Bok: “Kristallnatten” — när pöbeln släpps loss

15 01 2011
"Kristallnatten"  - framsida

"Kristallnatten" - framsida

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 inträffade “kristallnatten” i det nazistiska Tyskland. Under ett fåtal timmar plundrades och brändes synagogor och andra judiska bönehus i hela tyska riket. Detta blev en inledning till en ny fas i den tyska antisemitiska kampanjen, en fas som kom att  utmynna i Auschwitz-Birkenau, Treblinka, och andra dödsläger. Öyvind Foss skriver om vad som hände under 1938 i sin bok “Kristallnatten“.

—*—

Bakgrund

Det nazistiska Tyskland hade sedan 1933 kontinuerligt skärpt lagar och regleringar för den judiska delen av sin befolkning. Tyska medborgare kunde nästa månadsvis se hur nya regelverk infördes, och hur det drabbade den judiska befolkningen, och hur det successivt byggde upp ett gap mellan “ariska” och “judiska” medborgare. “Lika inför lagen” gällde inte längre. En äkt-tysk skulle även bidra till segregationen, genom att rapportera fall där judar tog för stor plats, och där tyskar var alltför toleranta mot judar. På så sätt gjorde stora delar av befolkningen delaktiga i och  medskyldiga i det som skedde.

Nürnberglagarna från 1935 blev en tydlig brytpunkt, genom att principiella segregationslagar infördes. Judar fråntogs sitt medborgarskap, vilket alltså medförde att de förlorade det rättsliga skydd som medborgarskap medför.

1938

Den 7 november 1938 klev Herschel Grynszpan in på tyska ambassaden i Paris. Grynszpan, jude av tysk härkomst, hade blivit upprörd av att hans släkt, som stannat kvar i Tyskland, hade blivit utvisade till Polen den 26 oktober 1938. Desperat,  och utan möjligheter att hjälpa sin familj, begav sig Grynszpan till den tyska ambassaden, och med den pistol han förde med sig avlossade han ett antal skott mot ambassadrådet Ernst vom Rath. von Rath skadades svårt. Grynszpan greps av fransk polis.

Den 9 november dog von Rath. Detta lyftes omedelbart fram av tyska myndigheter. Goebbels höll uppeldande tal, med udden explicit riktat mot judarna.

Via informella kommunikationskanaler informerades polis och SA att de inte skulle ingripa mot kravaller, utan snarare vara behjälpliga. Som en storm över Tyskland startades samma kväll kravaller (egentligen pogromer) som omedelbart riktades mot allt som verkade vara knutet till judar.  Att det skedde så synkroniserat över hela Tyskland tyder på att det i själva verket var centralt organiserat. Idén kan ha blivit improviserad, med von Raths död som tändande gnista. Men genomförandet hade inte skett så samtidigt, om det inte varit centralt dirigerat.

Synagogor var tydliga mål för upploppen. Andra officiella judiska byggnader likaså. Dessutom all affärsverksamhet som ägdes av judar.  Synagogor plundrades och brändes. Judiska affärer slogs sönder och plundrades. Judar som råkade vara i närheten angreps fysiskt. Etthundra  judar dödades. 30 000 judiska män greps och fördes till koncentrationsläger.

Benämning “kristallnatten” hänsyftar på att man denna natt kunde se trottoarer i tyska städer beströdda av glassplitter — där gatljusen återspeglades som i kristaller.

I många fall gav upploppen ett skydd för utlopp av mer personlig aggression. Plundring var inte bara att förstöra för judar, utan även för plundrarna att berika sig själva, att få utlopp för upplevda oförrätter, och att skaffa sig makt och status i det lokala sammanhanget.

Efterspelet

Det internationella reaktionen var blandad. Vissa diplomatiska protester hördes, dock inte från alla omgivande länder. Dels fanns där  halvfascistiska länder som låg lågt, eftersom de kan ha sett sådana här händelser om användbara instrument i sin egen inrikespolitik. Andra länder ville inte stöta sig diplomatiskt med ett kraftfullt växande Tyskland. Att Storbritannien och Frankrike uttryckte ganska tydliga avståndstagande åsikter är inte att förvåna, eftersom de hade behov av att markera diplomatisk distans.

Den utländska pressen gav blandade reaktioner. Högerpressen kunde uttrycka förståelse för det som skett, och betrakta det som en intern tysk angelägenhet, och man köpte i viss utsträckning att detta var ett folks häftiga reaktion på att en av dess diplomater mördats i sin tjänst. Dessutom kunde en underliggande antisemitism lysa igenom i vissa pressorgan.

Andra tidningar rapporterade på ett mer upprört sätt om vad som skett. Det fanns på plats i Tyskland många pressrepresentanter för utländsk press. Många av dessa kunde personligt observera vad som skedde, och rapportera om detta. Å ena sidan fanns det en förvåning att något sådant kan ske i ett klassikt europeiskt kulturland, med tänkare som Goethe, Schiller och Kant. Å andra sidan kunde det ändå ses som ett resultat i  extrapoleringen av inrikespolitiken – det nazistiska Tyskland.

