Bok: “Kristallnatten” — när pöbeln släpps loss

15 01 2011
"Kristallnatten"  - framsida

"Kristallnatten" - framsida

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 inträffade “kristallnatten” i det nazistiska Tyskland. Under ett fåtal timmar plundrades och brändes synagogor och andra judiska bönehus i hela tyska riket. Detta blev en inledning till en ny fas i den tyska antisemitiska kampanjen, en fas som kom att  utmynna i Auschwitz-Birkenau, Treblinka, och andra dödsläger. Öyvind Foss skriver om vad som hände under 1938 i sin bok “Kristallnatten“.

—*—

Bakgrund

Det nazistiska Tyskland hade sedan 1933 kontinuerligt skärpt lagar och regleringar för den judiska delen av sin befolkning. Tyska medborgare kunde nästa månadsvis se hur nya regelverk infördes, och hur det drabbade den judiska befolkningen, och hur det successivt byggde upp ett gap mellan “ariska” och “judiska” medborgare. “Lika inför lagen” gällde inte längre. En äkt-tysk skulle även bidra till segregationen, genom att rapportera fall där judar tog för stor plats, och där tyskar var alltför toleranta mot judar. På så sätt gjorde stora delar av befolkningen delaktiga i och  medskyldiga i det som skedde.

Nürnberglagarna från 1935 blev en tydlig brytpunkt, genom att principiella segregationslagar infördes. Judar fråntogs sitt medborgarskap, vilket alltså medförde att de förlorade det rättsliga skydd som medborgarskap medför.

1938

Den 7 november 1938 klev Herschel Grynszpan in på tyska ambassaden i Paris. Grynszpan, jude av tysk härkomst, hade blivit upprörd av att hans släkt, som stannat kvar i Tyskland, hade blivit utvisade till Polen den 26 oktober 1938. Desperat,  och utan möjligheter att hjälpa sin familj, begav sig Grynszpan till den tyska ambassaden, och med den pistol han förde med sig avlossade han ett antal skott mot ambassadrådet Ernst vom Rath. von Rath skadades svårt. Grynszpan greps av fransk polis.

Den 9 november dog von Rath. Detta lyftes omedelbart fram av tyska myndigheter. Goebbels höll uppeldande tal, med udden explicit riktat mot judarna.

Via informella kommunikationskanaler informerades polis och SA att de inte skulle ingripa mot kravaller, utan snarare vara behjälpliga. Som en storm över Tyskland startades samma kväll kravaller (egentligen pogromer) som omedelbart riktades mot allt som verkade vara knutet till judar.  Att det skedde så synkroniserat över hela Tyskland tyder på att det i själva verket var centralt organiserat. Idén kan ha blivit improviserad, med von Raths död som tändande gnista. Men genomförandet hade inte skett så samtidigt, om det inte varit centralt dirigerat.

Synagogor var tydliga mål för upploppen. Andra officiella judiska byggnader likaså. Dessutom all affärsverksamhet som ägdes av judar.  Synagogor plundrades och brändes. Judiska affärer slogs sönder och plundrades. Judar som råkade vara i närheten angreps fysiskt. Etthundra  judar dödades. 30 000 judiska män greps och fördes till koncentrationsläger.

Benämning “kristallnatten” hänsyftar på att man denna natt kunde se trottoarer i tyska städer beströdda av glassplitter — där gatljusen återspeglades som i kristaller.

I många fall gav upploppen ett skydd för utlopp av mer personlig aggression. Plundring var inte bara att förstöra för judar, utan även för plundrarna att berika sig själva, att få utlopp för upplevda oförrätter, och att skaffa sig makt och status i det lokala sammanhanget.

Efterspelet

Det internationella reaktionen var blandad. Vissa diplomatiska protester hördes, dock inte från alla omgivande länder. Dels fanns där  halvfascistiska länder som låg lågt, eftersom de kan ha sett sådana här händelser om användbara instrument i sin egen inrikespolitik. Andra länder ville inte stöta sig diplomatiskt med ett kraftfullt växande Tyskland. Att Storbritannien och Frankrike uttryckte ganska tydliga avståndstagande åsikter är inte att förvåna, eftersom de hade behov av att markera diplomatisk distans.

