Tidskrift: Kulturens Värld 2010/4 – glimtar

21 12 2010

En spretig uppsättning artiklar, några intressanta, andra mer kuriosa.

Kulturens Värld 2010/4 - framsida

Kulturens Värld 2010/4 - framsida

Kulturens Värld vill ju hålla en bred kulturbevakning, och drar sig inte för att lyfta fram sådant som annars inte skulle anses värt att tryckas och spridas. På gott och ont. Vissa gånger är det en välgärning. Andra gånger något som man kan ignorera.

De nummer som vi sett under den gångna tiden har inte varit temanummer, och så inte heller detta. Det betyder att många kan säkert hitta något som intresserar just dem. Men personligen kändes det denna gång lite för mycket som ett “coffee table magazine” — vackert och trevligt att ha liggande framme som en intellektuell markör, men som enbart ger kort glädje när man börjar bita i den.

Några saker lyfter jag fram här.

“Ensam kvinna bland 1947 års män” – Randi Fisher

Norrköpings museum uppmärksammar Randi Fisher (1920-1997) med en utställning som pågår fram in i nästa år. Fisher tillhörde den unga generationen konstnärer som förespråkade en mer samhällsengagerad konstnärsroll. I demokratisk anda ville de lyfta ut konsten från de slutna, fina salongerna, ut bland folket.

Hennes namn har väl aldrig varit speciellt känt. Hon var en i gruppen 1947 års män (!), en grupp som i övrigt hade följande medlemmar: Lennart Rodhe, Olle Bonniér, Karl Axel Pehrson, Pierre Olofsson,  Olle Gill, Lage Lindell, Armand Rosander, Uno Vallman, Liss Eriksson och Knut Erik Lindberg. Och ja, de flesta av dessa har fått stor ryktbarhet. Men Randi, som enda kvinna i gruppen, fick aldrig samma stora uppmärksamhet och erkännande.

Randi Fisher: Självporträtt 1943

Randi Fisher: Självporträtt 1943

Då nu Norrköpings Konstmuseum gör denna satsning på att lyfta fram en oförtjänt förbisedd konstnär, så passar Kulturens Värld på att ge en kortöversikt över Randis breda, och faktiskt långa, verksamhet som bildkonstnär.

“Kustens Kulturarv” — Norge

Den norska kusten och Norges utsträckta läge i Norra Atlanten var förutsättningar för att Norge kan betrakta sig som ett havets folk. Landskapet och klimatet var inte så vänligt mot traditionell odling, så havet fick fungera som en trygghetsförsäkring. Rikt fiske och transport, och handelsförbindelser till kontinentala Europa och de brittiska öarna, detta bidrog till att levnadssättet vid havet inte försvunnit så snabbt och fullständigt som på många andra ställen i Europa.

Denna artikel tar upp satsningar på kulturarvet i Trondheimsfjorden, speciellt i trakterna i och kring Rissa. Lofotsfisket har varit — och till viss del är fortfarande — en del i det ekonomiska kretsloppet, även om teknik och metod förändrats drastiskt. Men i början av 1900-talet startade en aktiv rörelse för att bevara det som man såg försvinna i och med moderniseringen. Författaren Johan Bojer var en bygdens son, och de teman som han skrev om väckte en bred medvetenhet till liv, om att man skulle vara stolta över vad tidigare generationer åstadkommit.

Nu finns en folkhögskola, i området och ett museum med kustkultur, samt regelbundet återkommande evenemang där man tar del av traditionsfyllda sätt att vara och göra.

Traditionella Åfjordsbåtar byggs fortfarande
Traditionella Åfjordsbåtar byggs fortfarande

Dessutom …

… en snabbtitt på kuststaden Essaouira (Marocko); om Bergholtz klockgjuteri i Sigtuna; ett besök hos konstnären Hans Westlund i Munkfors; om Alexander den store/den förskräcklige; m.m.

Data

Kulturens Värld” nr 4 2010 (Ordens Musik AB, 2010)  66 sid, ISSN 0282-5902

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/21/tidskrift-kulturens-varld-20104-glimtar/




Bok: “Kulturen 2010 – Folkkonst & Design” — Gammalt som inspirerar modernt

17 12 2010
Kulturen 2010 - framsida

Kulturen 2010 - framsida

Årsboken 2010 från kulturhistoriska föreningen i Lund har som tema folkliga former och mönster som på olika sätt inspirerat modern design. Årsboken är en uppföljare till utställningen med samma namn på Kulturen i Lund.

Här kommer några kortare kommentarer om innehållet i några av kapitlen.

