Bok: “Kulturen 2010 – Folkkonst & Design” — Gammalt som inspirerar modernt

17 12 2010
Kulturen 2010 - framsida

Kulturen 2010 - framsida

Årsboken 2010 från kulturhistoriska föreningen i Lund har som tema folkliga former och mönster som på olika sätt inspirerat modern design. Årsboken är en uppföljare till utställningen med samma namn på Kulturen i Lund.

Här kommer några kortare kommentarer om innehållet i några av kapitlen.

“Att formge med den folkliga känslan i behåll”

Modern design plockar upp metoder, tekniker, material och förhållningssätt från gamla tiders folkliga hantverk.

Det som skapar ett visst spänningsfält är att konstnärlig utbildning i allt större utsträckning fokuserar på nya innovativa ansatser, tekniker, material och förhållningssätt. Det är en ideologi som lever kvar alltsedan konstvärlden för hundratrettio år sedan  skakades av den unga konstnärsgenerationens revolt mot det etablerade akademiserade utbildningsväsendet och mot det tillbakablickade konstetablissemanget. Det nya upplevs som bra just därför att det uppstått i den nya världen där tankar och idéer bryter sig loss från gamla traditioner vilka ses som irrelevanta.

Så kan man i dagens värld få något värde av att titta tillbaka och stimuleras av lösningar från historien?

Några konsthantverkare/konstnärer får här uttrycka hur de ser på detta som utmaning och möjlighet.

Bengt & Lotta: "Lyftet" (2003)

Bengt & Lotta: "Lyftet" (2003)

Här finns ånyo ett verk av Katarina Brieditis, ett verk som även omnämndes och illustrerades i tidskriften Konsthantverks första nummer detta år.

“Folkliga förebilder”

Om inredningsarkitekten Åke Axelsson, och hans arbeten med stolar, där idéer plockats upp från traditionella bondestolar, men anpassats och kompletterats för att svara upp mot dagens krav och behov.

“Märk väl!”

Här handlar det om alla de märkningar som sattes på våra föremål förr i tiden. Då vi nuförtiden märker våra ägodelar så är det av stöldskyddsskäl, medan märkning förr i tiden oftast var en del i dekorerandet av föremål.

Tänk på allmogeskåpen, där initialer och årtal ofta målades på skåpdörrarna. Eller de dekorerade och initialmärkta strykbrädena. Eller sänglinne med broderade initialer. Och så vidare.

Här finns mycket roligt att upptäcka, speciellt som man kanske inte är van att detaljstudera vad märkningen uttrycker och hur märkningen utförts.

“Samtal med historien”

Några av vår tids konstnärer lyfts fram, just för att de på sina egna sätt förhåller sig till ett kulturhistoriskt arv.

Matz Nordell: karmstol "I naturen" (2008)

Matz Nordell: karmstol "I naturen" (2008)

“Brudar; jungfrur; prinsessor och annat folk”

Bröllop har alltid associerats till fest och högtid. Bland annat finns det en stor uppsättning stabila traditioner vad gäller det visuella intrycket som ett bröllop ska skapa.

Brudgumsskjorta 1844

Brudgumsskjorta 1844

Hur ska man kläda sig? Hur ska man pryda sig? Vilken roll har bröllopsfotografiet?

“Dräktmod”

Några gamla exempel på dräktmode, och ett antal nydesignade klädedräkter. De senare  beställdes av Kulturhistoriska föreningen, som ett uppdrag till  Beckmans Designhögskola, och det var studerande som genomförde arbetet.

Sammanfattning

Ett blandat potpurri. Saknar ett tydligt fokus. Ger ett intryck av att det är en samling lättviktiga texter, avsiktligt lagda på en nivå som gör att de inte skall kännas tunglästa.- Men det går ut över innehållet, som känns mindre rikt än det annars kunde vara.

Data

Folkkonst & design — Kulturen 2010” (Kulturen i Lund, 2009) 166 sid; ISBN-13: 9789187054013; ISSN: 04545915 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/17/bok-kulturen-2010-folkkonst-design-gammalt-som-inspirerar-modernt/
Advertisements




Bok: “På resa med Herodotos” — en mångkulturell värld

24 03 2010

Polacken Kapuściński beskriver på ett resonerande sätt varför han under sina många och långa reportageresor jorden runt haft med sig Herodotos “Historia” som reselitteratur.  Kapuściński argumenterar bl.a. för att Herodotos och dagens internationella reportrar i stort utför samma typ av arbete, och för att Herodotos har en del att lära oss vad gäller hur vi ska förhålla oss till främmande folk.

