

Olle Wilson ger oss en berättelse om hur vi skulle kunna se bensinstationerna som “tempel” där moderniteten och dess status betonades genom formspråket. Naturligtvis har bensinstationernas utseende förändrats under åren, men det har ju även skett med samhällets andra byggnader. Så finns det något speciellt med bensinstationer?

Wilson argumenterar för tesen att bensinbolagen — i form av stora distributörer — medvetet skapade “upplevelserum” där besökare skulle huka sig av vördnad. Ah att ett tidigt formspråk importerades från orienten och Indien, med tydliga klassicistiska inslag som kolonner och kapitäl. Så småningom kom andra formpreferenser in, inte minst i samband med funktionalismen. Men ändå så fanns det speciella arkitektoniska lösningar som särskiljer bensinstationer från andra typer av nyttobyggnader.

Jag tycker att Wilson gör en alltför hård tolkning av de stilinslag som uppvisats av bensinstationer. Det finns nog ingen medveten avsikt från de kommersiella bolagens sida att vilja skapa ett gudomligt intryck. (Till skillnad från vissa epokers och kulturers ansatser att lyfta fram statsmaktens gudomliga karaktär genom att skapa imposanta “tidlösa” offentliga byggnader — se förekomsten av kolonner på amerikanska domstolsbyggnader) En mer rimlig tolkning av oljebolagens val av stila är att de dels försökte hitta en egen profil som skulle särskilja dem från konkurrenterna (“varumärkesigenkännande”), och dels att de ville få tankningstillfället att upplevas som ett smakligt besök och inte ett besök i en smutsig mekanisk verkstad.

Jävre turiststation

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Turiststationen i Jävre

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Turiststationen i Jävre

Vid mitten av 1960-talet byggdes en turiststation vid det som då kallade riks-ettan i Jävre (nuvarande E4:an) , som skulle fungera som en entré till Norrbotten för de besökande som kommer söderifrån. Tanken var i linje med den tidens anda — möjligen att de drog igång idén lite sent — eftersom massbilismen och inrikes bilturism var stadd i stark tillväxt.

Men det blev inte en långsiktigt lyckad lösning. Efter något år skedde högertrafikomläggningen, och byggnaden befann sig alltså på fel sida av vägen för den söderifrån kommande biltrafiken (tänkt att till stor del bestå av nyfikna turister från södra Sverige). Turiststationen blev underutnyttjad, och under följande decennier fanns det år då den stod öde och år då den var plats för udda kommersiell verksamhet.

När det började talas om att riva den drogs en räddningsaktion igång. Myndigheter började se potentialen i byggnaden, och den kunde fungera som en del i en planerad lokalmiljö som kallas “Entré Jävre”. Den har nu pietetsfullt restaurerats, och har återfått sitt 60-talistiska utseende, vilket nu är en uppskattad visuell upplevelse från nuvarande E4:an.

Motellet

Med bilismen kom motorhotellen — eller motellen, som de kom att kallas. En slags hotellverksamhet, men typiskt utformad i långa enplanslängor, där gästerna kunde parkera direkt utanför sin egen rumsdörr. Detta var populärt under många år, men under 1970-talet var denna form av motell definitivt på väg ut. Scandics stora hotellkomplex vid infartsvägar spred sig, och de potentiella kunderna visade sig vara mer attraherade av denna typ av större motorhotell. I princip började skillnaden mellan hotell och motell suddas ut. Det var möjligen placeringen relativt stadskärnor som kom att avgöra om det kallades för motell eller ej.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 - Brännebrona motell

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 - Brännebrona motell

Ett exempel som tas upp i denna artikel är Brännebrona-anläggningen. Vi har nyligen sett den beskrivas i andra publikationer (se t.ex. om Jörnmarks “Övergivna Platser), och det beror nog på att den är en udda skapelse i dagens byggnadsbestånd.

Här får vi ånyo en belysning av Brännebrona. Dess uppgång, dess avstannande, dess fall. Och kanske dess återkomst med något moderniserad  verksamhet. Dess utseende är dock fortfarande igenkänningsbart, och just detta kan visa sig vara den starkaste egenskapen hos Brännebrona, som kanske kan få den att i någon form bevaras för framtiden.

