Studentuppsatser: Rasbiologiska Institutet i Uppsala

11 07 2010

I Uppsala har man mycket att föra fram med stolthet, men även ett och annat som man helst inte talar om. Det Rasbiologiska Institutet är ett exempel. Några studentuppsatser har med blandat resultat hämtat stoff från det institutet och dess personal

—*—

“Statens institut för rasbiologi” (oftast kallat Rasbiologiska Institutet) instiftades 1921 som en självständig organisation i Uppsala, med finansiering i form av statliga anslag. Det levde kvar ända till 1958, då det uppgick i Uppsala Universitet som Institutionen för medicinsk genetik. Eftersom rasbiologi associeras till rasism, så har Rasbiologiska Institutet naturligtvis ett numera dåligt rykte. Men det var bara under perioden 1921 – 1935 som det drevs med rastänkande som bas. Därefter styrdes verksamheten om till med individbaserad arvslära (genetik).

I själva verket har nog institutets roll blivit överskattat. Trots dess pionjärstatus internationelt sett, var det inte mycket vare sig vettigt eller ovettigt som kom ut därifrån under tiden fram till 1935. Men det är naturligtvis ett tacksamt ämne att ta upp, och hitta nya infallsvinklar på.

—*—

Pablo Lizama Farias skrev en uppsats “Statlig rasforskning” (Journalistik och Multimedia, Södertörns högskola, jan 2007). Det är upplagd som ett artikelutkast, med journalistiskt stuk på hur berättelsen är formad. Rent praktiskt handlar det om att lägga ut några spår om vad som hände med de som var de sista forskarna på institutet. Eftersom själva institutet försvann 1958, så är de flesta personer som på slutet var knutna till organisationen borta sedan länge. Farias sökte och fann en sådan person, som var åldrad och nog inte helt klar. Annars var det yngre släktingar som kontaktades. Förståeligt nog var det inte många som var pigga på att gå in i en diskussion om nära släktingars knytning till Rasbiologiska institutet. Det är egentligen ganska förståeligt att de känner att ett samtal om sådana saker kan leda till att man citeras i sammanhang som man inte vill knytas till. Slutsatsen blir att Farias arbete inte uppdagar något egentligt nytt, utan skall ses som en journalistisk dykning i en potentiell artikelserie för pressen.

Man kan även anse att det är ett exempel på hur av journalistiska skäl ett perspektiv hårdras för att skapa en illusion av skuld. Som Farias skriver i det avrapporterande efterordet:

Personer är varken rasister eller illvilliga i sin forskning enkom för att de kopplas till rasbiologiska institutet. Förvisso har institutet en makaber historia att berätta, men jag har även kommit att förstå att de värderingar som styr en individ till stor del beror på den tid denna person bor i. Det är enkelt att i retrospektiv döma och fördöma gången tid, desto svårare att redan då veta hur framtiden kommer att bedöma ens val.

Detta fråntar dock inte det personliga ansvaret från de individer som frivilligt valde att knyta sig till Statens institut för rasbiologi.

Här anas problemet. Den tid när dessa utvalda personer var verksamma vid institutet, det var den tid då institutet hade svängt om från rasbaserat tänkande till mer ärftligthets- och genetiskt tänkande på individbasis.

Så hela det journalistiska “scoopet” baseras på att personer arbetade vid ett institut i vars namn det ingår ordet “rasbiologi”, inte på att de själva — eller den miljö de då arbetade i — sysslade med rasbiologi.

Slutsats: Farias uppsats säger mer om journalistiska grepp än om Rasbiologiska institutets sista år.

—*—

David Almer och Ola Gustafsson har i två uppsatser tittat på tankevärlden kring rasbiologin på 1930-talet, speciellt centrerat kring Rasbiologiska institutet.

De skrev en kandidatuppsats år 2000 — “Det nobla arvet – hypoteser om människoförädlingens utveckling i ett strukturperspektiv” (Institutionen för humaniora, Blekinge Tekniska Högskola, dec 2000) — och en magisteruppsats 2001 — “Rasbiologi som vetenskap – hypoteser om paradigmskifte i den svenska rasbiologiska vetenskapen under 1930-talet” (Institutionen för humaniora, Blekinge Tekniska Högskola, juni 2001).