Den gamle greken

Herodotos är en gammal grek (c. 484  – c. 425 f.kr.) som enbart är känd för sina berättelser om dåtidens värld — händelser, platser, folk, traditioner, etc.  Dessa berättelser har sedan samlats som ett verk, känt som Herodotos Historia.

Denna skrift är en viktig källa för vad som hände under de grekisk-persiska krigen under Herodotos livstid. Men förutom att återge händelser som utspelade sig i Herodotos samtid, så samlade han in och återberättade information om olika folk runt Medelhavet (det som sågs som “världen” på grekernas tid), såväl hur deras samtida samhällen och områden såg ut, men även berättelser om deras historia. Det är detta som gör att Herodotos har gett ett unikt bidrag till källmaterialet om antikens värld.

Herodotos var född i Halikarnassós, en stad i den grekiska kulturområdet som omgav det Egeiska havet. Halikarnassós låg på kusten av det som vi nu kallar västra Turkiet, men detta var långt innan termen “turk” hade någon mening.  Det som gör Herodotos berättelser värdefulla är att han inte nöjde sig med att samla in det som man kunde höra från resanden som kom till Halikarnassós (det var en kuststad, och hade handelsförbindelser med andra områden runt Medelhavet). Nej, Herodotos företog många och långa resor till långt bort liggande områden, för att skaffa sig information från förstahandskällor.

Den nutide polacken

Ryszard Kapuściński (1932 – 2007) var en polsk journalist som under senare decennier fått stor uppmärksamhet som en intellektuell journalist med stilistisk förmåga. Han är mest känd för sina utrikesreportage, från den första utrikesresan till Indien (1955) och framåt genom decennierna. De länder och områden han intresserade sig för var det vi kallade utvecklingsländer (såsom i Asien och Afrika) eller turbulenta länder (som i Latin- och  Sydamerika). Han har inte uppvisat stort intresse för industrialiserade länder, så hans bidrag till vår värld är berättelserna från länderna som är annorlunda jämfört med vad vi ser i t.ex. Västeuropa.

Som journalist reste han på uppdrag åt polska tidningar eller pressagenturer, och hans alster publicerades sålunda i företrädesvis i polska dagstidningar, på polska, vilket gjorde dem svåråtkomliga  för icke-polacker. Det var först i mitten av 1970-talet som texter började bli åtkomliga på engelska, och detta lade grunden för en stor internationell beundrarskara. Han har publicerat ett antal böcker, grundade i sina upplevelser under reportageresor, men även skönlitterära verk.

De två tillsammans

"På resa med Herodotos" - omslag

"På resa med Herodotos" - omslag

Kapuściński har  alltsedan sin första utrikesresa alltid haft med sig en kopia av Herodotos Historia, och läst valda delar av. Boken “På resa med Herodotos” (först publicerad på polska 2004) är en reflektion om vad Herodotos betytt för Kapuściński och vad Herodotos har att säga till dagens människor (inte minst  reportrar).

Boken sammanväver i 28 korta kapitel återberättelser av delar ur Historia med nedslag i Kapuścińskis egna upplevelser under sina resor.

Ett tema som återkommer — och som kan betraktas som en fundamental tråd i boken — är att Herodotos bör kunna ses som ett tidigt exempel på en bra utrikesreporter. Detta kan ses ur två perspektiv. Dels att Herodotos alltså företog resor till olika ställen i den då kända världen, för att på plats skaffa sig information om vad som skett där och hur man där uppfattar sig själva, sin tid och sin omvärld. Är det inte detta som utrikesreportrar gör? Och är då inte Herodotos en utrikesreporter. Visserligen blev inte hans texter inskickade till massmedia för vidare distribution, eftersom det inte fanns massmedia i vår bemärkelse. Men frånsett distributionskanaler för färdiga alster, så finns det stora likheter mellan det som Herodotos gjorde och det som Kapuściński  gör.