Järnvägsstationer

Järnvägen spreds över Sverige, dels genom statliga satsningar och utbyggnader, dels genom privat skapade järnvägar — med lokal eller regional begränsat verksamhetsområde.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Järle gamla stationshus

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Järle gamla stationshus

Järnvägsstationer byggdes, alltifrån storstädernas imponerande byggnader, som kunde dyka upp i många olika stilar, till landsbygdens oftast mer anspråkslösa skapelser. Järnvägsnätets omfattning har drastiskt minskat under de senaste femtio åren, och därmed blev ett stort antal järnvägsstationer ej längre behövda. Mycket revs, annat såldes av, för användning i annan verksamhet. De som blev kvar har under de senaste decennierna för det mesta undergått moderniseringar, för att bättre svara upp mot en förändrad konkurrensbild gentemot andra typer av kommunikation. Flyget skaffade ju tidigt en futuristisk profil. Flyget var framtiden, och byggnaderna skapades då för att tydligt ha ett modernt uttryck. Den trenden har fortsatt in i våra dagar — ibland med accelererad hastighet — och det ökade det stilistiska gapet mellan järnvägsstationen och flygplatsterminalen. I försök att bättre attrahera resenärer har järnvägsstationer blivit uppsnofsade, med mindre lyckade resultat. I den gamla huskroppen har man genom Potemkinkulisser haft ambitionen att det som resenärer (=kunder) ser skall vara i modern stil

Detta har medfört att det inte finns kvar så mycket av det gamla stationsbeståndet i ursprungligt skick.  I denna artikel lyftas några undantag fram —  såsom Malungs stationshus i 1930-talets moderna (funktionalistiska) stil och inredning, och Bodens stationshus i nordisk stil — som fortfarande är del i järnvägens levande infrastruktur.

Dessutom ges några exempel på stationshus som mot alla odds fortfarande har ett yttre utseende som är ganska oförändrat under hundra år, som Järles station.

Parkeringshus

Om det finns någon typ av byggnader som omvärderats från något positivt till något negativt, så är det parkeringshus. Under decennierna kring 1960 var det status att i svenska städer planera och i många fall genomföra byggnation av parkeringshus i centrala delarna av städerna.  Det sågs dels som en nödvändighet — för att bibehålla kommersen i centrum måste bilarna kunna ta sig in till centrum — och dessutom som ett yttre tecken på modernitet.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Parkaden

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Parkaden

Under senare år har många parkeringshus rivits (t.ex. Elefanten på Norrmalm i Stockholm, byggt 1977 och rivet 2002) eller byggts om (t.ex Grimhild i Uppsala, byggt på 1960-talet och ombyggt till delvis annan funktion 2007). Från att ha lyfts fram som tydliga parkeringshus, ser vi nu hur parkeringsfunktioner som finns har dolts bakom mer konventionella gatumiljöer.

Parkaden  i Stockholm har dock överlevt. Byggd 1963, och inte genomgått några egentliga ombyggnader sedan dess. 2007 blev den officiellt noterad som viktig byggnad att bevara, vilket fick många att höja på ögonbrynen  — “vadå? Ett parkeringshus?”. Men vi kan nog betrakta det som ett värdigt exempel att bevara, för att framtida generationer ska kunna se vilka effekter som den framväxande bilismen förde med sig i stadsmiljön. Parkaden anses också som ett ganska intressant exempel på hur man arkitektoniskt kan skapa ett utseende med variation på gatufasaden, trots att alla sex våningsplanen har exakt samma funktion.

Dessutom …

… det garage där Hewlett Packard (HP) startade sin verksamhet; Flygets Hus i Malmslätt utanför Linköping; byggnadsminnesmärken i Västmanland; m.m.