Det officiella Tyskland försökte naturligtvis rättfärdiga det som skett genom att skylla på judarna själva. Det var judarna som provocerat fram detta. Man kunde beklaga att det skett så omfattande förstörelse av egendom, men samtidigt berömde sig regeringen för att kraftfullt tagit greppet på upploppet så att det inte gick över styr. Men man beklagade inte offren, vilket var en tydlig signal till den egna befolkningen — “arier” såväl som judar” — att det som skett var i linje med en gällande politisk målsättning. Om detta var början, hur skulle det då kunna sluta?

Inrikespolitiskt kan denna natt ses som starten för ett mer fysiskt förtryck av judarna i Tyskland. Om förtrycket tidigare till största delen varit institutionaliserat genom tillämpning av lagar, så öppnades nu slussarna för mer pöbelliknande aktioner mot judarna.

Boken

Öyvind Foss bok är koncentrerad — på 120 sidor berättas förspelet, natten, och efterspelet. Vissa delar av texten är utförligt berättade, ibland med utförliga citat ur samtida arkivmaterial. Hör har boken sitt största värde. Vi får alltså förstahandsinblick i den tyska statsmaktens tänkanden och avsikter, uttryckt i deras egna ord. Visserligen innebär det att man måste lära sig läsa dessa texter på ett dåtida manér, men det är inga större svårigheter.

I kapitel 7 (“Regeringskonferensen den 12 november 1938”) citeras diskussionsprotokollet från ett möte med tyska regeringsmedlemmar. Ämnet för diskussionen var vilka åtgärder som man nu borde tänka på att införa, för att ytterligare avskilja judarna från det tyska samhället. Några extrakt ger en kuslig aha-upplevelse:

Goebbels: … Jag anser det också nödvändigt att det skapas bestämmelser som förbjuder judarna att besöka tyska teatrar, biografer och cirkusar.  … Man kunde överväga att ställa en eller annan biograf till förfogande för judarna här i Berlin, där de kan titta på judiska filmer.  … Det är till exempel fortfarande möjligt att en jude och en tysk kan hamna i samma sovvagn. Det måste komma bestämmelser från trafikministeriet om inrättning av egna kupéer för judar, som endast kan användas om alla tyskar har fått plats.

Goebbels: Jag vill inte uttrycka det så, men reglerna måste vara tydliga. Det måste också komma bestämmelser om att det är förbjudet för judar att besöka tyska badinrättningar, badstränder och rekreationsplatser. Även badstranden  i Wannsee. Vi behöver bestämmelser som förbjuder judar att besöka tyska rekreationsplatser.

Goebbels: Jag ser en mycket stor fara. Jag anser att det [är] nödvändigt att man ställer bestämda områden till förfogande för judarna — inte de bästa — och säger: På dessa markerade bänkar kan ju judarna sitta. Det kan stå: “Endast för judar!”  … Ett sista exempel. Det är faktiskt fortfarande en realitet att judiska barn går i tyska skolor. En omöjlig situation. Jag anser det för uteslutet att min pojke skulle sitta bredvid en jude i ett tyskt gymnasium och få undervisning i tysk historia.

(sid 69-71)

Här bör man känna ett obehag. Det är ju trivialt att byta några ord här och där,  och då få den här argumentationen att stämma överens med sydafrikansk apartheid, där mellan åren 1948 och 1994 just sådana typer av lagar separerade den vita minoriteten från den svarta majoriteten. Vad gäller apartheid blev omvärlden faktiskt mer bekymrad om läget efter Sharpevillemassakern 1959, men fram till dess betraktade utlandet apartheid som en intern sydafrikansk angelägenhet.

Men kanske mer motbjudande är att precis sådant här faktisk implementerats på amerikansk botten, i sydstaterna, där den typ av segregation som Goebbels här målar upp som en möjlighet, den segregationen var lagligt stadsfäst i sydstaterna mellan åren 1876 och 1965. Förfasar vi oss över att tyskarna kunde ens tänka sig sådan segregering på 1930-talet? Hur kunde vi då betrakta den amerikanska segregationen med överseende under hela dess existens? Var det för att USA blev en dröm om ett ideal, en dröm om framtiden, och att vi därför blundade för den amerikanska laggrundade segregationen? Eller är det så  enkelt som att vinnaren bestämmer spelreglerna. Nazityskland förlorade, så därför kan vi fördöma allt de gjorde. USA var en vinnare, och därför finns där inget att fördöma.