Det andra perspektivet handlar om hur välgrundat en reporter (eller observatör i mer generell bemärkelse) bör utföra sitt arbete. I den grekiska världen var takten i det dagliga livet mycket långsammare än takten i våra dagar. Så när Herodotos företog sig sina resor, så kunde han kosta på sig (eller tvingades) att tillbringa mer tid på de platser som han uppsökt. Det gav honom fler möjligheter att samla intryck, få berättelser från fler personer, kunna följa upp spår för att hitta ny information, och för att själv utföra observationer. Att på ett sådant mer grundligt sätt samla information (eller nyheter) betraktar vi självklart som positivt. Men det är inte alltid som utrikesreportrar har detta arbetssätt. Ofta dimper de ner någonstans i ett turbulent sammanhang; under en dag eller två beger de sig till kända informationsställen; ställer frågor och får svar; skriver samman en text till sin tidning; och reser till nästa “hot spot” för att rapportera därifrån.

Dagens journalistik har utsatts för samma typ av effektiviseringskrav som alla andra kommersiellt drivna verksamheter. Mer resultat måste åstadkommas till mindre kostnad. Och om det uppstår en konflikt mellan å ena sidan omfattning/kvalitet på önskat resultat och å andra sidan tillgänglig budget, ja då är det budgeten som gäller och resultatet får bli vad det blir givet budgeten. Kapuściński hade fördelen att vara yrkesaktiv under en epok där utrikeskorrespondenten var en hjälte och där de kunde utföra ett arbete som gav ett hyggligt-till-bra resultat. Det var i denna skola som Kapuściński finslipade sina principer och metoder. Principer som bl.a. innebar att man måste komma nära de som egentligen drabbats av någon drastisk händelse, eller som lever ett liv i medial skugga ,… det är först när man accepterats av dem som man dels kan  få information som  dessa  är villiga att berätta, och dels man själv är förmögen att förstå deras berättelser.

Här kommer vi in på ett annat tema i boken, nämligen att vi har så lätt att hamna i en attityd av “vi-mot-dom”. Vi tar vår egen hemmavärld för given, medan andra kanske bara är konstiga eller obegripliga, och därför betraktar vi dem som mindre värda än oss själva. Här kopplar Kapuściński in Herodotos i större omfattning. Han, Herodotos,  undvek att anlända till nya platser och nya folk med färdigförpackad referensram. Istället försökte han få insikt i hur de tänker och hur de ser på saker och ting, och genom detta komma fram till en insikt i om hur deras världsbild ser ut. Och då förstå att i deras världsbild är det de gör rationellt, på samma sätt som det jag gör i min världsbild är rationellt för mig. Så den ytliga  kollisionen mellan konkreta handlingar eller uttalanden beror ofta på skillnader i underliggande referensramar. Vilket gör att vi kan vara mer toleranta och förstående gentemot andra människor och folk, om vi bara försöker förstå att dessa fungerar på likartat sätt som oss.

Här har Kapuściński kommit in på mer allmänmoraliska frågor och problematiseringar. Herodotos Historia erbjuder ett grundmaterial som Kapuściński plockar ur, för att hitta berättelser som belyser problem och konflikter i vår värld. Det handlar t.ex. om hur vi skall betrakta begreppet skuld (“vem är skyldig till …?”), personlig offervilja (“hur mycket är jag villig att personligen offra för att uppnå …?”), etc. Det antika historien är fylld av händelser och historier, sanna eller apokryfiska, så det är inte att undra över att man lätt kan hitta illustrativa exempel  för de flesta typer av frågeställningar.

—*—

Boken kan uppfattas som ett kollage av insikter och åsikter. Ett sätt att läsa boken — med dess korta kapitel — är att se det som en sammanställning av kåserier som råkar ha inslag gemensamma — såsom Herodotos. Det är inte helt fel att uppfatta det på detta sätt. Bland annat därför att Kapuścińskis framställning är ganska fragmentarisk. Frånsett vissa inledande kapitel som kopplar in sig i hans tidigaste upplevelser som utrikesreporter, så skulle en hel del av resterande kapitel kunna sorteras på många olika sätt utan att boken skulle bli meningslös

Ett annat sätt att se på boken är att se den som en “re-mix” av två olika texter: dels en resonerande essä om Herodotos; dels en berättelse bestående av en uppsättning fragment från en utrikesreporters mångåriga verksamhet.

Det kan mycket väl vara så att Kapuściński ville låta läsaren vara del i skapandet av historien, i betydelsen att bokens text ger ett grundmaterial med berättelser, men att det är läsaren som skapar mening av allt detta. Det är ju så som Kapuściński själv förhåller sig till Herodotos Historia, och varför då inte ta detta ett steg till. Vi måste alla lära oss att göra mening av observationer som inte tydligt skriver sanningen på näsan.