“Att formge med den folkliga känslan i behåll”

Modern design plockar upp metoder, tekniker, material och förhållningssätt från gamla tiders folkliga hantverk.

Det som skapar ett visst spänningsfält är att konstnärlig utbildning i allt större utsträckning fokuserar på nya innovativa ansatser, tekniker, material och förhållningssätt. Det är en ideologi som lever kvar alltsedan konstvärlden för hundratrettio år sedan  skakades av den unga konstnärsgenerationens revolt mot det etablerade akademiserade utbildningsväsendet och mot det tillbakablickade konstetablissemanget. Det nya upplevs som bra just därför att det uppstått i den nya världen där tankar och idéer bryter sig loss från gamla traditioner vilka ses som irrelevanta.

Så kan man i dagens värld få något värde av att titta tillbaka och stimuleras av lösningar från historien?

Några konsthantverkare/konstnärer får här uttrycka hur de ser på detta som utmaning och möjlighet.

Bengt & Lotta: "Lyftet" (2003)

Bengt & Lotta: "Lyftet" (2003)

Här finns ånyo ett verk av Katarina Brieditis, ett verk som även omnämndes och illustrerades i tidskriften Konsthantverks första nummer detta år.

“Folkliga förebilder”

Om inredningsarkitekten Åke Axelsson, och hans arbeten med stolar, där idéer plockats upp från traditionella bondestolar, men anpassats och kompletterats för att svara upp mot dagens krav och behov.

“Märk väl!”

Här handlar det om alla de märkningar som sattes på våra föremål förr i tiden. Då vi nuförtiden märker våra ägodelar så är det av stöldskyddsskäl, medan märkning förr i tiden oftast var en del i dekorerandet av föremål.

Tänk på allmogeskåpen, där initialer och årtal ofta målades på skåpdörrarna. Eller de dekorerade och initialmärkta strykbrädena. Eller sänglinne med broderade initialer. Och så vidare.

Här finns mycket roligt att upptäcka, speciellt som man kanske inte är van att detaljstudera vad märkningen uttrycker och hur märkningen utförts.

“Samtal med historien”

Några av vår tids konstnärer lyfts fram, just för att de på sina egna sätt förhåller sig till ett kulturhistoriskt arv.

Matz Nordell: karmstol "I naturen" (2008)

Matz Nordell: karmstol "I naturen" (2008)

“Brudar; jungfrur; prinsessor och annat folk”

Bröllop har alltid associerats till fest och högtid. Bland annat finns det en stor uppsättning stabila traditioner vad gäller det visuella intrycket som ett bröllop ska skapa.

Brudgumsskjorta 1844

Brudgumsskjorta 1844

Hur ska man kläda sig? Hur ska man pryda sig? Vilken roll har bröllopsfotografiet?

“Dräktmod”

Några gamla exempel på dräktmode, och ett antal nydesignade klädedräkter. De senare  beställdes av Kulturhistoriska föreningen, som ett uppdrag till  Beckmans Designhögskola, och det var studerande som genomförde arbetet.

Sammanfattning

Ett blandat potpurri. Saknar ett tydligt fokus. Ger ett intryck av att det är en samling lättviktiga texter, avsiktligt lagda på en nivå som gör att de inte skall kännas tunglästa.- Men det går ut över innehållet, som känns mindre rikt än det annars kunde vara.

Data

Folkkonst & design — Kulturen 2010” (Kulturen i Lund, 2009) 166 sid; ISBN-13: 9789187054013; ISSN: 04545915 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/17/bok-kulturen-2010-folkkonst-design-gammalt-som-inspirerar-modernt/




Tidskrift: Hemslöjden 10/6 – glimtar

14 12 2010
Hemslöjden 2010 #6 - framsida

Hemslöjden 2010 #6 - framsida

Det lackar mot vinter och jul. Det har väl påverkat valet av ett par av artiklarna i detta årets sista nummer av Hemslöjden. En blandning av byggnadshistoria, hushållens verktyg och redskap, konsthantverk, tips om hemslöjdsjulklappar, papper som kläder och smycken,   och några tips om vad som är på gång.

Några inslag nämnes här.

—*—

“Ett hus för helgon”

Ytterlännäs gamla kyrka är en relik från en tidig kyrkobyggnadsepok. Den härstammar från 1200-talet, byggdes ut på 1400-talet och blev församlingskyrka i en allt större församling. Ökat välstånd och längtan efter modernitetens status ledde till att Ytterlännäs Nya Kyrka byggdes runt 1850. I och med att den blev klar så fanns det en stark opinion för att riva den gamla kyrkan. Att underhålla två kyrkor skulle kosta, och att leva med en påminnelse om ett förflutet som man ville lägga bakom sig, det kändes inte heller önskvärt.