En svaghet med boken — vilket kan vara relaterat till dess begränsade sidantal — är att de återgivna enskilda levnadsödena inte får liv. Eftersom det hände så mycket under en enda natt, så finns det många människor som har historier att berätta, som offer eller som förövare. Men ingen sådan historia får liv. Ofta reduceras en upplevelse till en enda mening, följd av nästa enskilda upplevelse uttryckt med en mening. Och så vidare. Det är många sådana enskildheter som nämns, men ingen ges ett sammanhang så att man förstår hur det egentligen upplevdes, vilka stämningar som rådde. Det hade varit bättre att reducera antalet nämnda människoöden till ett litet antal, och låta dessas berättelse få mer av kött och blod.

Öyvind Foss

Öyvind Foss

Författaren

Øyvind Foss (født 2. juni 1934 i Kristiansand) er en norsk/tysk teolog (professor em.) og forfatter. Han er utdannet teolog ved Det teologiske fakultet ved Universitetet i Oslo  1961/62 og Det diakonivitenskapelige institutt ved Heidelberg Universität (1983/84); var frilansjournalist (særlig Dagbladet) og kandidatstipendiat i Berlin 1963-1968, og ble ordinert til prest i Oslo og Drammen i 1969-77. … Etter søknad permittert i 1992/93 og 1999/2000 for å være forskningsprofessor (DAAD) ved Det diakonivitenskapelige institutt ved Ruprecht-Karls-Universität i Heidelberg.

(Från norska wikipedia: Øyvind Foss)

Sammanfattning

Boken är ganska kort, ca 120 sidor, men det räcker för att ge en överblick över vad som ledde fram till Kristallnatten, vad som hände då, och det omedelbara efterspelet. Detta hände för 70 år sedan, 80 mil söder om Stockholm (motsvarar avståndet Stockholm – Luleå). Det var inte så länge sedan, och inte så långt bort. Boken “Kristallnatten” ger en bra påminnelse om vad som skedde, och kanske en lärdom för framtiden.

Data

Öyvind Foss: “Kristallnatten” (Optimal Förlag, Stockholm, Sweden; 2010) 135 sid; SBN 10: 9172411953; ISBN 13: 9789172411951 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2011/01/15/bok-kristallnatten-nar-pobeln-slapps-loss/




Bok: “Operation Sepals: Hemliga baser i Sverige 1944-45” – lite svensk-norsk krigshistoria

24 08 2010

Trots svensk neutralitet under andra världskriget, så var vi inte helt isolerade från vad som skedde i vår omvärld. I den här boken återges några perspektiv på hur Sverige fungerade som bas för partisaninstser på norska sidan av vår gemensamma gräns. Texten ger inte ett brett perspektiv på hur Sverige — officiellt och inofficiellt — förhöll sig till Norge under krigsåren, utan fungerar mest som en mosaik av personliga upplevelser av de som tog del i dessa speciella insatser.

"SEPALS" -- framsida

"SEPALS" -- framsida

SEPALS

Under 1944 och 1945 genomfördes operation SEPALS, till en del på svenskt territorium. Det var en organisation och verksamhet som drevs av de allierade, främst Norge, USA och Storbritannien. Målet var att etablera ett nätverk i norra delen av gränsområdet mellan Sverige och Norge — Abisko till Treriksröset. Det handlade om små grupper av norrmän som var utplacerade på en handfull platser, s.k. SEPALS-baser. De bedrev insamling och avrapportering av information med potentiellt intresse för krigsledningen i väster. Regelbundna väderrapporter sändes, för att bidra till att flygoperationer från England, Skottland och Shetlandsöarna kunde planeras. Information om tyska truppstyrkor och trupprörelser insamlades och sändes med radio till Storbritannien. Dessutom skulle dessa norska grupper förbereda sig för stridsoperationer och maktövertagande när det tyska trupper förväntades dra sig tillbaka i krigets slutskede.

Att norrmän fanns i SEPALS-grupperna är uppenbart. Inga svenska var formellt enrollerade i SEPALS, men lokalbefolkning — svenska och samer — gav stöd till SEPALS-grupperna i form av transporttjänster och viss annan försörjning. Det fanns dessutom i SEPALS-organisationen några förbindelseansvariga från USA och England.

"SEPALS": en av baserna

"SEPALS": en av baserna

Inom ramen för SEPALS skedde inte så mycket i form av direkta insatser. Huvuddelen av det som gjordes var spaning och informationsinsamling, samt insatser för att hjälpa flyktingar som begav sig över gränsen från Norge till Sverige. Den viktigaste orsaken till att det inte blev några riktiga stridsinsatser på norska sidan var att den tyska krigsmakten i Norge kapitulerade i all stillhet, och det norska organisationer och grupper kunde i lugn och god ordning ta över styrning och ledning av samhället. Det hade kunnat bli annorlunda om tyska trupper i Norge (och i Danmark) hade forsatt striden till det bittra slutet. I så fall skulle det kunna ha skett att  tyskarna under sin retirering skulle göra som under deras reträtt i Finland … bedriva brända jordens taktik. Det var bl.a. för sådana fall som SEPALS-styrkorna skulle kunna bidraga med spetsoperationer. Men, som sagt, det kom inte att behövas.