Den utländska pressen gav blandade reaktioner. Högerpressen kunde uttrycka förståelse för det som skett, och betrakta det som en intern tysk angelägenhet, och man köpte i viss utsträckning att detta var ett folks häftiga reaktion på att en av dess diplomater mördats i sin tjänst. Dessutom kunde en underliggande antisemitism lysa igenom i vissa pressorgan.

Andra tidningar rapporterade på ett mer upprört sätt om vad som skett. Det fanns på plats i Tyskland många pressrepresentanter för utländsk press. Många av dessa kunde personligt observera vad som skedde, och rapportera om detta. Å ena sidan fanns det en förvåning att något sådant kan ske i ett klassikt europeiskt kulturland, med tänkare som Goethe, Schiller och Kant. Å andra sidan kunde det ändå ses som ett resultat i  extrapoleringen av inrikespolitiken – det nazistiska Tyskland.

Det officiella Tyskland försökte naturligtvis rättfärdiga det som skett genom att skylla på judarna själva. Det var judarna som provocerat fram detta. Man kunde beklaga att det skett så omfattande förstörelse av egendom, men samtidigt berömde sig regeringen för att kraftfullt tagit greppet på upploppet så att det inte gick över styr. Men man beklagade inte offren, vilket var en tydlig signal till den egna befolkningen — “arier” såväl som judar” — att det som skett var i linje med en gällande politisk målsättning. Om detta var början, hur skulle det då kunna sluta?

Inrikespolitiskt kan denna natt ses som starten för ett mer fysiskt förtryck av judarna i Tyskland. Om förtrycket tidigare till största delen varit institutionaliserat genom tillämpning av lagar, så öppnades nu slussarna för mer pöbelliknande aktioner mot judarna.

Boken

Öyvind Foss bok är koncentrerad — på 120 sidor berättas förspelet, natten, och efterspelet. Vissa delar av texten är utförligt berättade, ibland med utförliga citat ur samtida arkivmaterial. Hör har boken sitt största värde. Vi får alltså förstahandsinblick i den tyska statsmaktens tänkanden och avsikter, uttryckt i deras egna ord. Visserligen innebär det att man måste lära sig läsa dessa texter på ett dåtida manér, men det är inga större svårigheter.

I kapitel 7 (“Regeringskonferensen den 12 november 1938”) citeras diskussionsprotokollet från ett möte med tyska regeringsmedlemmar. Ämnet för diskussionen var vilka åtgärder som man nu borde tänka på att införa, för att ytterligare avskilja judarna från det tyska samhället. Några extrakt ger en kuslig aha-upplevelse:

Goebbels: … Jag anser det också nödvändigt att det skapas bestämmelser som förbjuder judarna att besöka tyska teatrar, biografer och cirkusar.  … Man kunde överväga att ställa en eller annan biograf till förfogande för judarna här i Berlin, där de kan titta på judiska filmer.  … Det är till exempel fortfarande möjligt att en jude och en tysk kan hamna i samma sovvagn. Det måste komma bestämmelser från trafikministeriet om inrättning av egna kupéer för judar, som endast kan användas om alla tyskar har fått plats.

Goebbels: Jag vill inte uttrycka det så, men reglerna måste vara tydliga. Det måste också komma bestämmelser om att det är förbjudet för judar att besöka tyska badinrättningar, badstränder och rekreationsplatser. Även badstranden  i Wannsee. Vi behöver bestämmelser som förbjuder judar att besöka tyska rekreationsplatser.

Goebbels: Jag ser en mycket stor fara. Jag anser att det [är] nödvändigt att man ställer bestämda områden till förfogande för judarna — inte de bästa — och säger: På dessa markerade bänkar kan ju judarna sitta. Det kan stå: “Endast för judar!”  … Ett sista exempel. Det är faktiskt fortfarande en realitet att judiska barn går i tyska skolor. En omöjlig situation. Jag anser det för uteslutet att min pojke skulle sitta bredvid en jude i ett tyskt gymnasium och få undervisning i tysk historia.