Ytterlännäs gamla kyrka

Ytterlännäs gamla kyrka

Men ett par nyckelpersoner i bygden motsatte sig rivning, och de fick sin vilja igenom. Även om den gamla kyrkan under de kommande etthundra åren  underhålls med minimala medel, så fanns den alltså kvar vid mitten av 1900-talet, då man började uppskatta dess värde, och den genomgick en mer genomgripande restaurering.

Kyrkans inre visar än idag på ett konkret sätt hur  medeltida kyrkor såg ut, utförligt dekorerade med bilder och illustrationer av bibliskt grundade sedelärande  historier.

Men den visar även hur en allt större församling kunde härbärgeras. Vid ett senare tillfälle byggdes nämligen två nivåer av läktare in i kyrkorummet.

“Täckena från Hycklinge, Horn och Aska”

Östgötadräll är en vävteknik som hade en utbredning i den södra delen av det östgötska kulturområdet. Rutiga mönster i starka och varma färger.

Östgötadräll

Östgötadräll

Det var varmfodrade täcken,  gjorda i tre lager, med drällen överst; lin, ull eller bomullsvadd emellan; och underst ett bomulls- eller linnefoder.

Tekniken för  östgötadrällen har överlevt, och kanske fått lite av en renässans. Ett ökat intresse att väva drällen samverkar nu med att Östergötlands hemslöjdsförening gett ut en liten bok om detta, med tips och råd om teknik, samt reproduktioner av östgötadräll genom tiderna.

Sparkar från Pite skärgård

Sparkar från Pite skärgård

“Slitstark norrbottning”

Sparken hör till den klassiska  svenska vintern. Se framför dig bilden av ett snötäckt landskap, en lätt plogad väg, och en eller ett par sparkar som färdas fram längs vägen.

Senaste årens vintrar har inte varit vänliga mot sparkåkare i Mellan- och Sydsverige. Snön har ofta lyst med sin frånvaro, eller så har föret på snön inte passat sparken.

Men i den här artikeln ges en tillbakablick på klassiska sparkar. Fokus är sparkmuseet i Piteå, startat 1998 av Thomas Wallstén. Han använde sina kontakter i Pitebygden för att hitta äldre, lokalt tillverkade sparkar, och lagrade upp dem i ett hus på Furunäsets gamla sjukhusområde. Spark efter spark har anlänt, och nu kan man här få en bra översikt över de senaste hundra årens sparkteknologi.

Lite förvånande är sparkens idé inte så gammal.Ett tidigt belägg är från 1872, så kanske det var runt den tiden då konstruktionen hade förfinats till ett användbart redskap för mindre transporter vintertid.

Kommer sparken att utvecklas vidare? Finns det förbättringsmöjligheter? Ja, kanske materialtekniskt, men i övrigt har väl sparken en optimal struktur för sin användning.

“Från kall lera till varmt kakel”

Keramikern Annika Svensson har en lite udda produkt i sitt utbud — en kakelugn. Redan under sin utbildning på HDK hade hon arbetat med att konstruera en kakelugn, och det var faktiskt hennes examensarbete.

Sedan har hon fortsatt med att vidareutveckla teknik och design, och kan nu leverera en kakelugn som både har en traditionellt igenkännlig form i det stora, samtidigt som detaljer och yta har en egen karaktär.

Dessutom …

… kläder av papper; smycken av papper; slå in paket på japanskt vis; enkla julprydnader;

Jenny Blomberg: "Strandvägspromenaden 18 maj 1930" (efter samtida fotografi)

Jenny Blomberg: "Strandvägspromenaden 18 maj 1930" (väv efter dåtida fotografi)

Data

Hemslöjden” nr 6 2010 (Svenska Hemslödsföreningarnas Riksförbund, SHR, 2010) 56 sid, ISSN 0345-4649

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/14/tidskrift-hemslojden-106-glimtar/




Tidskrift: Hemslöjden 10/5 – glimtar

4 12 2010

Tidskriften Hemslöjden går ut i skogen, och hittar intressanta personer och annorlunda användning av trä och träd.

Hemslöjden 2010 #5 - framsida

Hemslöjden 2010 #5 - framsida

Träslöjd är ett traditionellt hantverk, alltsedan tidernas begynnelse. Under största delen av historien var det en livsnödvändighet, något som bidrog på kritiskt sätt till gruppens överlevnad. Alltsedan industrialiseringen — och speciellt industrialiseringen av konsumentsektorn — kan vi nu tillfredsställa våra livsbehov genom att köpa saker istället för att göra dem. Mycket av hantverksskickligheten har i samma takt försvunnit, trots att vi nu har större förutsättningar att kunna använda bättre verktyg i arbetet. Men det finns entusiaster som fortsätter att fascineras av träet som material, som antingen fortsätter utövandet av traditionellt hantverk, eller innoverar nya sätt att använda trä.