Författaren

Roger Albrigtsen (født 18. januar 1971) er en norsk  forfatter  av krigshistorie. Han kommer fra Evenes kommune i Nordland.

Roger Albrigtsen

Roger Albrigtsen

Albrigtsen er barnebarn av kurér, grenselos og XU-agent Magne Lindgren fra Skjomen.

Albrigtsen er også frilanser og har skrevet en rekke krigshistoriske artikler for norske aviser og tidsskrifter.

Han var våren 2008 debutant med boken: Ukjent norsk krigshistorie – Sepals – Hemmelige baser på svensk jord 1944-1945.

Våren 2009 kom boken i ny utgave via Orion Forlag og Forlaget Kristiansen i serien Orion Dokumentar. Våren 2010 kommer boken i svensk utgave via Sivart Förlag.

Om Roger Albrigtsen på  Norska Wikipedia

Boken

Boken är en översättning av ett norskt original, publicerat 2008. Eftersom SEPALS inte blev involverat i några uppmärksammade  operationer (förutom att SEPALS hade bidragit med väderinformation inför det slutliga Tirpitz-anfallet), har det förblivit en okänd del av norsk krigshistoria. Därav den norska boktiteln: ” … ukjent norsk krigshistorie … ”

"SEPALS": gränsvarning sett från norska sidan

"SEPALS": gränsvarning sett från norska sidan

Rent praktiskt har en stor del av författarens bakgrundsarbete bestått av insamling av personliga hågkomster från de norrmän som på något sätt var knutna till SEPALS. Det har nu gått mer än 60 år, så självklart är det inte så många kvar i livet. Men återberättelser och nedskrivna minnen, kompletterat med diverse offentligt arkivmaterial har bildat basen för boken.

Bokens styrka är att vi får (fragment av) personliga berättelser från inblandade, vilket ger en handfast förankring i vad de gjorde och hur de upplevde sammanhanget (t.ex. att vara förlagd ute på kalfjället under krigsvinter.) De många samtida fotografierna visar dessutom att det fanns informella avkopplande inslag i vistelsen inom SEPALS. Det kan handla om jakt och slakt och fiske, om vilostunder i solbestrålad snö, om träffar med lokalbefolkning, etc. Och de fåtal gånger när det blev något intermezzo med tyska patruller.

Men boken har även sina brister. Speciellt för en läsare  som inte är grundligt bevandrad i norska krigsinsatser fram till krigsslutet. Och det är att  läsaren inte får ett sammanhang belyst, det sammanhang som visar hur SEPALS platsar in i den totala krigsinsatsen i denna del av Europa. Detta var dock endast en del av det som skedde i Sverige och som hade med Norge att göra.

För det första handlar SEPALS endast om det som skedde i det nordligaste gränsområdet. Vi får inget veta om det som skedde i gränsområdet mot Sydnorge.

För det andra var det trots allt en omfattande trafik över gränsen, rörande sådant som stärkte den norska motståndsrörelsen och som hjälpte norska flyktingar.

Dessutom genomfördes planering för två möjliga storskaliga insatser av svenska stridskrafter, de s.k. “Operation Rädda Danmark” och Operation Rädda Norge” (se t.ex.  Dansk Militærhistorisk Selskab – Chakoten / Operation Rädda Danmark ; Per-Anders Lundström: “Per Albin Hansson och den svenska D-dagen” ).

"SEPALS": vinddriven el-generator för radio

"SEPALS": vinddriven el-generator för radio

Så var i detta bredare spektrum platsar SEPALS-insatserna? Vi får inte se den typ av större blid av svenskbaserade stödinsatser, så läsaren finner sig ha lite tunt på fötterna  för att förstå vilken typ av kugghjul  SEPALS egentligen var, och hur angränsade kugghjul såg ut.

Sammanfattning

Boken har sina brister, speciellt i att vi inte får en översiktlig bild av hur det svenska samhället engagerade sig i Norgefrågan. Ett avslutande kort kapitel ger några svepande uttalanden om permittenttrafik och liknande, men det känns inte tillräckligt. Bokens värde är snarare att den tillgängliggör information, kunskap och intryck från dessa småskaliga insatser i vårt gränsland. Så läs den för att få veta att detta skedde, men glöm inte att det fanns mycket annat svenskbaserat stöd som stärkte det norska motståndet. Rent språkligt flyter inte texten så väl som man skulle önska. Det är dock inte lätt att veta om det beror på språkliga brister i den norska orginalutgåvan, eller om det är översättningen till svenska som snubblat.