(sid 69-71)

Här bör man känna ett obehag. Det är ju trivialt att byta några ord här och där,  och då få den här argumentationen att stämma överens med sydafrikansk apartheid, där mellan åren 1948 och 1994 just sådana typer av lagar separerade den vita minoriteten från den svarta majoriteten. Vad gäller apartheid blev omvärlden faktiskt mer bekymrad om läget efter Sharpevillemassakern 1959, men fram till dess betraktade utlandet apartheid som en intern sydafrikansk angelägenhet.

Men kanske mer motbjudande är att precis sådant här faktisk implementerats på amerikansk botten, i sydstaterna, där den typ av segregation som Goebbels här målar upp som en möjlighet, den segregationen var lagligt stadsfäst i sydstaterna mellan åren 1876 och 1965. Förfasar vi oss över att tyskarna kunde ens tänka sig sådan segregering på 1930-talet? Hur kunde vi då betrakta den amerikanska segregationen med överseende under hela dess existens? Var det för att USA blev en dröm om ett ideal, en dröm om framtiden, och att vi därför blundade för den amerikanska laggrundade segregationen? Eller är det så  enkelt som att vinnaren bestämmer spelreglerna. Nazityskland förlorade, så därför kan vi fördöma allt de gjorde. USA var en vinnare, och därför finns där inget att fördöma.

En svaghet med boken — vilket kan vara relaterat till dess begränsade sidantal — är att de återgivna enskilda levnadsödena inte får liv. Eftersom det hände så mycket under en enda natt, så finns det många människor som har historier att berätta, som offer eller som förövare. Men ingen sådan historia får liv. Ofta reduceras en upplevelse till en enda mening, följd av nästa enskilda upplevelse uttryckt med en mening. Och så vidare. Det är många sådana enskildheter som nämns, men ingen ges ett sammanhang så att man förstår hur det egentligen upplevdes, vilka stämningar som rådde. Det hade varit bättre att reducera antalet nämnda människoöden till ett litet antal, och låta dessas berättelse få mer av kött och blod.

Öyvind Foss

Öyvind Foss

Författaren

Øyvind Foss (født 2. juni 1934 i Kristiansand) er en norsk/tysk teolog (professor em.) og forfatter. Han er utdannet teolog ved Det teologiske fakultet ved Universitetet i Oslo  1961/62 og Det diakonivitenskapelige institutt ved Heidelberg Universität (1983/84); var frilansjournalist (særlig Dagbladet) og kandidatstipendiat i Berlin 1963-1968, og ble ordinert til prest i Oslo og Drammen i 1969-77. … Etter søknad permittert i 1992/93 og 1999/2000 for å være forskningsprofessor (DAAD) ved Det diakonivitenskapelige institutt ved Ruprecht-Karls-Universität i Heidelberg.

(Från norska wikipedia: Øyvind Foss)

Sammanfattning

Boken är ganska kort, ca 120 sidor, men det räcker för att ge en överblick över vad som ledde fram till Kristallnatten, vad som hände då, och det omedelbara efterspelet. Detta hände för 70 år sedan, 80 mil söder om Stockholm (motsvarar avståndet Stockholm – Luleå). Det var inte så länge sedan, och inte så långt bort. Boken “Kristallnatten” ger en bra påminnelse om vad som skedde, och kanske en lärdom för framtiden.

Data

Öyvind Foss: “Kristallnatten” (Optimal Förlag, Stockholm, Sweden; 2010) 135 sid; SBN 10: 9172411953; ISBN 13: 9789172411951 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2011/01/15/bok-kristallnatten-nar-pobeln-slapps-loss/




Bok: “Statlig rasforskning” — vardagen på rasbiologiska institutet

23 12 2010
"Statlig rasforskning"

"Statlig rasforskning"

Det svenska rasbiologiska institutet hade sin beryktade storhetstid från 1922 till 1933. Under de åren var Herman Lundborg — med rollen institutschef — oftast mer av en agitator än en vetenskapsman, och de budskap han marknadsförde hade genklang i delar av det makthavande Sverige. Det mesta som skrivits om institutet har fokuserat på politiska dimensioner och på kultur- och idéhistoriska trender. Denna lilla bok — Gunnar Broberg: “Statlig Rasforskning” — kastar ett intressant komplementärt ljus på institutet och Herman Lundborg, nämligen den administrativa bilden av institutets dagliga verksamhet. Det som här berättas förstärker bilden av att institutet/Lundborg måhända hördes starkt i den publika och icke-publika debatten, men att det inte blev så mycket bestående effekter av dess verksamhet.