I detta nummer av Hemslöjden lyfts några exempel fram.

—*—

“Mannen som kan tala med träd”

Om hemslöjdskonsulenten Knut Östgård, som gärna lyfter fram förbisedda träslag för användning inom träslöjden. T.ex. björk, hassel, och bok.

Just bok har använts för olika köksredskap, eftersom det inte har någon egen smak eller doft, och därför inte påverkar livsmedel som det kommer i kontakt med. Det är något som de flesta av oss faktiskt kommit i kontakt med — glasspinnen är av bok, eftersom den inte ska ge någon egen smak, inte ens när man slickar ren den från de sista resterna av vaniljglassen!

Det nytillverkade eremitaget

Det nytillverkade eremitaget

“Eremitaget – både  slott och koja”

Stefan Karlberg ville prova att bygga en bod i material som troligen inte använts under de senaste hundra åren. Utmaningen var att använda granbark som ytbeklädnad på boden. På 1700-talet lär det ha funnits ett eremitage (eremitage = anspråkslös avskild byggnad) utanför Göteborg, klätt av just granbark. Mycket möjligt har det på landsbygden funnits enstaka andra exempel byggd på liknande sätt, eftersom man i fattigbygder fick lära sig att utnyttja det naturen gav.

Det som nu — i våra dagar — konstruerades kallas just “eremitaget”, och skapades för en utställning i samband med att begreppet “friggeboden” fyllde  30 år. Viss fragmentarisk information fanns om det tvåhundra år tidigare byggda eremitaget, men det hantverksmässiga måste man i stort återuppfinna/återupptäcka själva.

Är denna fasadbeklädnad av granbark något annat än en kuriositet? Kanske, kanske inte. Nog kan jag tänka mig att en bod byggd på detta sätt skulle kunna platsa på en del hembygdsgårdar. Men att tro att det får allmän popularitet bland villa- och sommarstugeägare är väl att vara för optimistisk. Passar nog inte in som friggebod bredvid Mexi-tegel-villan i förorten.

Men experimentet med eremitaget har i alla fall bidragit med kunskapsuppbyggnad om en sedan gammalt försvunnen byggnadsteknik.

Pete Marden med en korgstomme

Pete Marden med en korgstomme

“Trågkorgen från Sussex skogar”

Ett reportage om tillverkningen av “Sussex trugs” i Herstmonceux i Sussex i södra England. Ett hemma-hos-reportage hos “The Truggery”, där man tillverkat korgarna sedan flera hundra år. “Trug” är ett gammalt anglosaxiskt ord som är besläktat med vårt nordiska ord “tråg”. Och det kan ha funnits någon gemensam teknik i tidernas begynnelse. Men i dagens läge ser vi hur man på olika platser och regioner numera  har sina egna former och konstruktionssätt.

Denna artikel i Hemslöjden kommer från ett studiebesök, där fem personer från Sverige ville prova på tillverkning av Sussex Trugs på plats. Men hjälp av hantverkaren Pete Marden fick svenskarna lära sig om material (kastanj och vide) och om verktyg och redskap (basningsformar, m.m.)

Som alltid när det gäller rent hantverksmässig produktion, så är produktionsvolymerna små, vilket gör att det kan vara svårt att få tag på vissa äkta hantverksprodukter. “The Truggery” exporterar inte, eftersom det kostar för mycket med frakt och förpackning, utan lever på lokal försäljning och av att London ligger så nära och därmed har man en stor indirekt avsättning över Storbritannien.

“Hästar av trä lockar barnen till skogs”

På Järvafältet finns vandringsstråk anlagda, och vid några ställen längs dessa finns det  halvstora naturtrogna statyer av hästar. Dessa är inte bara för beskådande, utan har konstruerats på ett robust sätt för att barn skall kunna använda dem som lekredskap.

Hästarna på Järvafältet

Hästarna på Järvafältet

Det är skulptören Michael Crisp som skapat dessa. En engelsman som kom till Sverige på 1970-talet, och sedan dess verkat på svensk botten. Han är baserad på Djursholm, med en verkstad i den gamla smedjan, där tidigare det heta järnsmidet bedrevs, och numera arbete i kallt trä görs.