Data

Roger Albrigtsen: “Operation Sepals — Hemliga Baser i Sverige 1944-45” (Sivart Förlag, 2010) 152 sid; ISBN 13: 9789185705337 (book at openlibrary.org)

This pagehttps://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/08/24/bok-operation-sepals-hemliga-baser-i-sverige-1944-45-lite-svensk-norsk-krigshistoria/




Book: “Inside Hitler’s Bunker” — the fall of Berlin in 1945

25 02 2010

During the two last weeks of April 1945, Berlin was attacked, surrounded, and invaded by the Red Army. Adolf Hitler spent these last days of his life in the bunker beneath the Reich Chancellery. This book tells the story of what happened there, based on the stories told by surviving participants and eye-witnesses.

Though all know that Adolf Hitler’s death happened in Berlin, and that it marked the real end of the war in Europe, there are still questions about why Hitler did not leave Berlin and take refuge in one of the German areas that were still in the hands of the German Wehrmacht. And one could also ask why the war did not end earlier, say in 1944, when the defeat of the German forces became obvious. Compare this to the German capitulation in WWI (1918), which happened while all front-lines were still outside Germany proper. The end of WWII brought with it the practical destruction of the German Heimat … what was the reason for pushing it that far? what was the objective?

Cover of "Inside ..."

Cover of "Inside ..."

Joachim Fest (1926-2006) — the author of “Inside Hitler’s Bunker” — is not an academic historian. He has become well-known for a number of well-researched and well-written books about the Third Reich, and first got large attention with his “Hitler. Eine Biographie” (1973).

In the book “Inside …” he presents a reconstruction of the last days of Hitler, trying to balance the different conflicting stories so far published about these last days in Berlin. Those days were chaotic, most people who had some presence in the Bunker only got partial views into what happened, many of those who survived wanted to protect themselves by telling stories that put them in better light, etc. All details of what happened can no longer be determined completely, but it is reasonable to say that the remaining uncertainties do not matter that much.

The German army was at this time just a shadow of its former strength. It had for two years been retreating from the east, constantly being hit by superior Soviet forces. When the last Soviet assault on Berlin started, there was not much energy or capability left in the German Army. Ammunition was running low; armies and divisions did not have much manpower available for defense operations. Nevertheless, Hitler ordered counter-attacks, to “destroy the Soviet army at the gates of Berlin”, to turn the tide and “make the soviet state collapse”. But such major attacks were impossible, and, even when tried, they failed. The Red Army pushed on. Building by building, block by block, street by street, the Russians fought their way towards the center of Berlin.

Berlin in May 1945

Berlin in May 1945

At one point in time, certain German army commanders started to ignore the commands sent out from Hitler’s bunker. These commanders understood that it was all hopeless, and instead of pushing their troops into suicide missions against the Red Army, they wanted to minimize losses and keep their divisions and battalions in some adequate order, stay put if possible, otherwise retreat in some semblance of order, and wait for the inevitable end of hostilities. But such disregard of Hitler’s commands were few, and only now being seen, in these last days of the Third Reich. All through from autumn 1939 to beginning of 1945, the Wehrmacht had always been an obedient tool, going forward when ordered so, and staying put when ordered so. Why? one might ask. Why was there so little realism voiced about the state of the war? Why had nobody dared to object to Hitler’s strategic and tactical decisions? Most (all?) higher military officers in the German Army knew that the war was lost, and that the strategic choice was  between an early truce that would avoid further losses, or a fight until all was lost. Why should entire generations of young men be sacrificed for no real purpose.

Hitler welcoming boy soldiers during the battle for Berlin.

Hitler meeting with boy soldiers during the battle for Berlin

Fest describes in this book how Hitler, up until the very end, was able to dominate the persons around him. He could talk endlessly, shout and scream, insult persons, make decisions about strategic issues as well as detailed low-level tactical issues, etc, and nobody dared raise their  object. The commanders mentioned above, that disregarded orders, they actually tried to keep away from the bunker, in order not to be overwhelmed by Hitler.

This personality perspective is one of the most interesting threads of the book. It happened there in Berlin, in the center of Europe, a little more than 50 years ago. One person completely dominated whatever issues and topics he chose to get involved in. And other persons, who we should have expected to have some self-respect, and act responsibly in their roles, they more or less resigned from that moral responsibility. If it could happen then, can it happen again? What are the preconditions for a repeat? Was Hitler such a unique person that we will never see another one with that kind of will-power? Or are there such persons around, just waiting to rise when the right preconditions are fulfilled?

Conclusion

This book succeeds in its aim to give a popular account of the last two weeks in Hitler’s bunker. In addition, even if it was not a main purpose of the book, it does offer perspectives on how Hitler managed to stay in control — of the Wehrmacht and most other critical sectors of the German Reich — right up until the very end. It does not, though, give a full picture of the general military, political, and social climate of those days.

Data

Joachim Fest: “Inside Hitler’s Bunker — The Last Days of the Third Reich” (Farrar, Straus and Giroux, 2004), ISBN 0374135770 (book at openlibrary.org). Translation of German original “Der Untergang” (Alexander Fest Verlag, Berlin 2002).