—*—

Det som Broberg  redovisar i denna bok baseras på studier i Rasbiologiska institutets arkiv, såsom det bevarats i Uppsala Universitetsbibliotek. I arkivet blandas stort med smått, men inte förvånansvärt är den  övervägande delen av materialet en avspegling av den rutinmässiga vardagen. Och det är just detta som Broberg bearbetar. Dvs, hur kan vi idag beskriva den dagliga rutinen på institutet? Hur administrerades verksamheten? Hur leddes den? Vilka motgångar upplevde institutet? Och vilka framgångar?

Den historia som serveras i boken ger en bild av att Rasbiologiska institutet under hela sin existens levde med vad som upplevdes  som alltför snåla anslag. Och det var nog inte bara en upplevd känsla — det var nog mycket begränsade anslag jämfört med dels vad som externt förväntades att  institutet skulle göra, dels vilka ambitioner Lundborg hade med sitt institut.

Det var en ständig jakt på anslag, en ständig jakt på privata sponsorer och mecenater, med oftast väldigt magert utfall. Trots att kostnaderna ökar över åren — inflationen gör kostnaderna numerärt större — så ökade inte anslagen, vilket i praktiken medförde att anslagen de facto kontinuerligt minskade.

Det fanns i den relativt lilla personalstaben även personkonflikter, som antingen gav upphov till eruptioner och att folk flyttade någon annanstans, eller att agg doldes under en till synes lugn yta. Personalpolitiken fungerade aldrig, bl.a. därför att Herman Lundborg inte kunde hantera sin personal på ett smidigt sätt.

I många avseenden kan de som i dessa dagar arbetar inom akademiska institutioner känna igen sig. “Det är ju så det är för oss, nu. Vi jagar ständigt efter forskningsanslag, och de flesta förslag vi lämnar in resulterar inte i några anslag. Så var inte situationen för det  Rasbiologiska institutet likvärdigt med den situation som är så vanlig för många i dagens forskningsvärld?”

Jo, det kan så vara. Trots alla motgångar och en ekonomi som ständigt framtvingade kompromisser i lagda planer och uttryckta ambitioner, trots detta producerades ett antal doktorsavhandlingar av personal som var verksamma vid institutet. Men även här kan man nog se en analogi till dagens doktorandsituation. Det är oerhört mycket icke avlönat arbete som ligger bakom avhandlingen. Så det var väl därför som personal kunde disputera baserat på arbete utfört vid Rasbiologiska institutet under de kärva åren på 1930-talet.

Dessutom var de teman som bearbetades i avhandlingarna inte direkt i linje med Lundborgs mer extrema vision om vetenskapligt underbyggs rashygien. Personligt erkännande för en doktorsavhandling betyder inte ett erkännande av institutet som en framstående aktör.

Det är därför jag påstår att Rasbiologiska institutet drev och deltog i många propagandaaktiviteter, och skapade under 1920-talet ett visst intresse för rasfrågan och för institutet, men att det inte orsakade så speciellt stora effekter inom det vetenskapliga eller samhället i stort.

Kanske man kan karaktärisera Lundborg och institutet med frasen “tomma tunnor skramlar mest”.

Gunnar Broberg

Gunnar Broberg

Författaren

Född 1942, FD idé- och lärdomshistoria 1976, visiting professor Berkeley 1978, Fellow Wissenschaftskolleg 1987-88, prof i idé- och lärdomshistoria i Lund sedan 1990, fellow SCASSS 1998, dekan hist fil 1998-2002, preses Vetenskapssocieteten i Lund, ordf Kungl. Vetenskapssamfundet Lund, ledamot Statens kulturråd sex år mm.