Dessutom …

.. om hemslöjdens kärna (vad är hemslöjdens essens?); Maria Westerberg skapar med grenar och rötter från granskogen; om utställningen “Eljest” på Liljevalchs; om enkla hemsnickrade leksaksbilar.

Data

Hemslöjden” nr 5 2010 (Svenska Hemslödsföreningarnas Riksförbund, SHR, 2010)  56 sid, ISSN 0345-4649

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/04/tidskrift-hemslojden-105-glimtar/




Tidskrift: Kulturens Värld 2010/3 – glimtar

27 11 2010

Modernt och gammalt … tyngdpunkt mot andlighet …  och mot det längre bort liggande utlandet. Kanske kan kallas kuriosa, men det är ju en hårfin skillnad mellan det rena kuriosakabinettet och det som har kulturhistoriskt intresse/värde.

Kulturens Värld 2010 #3 -- framsida

Kulturens Värld 2010 #3 -- framsida

Detta nummer tar oss på en resa över Laos, Stockholm, Etiopien,  Jalta, Norge, Japan, Tanzania. Det finns ingen uttrycklig röd tråd, men det ska man inte vänta sig i den här typen av tidskrift. Här samsas udda företeelser — i tid och rum — som ett slags anarkistiskt utrop om världen. Titta och förvånas. Förstå och förundras. Associera och ställ frågor.

Illustrationen på framsidan kan vara förledande. Det ger ett intryck av att vara ett exempel på en staty från en tid för länge sedan förbi, byggd med tillgänglig sten som material. Men i själva verket är det ett exempel på ett omfattande byggande i armerad betong för mindre än femtio år sedan. Ledaren för en religiöst anstruken sekt fick medlemmarna att konstruera ett otal sådana kvasireligiösa symboler — vissa i kolossalformat — i en park utanför Vientiane, Laos. Ett slags Disneyland i Laos?

Ett par av de övriga artiklarna kommenteras nedan.

“Änglabygget” – etiopiska klippkyrkor

Klippstaden Petra

Klippstaden Petra

På vissa platser i världen och under vissa epoker har man skapat byggnader genom att  hugga ut dessa ur själva berget. Mest känd för oss är nog klippstaden Petra i Jordanien, skapad under perioden 200 BC till 100 AD. Men det finns andra lika imponerande skapelser, som t.ex. klipptemplet Varaha i Indien.

I detta nummer  av Kulturens Värld uppmärksammas ett afrikansk exempel — klipptemplen i Lalibela i norra Etiopien.

De flesta andra uthuggna byggnader i världen har huggits ut ur en vertikal bergvägg, så att byggnaden i viss bemärkelse står på marken. Men klippkyrkorna i Lalibela har skapats genom att hugga ut dem ovanifrån, så de står som i snäva kratrar.

Klippkyrkorna i Lalibela

Klippkyrkorna i Lalibela

De skapades under 1100 och 1200-talen, under en framstående period i den etiopiska medeltiden — under Zagwe-dynastin. Det är totalt fjorton kyrkor som skapades, och de flesta är fortfarande i gott skick. De skapades som kristna kyrkor, och fastän de kanske borde betraktas som rena historiska, världsarvsförklarade artefakter, så är de fortfarande platser för kristen religionsutövning.

Rent estetiskt ska de ses som tecken på hur högt etiopisk byggnadskonst kunde nå för nästan 1000 år sedan.

Det finns likartade uthuggna klippkyrkor på andra platser i det gamla etiopiska kulturområdet, men Lalibela är den internationellt mest kända förekomsten.

“Japanskt världsarv fyller 1300 år”  – klassiska japanska tempel

Nara är en historisk stad inte långt från Kyoto. Det var ett viktigt centrum i Japan under 700-talet, och då skapades en stor uppsättning tempel och andra religiösa uttrycksformer. Vid slutet av det århundradet flyttade maktcentrum bort från Nara, vilket medförde att staden kom i bakvatten och inte genomgick den typ av modernisering som centralorter typiskt utsätts för.

En vy i Nara

En vy i Nara

Här finns ett antal välbevarade buddistiska tempel, som Todaiji, Saidaiji och Gangoji, kejsarpalatset Heijo, och reliktplatsen Kasuga-taisha.

Ett imponerande verk är Buddhastatyn i Todaiji, en 16 meter hög staty gjuten av 500 ton brons, som finns i det “stora Buddha-huset”, som säga vara världens största byggnad gjord av trä.

För en japan kan här finnas mycket att ta del av, medan utlänningar nog bara ser en exotisk yta som är bara “sååå typiskt japansk”.

Dessutom …

… drottning Kristinas triumfbåge från 1650; stämningar i dagens Jalta; Hamsun och Nordlands Fylke; målarna i Dar es Salaam; mm.

