Bok: “På resa med Herodotos” — en mångkulturell värld

24 03 2010

Polacken Kapuściński beskriver på ett resonerande sätt varför han under sina många och långa reportageresor jorden runt haft med sig Herodotos “Historia” som reselitteratur.  Kapuściński argumenterar bl.a. för att Herodotos och dagens internationella reportrar i stort utför samma typ av arbete, och för att Herodotos har en del att lära oss vad gäller hur vi ska förhålla oss till främmande folk.

Den gamle greken

Herodotos är en gammal grek (c. 484  – c. 425 f.kr.) som enbart är känd för sina berättelser om dåtidens värld — händelser, platser, folk, traditioner, etc.  Dessa berättelser har sedan samlats som ett verk, känt som Herodotos Historia.

Denna skrift är en viktig källa för vad som hände under de grekisk-persiska krigen under Herodotos livstid. Men förutom att återge händelser som utspelade sig i Herodotos samtid, så samlade han in och återberättade information om olika folk runt Medelhavet (det som sågs som “världen” på grekernas tid), såväl hur deras samtida samhällen och områden såg ut, men även berättelser om deras historia. Det är detta som gör att Herodotos har gett ett unikt bidrag till källmaterialet om antikens värld.

Herodotos var född i Halikarnassós, en stad i den grekiska kulturområdet som omgav det Egeiska havet. Halikarnassós låg på kusten av det som vi nu kallar västra Turkiet, men detta var långt innan termen “turk” hade någon mening.  Det som gör Herodotos berättelser värdefulla är att han inte nöjde sig med att samla in det som man kunde höra från resanden som kom till Halikarnassós (det var en kuststad, och hade handelsförbindelser med andra områden runt Medelhavet). Nej, Herodotos företog många och långa resor till långt bort liggande områden, för att skaffa sig information från förstahandskällor.

Den nutide polacken

Ryszard Kapuściński (1932 – 2007) var en polsk journalist som under senare decennier fått stor uppmärksamhet som en intellektuell journalist med stilistisk förmåga. Han är mest känd för sina utrikesreportage, från den första utrikesresan till Indien (1955) och framåt genom decennierna. De länder och områden han intresserade sig för var det vi kallade utvecklingsländer (såsom i Asien och Afrika) eller turbulenta länder (som i Latin- och  Sydamerika). Han har inte uppvisat stort intresse för industrialiserade länder, så hans bidrag till vår värld är berättelserna från länderna som är annorlunda jämfört med vad vi ser i t.ex. Västeuropa.

Som journalist reste han på uppdrag åt polska tidningar eller pressagenturer, och hans alster publicerades sålunda i företrädesvis i polska dagstidningar, på polska, vilket gjorde dem svåråtkomliga  för icke-polacker. Det var först i mitten av 1970-talet som texter började bli åtkomliga på engelska, och detta lade grunden för en stor internationell beundrarskara. Han har publicerat ett antal böcker, grundade i sina upplevelser under reportageresor, men även skönlitterära verk.

De två tillsammans

"På resa med Herodotos" - omslag

"På resa med Herodotos" - omslag

Kapuściński har  alltsedan sin första utrikesresa alltid haft med sig en kopia av Herodotos Historia, och läst valda delar av. Boken “På resa med Herodotos” (först publicerad på polska 2004) är en reflektion om vad Herodotos betytt för Kapuściński och vad Herodotos har att säga till dagens människor (inte minst  reportrar).

Boken sammanväver i 28 korta kapitel återberättelser av delar ur Historia med nedslag i Kapuścińskis egna upplevelser under sina resor.

Ett tema som återkommer — och som kan betraktas som en fundamental tråd i boken — är att Herodotos bör kunna ses som ett tidigt exempel på en bra utrikesreporter. Detta kan ses ur två perspektiv. Dels att Herodotos alltså företog resor till olika ställen i den då kända världen, för att på plats skaffa sig information om vad som skett där och hur man där uppfattar sig själva, sin tid och sin omvärld. Är det inte detta som utrikesreportrar gör? Och är då inte Herodotos en utrikesreporter. Visserligen blev inte hans texter inskickade till massmedia för vidare distribution, eftersom det inte fanns massmedia i vår bemärkelse. Men frånsett distributionskanaler för färdiga alster, så finns det stora likheter mellan det som Herodotos gjorde och det som Kapuściński  gör.

Det andra perspektivet handlar om hur välgrundat en reporter (eller observatör i mer generell bemärkelse) bör utföra sitt arbete. I den grekiska världen var takten i det dagliga livet mycket långsammare än takten i våra dagar. Så när Herodotos företog sig sina resor, så kunde han kosta på sig (eller tvingades) att tillbringa mer tid på de platser som han uppsökt. Det gav honom fler möjligheter att samla intryck, få berättelser från fler personer, kunna följa upp spår för att hitta ny information, och för att själv utföra observationer. Att på ett sådant mer grundligt sätt samla information (eller nyheter) betraktar vi självklart som positivt. Men det är inte alltid som utrikesreportrar har detta arbetssätt. Ofta dimper de ner någonstans i ett turbulent sammanhang; under en dag eller två beger de sig till kända informationsställen; ställer frågor och får svar; skriver samman en text till sin tidning; och reser till nästa “hot spot” för att rapportera därifrån.