Forskningsintressen: Linnaeus, Cultural history, History of concepts, Man’s relation to animals.

(från Lunds universitets webbplats)

Sammanfattning

Brobergs “Statlig rasforskning” är en intressant skrift, som ger oss en mer mångdimensionell bild av institutets och dess verksamhet. Han diskuterar inte institutet ur ett idéhistorisk eller kulturhistoriskt perspektiv, inte heller institutets roll i den politiska sfären. Sådana frågor har bearbetats tidigare (se t.ex.  Lennart Lundmark: “Allt som kan mätas är inte vetenskap”, studentuppsatser om rasbiologiska institutet). Nej, här får vi lära oss något om verksamhetens dagliga rutiner, dess förändringar, och olika personers roll i att hålla institutet och dess verksamhet vid liv. Det är väl så nära institutets vardagsliv vi kan komma, så här 80 år efter institutets höjdpunkt. Och den information som vi får här hjälper till att placera institutet på rätt sätt i i rummet av samhällsaktörer.

Ett bra sätt att sammanfatta vad boken handlar om ges av följande citat ur boken själv:

I rätt stor detalj har vi skildrat Statens institut för rasbiologi från de första åren på 1920-talet till dess det uppgår i Uppsala universitet som institutionen för medicinsk genetik 1958. Från början hade det stora förhoppningar knutet till sig, men en bit in på 1930-talet hotade fiasko. Skälet var en tungrodd administration och en otymplig chef. Institutet låg fel politiskt innan vändningen kom vid 1930-talets mitt. Vi har följt verksamheten under dess tre chefer: Herman Lundborg, Gunnar Dahlberg och Jan Arvid Böök. Men institutionshistoria är inte bara ett antal biografier med vidhängande anekdoter. Tycker någon att betoningen legat alltför mycket på chefsnivå har ändå andra namn också beretts plats, liksom den dagliga verksamheten. Framför allt har de första tio-femton åren inventerats, och det av det enkla skälet att källmaterialet är rikare för den perioden. Institutets historia har framför allt setts inifrån, medan samhällsutvecklingen i stort bara skymtat. Detaljrikedom är inte detsamma som fullständighet, men en avsikt med den här studien är i alla fall att så gott det går bevisa vad som egentligen hände. Med hjälp av en sådan faktabetonad historia kan man sedan gå vidare mot en djupare analys.

(sid 82)

Noter

Tack till Gunnar Broberg som var vänlig nog att överlämna ett exemplar av denna bok till mig.

Data

Gunnar Broberg: “Statlig rasforskning – En historik över rasbiologiska institutet” (Idé och lärdomshistoria, Lunds universitet in Lund, Sweden, Andra upplagan, 2002) 108 sid, ISSN: 1102-4313 (book at openlibrary.org).

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/23/bok-statlig-rasforskning-vardagen-pa-rasbiologiska-institutet/




Book: “Hiroshima – The World’s Bomb” — the atomic bomb and everbody’s concern

5 12 2010

This is yet another book about the nuclear bomb, its origin and the evolution of its use in war and in politics. It has no revolutionary revelations to offer, but it succeeds as a good overview of a number of themes about the motivations and policies related to the development of the bomb and its later use as a tool in the cold war.

"Hiroshima - The World's Bomb" -- -front

"Hiroshima - The World's Bomb" -- -front

—*—

The general history of the famous Bomb and the Manhattan Project that created it, that history is fairly well-known. So why write yet another book on this topic? In this case, the author Andrew J. Rotter tries to broaden the perspective, arguing that we should not understand the Bomb as just a particular phenomenon that emerged within Project Manhattan, but that the Bomb is something that concerns all of the world. Hence the subtitle of the book — “The World’s Bomb“. Does Rotter deliver on his implicit promises? Yes, he does, but there are certain perspectives relevant to his aim that he surprisingly does not cover.

The Bomb

When we talk about the Bomb (with a capital B) we most often mean the first nuclear  bomb that was exploded with intent to kill and destroy … the Hiroshima atomic bomb. A few days later, yet another bomb was dropped on Nagasaki, but that bomb, and its victims, have never received the kind of attention that was accorded to the Hiroshima bomb and the Hiroshiman victims. As is often said: winner takes all.