Dessa uppsatser är i praktiken ett utkast respektive dess utarbetande. I “Det nobla arvet” skissas en problemställning, och viss faktabelysning indikeras. I “Rasbiologi som vetenskap” genomförs det studie som introducerades och motiverades i den föregående uppsatsen.

Den metodologiska ansatsen är att se om rasbiologiskt tankegods (rasbiologin som vetenskap) genomgick ett paradigmskifte à la Kuhn.

Den faktabas som förs fram är publicerade texter av personer i och kring det Rasbiologiska institutet. Nyckelpersonerna i berättelsen är Herman Lundberg (institutets första chef, 1921-1935) och Gunnar Dahlberg (efterföljande institutschef, 1936-56).

I “Rasbiologi…” ges en intressant uppsättning citat, grupperat under två rubriker:

  1. att människors psyke intimt hänger samman med människors fysiska egenskaper, och att man således genom yttre mätningar kan dra slutsatser om inre egenskaper (som mentala, kognitiva, etc förmågor). En klassificering av fysiska egenskaper ger då ett praktiskt medel att identifiera och särskilja raser.
  2. att olika raser är bättre respektive sämre ur ett absolut perspektiv.

Det är inte så underligt att åsikter kan beläggas under bägge rubrikerna.

Men det är inte detta som var Almer & Gustafssons mål. Istället var det att belägga att det skedde ett paradigmskifte i den svenska rasbiologin under 1930-talet. Alltså kan vi ha två typer av förhållningssätt till deras uppsatser:

  • är det en informativ berättelse om rasbiologin såsom den presenterade sig offentligt?
  • är det en meningsfull tillämpning av Kuhns paradigmskiftesmodell?

Den första frågan kan vi klart besvara med “ja”. Vissa lite mer kryptiska källor har grävts fram och citat extraheras. Andra källor är mer välkända, men får ett visst nytt liv av att presenteras i detta sammanhang.

Den andra frågan känns mindre relevant. Klassiskt paradigmskifte, i enlighet med Kuhn, kräver att man har en tydligt utformad vetenskap, med en någorlunda ensad teoribildning. Därför kan man inom fysiken tala om paradigmskiften, liksom i delar av matematiken.

Men när det gäller rasbiologi kan man på goda grunder hävda att det inte är en teoribildning … alltså inte en vetenskaplig disciplin. Och då kan man inte på ett trovärdigt sätt tillämpa Kuhns modell. Så detta är den svaga och i stort icke-informativa delen av uppsatserna. Eftersom det inte är meningsfullt att tillämpa  paradigmskiftesbegreppet, så är det inte givande att “lyssna” på argumentationen att “jovisst kan vi set att här sker i paradigmskifte i rasbiologin.”

En alternativ berättelse om samma skeende skulle snarare handla om att det finns en grupp personer som enas under en politiskt gångbar flagga (rasbiologi och rashygien); att de egentligen inte är del av eller materialiserar en vetenskap; att de inte har någon gemensam teoribas eller metodbas vilket bör krävas av en vetenskap; att de berättelser som framgår av citaten mer avspeglar en social grupps förändring under tryck från kraftfält i en politisk omvärld; och att vi dessutom ser att enskilda personer har mer konsistens i sina tankegods än vad vi lätt anser som konsistens (eller brist på konsistens) i en vetenskaplig grupp.

Slutsats: Läs gärna uppsatserna för citaten och analysen av dessa. Hoppa över de vetenskapsfilosofiska inslagen.

This Page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/07/11/studentuppsatser-rasbiologiska-institutet-i-uppsala/




Bok: “På resa med Herodotos” — en mångkulturell värld

24 03 2010

Polacken Kapuściński beskriver på ett resonerande sätt varför han under sina många och långa reportageresor jorden runt haft med sig Herodotos “Historia” som reselitteratur.  Kapuściński argumenterar bl.a. för att Herodotos och dagens internationella reportrar i stort utför samma typ av arbete, och för att Herodotos har en del att lära oss vad gäller hur vi ska förhålla oss till främmande folk.

Den gamle greken

Herodotos är en gammal grek (c. 484  – c. 425 f.kr.) som enbart är känd för sina berättelser om dåtidens värld — händelser, platser, folk, traditioner, etc.  Dessa berättelser har sedan samlats som ett verk, känt som Herodotos Historia.