Data

Kulturens Värld” nr 3 2010 (Ordens Musik AB, 2010)  66 sid, ISSN 0282-5902

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/27/tidskrift-kulturens-varld-20103-glimtar/




Skrift: “Beställd konst” — Konstrådet inventerar sin konst

21 10 2010

Statligt finansierad konstnärlig byggnadsutsmyckning … finns den? En rapport från ett utredningsprojekt ger goda och dåliga nyheter.

—*—

 

"Beställd konst" -- framsida

"Beställd konst" -- framsida

 

Statens konstråd instiftades 1937, och är internationellt sett ett mycket tidigt exempel på organiserat offentligt engagemang i konstnärlig utsmyckning av byggnader.  1940 färdigställdes det första beställda konstverket på uppdrag av Statens konstråd — Alf Munthe (1892-1971) formade då Doprummet (nu Andaktsrummet) på Karolinska Sjukhuset i Solna.

Under årens lopp har närmare 2000 projekt med byggnadsanknuten konst stötts av konstrådet.

Statens konstråd har ett årligt anslag på 33,1 miljoner kronor (2010) samt ett administrativt driftanslag på 7,8 miljoner (2010), så det är totalt 40 MSEK som vi bidrar med över skatten.

2009 var det 20 avslutade projekt med byggnadsanknuten konst (16 statliga miljöer och 4 kommuner/landsting), enligt Konstrådets årsredovisning 2009. Huvuddelen i spannet 0,5 – 1,5 MSEK per projekt. Dessa summerade till 16 MSEK.

Dessutom inköptes konst (måleri, skulptur, grafik, fotografi etc) för 6 MSEK.

Statens Konstråd har även ett lager av ägd konst, typiskt återlämnad från fältet. 5000 konstverk fanns i lagret vid slutet av 2009.

En förklaring till den stora siffran, och att mängden återlämningar ökat under senare år är att, som sägs i årsberättelsen,

Ökningen av grafik är  en effekt av att utformningen av statliga myndigheters lokaler under senare år har förändrats genom öppna planlösningar utan korridorer och enskilda tjänsterum. Dessa planlösningar har gett minskade väggytor och grafisk konst, som tidigare har varit placerad på dessa myndigheter, har därför returnerats till Statens konstråds lager.

Vad gäller byggnadsanknuten konst finns också en kostnad för restaurering/återställande av existerande konst.

Det verkar inte vara brist på objekt gjorda för offentliga miljöer. Men tydligen har det blivit allt svårare att få konstverken att stanna kvar på sin plats, i all sin prakt. Javisst, konst speglar tidens anda, och i det kortare perspektivet (decennier) upptäcker vi att den konst som vi exponerats för under en tid inte längre känns relevant. Tidsandan är annorlunda, och smaken förändras. Och då hamnar det som alldeles nyss var “ny konst” i lagren, och kommer troligen att förbli där.

Eller som nyligen skedde i en sydsvensk kommun (Halmstad? Landskrona?)  — kommunen säljer av stora mängder kommunalt ägd grafik på en slags loppmarknad. De kommunrepresentanter som intervjuades i media verkade glada över att bli av med konsten.

Vi kanske måste bejaka att konst är en konsumtionsvara, med ett faktiskt “bäst-före-datum”. Av allt det som producerades på duk i ram under århundradena som gått, så har det mesta försvunnit ganska snabbt. Det som överlevt har ofta haft något inneboende värde som gör dem unika, och därför värda att bevaras. Är allt det konstlitografiska tryck som produceras nu värt att bevara för framtiden? Och om det alltså finns “konst” som bör rangeras ut, ja då kan nog Konstrådet också börja med lager/arkiv-gallring.

Så kan det gå — ett exempel

 

Jones & Anshelm: LTH-fontänen, med en vink om hur den var tänkt.

Jones & Anshelm: LTH-fontänen, med en vink om hur den var tänkt.

 

Arne Jones och Klas Anshelm skapade 1969/70 “LTH-fontänen” för placering vid Lunds Tekniska högskola. Detta verks tillblivelse stöddes av Statens Konstråd, och var nog ett av de årens paradprojekt. Nydanade konstnärlig tanke; materialteknologiska lösningar; tydligt uttrycka ett synsätt på miljön (LTH); etc. Den var ambitiös, både som form och rörelse. De fasta konstruktionerna av metall och glas bildade basen för vatten som föll från vissa nivåer till andra nivåer.Rent rumsligt var det ett stort verk.

