Tidskrift: Byggnadskultur 3.10 — Återbruk av byggnader: vandrarhemmet i Mem m.m.

8 12 2010

Temat för detta nummer av tidskriften Byggnadskultur är återbruk … hur gamla byggnader inte behöver tas bort och ersättas av helt nya byggnader, utan istället kan upprustas så att de dels behåller sin äldre visuella karaktär samtidigt som de stöder moderna användningskrav.

Byggnadskultur 3.10 - framsida

Byggnadskultur 3.10 - framsida

Vi såg ju hur det s.k. rivningsraseriet under perioden 1950 – 1980 fick stora effekter på innerstäderna. Äldre stadsmiljöer försvann, och moderna stadsmiljöer skapades. Naturligtvis blev resultatet en mycket förbättrad inomhusmiljö, där t.ex. primitiva bad- och tvättmöjligheter ersattes av moderna, automatiserade och effektiva miljöer, där dragiga lägenheter ersattes av lägenheter byggda i moderna isolerande material, etc.

Men samtidigt försvann ofta den individuella karaktär som de gamla stadsmiljöerna uppvisat. Allt ersattes med någon slags anonym modernitet, där varje innerstad ofta blev till förvillelse lik andra svenska innerstäder.

Numera har man åtminstone på pappret en mer försiktig attityd. Kulturellt värdefulla miljöer skall om möjligt bevaras på något sätt. Ibland genom att en byggnads inre rumsbildningar uppgraderas; eller genom att det inre radikalt omstruktureras till ny inre användning; eller där kanske enbart en gatufasad bevaras, som en visuell front för en i övrigt fullständigt nykonstruerad huskropp.

Vi får i detta nummer av Byggnadskultur inte en bred översikt över hela detta politiska och byggnadstekniska område. Istället ges några exempel på hur man lyckats genomföra insatser som tar tillvara gamla byggnader.

—*—

Landshövdingehuset före renovering

Landshövdingehuset före renovering

“Landshövdingehuset som återuppstod”

I Göteborg, på adressen Karl Johansgatan 13-17 i Majorna ligger kvarteret Oktanten. I det här området var det de s.k. landshövdingehusen som dominerade — trevåningshus med bottenvåningen i sten och våningsplanen ovanför i trä. Landshövdingehusen var ett led i en 1880-talssatsning på att erbjuda ordnade bostadsförhållanden för arbetarbefolkningen i den snabbt växande storstaden.

Efter 1950 skedde ingen seriöst underhållsarbete på dessa byggnader. Fastighetsägarna såg framför sig ett mer fördelaktigt scenario — i dessa ganska centralt liggande områden borde man riva de gamla fastigheterna och bygga nya “förtätade” fastigheter för fler människor och där högre hyror skulle kunna tas ut. Runt senaste sekelskiftet hade kvarteret Oktanten inte fått något underhåll på tjugo år, och totalt förfall låg nära.

Landshövdingehuset - nästan färdig renovering

Landshövdingehuset - nästan färdig renovering

Efter att en folklig opinion växt fram kring ett bevarande av Oktanten, så kom det till sist fram en överenskommelse mellan staden och fastighetsägaren (JM-Bygg) om att ta fram en bevarandeplan. Målet var att i så stor utsträckning som möjligt bevara husets karaktär — invändigt såväl som utvändigt — men få lägenheterna att uppfylla fullt modern standard.

Detta blev stora utmaningar för arkitektarbetet. Hur kan man balansera egenskaper hos gamla tekniska lösningar mot normerande nya krav på fastigheter och boende? Kompromisser fick man göra, men viljan var att bevara — och även återställa — så mycket som möjligt av fastighetens utseende när det var nybyggt.

Slutsatsen av artikeln är att “man kan om man bara vill”. Och det kan ses som en förebild för andra platser att ta efter.

“När larmet tystnar”

Här handlar det om hur gamla industriområden i Nacka förvandlades till moderna kommersiella områden och bostadsområden.

Närheten till Stockholms City gör Nacka attraktivt, och detta i kombination med allmän närhet till natur och vatten (t.ex. Nacka Strand, och Järla sjö) är naturligtvis attraktivt. Så efterfrågan finns, och möjligheterna att exploatera områdena är stora.