Dagens journalistik har utsatts för samma typ av effektiviseringskrav som alla andra kommersiellt drivna verksamheter. Mer resultat måste åstadkommas till mindre kostnad. Och om det uppstår en konflikt mellan å ena sidan omfattning/kvalitet på önskat resultat och å andra sidan tillgänglig budget, ja då är det budgeten som gäller och resultatet får bli vad det blir givet budgeten. Kapuściński hade fördelen att vara yrkesaktiv under en epok där utrikeskorrespondenten var en hjälte och där de kunde utföra ett arbete som gav ett hyggligt-till-bra resultat. Det var i denna skola som Kapuściński finslipade sina principer och metoder. Principer som bl.a. innebar att man måste komma nära de som egentligen drabbats av någon drastisk händelse, eller som lever ett liv i medial skugga ,… det är först när man accepterats av dem som man dels kan  få information som  dessa  är villiga att berätta, och dels man själv är förmögen att förstå deras berättelser.

Här kommer vi in på ett annat tema i boken, nämligen att vi har så lätt att hamna i en attityd av “vi-mot-dom”. Vi tar vår egen hemmavärld för given, medan andra kanske bara är konstiga eller obegripliga, och därför betraktar vi dem som mindre värda än oss själva. Här kopplar Kapuściński in Herodotos i större omfattning. Han, Herodotos,  undvek att anlända till nya platser och nya folk med färdigförpackad referensram. Istället försökte han få insikt i hur de tänker och hur de ser på saker och ting, och genom detta komma fram till en insikt i om hur deras världsbild ser ut. Och då förstå att i deras världsbild är det de gör rationellt, på samma sätt som det jag gör i min världsbild är rationellt för mig. Så den ytliga  kollisionen mellan konkreta handlingar eller uttalanden beror ofta på skillnader i underliggande referensramar. Vilket gör att vi kan vara mer toleranta och förstående gentemot andra människor och folk, om vi bara försöker förstå att dessa fungerar på likartat sätt som oss.

Här har Kapuściński kommit in på mer allmänmoraliska frågor och problematiseringar. Herodotos Historia erbjuder ett grundmaterial som Kapuściński plockar ur, för att hitta berättelser som belyser problem och konflikter i vår värld. Det handlar t.ex. om hur vi skall betrakta begreppet skuld (“vem är skyldig till …?”), personlig offervilja (“hur mycket är jag villig att personligen offra för att uppnå …?”), etc. Det antika historien är fylld av händelser och historier, sanna eller apokryfiska, så det är inte att undra över att man lätt kan hitta illustrativa exempel  för de flesta typer av frågeställningar.

—*—

Boken kan uppfattas som ett kollage av insikter och åsikter. Ett sätt att läsa boken — med dess korta kapitel — är att se det som en sammanställning av kåserier som råkar ha inslag gemensamma — såsom Herodotos. Det är inte helt fel att uppfatta det på detta sätt. Bland annat därför att Kapuścińskis framställning är ganska fragmentarisk. Frånsett vissa inledande kapitel som kopplar in sig i hans tidigaste upplevelser som utrikesreporter, så skulle en hel del av resterande kapitel kunna sorteras på många olika sätt utan att boken skulle bli meningslös

Ett annat sätt att se på boken är att se den som en “re-mix” av två olika texter: dels en resonerande essä om Herodotos; dels en berättelse bestående av en uppsättning fragment från en utrikesreporters mångåriga verksamhet.

Det kan mycket väl vara så att Kapuściński ville låta läsaren vara del i skapandet av historien, i betydelsen att bokens text ger ett grundmaterial med berättelser, men att det är läsaren som skapar mening av allt detta. Det är ju så som Kapuściński själv förhåller sig till Herodotos Historia, och varför då inte ta detta ett steg till. Vi måste alla lära oss att göra mening av observationer som inte tydligt skriver sanningen på näsan.

Sammanfattning

En mångdimensionell text, som tål att läsas flera gånger. Nya insikter kan dyka upp vid omläsning. Så, på samma sätt som Kapuściński läste om sin Herodotos, så kan vi ta med oss Kapuściński på vår resa genom livet och läsa om hans texter. Lycka till!

Data

Ryszard Kapuściński: “På resa med Herodotos” (Albert Bonniers Förlag, 2007), 285 sid, ISBN-10: 9100116025  ISBN-13: 9789100116026 (book at openlibrary.org)

Orginal: …  “Podroze z Herodotem” (Spoleczny Instytut Wydawniczy “Znak”, 2004), 258 sid, ISBN-10:  8324004823 (book at openlibrary.org)

Denna webbsida:
https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/03/24/bok-pa-resa-med-herodotos-en-mangkulturell-varld/