Sammanfattning

En mångdimensionell text, som tål att läsas flera gånger. Nya insikter kan dyka upp vid omläsning. Så, på samma sätt som Kapuściński läste om sin Herodotos, så kan vi ta med oss Kapuściński på vår resa genom livet och läsa om hans texter. Lycka till!

Data

Ryszard Kapuściński: “På resa med Herodotos” (Albert Bonniers Förlag, 2007), 285 sid, ISBN-10: 9100116025  ISBN-13: 9789100116026 (book at openlibrary.org)

Orginal: …  “Podroze z Herodotem” (Spoleczny Instytut Wydawniczy “Znak”, 2004), 258 sid, ISBN-10:  8324004823 (book at openlibrary.org)

Denna webbsida:
https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/03/24/bok-pa-resa-med-herodotos-en-mangkulturell-varld/




Läst: “Dietrich Eckarts onda öga” – nationalismens frön

15 11 2009

Hur uppstår nationalism i moderna samhällen? Vilka ideologiska grundprinciper utgör grogrund för framväxande massrörelser? Vad driver individer till kulturkonservatism? Landins bok ger inblickar i kultur-ideologiska strömningar i det tidiga 1900-talets Tyskland. Det är lätt att se att likartade rörelser kan växa fram även i vår tid och vår del av världen. Och det är det rätta värdet av Landins bok — att få oss att upptäcka hur känslig vårt samhälle egentligen är.

Vem var denne Dietrich Eckart, vars namn är kärnpunkten i boktiteln? I korthet, Eckart (1868 – 1923) var författare och skribent, politiskt engagerad, kulturarbetare. Han är författare till ett antal pjäser som med varierande framgång iscensattes (ibland med stor popularitet). Hans framväxande antisemitism resulterade i antisemitiska skrifter, och han medverkade till att etablera “Völkischer Beobachter” som ett nationellt opinionsorgan för nationalistiska och rasistiska yttringar. Han fick ett avgörande inflytande på Adolf Hitler under de första åren av 20-talet, framför allt i hur en agitator bör skapa en publik image som kan accepteras i ett antal olika sociala grupper och sammanhang. Hitler hade ju en bakgrund från gatans och ölkällarens hätska utfall mot andra grupper, en stil som inte skulle skapa något gehör i bredare kretsar i samhället. Hör fick Eckart en roll, som mentor och förebild för Hitler. Eckart har en mer polerad framtoning, har lätt att föra sig i salonger, och vet hur man formulerar sig. Och Hitler fick nu ta till sig en del av dessa sociala konventioner, vilket kom att ett decennium senare betala av sig i form av genomslag i den tyska politiken på nationell nivå, inte bara delstatsnivå. Eckart avled innan nationalsocialisterna lyckats etablera sig som en nationell kraft, så hans namn har reducerats till en fotnot i Hitlers biografier. Här får han åtminstone inneha huvudrollen i ett av kapitlen i Landins bok.

Front cover Landin: "Dietrich Eckarts onda öga"

Front cover Landin: "Dietrich Eckarts onda öga"

Vi har förfasats över utveckling i Nazi-Tyskland, från 1932 – 1945. Hur samhällsutvecklingen under 30-talet så snabbt gick från ett skört men demokratiskt system till ett totalitärt segregerande system; och som så resolut övergick i de sex krigsåren. Vad hände? Var det en statskupp? Var det mot medborgarnas vilja? Och vari bestod egentligen den mentalitet som förhärskade under några år före maktövertagandet?

Det är många som har analyserat och illustrerat denna tidsepok, ur sociologiska, ekonomiska, kulturella, och andra perspektiv. Per Landin ger i denna bok ännu ett bidrag till vår förståelse om vad som orsakade denna samhällsförändring i Tyskland.

Landins ansats är att illustrera skeendet genom att belysa ett antal kulturpersonligheters liv, personer som haft erkända roller i den tyska kultursfären, och som på olika sätt materialiserar kulturkonservativa perspektiv. De personer som tas upp är Gustav Frenssen; Moeller van der Bruck; Ernst von Salomon; Edgar Julius Jung; Dietrich Eckart; Oswald Spengler och Hans Grimm. Ingen av dessa kan väl sägas vara allmänt kända idag. Det skulle möjligen vara Spengler, genom att hans verk “Der Untergang des Abendlandes” (“Västerlandets undergång”) blivit något av ett begrepp inom kulturhistoria.