Läst: “Dietrich Eckarts onda öga” – nationalismens frön

15 11 2009

Hur uppstår nationalism i moderna samhällen? Vilka ideologiska grundprinciper utgör grogrund för framväxande massrörelser? Vad driver individer till kulturkonservatism? Landins bok ger inblickar i kultur-ideologiska strömningar i det tidiga 1900-talets Tyskland. Det är lätt att se att likartade rörelser kan växa fram även i vår tid och vår del av världen. Och det är det rätta värdet av Landins bok — att få oss att upptäcka hur känslig vårt samhälle egentligen är.

Vem var denne Dietrich Eckart, vars namn är kärnpunkten i boktiteln? I korthet, Eckart (1868 – 1923) var författare och skribent, politiskt engagerad, kulturarbetare. Han är författare till ett antal pjäser som med varierande framgång iscensattes (ibland med stor popularitet). Hans framväxande antisemitism resulterade i antisemitiska skrifter, och han medverkade till att etablera “Völkischer Beobachter” som ett nationellt opinionsorgan för nationalistiska och rasistiska yttringar. Han fick ett avgörande inflytande på Adolf Hitler under de första åren av 20-talet, framför allt i hur en agitator bör skapa en publik image som kan accepteras i ett antal olika sociala grupper och sammanhang. Hitler hade ju en bakgrund från gatans och ölkällarens hätska utfall mot andra grupper, en stil som inte skulle skapa något gehör i bredare kretsar i samhället. Hör fick Eckart en roll, som mentor och förebild för Hitler. Eckart har en mer polerad framtoning, har lätt att föra sig i salonger, och vet hur man formulerar sig. Och Hitler fick nu ta till sig en del av dessa sociala konventioner, vilket kom att ett decennium senare betala av sig i form av genomslag i den tyska politiken på nationell nivå, inte bara delstatsnivå. Eckart avled innan nationalsocialisterna lyckats etablera sig som en nationell kraft, så hans namn har reducerats till en fotnot i Hitlers biografier. Här får han åtminstone inneha huvudrollen i ett av kapitlen i Landins bok.

Front cover Landin: "Dietrich Eckarts onda öga"

Front cover Landin: "Dietrich Eckarts onda öga"

Vi har förfasats över utveckling i Nazi-Tyskland, från 1932 – 1945. Hur samhällsutvecklingen under 30-talet så snabbt gick från ett skört men demokratiskt system till ett totalitärt segregerande system; och som så resolut övergick i de sex krigsåren. Vad hände? Var det en statskupp? Var det mot medborgarnas vilja? Och vari bestod egentligen den mentalitet som förhärskade under några år före maktövertagandet?

Det är många som har analyserat och illustrerat denna tidsepok, ur sociologiska, ekonomiska, kulturella, och andra perspektiv. Per Landin ger i denna bok ännu ett bidrag till vår förståelse om vad som orsakade denna samhällsförändring i Tyskland.

Landins ansats är att illustrera skeendet genom att belysa ett antal kulturpersonligheters liv, personer som haft erkända roller i den tyska kultursfären, och som på olika sätt materialiserar kulturkonservativa perspektiv. De personer som tas upp är Gustav Frenssen; Moeller van der Bruck; Ernst von Salomon; Edgar Julius Jung; Dietrich Eckart; Oswald Spengler och Hans Grimm. Ingen av dessa kan väl sägas vara allmänt kända idag. Det skulle möjligen vara Spengler, genom att hans verk “Der Untergang des Abendlandes” (“Västerlandets undergång”) blivit något av ett begrepp inom kulturhistoria.

Så vad kan personer, vi inte känner till, ha att säga oss idag? Egentligen ganska mycket, bara man håller sin uppmärksamhet uppe, och försöker upptäcka de underliggande ställningstaganden som inte är beroende av en viss tid och plats, ställningstaganden som då bidrog till att skala ett för nazismen gynnsamt kulturklimat och som skulle kunna triggra likartade strömningar idag.

En gemensam nämnare för personerna är att de anser att såväl samhällstillståndet som riktningen för samhällsutvecklingen har gått fel. Samhället degenereras. Dekadensen sprides sig. De viktiga värdena i livet och tanken ignoreras. Folket saknar gemenskap och det går ut över individerna. Moderniteten är destruktiv. Det fanns en värdefull substans tidigare, men den har vattnats ur, vittrat, eroderat. Krafter och trender med ursprung utanför landets gräns har underminerat folksjälen, spridit sig som en cancer. Vissa delar av befolkningen och Vissa folkgrupper är mer mottagliga för sådana kulturvirus, medan andra har en bättre motståndskraft. Och det åligger de senare att gripa tag i samhällsutvecklingen och vrida den rätt igen. Beskrivet på detta sätt, så kan man lätt tänka sig hur det konkretiserades i Tyskland under 20- och 30-talen. Den sköra Weimarrepubliken, många militariserade rörelser som skapade osäkerhet på gator och torg, det utifrån pålagda krigsskadeståndet som gav upphov till galloperande inflation och medelklassens proletarisering, gränsförändringar som skapade osäkerhet om vad Tyskland och tyskarna egentligen är, en upplevelse av att vara förfördelad, att ha förlorat en självkänsla, att dekadensen (tänk “dekadenta Berlin”) underminerar samhällsvärden och folksjälen, att enda vägen ut ur detta nedbrytande läge är att söka sig tillbaka till rötterna. Den enda rätta vägen framåt är den som söker en ny grund i det sant tyska.