Since then, an enormous amounts of nuclear bombs have been produced, but they have so far only been used as threats, not used as weapons in some conflict. During the Cold War, the terror balance between the east and the west rested very much on the possibility of mutual annihilation using nuclear bombs. During that era, a significant part of the world was worried about the risk for a nuclear war. When the cold war ended, there was some relief, but nuclear powered explosive devices became a fresh cause for alarm: some smaller countries got the bomb (e.g., North Korea), or there was serious suspicions that they had embarked on a project to develop a bomb (e.g., Iran). And then there were these terrorist organisations that might get the idea to acquire a nuclear device of some sort.

Therefore, it may be reasonable to talk about it as “the world’s bomb”.

The Book

Rotter lays out the groundwork for his story by describing two other weapon technologies that in a sense brings moral issues to the front. The first is the use of gas in battle, which was heavily used in World War I. Sophisticated gases are treacherous, as they do not create a clear signal that something is going to happen (no smell), and that there may be no safe protection from it (gases can get in everywhere). Morally speaking, should gas be allowed as a weapon?

The second weapon technology is airborne bombing. It is difficult to distinguish military personnel from civilians when you are flying at a high altitude, so bombing from planes tends to be indiscriminate. There has in modern times been an understanding (and, to a certain extent, agreed upon through some international conventions) that civilians should not be harmed by military actions. Morally speaking, should we allow a weapon that makes it practically impossible to avoid harming civilians?

As Rotter argues, gas was only seriously used in WWI, but later never really deployed. Notable exceptions are: in some colonial military actions between the wars; during WWII, the US produced and transported mustard gas to Europe to be used in case the Germans started to use such weapons;  By the Japanese during WWII; during the Iran-Iraq war in the 1980s; etc. Use of gas as a weapon was regulated trough international agreement in the Geneva Protocol of 1929, to some extent based on moral judgements, even though purely military reasons were the main underlying rationale.

But Rotter also reminds us that air bombing has become an ever more used method in various kinds of war and war-like situations. So there we cast moral judgements aside.

And this brings in one dimension in Rotter’s story about nuclear bombs: did the persons engaged in developing nuclear bombs think about ethical and moral issues regarding the effects  this development was aiming at?

The book describes how scientists started to think about the possibility of a nuclear chain reaction that could release an enormous amount of energy. Scientists from several countries were familiar with the idea, and there was some international collaborations on related issues in the science of nuclear physics. The military got interested and involved, but initially in a hesitating way. Then the Manhattan project was started as a strategic US effort, enrolling scientists that originated from many different countries. The bomb was developed, and then the bombings Hiroshima and Nagasaki happened.

The moral issue

Rotter presents the science of  physics as the common knowledge base upon which physics scientists created the applied science and technology that resulted in the bomb. One idealistic view of science is that science (and scientists) only has solidarity towards science itself and to the international community of scientists — “The Republic of Science”. According to that thinking, scientists should not engage in something that is of advantage to one country and disadvantage to another country. The progress of science itself — progress of pure science — is the collective effect of all international scientists.  Real scientific progress critically depends on knowledge to be open, so scientists can build upon the results of other scientists. As Newton famously said: “If I have seen a little further it is by standing on the shoulders of Giants.”

Rotter gives a line of argument that most scientists adhered to the general idea of a “Republic of Science”, but the situation they were in (WWII, and possible risk that Germany could develop a nuclear fission bomb, which would place a unique weapon in the hands of the Nazi regime) made it morally permissible — perhaps even morally obligatory — to engage in a crash program to develop a bomb.

Some scientists were never fully convinced that such a  weapon should be deployed. Other scientists thought that it should be used as an explicit threat to the enemy. Yet others thought that when it was finally available in a usable form, then this super weapon was no longer critically needed. And finally some thought that it should definitely be used, even if only as a demonstration of its cataclysmic effects.

The political rationale for dropping the bombs.