Vi har numera ganska stor erfarenhet av att förvandla industribyggnader till något som skapar attraktiva möjligheter för nutida behov. Vi ser flera exempel på detta inom Nacka, t.ex. gamla turbinhallen i Järla sjö eller motorverkstäderna i Nacka Strand.

I denna artikel ges en snabböversikt över mål och medel för hur man transformerat industrimiljöer till attraktiva kommersiella miljöer inom Nacka.

“Bruk och återbruk på landet”

Om hur landsbygdens yrkesmässigt använda byggnader kan få nytt liv. Det finns ju numera många ladugårdar, stall, svinstior, och gud vet vad, som inte längre är i användning. Kan man återanvända dessa på något förnuftigt sätt?

Vasskrake i Söne

Vasskrake i Söne

Här ges några exempel på återanvändning. T.ex. det gamla svinhuset som numera är verkstad för “Silléns fönsterhantverk”.

Dessutom illustreras en återuppväckt byggnadstyp — vasskraken. Det är en enkel konstruktion uppförd vid vatten, för förvaring i mindre skala av t.ex. redskap och verktyg, dvs en enkel fiskebod. Den är egentligen ett stort A-format vasstak, med en enkel plankgavel med dörr. Mycket enkel konstruktion, som nog förr i tiden kunde smällas upp snabbt för att täcka omedelbara behov.

Nykonstruerade vasskrakar har börjat dyka upp lite här och där i Västsverige.

“Magasinet som blev vandrarhem”

Mem ligger vid Göta kanal, och var under kanalens glansdagar en omlastningsplats för ut- och inskeppning. Där konstruerades det stora hamnmagasinet, som kanske kan kännas malplacerat där det ligger ganska ensamt, vid kanalen, i denna lantbruksbygd.

Vandrarhemmet i magasinet i Mem

Vandrarhemmet i magasinet i Mem

Magasinet är lika gammalt som kanalen själv. I början av 1830-talet placerades det vid Mem, och användes för lagring. När 1900-talet bröt in så minskade transporterna på kanalen, järnvägen tog över allt mer, och nu minskade behovet av lagringsbyggnader utanför de stora hamnorterna längs kanalen. Magasinsbyggnaden i Men hölls dock vid liv. Det reparerades under 1930-talet, under 1950-talet, och ånyo på 1960-talet.

Runt 1990 initierades en utredning om vad man skulle göra med byggnaden. Det fanns akut reparationsbehov, men det fanns också en uttalad önskan om att byggnaden skulle kunna komma till praktisk användning. Resultatet av utredningen blev en reparationsplan, inriktad mot att skapa ett vandrarhem i magasinet, kombinerat med servicebutik, och utställningsytor.

Denna ombyggnad blev lyckad (färdig 1995), både i termer av att den yttre — och i mångt och mycket även den inre — miljön bevarades, samtidigt som praktisk vandrarhemverksamhet kunde bedrivas.

“Att återbruka kunskap”

Denna artikel handlar om hur man återupptäcker gammalt hantverkskunnande, och varför det ska anses som viktigt.

Det finns två huvudtyper av nytta av sådan kunskap. För det första att man kan bättre förstå vilka materialval som gjordes förr i tiden. Vilket material användes var?

För det andra att man vet hur man man rent praktiskt arbetar med dessa material. Vilka verktyg användes? Vilken tid på året?

T.ex. vad gäller puts på byggnader. Med vilka ingredienser och i vilka proportioner blandades puts som skulle sitta på en reverterad byggnad? På en stenbyggnad?  Och hur lade man på putsen för att den skulle ge bäst skydd?

Artikeln lyfter fram detta kunskapsområde och ger några konkreta exempel.

“Att återanvända en stad”

Här handlar det om tankar och idéer om hur man kan hantera Kiruna. Som bekant kommer gruvbrytningen att framtvinga att stora delar av gamla Kiruna måste överges.

Frågan är hur man kan förhålla sig till detta. Ska man bara riva gamla Kiruna och bygga ett nytt centrum lite längre bort? Eller ska man flytta byggnader från sina nuvarande platser i Kiruna till en ny ny plats, och på så sätt återskapa den karaktäristiska stadsmiljön i Kiruna.

Här diskuteras bl.a. ett förslag om hur man kan  flytta Kiruna stadshus (ritat av Artur von Schmalensee och byggt 1959-1962) från sin nuvarande plats till tt mer framtidssäkrat läge.