Denna skrift är en viktig källa för vad som hände under de grekisk-persiska krigen under Herodotos livstid. Men förutom att återge händelser som utspelade sig i Herodotos samtid, så samlade han in och återberättade information om olika folk runt Medelhavet (det som sågs som “världen” på grekernas tid), såväl hur deras samtida samhällen och områden såg ut, men även berättelser om deras historia. Det är detta som gör att Herodotos har gett ett unikt bidrag till källmaterialet om antikens värld.

Herodotos var född i Halikarnassós, en stad i den grekiska kulturområdet som omgav det Egeiska havet. Halikarnassós låg på kusten av det som vi nu kallar västra Turkiet, men detta var långt innan termen “turk” hade någon mening.  Det som gör Herodotos berättelser värdefulla är att han inte nöjde sig med att samla in det som man kunde höra från resanden som kom till Halikarnassós (det var en kuststad, och hade handelsförbindelser med andra områden runt Medelhavet). Nej, Herodotos företog många och långa resor till långt bort liggande områden, för att skaffa sig information från förstahandskällor.

Den nutide polacken

Ryszard Kapuściński (1932 – 2007) var en polsk journalist som under senare decennier fått stor uppmärksamhet som en intellektuell journalist med stilistisk förmåga. Han är mest känd för sina utrikesreportage, från den första utrikesresan till Indien (1955) och framåt genom decennierna. De länder och områden han intresserade sig för var det vi kallade utvecklingsländer (såsom i Asien och Afrika) eller turbulenta länder (som i Latin- och  Sydamerika). Han har inte uppvisat stort intresse för industrialiserade länder, så hans bidrag till vår värld är berättelserna från länderna som är annorlunda jämfört med vad vi ser i t.ex. Västeuropa.

Som journalist reste han på uppdrag åt polska tidningar eller pressagenturer, och hans alster publicerades sålunda i företrädesvis i polska dagstidningar, på polska, vilket gjorde dem svåråtkomliga  för icke-polacker. Det var först i mitten av 1970-talet som texter började bli åtkomliga på engelska, och detta lade grunden för en stor internationell beundrarskara. Han har publicerat ett antal böcker, grundade i sina upplevelser under reportageresor, men även skönlitterära verk.

De två tillsammans

"På resa med Herodotos" - omslag

"På resa med Herodotos" - omslag

Kapuściński har  alltsedan sin första utrikesresa alltid haft med sig en kopia av Herodotos Historia, och läst valda delar av. Boken “På resa med Herodotos” (först publicerad på polska 2004) är en reflektion om vad Herodotos betytt för Kapuściński och vad Herodotos har att säga till dagens människor (inte minst  reportrar).

Boken sammanväver i 28 korta kapitel återberättelser av delar ur Historia med nedslag i Kapuścińskis egna upplevelser under sina resor.

Ett tema som återkommer — och som kan betraktas som en fundamental tråd i boken — är att Herodotos bör kunna ses som ett tidigt exempel på en bra utrikesreporter. Detta kan ses ur två perspektiv. Dels att Herodotos alltså företog resor till olika ställen i den då kända världen, för att på plats skaffa sig information om vad som skett där och hur man där uppfattar sig själva, sin tid och sin omvärld. Är det inte detta som utrikesreportrar gör? Och är då inte Herodotos en utrikesreporter. Visserligen blev inte hans texter inskickade till massmedia för vidare distribution, eftersom det inte fanns massmedia i vår bemärkelse. Men frånsett distributionskanaler för färdiga alster, så finns det stora likheter mellan det som Herodotos gjorde och det som Kapuściński  gör.

Det andra perspektivet handlar om hur välgrundat en reporter (eller observatör i mer generell bemärkelse) bör utföra sitt arbete. I den grekiska världen var takten i det dagliga livet mycket långsammare än takten i våra dagar. Så när Herodotos företog sig sina resor, så kunde han kosta på sig (eller tvingades) att tillbringa mer tid på de platser som han uppsökt. Det gav honom fler möjligheter att samla intryck, få berättelser från fler personer, kunna följa upp spår för att hitta ny information, och för att själv utföra observationer. Att på ett sådant mer grundligt sätt samla information (eller nyheter) betraktar vi självklart som positivt. Men det är inte alltid som utrikesreportrar har detta arbetssätt. Ofta dimper de ner någonstans i ett turbulent sammanhang; under en dag eller två beger de sig till kända informationsställen; ställer frågor och får svar; skriver samman en text till sin tidning; och reser till nästa “hot spot” för att rapportera därifrån.