Data

Byggnadskultur” nr 2 2010 — “På väg” (Svenska Byggnadsvårdsföreningen, 2010) 60 sid, ISSN 0348-6885

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/09/23/tidskrift-byggnadskultur-2-10-kommunikationens-fasta-byggnader/




Bok: “Statens Konstråd Katalog 39” — att motivera offentlig konst

5 09 2010
Statens Konstråd "Katalog 39" -- framsida

Statens Konstråd "Katalog 39" -- framsida

Återigen ger Statens konstråd ut en översikt över den byggnadsanknutna konst som färdigställts under senaste verksamhetsåret. Det är samma upplägg som tidigare års kataloger … inga överraskningar här.

—*—

Vår offentliga miljö utsmyckas genom speciella insatser och dedicerad finansiering. Statens konstråd — det statliga organ som stöder utsmyckning i det som formellt är offentliga miljöer (byggnader som ägs eller används av statliga myndigheter, landsting och kommuner) —  anstränger sig för att stödja skapandet av konst som skall knyta an till den verksamhet som bedrivs i och kring byggnader.

Lyckas man koppla verksamheten till det som konsten uttrycker? Dvs, kan man direkt upptäcka budskapet i verket och hur det relaterar till verksamhetsmiljön? Tydligen är det inte så uppenbart. Som Mikael Adsenius (direktör Statens Konstråd) formulerar sig i förordet:

Att förstå samtida konst kan vara svårt och vår förhoppning är att den här katalogen kan göra det lite enklare att sätta sig in i och förstå, och kanske framför allt uppleva, den offentliga konsten. Mötet med konstverket blir starkare om man har en aning om bakgrunden, den konstnärliga processen.

God tanke. Och denna tryckta katalog ger ensidessammanfattningar (det var väldigt nära att jag skrev “ensidiga”!)  av ca 25 beställda verk,  som ger ett perspektiv på  sätt att relatera verket till det sammanhang det är avsett för. Kortfattat, och med sparsmakat urval av aspekter som lyfts fram.

Men vem hjälps av detta? Den som skaffar katalogen, förvisso. Men det är inte så många personer som blir läsare. Och katalogen blir ju snabbt ett exemplar som hamnar i bibliotekens arkiv, och därmed kommer de att driva in i den anonyma bakgrundsmassan av all annan information som publiceras i samhället.

Desto fler kommer att konfronteras med konstverket i den verkliga världen. Under föregående år, detta år, och nästa år. Men konsten skall ju vara permanent placerad, och därmed kommer mängder av personer i framtida generationer att möta verket, men utan att ha hjälp av denna katalog för att förstå vad verket kan uttrycka.

Den reella effekten av konstverket — och därmed dess praktiska mening — kommer alltså att vara det intryck som konstverket i sig skapar i sina åskådare (ja, det är fortfarande i huvudsak visuell konst). Vad betyder då konsten för alla dessa som inte fått pedagogisk information om bakgrund och avsikt?

Vi kanske inte skall bekymra oss så mycket om det. Konst och design omges vi av i samhället, en del skapad i vår tid, men mycket i tidigare århundraden. Vad betyder Carl Larssons akvareller för oss? Har det någon betydelse vad Larsson egentligen avsåg att uttrycka? Är det inte så att vi projicerar våra aktuella referensramar på verket och då ger det sin betydelse …. för oss?

Detsamma gäller även för den konst som i denna katalog får sin beskrivning. Det är ett fåtal personer som tar till sig dessa texter, och de flesta kommer aldrig att se respektive verk i verkligheten. Alltså bör vi se katalogen som i praktiken riktad till de som vill hitta sätt att positivt motivera existensen av offentlig konstnärlig utsmyckning. Det är alltså de som delar ett språk i vilket abstrakta djupsinnigheter kan uttryckas och förmedlas mellan varandra.

Nåväl. Vad kan sägas om katalogen i sig? Den är bra producerad, bra tryckt, och med sparsmakad design. Bildmaterialet är imponerande, och ger ett stort mervärde till boken.