“Föreningen som vet sitt värde”

Ett intressant framlyftande av bostadsrättsföreningen Solhjulet i Sollentuna, som disponerar runt 20 fastigheter med tillsammans ca 700 lägenheter. Området byggdes under de första åren av 1960-talet.

Det intressanta är att bostadsrättsföreningen medvetet strävat efter att bevara — och så gott det går, återställa — den ursprungliga karaktären hos området. Det handlar om allt från yttre lyktbelysning till namntavlorna i portarna. Man har motstått den förhärskande trenden att ersätta alla ytterdörrar med “fina underhållsfria aluminiumdörrar”, och istället satsat på att renovera och underhålla sina unika trä- och glasingångar.

Som en liten, men ideologiskt betydande, detalj kan man nämna att när den lokala restaurangen ville byta ljusskylt, så gav bostadsrättsföreningen ett bidrag så att man slapp dagens ljuslådor i pressad plast, och istället kunde montera en för 1960-talet tidstypisk neonrörsskylt.

Data

Byggnadskultur” nr 3 2010 — “Återbruk” (Svenska Byggnadsvårdsföreningen, 2010) 60 sid, ISSN 0348-6885

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/08/tidskrift-byggnadskultur-3-10-aterbruk-av-byggnader-vandrarhemmet-i-mem-m-m/
Advertisements




Tidskrift: Kulturvärden 3 2010 – glimtar

1 12 2010
"Kulturvärden" 2010 #3: framsida

"Kulturvärden" 2010 #3: framsida

Statens Fastighetsverk har i detta nummer av sin tidskrift “Kulturvärden” gett oss ett spretigt potpurri av teman. Kanske något för den som är intresserad av kungsgårdarna?

—*—

Fyrvaktare och lotsar

Häradsskär i Gryts skärgård är ett typisk exempel på vad som i gångna tider var platser med samhällsviktig verksamhet, men som idag inte längre är viktigt av samma skäl. Tidigare fanns det många fyrvaktare och lotsar runt Sveriges kuster. Fyrvaktarna har successivt försvunnit, i och med att helautomatiserade fyrar tagit över, som dessutom ofta lagts på andra platser än de gamla fyrplatserna. Lotsarna har också minskat i antal. Inte för att sjöfartens omfattning minskat, utan för att den karaktäriseras med andra profiler än tidigare. Sjötransport koncentreras till vissa större hamnar, vilket minskar eller eliminerar behovet att lotsa in till många orter utan stora kommersiella hamnanläggningar. Och fartygen har blivit större, så det är färre transporter än tidigare som behöver lotsassistans.

Så vad händer då med fyr- och lotsplatserna?

Lotsutkiken på Häradsskär

Lotsutkiken på Häradsskär

Häradsskär får i detta nummer av “Kulturvärden” ses som ett exempel på hur det fortfarande finns engagemang för att hålla kvar något av stämningen kring fyr/lots-platser. Ännu så länge finns det kvar personer som tidigare hade arbetat inom fyrvakteri och lotseri. De har varit av stor nytta för att få igång en bevarandeprocess kring sina tidigare arbetsplatser.

Och Fastighetsverket ser naturligtvis positivt på detta, eftersom det skapar förutsättningar för att verket ska kunna bevara dessa kulturhistoriskt intressanta platser.

Kungsgårdar

Tidigare var kungsgårdarna de platser i Sverige som de svenske konungarna pendlade emellan. Istället för att transportera livsförnödenheter, så transporterade man konsumenterna istället.

Så småningom blev transportmöjligheterna bättre, liksom förbehandlings- och lagringsprocesser bättre, och därmed kunde Stockholm så småningom stiga fram som den plats där kungen skulle befinna sig.

Kungsgårdarna behölls i kungens ägo (senare i statens ägo) och producerade alltmer för avsalu, så att de kunde leverera inte bara lantbruksprodukter utan även pengamässig avkastning. Nu finns det tjugo kungsgårdar i statlig ägo.

I dagens läge är kungsgårdarna utarrenderade, och drivs i praktiken som vilket arrendebruk som helst.

Men i och med att dessa kungsgårdar befunnit sig i offentlig ägo så länge, så finns det ett kulturhistoriskt värde i dessa anläggningar. Det betyder bl.a. att där det finns kulturhistoriskt intressanta byggnader eller sätt att använda gårdsytor, där bör fastighetsverket ta bevarandeansvar.