Och nog kan det översättas till termer som gäller vår tid. Vi har tidigare sett BSS-rörelsen, och innan dess grupper som var övervintrande svenska nazister från krigsåren. Men känner vi trygga då vi byggt ett samhälle som är vaccinerat mot sådant som hände på 30-talet?  Vi kanske bör bättre uppmärksamma att det faktiska nazistiska maktövertagandet gick via valurnan, och att deras tidiga försök till kupper (“putsch”) misslyckades. Hur är det med SD? De uppträder i parlamentarismens spel, iklädda kostym och slips, och beter sig ofta som de traditionella politikerna, även om de argumenterar från en outsiderposition. Och vad är det för värden de argumenterar för? Är det inte inte i grund och botten skrämmande likt vad vi hörde från tyska gator och torg under åren kring 1930?

Men vad de säger är inte lika viktigt som frågan om det finns lyssnare, och vad som kan driva lyssnare att sluta upp bakom politiska paroller. Sett i historisk backspegel så är den största risken att större befolkningsgrupper förlorar sin trygghet i samhället, samtidigt som det finns berättelser som säger att det finns andra — med egna / annorlunda värderingar — som tjänar på samhällsförändringen. Och om dessa andra grupper (“de annorlunda”) kan knytas till enkla etiketter och enkla attribut, ja då ligger det nära att utse syndabockar och samhällsunderminerare. Det skedde då i Tyskland, och det kan ske nu och här.

Per Landins har valt några kulturpersoner som han anser vara paradigmatiska exempel på kulturströmningarna i Tyskland under perioden 1890 – 1940, med tyngdpunkt på 1910-1935. Även om dessa inte kan anklagas för att vara de som drivit fram nazismen, så får vi en bild av den tankevärld som skapar förutsättningar för extremism, fundamentalism och nationalism.

Det finns en aspekt på denna bok som är lite oroande. Det är när distinktionen blir luddig och vag  mellan å ena sidan författarens referat av objektpersonernas åsikter, och, å andra sidan, författarens egen åsikt om den tiden. Läsaren kan ställa sig frågan om Landin försöker skapa en världsbeskrivning som ger objektpersonerna rätt, att de i själva verket var klarseende åtminstone avseende synen på dagsläget, om än inte i termer av vilka handlingar som borde utföras. Är det därför som Landin skriver som:

“Oswald Spengler var klar över att levde i en brytningstid, en period av upplösning och nedgång på nästan alla områden” (sid 163)

“De levde fortfarande i tron att den västerländska (eller tyska) kulturen skulle kunna bemästra den moderna tidens förfallssymptom” (sid 166)

Eller är det ett subtilt sätt för Landin att konkret visa för oss att vi har så lätt att förledas av en beskrivning som både grundas på värden och emotioner?

Tar vi till oss budskapen så lätt när de formuleras på detta sätt, uttryckt i löpande text, i en berättelse? Det skulle kunna vara därför att vi, när vi läser texten, känner en slags acceptans, just därför att det uttrycks som påståenden. Eller åtminstone att vi inte protesterar och påpekar att det faktiskt är åsikt som kan ifrågasättas. Om vi förvandlas från självständigt tänkande individer, så kan vi bli en medlem i en rörelse som någon annan pekar ut riktningen för.

Vad Landin egentligen avser är inte så viktigt. Vi får, som läsare, ta till oss det pedagogiska anslaget att själva upptäcka de fundamentala situationsoberoende drivkrafter i samhället.

Och det är där värdet ligger.

Slutsats: Med rätt perspektiv får läsaren av denna bok en oroande inblick den grogrund som nationalism och kulturkonservatism frodas i.

Data: Per Landin: “Dietrich Eckarts onda öga” (Atlantis, 2009) ISBN 978 91 7353 305 8  (boken på openlibrary.org)





Moving images: “Berlin Alexanderplats” – Modern times in Germany

21 09 2009

A quite decent attempt to make a movie about how the world changed from before the (first) world war, to after that war.