Så vad kan personer, vi inte känner till, ha att säga oss idag? Egentligen ganska mycket, bara man håller sin uppmärksamhet uppe, och försöker upptäcka de underliggande ställningstaganden som inte är beroende av en viss tid och plats, ställningstaganden som då bidrog till att skala ett för nazismen gynnsamt kulturklimat och som skulle kunna triggra likartade strömningar idag.

En gemensam nämnare för personerna är att de anser att såväl samhällstillståndet som riktningen för samhällsutvecklingen har gått fel. Samhället degenereras. Dekadensen sprides sig. De viktiga värdena i livet och tanken ignoreras. Folket saknar gemenskap och det går ut över individerna. Moderniteten är destruktiv. Det fanns en värdefull substans tidigare, men den har vattnats ur, vittrat, eroderat. Krafter och trender med ursprung utanför landets gräns har underminerat folksjälen, spridit sig som en cancer. Vissa delar av befolkningen och Vissa folkgrupper är mer mottagliga för sådana kulturvirus, medan andra har en bättre motståndskraft. Och det åligger de senare att gripa tag i samhällsutvecklingen och vrida den rätt igen. Beskrivet på detta sätt, så kan man lätt tänka sig hur det konkretiserades i Tyskland under 20- och 30-talen. Den sköra Weimarrepubliken, många militariserade rörelser som skapade osäkerhet på gator och torg, det utifrån pålagda krigsskadeståndet som gav upphov till galloperande inflation och medelklassens proletarisering, gränsförändringar som skapade osäkerhet om vad Tyskland och tyskarna egentligen är, en upplevelse av att vara förfördelad, att ha förlorat en självkänsla, att dekadensen (tänk “dekadenta Berlin”) underminerar samhällsvärden och folksjälen, att enda vägen ut ur detta nedbrytande läge är att söka sig tillbaka till rötterna. Den enda rätta vägen framåt är den som söker en ny grund i det sant tyska.

Och nog kan det översättas till termer som gäller vår tid. Vi har tidigare sett BSS-rörelsen, och innan dess grupper som var övervintrande svenska nazister från krigsåren. Men känner vi trygga då vi byggt ett samhälle som är vaccinerat mot sådant som hände på 30-talet?  Vi kanske bör bättre uppmärksamma att det faktiska nazistiska maktövertagandet gick via valurnan, och att deras tidiga försök till kupper (“putsch”) misslyckades. Hur är det med SD? De uppträder i parlamentarismens spel, iklädda kostym och slips, och beter sig ofta som de traditionella politikerna, även om de argumenterar från en outsiderposition. Och vad är det för värden de argumenterar för? Är det inte inte i grund och botten skrämmande likt vad vi hörde från tyska gator och torg under åren kring 1930?

Men vad de säger är inte lika viktigt som frågan om det finns lyssnare, och vad som kan driva lyssnare att sluta upp bakom politiska paroller. Sett i historisk backspegel så är den största risken att större befolkningsgrupper förlorar sin trygghet i samhället, samtidigt som det finns berättelser som säger att det finns andra — med egna / annorlunda värderingar — som tjänar på samhällsförändringen. Och om dessa andra grupper (“de annorlunda”) kan knytas till enkla etiketter och enkla attribut, ja då ligger det nära att utse syndabockar och samhällsunderminerare. Det skedde då i Tyskland, och det kan ske nu och här.

Per Landins har valt några kulturpersoner som han anser vara paradigmatiska exempel på kulturströmningarna i Tyskland under perioden 1890 – 1940, med tyngdpunkt på 1910-1935. Även om dessa inte kan anklagas för att vara de som drivit fram nazismen, så får vi en bild av den tankevärld som skapar förutsättningar för extremism, fundamentalism och nationalism.

Det finns en aspekt på denna bok som är lite oroande. Det är när distinktionen blir luddig och vag  mellan å ena sidan författarens referat av objektpersonernas åsikter, och, å andra sidan, författarens egen åsikt om den tiden. Läsaren kan ställa sig frågan om Landin försöker skapa en världsbeskrivning som ger objektpersonerna rätt, att de i själva verket var klarseende åtminstone avseende synen på dagsläget, om än inte i termer av vilka handlingar som borde utföras. Är det därför som Landin skriver som:

“Oswald Spengler var klar över att levde i en brytningstid, en period av upplösning och nedgång på nästan alla områden” (sid 163)

“De levde fortfarande i tron att den västerländska (eller tyska) kulturen skulle kunna bemästra den moderna tidens förfallssymptom” (sid 166)

Eller är det ett subtilt sätt för Landin att konkret visa för oss att vi har så lätt att förledas av en beskrivning som både grundas på värden och emotioner?