Dagens journalistik har utsatts för samma typ av effektiviseringskrav som alla andra kommersiellt drivna verksamheter. Mer resultat måste åstadkommas till mindre kostnad. Och om det uppstår en konflikt mellan å ena sidan omfattning/kvalitet på önskat resultat och å andra sidan tillgänglig budget, ja då är det budgeten som gäller och resultatet får bli vad det blir givet budgeten. Kapuściński hade fördelen att vara yrkesaktiv under en epok där utrikeskorrespondenten var en hjälte och där de kunde utföra ett arbete som gav ett hyggligt-till-bra resultat. Det var i denna skola som Kapuściński finslipade sina principer och metoder. Principer som bl.a. innebar att man måste komma nära de som egentligen drabbats av någon drastisk händelse, eller som lever ett liv i medial skugga ,… det är först när man accepterats av dem som man dels kan  få information som  dessa  är villiga att berätta, och dels man själv är förmögen att förstå deras berättelser.

Här kommer vi in på ett annat tema i boken, nämligen att vi har så lätt att hamna i en attityd av “vi-mot-dom”. Vi tar vår egen hemmavärld för given, medan andra kanske bara är konstiga eller obegripliga, och därför betraktar vi dem som mindre värda än oss själva. Här kopplar Kapuściński in Herodotos i större omfattning. Han, Herodotos,  undvek att anlända till nya platser och nya folk med färdigförpackad referensram. Istället försökte han få insikt i hur de tänker och hur de ser på saker och ting, och genom detta komma fram till en insikt i om hur deras världsbild ser ut. Och då förstå att i deras världsbild är det de gör rationellt, på samma sätt som det jag gör i min världsbild är rationellt för mig. Så den ytliga  kollisionen mellan konkreta handlingar eller uttalanden beror ofta på skillnader i underliggande referensramar. Vilket gör att vi kan vara mer toleranta och förstående gentemot andra människor och folk, om vi bara försöker förstå att dessa fungerar på likartat sätt som oss.

Här har Kapuściński kommit in på mer allmänmoraliska frågor och problematiseringar. Herodotos Historia erbjuder ett grundmaterial som Kapuściński plockar ur, för att hitta berättelser som belyser problem och konflikter i vår värld. Det handlar t.ex. om hur vi skall betrakta begreppet skuld (“vem är skyldig till …?”), personlig offervilja (“hur mycket är jag villig att personligen offra för att uppnå …?”), etc. Det antika historien är fylld av händelser och historier, sanna eller apokryfiska, så det är inte att undra över att man lätt kan hitta illustrativa exempel  för de flesta typer av frågeställningar.

—*—

Boken kan uppfattas som ett kollage av insikter och åsikter. Ett sätt att läsa boken — med dess korta kapitel — är att se det som en sammanställning av kåserier som råkar ha inslag gemensamma — såsom Herodotos. Det är inte helt fel att uppfatta det på detta sätt. Bland annat därför att Kapuścińskis framställning är ganska fragmentarisk. Frånsett vissa inledande kapitel som kopplar in sig i hans tidigaste upplevelser som utrikesreporter, så skulle en hel del av resterande kapitel kunna sorteras på många olika sätt utan att boken skulle bli meningslös

Ett annat sätt att se på boken är att se den som en “re-mix” av två olika texter: dels en resonerande essä om Herodotos; dels en berättelse bestående av en uppsättning fragment från en utrikesreporters mångåriga verksamhet.

Det kan mycket väl vara så att Kapuściński ville låta läsaren vara del i skapandet av historien, i betydelsen att bokens text ger ett grundmaterial med berättelser, men att det är läsaren som skapar mening av allt detta. Det är ju så som Kapuściński själv förhåller sig till Herodotos Historia, och varför då inte ta detta ett steg till. Vi måste alla lära oss att göra mening av observationer som inte tydligt skriver sanningen på näsan.

Sammanfattning

En mångdimensionell text, som tål att läsas flera gånger. Nya insikter kan dyka upp vid omläsning. Så, på samma sätt som Kapuściński läste om sin Herodotos, så kan vi ta med oss Kapuściński på vår resa genom livet och läsa om hans texter. Lycka till!