The years between the world wars was a turbulent times for Europe. On the one hand, the European map had been re-drawn during the treaties between the victors and the losers, causing extensive migration across the European geography of many socio-cultural groups. This was partly forced displacement of people, when borders were moved or created out of nothing. Some ethnic cleansing happened, even though that term was not yet invented.

Another reason is that society itself was transformed by the war, by the way society was impacted by the war effort. Industrialization was accelerated, causing citizens to move from the countryside to urban environments. Young men enrolled in the war effort (as soldiers, sailors, or what not) lived years in other strange and foreign places, sometimes in different countries, experiencing other cultural values and frameworks.Berlin Alexanderplatz (1931) poster

And, of course, the traditional societal structures, ethical structures, and power structures that created stability in the pre-war countries, these structures were torn down, and no established structures were replacing them.

This caused the continental European societies to be flexible, dynamic, evolving … or, to use another phrase, to be dangerously unstable.

Döblin wrote a book ten years after WWI, with a story based on/around one well-known location in Berlin — Alexanderplatz. This Alexanderplatz is one of the major hubs of Berlin, where people from all walks of life encounter each other. The strand on which the book is built is a fairly short period of the life of Franz Biberkopf. We are introduced to Biberkopf when he is released from a Berlin prison after having served some years for murder. Life behind bars is quiet, highly structured, and with a minimum of surprises. The urban life outside the prison presents a threat to Biberkopf, the former prisoner. He tries to get settled in this modern city that he is not used to, and makes some progress in this. Then he gets involved with some criminal gang, participates in some heists, and gets financially well-to-do. Some complications results in a an ultimate break with the criminals, some of then get indicted and convicted, and Biberkopf return to a simpler way of life in the city.

The story description just given captures the essence of the German film — Berlin Alexanderplatz — made in 1931, with a script based on the book. In our times, nearly 80 years after the book was published, what possibly can this film mean to us? Is it only of interest to cine-historians? Or is there something relevant for us, now?

There are many ways of highlighting perspectives on this movie. One perspective is the social context in German society and what it can tell us now. Remember that the book and this movie were made after the 1920s that began with German economic depression and hyperinflation and ended with a socially and politically segregated society. What had not yet happened — but took only two years to happen — was the nazi takeover. The popular image is to regard the nazi movement as a threatening phenomena that somehow just conquered the German nation, a change that nearly had no cause. In reality, the national socialists were part of society, a recognized part, that was not seen as anything unique and special. This can be noticed in this movie in a number ow ways, e.g., when uniformed men are seen in the street life, or when Biberkopf, selling small thing on the street, calls to then and says “even a storm trooper should need one of these”. (“storm troop” = “Sturm Abteilung”, SA). So when we see and hear such things we get a cold feeling in the gut. But the audience of the movie certainly did not react in any special way about these references. Here one might find similarities and differences to I Am A Camera (1955) and Cabaret (1972), but the main distinction is that these later movies focus on the socio-political dimension leading up to and into the Nazi state.

Another way of seeing something relevant in this movie is to recognize that some of debate in our society seems to parallel an implicit debate in those days. We are currently worried about what happens to modern day youth, how they are attracted by the expensive and fast life they see in their urban environments, and how criminality may seem like a natural career path. It is quite easy to recognize, in the movie, the temptations, the desires, the easy luxury life that money brings, and how theft and robbery mayt seem like a career path for anyone who has initiative and courage.

The movie (I have not read the book, so it may be much richer) has a decent depiction of rise and fall of Biberkopf. But is also sems to have a typical Hollywood ending — Hollywood ending after institutionalising Motion Picture Production Code / Hays Code / Hollywood Code — in the sense that a movie story that describes criminality and criminal life, must show that in the end the criminal is punished and the morally good persons win. So in the last minutes of the movie Biberkopf goes through such a transformation from criminality to moral responsibility.

But let us not get stuck on such small objections. The movie has a message for us too. But it is most likely not easy to get an opportunity to see it. The best bet may be … (but first a small interlude) …

The novel by Döblin was in more recent times turned into moving images by Rainer Werner Fassbinder in 1980, resulting in 14 one-hour episodes made for television. This creation has been regarded as a modern masterpiece, that seems to be making a second tour in the public eye (this year, 2009, it is being re-broadcast by national Swedish television).

… (back from the interlude) … to get your hands on the Criterion Collection DVD package of Fassbinders Berlin Alexanderplatz, because that box contains a copy of Phil Jutzi’s 1931 film.

And one can also mention that the audio-visual presentation of urban street life that we see in the beginning of the movie is quite well done. Remember that this is an early sound movie, sound technology is still primitive, and the way to utilize sound and integrate it with vision was in general still in its early formative stages. So this aspect of the movie is something that one can be impressed with.

Conclusion: An interesting glimpse into Berlin around 1930.

Facts: Berlin – Alexanderplatz (1931); director: Phil Jutzi; writers: Alfred Döblin (novel and script); starring Heinrich George. (“Berlin Alexanderplatz”  at IMDB)