Ultimately it was a presidential decision that was the cause of the droppings of the bombs. There has been some debate about whether it was necessary to drop the bombs (and get the devastating effects on generations of Japanese subjected to nuclear fall-out). There are many lines of reasoning. One of the most convincing, practically speaking, is that this would save American soldiers from having to invade the Japanese mainland, which could entail a terrible cost in casualties. Another politically more subtle argument was that dropping these bombs  should make the war end before the Soviet Union could invade core Japanese land, and thereby claim that the Soviet Union should be party of the peace-making process for Japan. USA wanted to have complete command and control of the Japanese surrender and terms and conditions for post-war Japan. The bomb would hopefully terminate the war so early that the Soviet union would be out of the picture.

Another motivation was to make a strong impression on the Soviet Union, so that they would be more willing to negotiate about post war international relations. As an effect of the strong Soviet performance in the last years of WWII, they regarded themselves as strong enough to dictate conditions to the other allied partners, at least in the context of eastern and central Europe. An American Bomb would make Stalin behave with some restraint in the negotiations.

Rotter also brings up another kind of argument, that is surprising, but also revealing about certain aspects of a democratic society. A reason that the White House understands is that if the bomb was not dropped (on Japan), the White House would have some potentially difficult explaining to do about the huge hidden funds used to finance the Manhattan Project. A Congressional investigation had come upon the funds that was used, and started to ask questions about the highly secret use of these funds. Not having anything concrete to show as the result of the huge amount of money spent could be devastating for the president. So better have some results to point to, and then a destroyed Japanese town would be a strong argument that would silence the political opponents.

Nuclear explosions

Even though only two atom bombs were used in actual warfare (the Hiroshima and Nagasaki bombs), more that 2000 nuclear bombs have been exploded by 8 countries — officially as testing of nuclear bombs.

A pedagogical visualisation of the time line of all these test explosions has been created by Isao Hashimoto. Watching it is both interesting and a bit scary. One can perhaps feel some comfort in the fact that we are not in these days seeing such intensive testing as was happening in the 1960s and 1970s. But we have seen that some countries have acquired nuclear explosive technology during the recent decades, so in a sense there are more heads of states that could make a decision to deploy a nuclear bomb against what is perceived as an enemy.

What is missing?

To present the story about “The World’s Bomb”, and not mention the popular anti-bomb movements, that is strange. One of the much publicized popular movements of the 1950s was the demonstrations, agitations, and debating about the danger of a “nuclear autumn”, which engaged a lot of citizens in Europe.  An example is the Campaign for Nuclear Disarmament (1957 – ), where for instance Bertrand Russell was a widely known spokesperson for the anti-nuclear movement. This grass-root  movement, and others like it, are not mentioned by Rotter.

Rotter does mention the Bulletin of the Atomic Scientists (1945 – ), but does not emphasize the role of the Bulletin (and of the group of scientists behind it) as a voice expressing the perils of uncontrolled proliferation of nuclear weapons. A core aim of the Bulletin was educational — to explicate the relationship between scientific and technical advances in the area and the politics concerning nuclear armaments.

The Pugwash Conferences on Science and World Affairs (1957 – ) is another effort that tried to raise public awareness about the arms race in general and nuclear weapons in particular.

So, in the context of the Bomb being a global concern, Rotter’s way of describing the grass-root efforts highlighting a fear of possible nuclear catastrophic scenarios, this is surprisingly more or less ignored.

Andrew J. Rotter

Andrew J. Rotter

The Author

Andrew J. Rotter is (2008) Charles A. Dana Professor of History at Colgate University. He specializes in US diplomatic history, recent US history, and the Vietnam War, and has written extensively on US-Asian relations during the twentieth century, including the books The Path to Vietnam and Comrades at Odds: India and the United States.

(from publisher’s  author presentation)

More info at Rotter’s professional home page (at  Colgate University)

Conclusion

Despite the way the author overlooks the public opinion concerning perils of nuclear weapons, the book is clear and thought-provoking. And well worth reading in these days where nuclear threats may originate in unexpected parts of the world.