May Bente Aronsen: Lyssnande vägg (Listening Wall). Stockholms tingsrätt, Rådhuset (2009)

May Bente Aronsen: Lyssnande vägg (Listening Wall). Stockholms tingsrätt, Rådhuset (2009)

Man kan av bildmaterialet se att det finns tre typer av konst i dessa sammanhang: rent abstrakt konst, semirealistisk konst (verk som innehåller tydligt igenkänningsbara representationer av verkliga objekt), och fullt realistisk avbildning (det vi ser kan vi uppfatta som verkliga objekt).

Är det en slump att den abstrakta konsten dominerar så starkt i satsningarna på tings- och länsrätter? Vill man där undvika att föra in verkligheten på ett tydligt sätt? Skall man inte störas av att se något som man känner igen? Skall konsten fungera mer som ett ljusspel i bakgrunden — kanske ett lugnande visuellt spel — så att det bidrar till en sansad mental miljö?

Christian Pontus Andersson:  A Joyful Troop of Perfection, with Crying Sensitive Hearts, för Uppsala universitet, Campus1477.

Christian Pontus Andersson: A Joyful Troop of Perfection, with Crying Sensitive Hearts, för Uppsala universitet, Campus1477.

I miljöer för universitet och högskolor finns mer av semirealistisk eller realistisk konst, även om den inte är dominerande. Blir det ett inslag i försöket att lyfta studenters mentala attityd från en praktisk realistisk nivå till en nivå av abstraktioner (vilket ju utbildningen bör ha som mål)?

Jennifer Forsberg: Molnet, del av konstgestaltningen En liten berättelse i tre delar - Den, Eken och Mol

Jennifer Forsberg: Molnet. För Specialpedagogiska skolmyndigheten i Örebro.

För vanliga skolor finns en blandning av allehanda ansatser, men alla stöder möjligheten att man (dvs barnen) skall kunna beröra verket. Detta är en naturligt ansats, eftersom barn behöver utnyttja sina taktila förmågor för att skaffa sig insikter i begrepp.

Sammanfattning

En visuellt stimulerande skrift, som lämpar sig väl för tunnelbaneläsning, eftersom de enskilda texterna är så korta att de kan konsumeras på resan mellan två närliggande stationer.

Data

Katalog 39” (Statens Konstråd, 2010) 200 sid; ISSN 1651-4564 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/09/05/bok-statens-konstrad-katalog-39-att-motivera-offentlig-konst/




Tidskrift: Kulturvärden 2 2010 – glimtar

17 06 2010

Årets andra nummer av “Kulturvärden” har just blivit distribuerat av Statens Fastighetsverk (SFV). Det ska ses som ett sommarnummer, med fokus på trädgård och park som omger SFVs byggnader. När vi nu under senaste månaden sett naturen (och våra egna trädgårdar) väckas till liv av sol och värme, ja då kan vi se hur SFVs ompysslade trädgårdar ser ut, och vad man vill med dem.

Kulturvärden nr 2 2010 - omslag

Kulturvärden nr 2 2010 - omslag

Det mesta i Kulturvärden belyser specifika exempel på park och trädgård. Men några artiklar ger lite mer bred bild av den kulturella bakgrunden till hur vi i olika tidseror format trädgårdar. Och med “vi” menas naturligtvis de som haft möjlighet att lägga ner tid och omsorg på att forma sin omgivning efter estetiska önskemål istället för efter strikta nyttomål.

På besök i trädgården

Här ges en uppsättning korta notiser om enskilda trädgårdar som vårdas och — i de flesta fall — är fritt tillgängliga för allmänheten. Det sträcker sig från Tycho Brahes Uranienborg på Ven, över Gripsholms slottsområde och hjorthage (ja, här skall det finnas runt 100 dovhjortar!), till Länsresidenset i Umeå och svenska ambassaden i Mexico City. För varje enskilt exempel finns det framtagna planer på vad avsikten med skötsel, förbättring, förändring och omvårdnad är. Vi har under de senaste hundra åren alltmer velat lyfta fram och bevara (och i vissa fall återskapa) ursprunglig form och innehåll hos trädgårdar. Till exempel, på Hovdala slott (Hässleholm) återskapades på 1990-talet en köksträdgård, anlagd enligt de principer som styrde formandet av köksträdgårdar på 1700-talet.