I ett antal artiklar tas olika perspektiv på kungsgårdarna upp: historia; fastighetsverkets ansvar och insatser; arrendatorernas perspektiv;  etc.

Dessutom …

Pegasusporten, Vita Stallet, Strömsholm

Pegasusporten, Vita Stallet, Strömsholm

… ett bilduppslag om gamla portar; kultur/miljövård i statliga skogar (883 000 hektar); flygbaserad övervakning av skogsbestånd; kinesiska utställningen i bergrummen under skeppsholmen.

Data

“Kulturvärden” nr 3 2010 (Statens fastighetsverk, 2010)  40 sid, ISSN 1104-845x

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/01/tidskrift-kulturvarden-3-2010-glimtar/




Tidskrift: Byggnadskultur 2.10 — kommunikationens fasta byggnader

23 09 2010
"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- framsida

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- framsida

Tidskriften Byggnadskultur ger sig nu ut i det fysiska kommunikationssamhället. Här får vi höra om bilismen och tågen, och se exempel på hur byggnadsideologier och smaker formats runt dessa fenomen i samhället. Det är en intressant belysning av i mångt och mycket “osedda” byggnadskulturer … vi har ju hitintills oftast sett det som funktioner som stöder transport, istället för sammanhang för egna estetiska uttrycksformer.

—*—

Bensinmacken

Bilismen slog igenom på 1920-talet, efter att under de föregående två decennierna varit mer kuriosa och udda företeelser. Ny uppstod bl.a. behovet av att få bilen servad under färd, främst i form av tankning. Så tankställen — det vi nu brukar kalla “mackar” — började dyka upp runt om i landet, i storstäder såväl som i små samhällen.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Macken i Tingsryd

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Macken i Tingsryd

Olle Wilson ger oss en berättelse om hur vi skulle kunna se bensinstationerna som “tempel” där moderniteten och dess status betonades genom formspråket. Naturligtvis har bensinstationernas utseende förändrats under åren, men det har ju även skett med samhällets andra byggnader. Så finns det något speciellt med bensinstationer?

Wilson argumenterar för tesen att bensinbolagen — i form av stora distributörer — medvetet skapade “upplevelserum” där besökare skulle huka sig av vördnad. Ah att ett tidigt formspråk importerades från orienten och Indien, med tydliga klassicistiska inslag som kolonner och kapitäl. Så småningom kom andra formpreferenser in, inte minst i samband med funktionalismen. Men ändå så fanns det speciella arkitektoniska lösningar som särskiljer bensinstationer från andra typer av nyttobyggnader.

Jag tycker att Wilson gör en alltför hård tolkning av de stilinslag som uppvisats av bensinstationer. Det finns nog ingen medveten avsikt från de kommersiella bolagens sida att vilja skapa ett gudomligt intryck. (Till skillnad från vissa epokers och kulturers ansatser att lyfta fram statsmaktens gudomliga karaktär genom att skapa imposanta “tidlösa” offentliga byggnader — se förekomsten av kolonner på amerikanska domstolsbyggnader) En mer rimlig tolkning av oljebolagens val av stila är att de dels försökte hitta en egen profil som skulle särskilja dem från konkurrenterna (“varumärkesigenkännande”), och dels att de ville få tankningstillfället att upplevas som ett smakligt besök och inte ett besök i en smutsig mekanisk verkstad.

Jävre turiststation

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Turiststationen i Jävre

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Turiststationen i Jävre

Vid mitten av 1960-talet byggdes en turiststation vid det som då kallade riks-ettan i Jävre (nuvarande E4:an) , som skulle fungera som en entré till Norrbotten för de besökande som kommer söderifrån. Tanken var i linje med den tidens anda — möjligen att de drog igång idén lite sent — eftersom massbilismen och inrikes bilturism var stadd i stark tillväxt.

Men det blev inte en långsiktigt lyckad lösning. Efter något år skedde högertrafikomläggningen, och byggnaden befann sig alltså på fel sida av vägen för den söderifrån kommande biltrafiken (tänkt att till stor del bestå av nyfikna turister från södra Sverige). Turiststationen blev underutnyttjad, och under följande decennier fanns det år då den stod öde och år då den var plats för udda kommersiell verksamhet.