Tar vi till oss budskapen så lätt när de formuleras på detta sätt, uttryckt i löpande text, i en berättelse? Det skulle kunna vara därför att vi, när vi läser texten, känner en slags acceptans, just därför att det uttrycks som påståenden. Eller åtminstone att vi inte protesterar och påpekar att det faktiskt är åsikt som kan ifrågasättas. Om vi förvandlas från självständigt tänkande individer, så kan vi bli en medlem i en rörelse som någon annan pekar ut riktningen för.

Vad Landin egentligen avser är inte så viktigt. Vi får, som läsare, ta till oss det pedagogiska anslaget att själva upptäcka de fundamentala situationsoberoende drivkrafter i samhället.

Och det är där värdet ligger.

Slutsats: Med rätt perspektiv får läsaren av denna bok en oroande inblick den grogrund som nationalism och kulturkonservatism frodas i.

Data: Per Landin: “Dietrich Eckarts onda öga” (Atlantis, 2009) ISBN 978 91 7353 305 8  (boken på openlibrary.org)





Läst: “Ärans och hjältarnas språk” – var står svenskan nu?

12 11 2009

Det här är en samling korta texter om svenska språket så som det används nu, om ords ursprung, om drivkrafter i utvecklingen, och lite annat. För den som vill läsa något på tunnelbanan i innerstaden kan den här boken vara lämplig — inte krävande, och enskilda kapitel är några sidor långa. Men den var för lättviktig jämfört med vad jag hoppats att den skulle vara.

Denna senaste bok av Lars Melin (docent i svenska vid Stockholms universitet) är fysiskt sett en behändig produkt. Liten till formatet, relativt tunn, lämplig för konsumtion i dagens snuttifierade samhälle.

Front of Melin: "Ärans och hjältarnas språk"

Front of Melin: "Ärans och hjältarnas språk"

Boken består av 25 kapitel inom ramen för 140 sidor. Det är bra för de som har några minuter över då och då, och vill bli förströdd eller road. Redan här framgår det att det inte är ett språkvetenskapligt verk. Inte ens en gedigen lekmannaintroduktion till aktuella utmaningar inom språkområdet. Nej, det påminner mer om en samling korta essäer, eller en återkommande spalt i någon tidning, eller skulle kunna vara pausinslag i “språklådan”.

Det finns några tydliga attityder i texterna. Ett är — inte överraskande — en tolerant syn på språket och dess utveckling. Det är ingen mening med att vara språkpurist (eller, skulle man kunna säga, “språkfundamentalist”). Språket är som ett levande väsen, som växer och drar näring ur många källor. Det är få ord i dagens svenska som har har varit med oss sedan urminnes tider. Sådana ord är till största delen klisterord i språket, såsom “att”, “om”, “det”, och liknande. resten av det vi använder är invandrade ord. Skulle vi ta bort allt i språket som har utländsk härkomst så skulle vi inte ha ett användbart språk. OK, det kan vara bra att hålla i minnet då anglifieringen av språket diskuteras.

En annat drag är att språket (definitivt det skrivna språket, men med all sannolikhet även det talade språket) har fått en mer informell klang, blivt med intimt, mindre strikt, och där uttalanden i alltmindre utsträckning avspeglar en social stratifiering. Ja, det är nog en insikt som de yngre generationerna kanske inte är medvetna om.

Hur stort är en individs ordförråd? Ja, kanske 50 000 ord. Kul, men vilken är den minimala mängd som man behöver för att klara sig någorlunda i dagens samhälle. Det kan vara något att fundera över.

Jag måste erkänna ann jag har lite svårt att minnas konkret information från min läsning av boken. Det fanns inte mycket som gick på tvärs mot min intuition om språket, så det mesta kändes som “att stryka katten medhårs”. Dvs det krävdes inte mycket mental ansträngning från min sida under läsningen.