Som ofta händer var den initiala entusiasmen i det lokala kontextet (kommunen/staden) rent ut sagt frånvarande. En omfattande proteststorm drog igång, och som ett tecken uppstod det, från början och under följande decenniers lopp, ett antal öknamn på denna konstruktion — “Laxtrappan”, “Fontana di Träti”, “Döda fallet” (se: “Universitetsfontän”, LUM – Lunds Universitet Meddelar nr 3 1997).

Ett annat verk av Jones — “Spiral Åtbörd” i Norrköping — skapade samma typ av upprorsstämning när den planerades och kom på plats. Det tog säkert två decennier innan stadens innevånare började se den som en bra symbol för staden.

Debatten om Lundafontänen har inte ebbat ut. Av och till kommer det upp nya konflikter till ytan. Men den har blivit något av en lokal märkvärdighet, inte för att den fungerar bra, utan för att den inte fungerar alls.

Den invigdes 1970, LTH-fontänen, även kallad “Döda fallet” och “Laxtrappan”, designad av Klas Anshelm och Arne Jones. En miljon hade den kostat. Fast för att vara en konstruktion förknippad med teknologer, fungerade den uselt. Vattnet rann sporadiskt fram till 1980. Sen var det torrt. 18 augusti 1996 gjordes en sista provkörning. Sen tog glaset bort och nu …ja, vem vet.

Sydvenskan 27 augusti 2010

 

Jones & Anshelm: Lundafontänen i stillo

Jones & Anshelm: Lundafontänen i stillo

 

Den tekniska konstruktionen svarade inte upp mot platsens, omgivningen, och klimatets krav, och fontänen fick relativt snart tas ur drift, dvs den fasta konstruktionen stod kvar, men inget vatten flödade i den. Numera har opinionen vänt, det finns många som talar uppskattande om tanken med konstverket, och vill ha den i drift igen. Kommer detta att ske? Som Statens konstråd uttrycker det i rapporten:

Borde inte även kommande generationer få se vattnet forsa i Arne Jones och Klas Anshelms djärva vattenskulptur  på universitetsområdet i Lund? Stålkonstruktionen har restaurerats men utan vatten är den en skugga av den en gång så kraftfulla och levande skulpturen. Ekonomiska medel saknas för att hålla konstverkets vattenspegel i drift.

Ja, så är det. Driftskostnadsaspekten blir avgörande när medel för fastigheternas drift skärs ner.

Konstrådet har alltså inte en lätt uppgift. Det är nog hur lätt som helst att gräva fram riktigt dåliga satsningar som Konstrådet gjort något decennium tillbaka i tiden. Men det är i nuet vi anser att det gjordes  dåliga satsningar. Vi har inga säkra utvärderingsregler som garanterat leder till att skattepengarna satsas på det som får ett riktigt bestående egenvärde i framtiden.

Länge leve osäkerheten! Det är det som gör Konstrådets arbete så spännande.

Data

Beställd konst — Fastighetsägarnas vård och underhåll av byggnadsanknuten konst” (Statens Konstråd, 2008) 90 sid; ISBN 13: 9879197649643 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/10/21/skrift-bestalld-konst-konstradet-inventerar-sin-konst/




Bok: “Statens Konstråd Katalog 39” — att motivera offentlig konst

5 09 2010
Statens Konstråd "Katalog 39" -- framsida

Statens Konstråd "Katalog 39" -- framsida

Återigen ger Statens konstråd ut en översikt över den byggnadsanknutna konst som färdigställts under senaste verksamhetsåret. Det är samma upplägg som tidigare års kataloger … inga överraskningar här.

—*—

Vår offentliga miljö utsmyckas genom speciella insatser och dedicerad finansiering. Statens konstråd — det statliga organ som stöder utsmyckning i det som formellt är offentliga miljöer (byggnader som ägs eller används av statliga myndigheter, landsting och kommuner) —  anstränger sig för att stödja skapandet av konst som skall knyta an till den verksamhet som bedrivs i och kring byggnader.

Lyckas man koppla verksamheten till det som konsten uttrycker? Dvs, kan man direkt upptäcka budskapet i verket och hur det relaterar till verksamhetsmiljön? Tydligen är det inte så uppenbart. Som Mikael Adsenius (direktör Statens Konstråd) formulerar sig i förordet:

Att förstå samtida konst kan vara svårt och vår förhoppning är att den här katalogen kan göra det lite enklare att sätta sig in i och förstå, och kanske framför allt uppleva, den offentliga konsten. Mötet med konstverket blir starkare om man har en aning om bakgrunden, den konstnärliga processen.