När det började talas om att riva den drogs en räddningsaktion igång. Myndigheter började se potentialen i byggnaden, och den kunde fungera som en del i en planerad lokalmiljö som kallas “Entré Jävre”. Den har nu pietetsfullt restaurerats, och har återfått sitt 60-talistiska utseende, vilket nu är en uppskattad visuell upplevelse från nuvarande E4:an.

Motellet

Med bilismen kom motorhotellen — eller motellen, som de kom att kallas. En slags hotellverksamhet, men typiskt utformad i långa enplanslängor, där gästerna kunde parkera direkt utanför sin egen rumsdörr. Detta var populärt under många år, men under 1970-talet var denna form av motell definitivt på väg ut. Scandics stora hotellkomplex vid infartsvägar spred sig, och de potentiella kunderna visade sig vara mer attraherade av denna typ av större motorhotell. I princip började skillnaden mellan hotell och motell suddas ut. Det var möjligen placeringen relativt stadskärnor som kom att avgöra om det kallades för motell eller ej.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 - Brännebrona motell

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 - Brännebrona motell

Ett exempel som tas upp i denna artikel är Brännebrona-anläggningen. Vi har nyligen sett den beskrivas i andra publikationer (se t.ex. om Jörnmarks “Övergivna Platser), och det beror nog på att den är en udda skapelse i dagens byggnadsbestånd.

Här får vi ånyo en belysning av Brännebrona. Dess uppgång, dess avstannande, dess fall. Och kanske dess återkomst med något moderniserad  verksamhet. Dess utseende är dock fortfarande igenkänningsbart, och just detta kan visa sig vara den starkaste egenskapen hos Brännebrona, som kanske kan få den att i någon form bevaras för framtiden.

Järnvägsstationer

Järnvägen spreds över Sverige, dels genom statliga satsningar och utbyggnader, dels genom privat skapade järnvägar — med lokal eller regional begränsat verksamhetsområde.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Järle gamla stationshus

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Järle gamla stationshus

Järnvägsstationer byggdes, alltifrån storstädernas imponerande byggnader, som kunde dyka upp i många olika stilar, till landsbygdens oftast mer anspråkslösa skapelser. Järnvägsnätets omfattning har drastiskt minskat under de senaste femtio åren, och därmed blev ett stort antal järnvägsstationer ej längre behövda. Mycket revs, annat såldes av, för användning i annan verksamhet. De som blev kvar har under de senaste decennierna för det mesta undergått moderniseringar, för att bättre svara upp mot en förändrad konkurrensbild gentemot andra typer av kommunikation. Flyget skaffade ju tidigt en futuristisk profil. Flyget var framtiden, och byggnaderna skapades då för att tydligt ha ett modernt uttryck. Den trenden har fortsatt in i våra dagar — ibland med accelererad hastighet — och det ökade det stilistiska gapet mellan järnvägsstationen och flygplatsterminalen. I försök att bättre attrahera resenärer har järnvägsstationer blivit uppsnofsade, med mindre lyckade resultat. I den gamla huskroppen har man genom Potemkinkulisser haft ambitionen att det som resenärer (=kunder) ser skall vara i modern stil

Detta har medfört att det inte finns kvar så mycket av det gamla stationsbeståndet i ursprungligt skick.  I denna artikel lyftas några undantag fram —  såsom Malungs stationshus i 1930-talets moderna (funktionalistiska) stil och inredning, och Bodens stationshus i nordisk stil — som fortfarande är del i järnvägens levande infrastruktur.

Dessutom ges några exempel på stationshus som mot alla odds fortfarande har ett yttre utseende som är ganska oförändrat under hundra år, som Järles station.

Parkeringshus

Om det finns någon typ av byggnader som omvärderats från något positivt till något negativt, så är det parkeringshus. Under decennierna kring 1960 var det status att i svenska städer planera och i många fall genomföra byggnation av parkeringshus i centrala delarna av städerna.  Det sågs dels som en nödvändighet — för att bibehålla kommersen i centrum måste bilarna kunna ta sig in till centrum — och dessutom som ett yttre tecken på modernitet.

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Parkaden

"Byggnadskultur" 2010 nr 2 -- Parkaden

Under senare år har många parkeringshus rivits (t.ex. Elefanten på Norrmalm i Stockholm, byggt 1977 och rivet 2002) eller byggts om (t.ex Grimhild i Uppsala, byggt på 1960-talet och ombyggt till delvis annan funktion 2007). Från att ha lyfts fram som tydliga parkeringshus, ser vi nu hur parkeringsfunktioner som finns har dolts bakom mer konventionella gatumiljöer.