Behållningen är … vadå? Ja det beror på vad man förväntade sig. Jag hade hoppats på en mer substantiell betraktelse om var svenska språket står, vad det var, och vad det kan bli. Men den hungern stillas inte här.

Slutsats: Enbart lämpad för extensiv läsning. Förvänta dig inte någon djuplodande analys av vårt språk. Inskränker sig till en uppsättning observationer, utstofferad med korta och enkla förklaringar, förklaringar som man får ta ad notam eftersom det inte finns någon djupare förankring av argumenten i form av referenser till andra källor.

Data: Lars Melin: “Ärans och hjältarnas språk — Trender och traditioner i svenskan” (Norstedts Akademiska Förlag, 2009) ISBN 9789172275928 (boken på openlibrary.org)





Läst: “Därför firas jul …” — kortessäer om historia

31 08 2009

Nägra historiska kuriositeter och apokryfiska berättelser. En bok som det nog var roligt att skriva ihop, men som inte var så givande att läsa.

Boken “Därför firas jul och andra märkliga historier” är författad av Nils A. Ihre, som inte är speciellt känd som författare, och publicerad av förlaget Recito, som definitivt inte är bland de stora förlagen. Men sådana faktorer behöver inte nödvändigtvis betyda att en bok är värdelös. Och nog klarar den här boken en “godkäntribba”, även om man måste vara medveten om vem som sätter ribban på den typen av nivå.

Ihre: Därför firas jul

Ihre: "Därför firas jul"

På ett sätt är boken tydligt varumärkt. Baksidestexten innehåller följande påstående: “[Ihre] är en varm anhängare av historiegenren La Petite Histoire. Den låter sig definieras som en källkritiskt underbyggd och medryckande historiett, men med antydan om inbyggd återvändsgränd”. Så redan här flaggas upp att det inte är en traditionell bok av den typ man hittar i bokhandelns historiesektion. I denna bok hittar man inte den djupa analysen, eller den fylliga beskrivningen, eller fokus på centrala frågor i historiedisciplinen.

Snarare känns det som kåserande kring en plats eller en epok eller ett folk, ett kåserande som visserligen har en faktakaraktär, men med ytterst få explicita referenser till källor för fakta. Trots detta verkar det som om författaren ändå utgått från källor — äldre såväl som yngre.

Det finns ingen gemensam tematisk ram eller bas för samlingen av berättelser, vilket väl är en av idéerna med denna genre. Men några grupperingar av texterna kan identifieras:

  • några enskilda personer ur nordisk förhistorisk tid — vikingatiden (Harald Hårdråde; Gudrid Torbjörnsdotter; Olav Tryggvesson)
  • några begrepp/fenomen (julen; 14:e juli i Frankrike; golf)
  • personer ur engelsk/fransk kolonialhistoria
  • personer ur svensk historia (marskalkar; donatorer)

Det är inga stora teman som attackeras, snarare udda och kuriösa aspekter. Och dessutom spekulativt. På många ställen käns det tydligt att författaren gärna vill att det skall vara på ett visst sätt, och gärna beskriver sammanhanget genom att välja vad han lyfter fram, inte låtsas om tveksamheter och tolkningsfrågor, och här och där gärna fyller i med lite fabulerande.

Därför kan man helst kalla boken “förströelselitteraur” — dess mål och mening är att läsaren skall få en behaglig känsla av att ha konsumerat dessa korta historier, och kanske upplevt att ha fått ta del av en förbisedd del av historien. Dessutom inte behöva ta ställning till stora och svåra frågor.

Hur kom det sig att jag fick denna bok i mina händer? Återigen en slump; i en låda med femkronorsböcker kändes titeln på bokryggen lockande — “Därför firas jul och andra märkliga historier”. Kulturhistoria är inte bara underhållande, utan också ett verktyg som hjälper till att förstå vår tids värld. Men det var en annan typ av bok, upptäckte jag. Men eftersom det bara var 145 sidor så tuggade jag mig igenom den. Nu — i efterand — så känns det som bortkastad tid. Men gjort är gjort. Och nu avslutar jag det här. Punkt.

Slutsats: En bok utan stora pretensioner, som lyfter fram några berättelser från historiens bakgård. Ingen tungviktare; inga djupa intensioner och ambitioner. Tag det för vad det är — underhållande kortkåserier.

Data: Nils A Ihre: “Därför firas jul och andra märkliga historier” (Recito , 2007) ISBN 9789185879632 (boken på openlibrary.org)