Kulturvärden nr 2 2010 - Brahes Uranienborg

Kulturvärden nr 2 2010 - Brahes Uranienborg

Som kuriosum kan jag nämna att ett av de exempel som nämnes är Huseby. Den första meningen är “På Huseby anlade brukets ägare, familjen Stephens, en vacker nyttoträdgård vid slutet av 1800-talet”. Antagligen har de flesta svenskarna inga associationer till namnet Stephens. Men kring Huseby och Stephens var det i mitten av 1900-talet ett stort medialt drag. Det som kom att omtalas som “affären fröken på Huseby” blev en skandal och rättsprocess, med kittlande kopplingar till kungahuset. Florence Stephens ärvde Huseby bruk efter sin far, men överlämnade all praktisk hantering till bruksförvaltaren, och denne höll på att driva bruket i ruin. Kommunen övertalade Florence Stephens om att låta sig omyndigförklaras, det blev långvariga rättegångar om skuldfrågan, och det hela fortsatte som en nationell massmedial angelägenhet från mitten av 1950-talet fram till mitten av 1970-talet, då fröken Stephens vid 95 års ålder åter blev myndigförklarad. Som sagt, denna historia nämnes inte i tidskriften “Kulturvärden“, men för den som är intresserad av 1950-talets moral- och rättsaffärer (inklusive det som då kallades “rättsrötan”), ja, då är Huseby mer än bara en trädgård.

Kulturvärden nr 2 2010 - Läckö

Kulturvärden nr 2 2010 - Läckö

Sommaren på Läckö

Läckö slott är ju välkänt som Magnus Gabriel de la Gardies storslagna residens på halvön i Vänern. Slottet är på sitt sätt unikt i Sverige, men här fokuseras på slottsträdgården. Simon Irvine, kommen från England, har under 20 år haft med Läckö att göra. Hans avsikt är inte att göra en replik av den ursprungliga 1600-tals trädgården. Snarare att bejaka att vi lever i 2000-talet, men att man kan genom odlingen skapa knytningar till Läckös historia. Man odlar kardoner (se t.ex “cardoons” på engelska wikipedia) som har “rötter” i 1600-talets trädgårdar.

Som extra krydda på besökares upplevelser så drivs en restaurang i anslutning till slottet, som använder mycket produkter från slottets odlingar.

Edens kors … trädgårdens historia

Kulturvärden nr 2 2010 - korsform

Kulturvärden nr 2 2010 - korsform

Det här är en av artiklarna som mer berör kultur och smak än specifika fastigheter.

Målet är att belysa principerna för den övergripande strukturen hos trädgårdsanläggningar genom tiderna, men utgående från en specifik struktur — korsformen.

Argumentationen utgår från sägnens fyra floderna i Edens lustgård. Man har omtolkat detta som att floderna bildade ett kors, och att korsformen i naturen då är god och hyllande. Genom att strukturera trädgårdsanläggningarna i korsform så skulle det fungera som en hyllning till det övernaturliga, och samtidigt nog vara bra för växtligheten i trädgården. Trädgårdsstil började bejakas under medeltiden, och sedan spreds den över den kristna världen, mycket genom klostren och deras trädgårdar. Under renässansen tog det sig väldigt tydliga uttryck. Odling i “kvartersform” blev vanligt. Strikt tuktade trädgårdar och parker blev populära under 1700-talet (franska stilen). Så småningom luckrades striktheten upp, den engelska naturliga parkstilen tog över. Men i det mindre formatet fanns (och finns) korsformen kvar.

Dessutom …

Kulturvärden nr 2 2010 - Rödkallens fyr

Kulturvärden nr 2 2010 - Rödkallens fyr

… ett urval fyrar i SFVs försorg (främst Heidenstamfyrar); det nya trofékrönet till Skoklosters östra fasad; etc

Data

Kulturvärden” nr 2 2010 (Statens fastighetsverk, 2010)  40 sid, ISSN 1104-845x

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/06/17/tidskrift-kulturvarden-2-2010-glimtar/