Parkaden  i Stockholm har dock överlevt. Byggd 1963, och inte genomgått några egentliga ombyggnader sedan dess. 2007 blev den officiellt noterad som viktig byggnad att bevara, vilket fick många att höja på ögonbrynen  — “vadå? Ett parkeringshus?”. Men vi kan nog betrakta det som ett värdigt exempel att bevara, för att framtida generationer ska kunna se vilka effekter som den framväxande bilismen förde med sig i stadsmiljön. Parkaden anses också som ett ganska intressant exempel på hur man arkitektoniskt kan skapa ett utseende med variation på gatufasaden, trots att alla sex våningsplanen har exakt samma funktion.

Dessutom …

… det garage där Hewlett Packard (HP) startade sin verksamhet; Flygets Hus i Malmslätt utanför Linköping; byggnadsminnesmärken i Västmanland; m.m.

Data

Byggnadskultur” nr 2 2010 — “På väg” (Svenska Byggnadsvårdsföreningen, 2010) 60 sid, ISSN 0348-6885

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/09/23/tidskrift-byggnadskultur-2-10-kommunikationens-fasta-byggnader/




Tidskrift: Byggnadskultur 1.10 – om fritidshus

27 03 2010

Senaste numret av tidskriften “Byggnadskultur” (nr 1 2010) har just utkommit från trycket, och ger glimtar om vad vi kallas för svenska fritidshus. Här finns ett par guldkorn.

—*—

Några gånger per år dimper det ner ett nummer av Byggnadskultur i brevlådan, med information riktad till de som har intresse för byggnadshistoria, kulturhistoria, byggnadsvård, etc.

Byggnadskultur 1.10 - omslag

Byggnadskultur 1.10 - omslag

Detta års första nummer har temat “Fritidshus”, och det gör några nedslag i landet för att lyfta fram ett par enskilda hus, och för att illustrera allmänna fenomen och principer.

I en inledande artikel (Ann Katrin Pihl Atmer: “Fritidshusets historia”, sid 6-11) får vi en kortfattad historia över begreppet “sommarhus” och hur det så småningom ledde till “fritidshus” och “sommarstuga”.  Hon har skrivit monografier om fritidshus, t.ex. “Livet som levdes där måste smaka vildmark — Sportstugor och friluftsliv 1900–1945” och “Sommarnöjet i skärgården. — Sommarbebyggelse i Stockholms inre skärgård 1860–1915” (båda på Stockholmia förlag). Redan på Gustav III:s tid började man i kretsarna kring kungahuset vurma för speciellt boende på sommaren, i en villa utanför stadens hank och stör. Den riktiga staden var ju liten, så sommarvillor byggdes vid Brunnsviken, på Drottningholm, och på Djurgården. När borgerligheten började växa fram som en maktfaktor under 1800-talet, kom en ny våg av sommarhusbyggande, som skilde sig från tidigare epoker i termer av plats (skärgården blev populär), stil (t.ex. schweizerstilen), och hur husets omgivande miljö formades (vurm för naturen). Under 1900-talet kom så småningom ett par vågor av intensivt byggande av byggnader av lite mindre format — “friluftsstugor”, “sportstugor” — bland annat som en effekt av framväxten av tjänstemannasektorn. Byggandet blev snart industrialiserat, med standardiserade typbyggnader som kunde anskaffas och uppföras för en billig kostnad, och därmed blev åtkomliga även för arbetare med bättre löner. Stilmässigt har de senaste 80 årens fritidshus ibland följt med i allmänna stiltrender inom byggnadssektorn, ibland gått egna vägar. Under 1930-talet började man se fritidshus i funktionalistisk stil, och den skandinaviska stilen från 50-talet färgade av sig på en del fritidsområden. Men intressant nog har vi alltid sett en konservativ skandinavistisk tradition, med fritidshus i timmer eller imiterat liggtimmer; rödfärgade ytterväggar med vita knutar; svenska förstukvistar med tegelpannetäckta tak; etc. Med andra ord, utveckling och smaktrender inom fritidshussektorn är ett intressant fenomen som inte alltid går helt i takt med estetik och smak i samhället i stort.