Data

Ryszard Kapuściński: “På resa med Herodotos” (Albert Bonniers Förlag, 2007), 285 sid, ISBN-10: 9100116025  ISBN-13: 9789100116026 (book at openlibrary.org)

Orginal: …  “Podroze z Herodotem” (Spoleczny Instytut Wydawniczy “Znak”, 2004), 258 sid, ISBN-10:  8324004823 (book at openlibrary.org)

Denna webbsida:
https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/03/24/bok-pa-resa-med-herodotos-en-mangkulturell-varld/




Läst: “Minan” — en kriminalreporters berättelser

30 08 2009

En bok om konkret svensk kriminaljournalistik under perioden 1930-tal till 1960-tal. Denna bok behöver man inte läsa. Det finns mycket annat som hellre bör lägga tid på.

Kriminalreportern (eller “polisreportern”) Curt  Falkenstam har publicerat sig i bokform några gånger under senare hälften av 1900-talet. Hans egentliga — och långvariga — yrkesverksamhet var som kriminalreporter på Svenska Dagbladet, så bokpublicering har varit en hobbyverksamhet, kanske skött med “vänsterhanden”.

Boken “Minan” kom ut 1981, och består av tjugo-och-några kapitel, av varierande längd. De flesta kapitel fokuserar på specifika brott, men ett antal har ett lite bredare anslag, och har snarare kriminalreportern som röd tråd. Jag hittade boken på en sommarloppmarknad, i lådan med “Böcker 5 kronor styck”, och tänkte: “varför inte?”

Curt Falkenstam: Minan

Curt Falkenstam: "Minan"

Helt kort kan man säga att denna bok är ganska undgänglig. Det var den nog redan när den utgavs, och de extra åren sedan dess har inte givit den en bättre patina.

Innehållsmässigt påminner dess enskilda kapitel om vad man numera brukar hitta i tabloidpressens söndagsbilagor — reportage om “det beryktade mordet i …”, om “den hänsynslöse mördaren …”, om “det nästan perfekta brottet …”, o dyl. Ur ett försonande perspektiv kan man beskriva läsupplevelsen av boken som ett sätt att fördriva tiden. När man hamnar i väntan på ett flygplan, eller blir sittande på ett tåg, ja då griper man ofta efter något — vad som helst — att läsa. Och då fungerar denna bok.

Så här finns inte mycket av informativ analys eller tydliggörande av bakomliggande orsaker, eller belysning av kriminalsociologi eller liknande. Nej, det är ett berättande som helt handlar om att presentera ett antal “fakta” i målet, kryddat med lite personliga anekdoter.

Möjligen kan boken ge lite utfyllnad av bilden av kriminalreporterns vardag och hur det är att arbeta med kriminalfall där polisen ofta är den enda källan för information. Framtiden behöver nog ha några källor att vaska i, då man vill förstå hur massmedia fungerade på 1900-talet. Men i detta fall skulle det kunna sammanfattas på femton sidor, istället för att som nu kastas ut i spridda skurar över 300 sidor.

Språkligt är det inte vidare lyft i texten. Vad vi ser är väl reporterns språkbruk, det som förekommer i den tryckta dagstidningspressen och där fungerar någorlunda, men som här faktiskt känns tungt och trögt.

Kan man säga något speciellt om vilka fall som Falkenstam beskriver? Nja, många av dessa kriminalfall är förglömliga — och numera tacksamt bortglömda — och de förekommer i boken bara på grund av att Falkenstam hade oväntad tur i sin jakt på information och nu kan återberätta sådant som säkerligen journalisterna sinsemellan utbyter som skrönor på publicitsklubben. Men för oss läsare blir det inte speciellt stimulerande att ta del av detta.

Andra av de i boken nämnda kriminalfallen kan kallas milstolpar i kriminalhistorien. Exempel är Jane Horney-fallet 1945 och kuppen mot uppbördskontoret i Stockhom 1931 som bägge ges någorlunda fylliga beskrivningar. Andra kända fall som behandlas mycket kortfattat eller partiellt är Kurt Haijby-affären under 1930-, -40 och -50-talen, och biskop Helander-breven 1953. Men om man vill veta mer om de fallen, så bör man hellre grotta ner sig i litteratur om de specifika fallen, t.ex.:

Slutsats: Hitta något annat att läsa, och skänk denna bok till Röda Korsets insamling eller till Myrorna.

Data:  Curt Falkenstam: “Minan – En kriminalreporters minnen“, (Askild & Kärnekull, 1981), ISBN 915820256-0, 312p. (boken på openlibrary.org)