God tanke. Och denna tryckta katalog ger ensidessammanfattningar (det var väldigt nära att jag skrev “ensidiga”!)  av ca 25 beställda verk,  som ger ett perspektiv på  sätt att relatera verket till det sammanhang det är avsett för. Kortfattat, och med sparsmakat urval av aspekter som lyfts fram.

Men vem hjälps av detta? Den som skaffar katalogen, förvisso. Men det är inte så många personer som blir läsare. Och katalogen blir ju snabbt ett exemplar som hamnar i bibliotekens arkiv, och därmed kommer de att driva in i den anonyma bakgrundsmassan av all annan information som publiceras i samhället.

Desto fler kommer att konfronteras med konstverket i den verkliga världen. Under föregående år, detta år, och nästa år. Men konsten skall ju vara permanent placerad, och därmed kommer mängder av personer i framtida generationer att möta verket, men utan att ha hjälp av denna katalog för att förstå vad verket kan uttrycka.

Den reella effekten av konstverket — och därmed dess praktiska mening — kommer alltså att vara det intryck som konstverket i sig skapar i sina åskådare (ja, det är fortfarande i huvudsak visuell konst). Vad betyder då konsten för alla dessa som inte fått pedagogisk information om bakgrund och avsikt?

Vi kanske inte skall bekymra oss så mycket om det. Konst och design omges vi av i samhället, en del skapad i vår tid, men mycket i tidigare århundraden. Vad betyder Carl Larssons akvareller för oss? Har det någon betydelse vad Larsson egentligen avsåg att uttrycka? Är det inte så att vi projicerar våra aktuella referensramar på verket och då ger det sin betydelse …. för oss?

Detsamma gäller även för den konst som i denna katalog får sin beskrivning. Det är ett fåtal personer som tar till sig dessa texter, och de flesta kommer aldrig att se respektive verk i verkligheten. Alltså bör vi se katalogen som i praktiken riktad till de som vill hitta sätt att positivt motivera existensen av offentlig konstnärlig utsmyckning. Det är alltså de som delar ett språk i vilket abstrakta djupsinnigheter kan uttryckas och förmedlas mellan varandra.

Nåväl. Vad kan sägas om katalogen i sig? Den är bra producerad, bra tryckt, och med sparsmakad design. Bildmaterialet är imponerande, och ger ett stort mervärde till boken.

May Bente Aronsen: Lyssnande vägg (Listening Wall). Stockholms tingsrätt, Rådhuset (2009)

May Bente Aronsen: Lyssnande vägg (Listening Wall). Stockholms tingsrätt, Rådhuset (2009)

Man kan av bildmaterialet se att det finns tre typer av konst i dessa sammanhang: rent abstrakt konst, semirealistisk konst (verk som innehåller tydligt igenkänningsbara representationer av verkliga objekt), och fullt realistisk avbildning (det vi ser kan vi uppfatta som verkliga objekt).

Är det en slump att den abstrakta konsten dominerar så starkt i satsningarna på tings- och länsrätter? Vill man där undvika att föra in verkligheten på ett tydligt sätt? Skall man inte störas av att se något som man känner igen? Skall konsten fungera mer som ett ljusspel i bakgrunden — kanske ett lugnande visuellt spel — så att det bidrar till en sansad mental miljö?

Christian Pontus Andersson:  A Joyful Troop of Perfection, with Crying Sensitive Hearts, för Uppsala universitet, Campus1477.

Christian Pontus Andersson: A Joyful Troop of Perfection, with Crying Sensitive Hearts, för Uppsala universitet, Campus1477.

I miljöer för universitet och högskolor finns mer av semirealistisk eller realistisk konst, även om den inte är dominerande. Blir det ett inslag i försöket att lyfta studenters mentala attityd från en praktisk realistisk nivå till en nivå av abstraktioner (vilket ju utbildningen bör ha som mål)?

Jennifer Forsberg: Molnet, del av konstgestaltningen En liten berättelse i tre delar - Den, Eken och Mol

Jennifer Forsberg: Molnet. För Specialpedagogiska skolmyndigheten i Örebro.

För vanliga skolor finns en blandning av allehanda ansatser, men alla stöder möjligheten att man (dvs barnen) skall kunna beröra verket. Detta är en naturligt ansats, eftersom barn behöver utnyttja sina taktila förmågor för att skaffa sig insikter i begrepp.

Sammanfattning

En visuellt stimulerande skrift, som lämpar sig väl för tunnelbaneläsning, eftersom de enskilda texterna är så korta att de kan konsumeras på resan mellan två närliggande stationer.

Data

Katalog 39” (Statens Konstråd, 2010) 200 sid; ISSN 1651-4564 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/09/05/bok-statens-konstrad-katalog-39-att-motivera-offentlig-konst/