Erskines "Lådan" -- återuppbyggd på Lovön

Erskines "Lådan" -- återuppbyggd på Lovön

Två andra artiklar tittar lite närmare på två unika svenska fritidshus. Karin Winter (“Livet i en liten låda”, sid 16-20) spanar på Ralph Erskines första egna bostad, en lådformad konstruktion placerad i en skogsbacke. Erskine (född 1914 i London, död 2005 i Stockholm) kom till Sverige 1939, och eftersom kriget bröt ut blev han kvar här. Han gifte sig och byggde åt sig själv en stuga i Lissma (Huddinge), färdig 1942. Denna, kallad “Lådan”, var på 22 m2 (6 x 3.6 m), men trots det till synes lilla formatet — och tack vare smarta inredningslösningar — kunde Ralph och Ruth Erskine och deras första barn använda det som sitt permanenta bostadshus. Exempel på lösningar är bord som fälls upp mot väggen, och sängar som kan hissas upp i taket. Det var ett väldigt otypiskt hus, som skiljde sig från såväl traditionella svenska stilideal som, i många avseenden, från modernismens stilar (såsom klassisk funktionalism). Stugan övergavs senare, förföll och revs, men en trogen kopia byggdes upp på Lovön 1989, som en skyddad arkitekturhistorisk replik.

Kristofer Sjöö (“Att ta vara på sommaren”, sid 22-25) lyfter fram Bruno Mathssons (1907-1988) sommarhus i Frösakull (Halland). I denna egenartade byggnad, uppförd 1960, experimenterar Mathsson med såväl alternativa lösningar för form och struktur, som med ny användning gav byggnadsmaterial. Detta hus var enbart avsett för sommarvistelse, så det har ingen egentlig isolering, vilket medför att hela konstruktionen kunnat göras på ett nätt och lätt sätt … ger en känsla av att fingerade väggar ställts upp i naturen, och magiskt bildas ett fungerande hus. Efter Mathssons död stod huset övergivet under att antal år, började förfalla, men i samband med att Länsstyrelsen i Halland byggnadsminnesförklarade byggnaden startade ett restaureringsarbete som nu har slutförts.

Mathssons sommarhus i Halland

Mathssons sommarhus i Halland

Leif Thorin funderar i artikeln “De lyckligt lottade …” (sid 30-33) på kolonistugans historia, utveckling, dess roll idag, och dess eventuella framtid. Som han påpekar har kolonister en mycket svag besittningsrätt, vilket medfört att många koloniområden i expanderande svenska städer har fått stryka på foten till förmån för olika byggnadsbolags exploatering (“förtätning”). Det finns en intressant kulturhistoria om koloniområden, en historia som riskerar att försvinna då gamla områden försvinner, med sina många “årsringar” av stugor och odlingar.

I “Så här rustade vi Sveas stuga” (sid 40-43) berättar Sten och Kristina Norén om hur de under 15 år, till en materialkostnad av ca 140 000 kronor har renoverat ett förfallet torp från 1800-talet. Det man slås av i denna berättelse är att sannolikheten att gamla hus överlever i det långa loppet är liten. Vad gäller “Sveas stuga” verkar det som om det mesta var i rejält dåligt skick, och att mycket (det mesta?) behövde bytas ut. Vem orkar med ett sådant arbete? Här tog det 15 år, och otaliga mantimmar har lagts ner på detta arbete (nästan helt oavlönad tid!). Det troliga scenariot är att när en nybliven ägare får veta hur eländigt skick en gammal stuga har, ja då beställs väl rivning och byggande av ett nytt industribyggt hus med dagens standard. Tack till Sten och Christina som inte gav upp!

Stugan i koloniträdgården

Stugan i koloniträdgården

Utöver dessa artiklar finns det mycket annat läsvärt, såväl i artikelform som i form av korta notiser.

Sammanfattning

Det roligaste är att bli påmind om Erskines och Mathssons respektive hus. Den historiska betraktelsen är informativ, även om det finns mycket mer — eller mycket annat — som vore värt att berätta i detta ämne. Resten är förnöjsam läsning.

Data

“Byggnadskultur” nr 1 2010 — “Fritidshus” (Svenska Byggnadsvårdsföreningen, 2010) 60 sid, ISSN 0348-6885

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/03/27/tidskrift-byggnadskultur-1-10-om-fritidshus/

Livet som levdes där måste smaka vildmark. Sportstugor och friluftsliv 1900–1945