Data

Andrew J. Rotter: “Hiroshima – The World’s Bomb” (Oxford University Press, 2008), 357 pages; ISBN 10:     0192804375; ISBN 13: 9780192804372 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/05/book-hiroshima-the-worlds-bomb-the-atomic-bomb-and-everbodys-concern/




Bok: “Operation Sepals: Hemliga baser i Sverige 1944-45” – lite svensk-norsk krigshistoria

24 08 2010

Trots svensk neutralitet under andra världskriget, så var vi inte helt isolerade från vad som skedde i vår omvärld. I den här boken återges några perspektiv på hur Sverige fungerade som bas för partisaninstser på norska sidan av vår gemensamma gräns. Texten ger inte ett brett perspektiv på hur Sverige — officiellt och inofficiellt — förhöll sig till Norge under krigsåren, utan fungerar mest som en mosaik av personliga upplevelser av de som tog del i dessa speciella insatser.

"SEPALS" -- framsida

"SEPALS" -- framsida

SEPALS

Under 1944 och 1945 genomfördes operation SEPALS, till en del på svenskt territorium. Det var en organisation och verksamhet som drevs av de allierade, främst Norge, USA och Storbritannien. Målet var att etablera ett nätverk i norra delen av gränsområdet mellan Sverige och Norge — Abisko till Treriksröset. Det handlade om små grupper av norrmän som var utplacerade på en handfull platser, s.k. SEPALS-baser. De bedrev insamling och avrapportering av information med potentiellt intresse för krigsledningen i väster. Regelbundna väderrapporter sändes, för att bidra till att flygoperationer från England, Skottland och Shetlandsöarna kunde planeras. Information om tyska truppstyrkor och trupprörelser insamlades och sändes med radio till Storbritannien. Dessutom skulle dessa norska grupper förbereda sig för stridsoperationer och maktövertagande när det tyska trupper förväntades dra sig tillbaka i krigets slutskede.

Att norrmän fanns i SEPALS-grupperna är uppenbart. Inga svenska var formellt enrollerade i SEPALS, men lokalbefolkning — svenska och samer — gav stöd till SEPALS-grupperna i form av transporttjänster och viss annan försörjning. Det fanns dessutom i SEPALS-organisationen några förbindelseansvariga från USA och England.

"SEPALS": en av baserna

"SEPALS": en av baserna

Inom ramen för SEPALS skedde inte så mycket i form av direkta insatser. Huvuddelen av det som gjordes var spaning och informationsinsamling, samt insatser för att hjälpa flyktingar som begav sig över gränsen från Norge till Sverige. Den viktigaste orsaken till att det inte blev några riktiga stridsinsatser på norska sidan var att den tyska krigsmakten i Norge kapitulerade i all stillhet, och det norska organisationer och grupper kunde i lugn och god ordning ta över styrning och ledning av samhället. Det hade kunnat bli annorlunda om tyska trupper i Norge (och i Danmark) hade forsatt striden till det bittra slutet. I så fall skulle det kunna ha skett att  tyskarna under sin retirering skulle göra som under deras reträtt i Finland … bedriva brända jordens taktik. Det var bl.a. för sådana fall som SEPALS-styrkorna skulle kunna bidraga med spetsoperationer. Men, som sagt, det kom inte att behövas.

Författaren

Roger Albrigtsen (født 18. januar 1971) er en norsk  forfatter  av krigshistorie. Han kommer fra Evenes kommune i Nordland.

Roger Albrigtsen

Roger Albrigtsen

Albrigtsen er barnebarn av kurér, grenselos og XU-agent Magne Lindgren fra Skjomen.

Albrigtsen er også frilanser og har skrevet en rekke krigshistoriske artikler for norske aviser og tidsskrifter.

Han var våren 2008 debutant med boken: Ukjent norsk krigshistorie – Sepals – Hemmelige baser på svensk jord 1944-1945.

Våren 2009 kom boken i ny utgave via Orion Forlag og Forlaget Kristiansen i serien Orion Dokumentar. Våren 2010 kommer boken i svensk utgave via Sivart Förlag.

Om Roger Albrigtsen på  Norska Wikipedia

Boken

Boken är en översättning av ett norskt original, publicerat 2008. Eftersom SEPALS inte blev involverat i några uppmärksammade  operationer (förutom att SEPALS hade bidragit med väderinformation inför det slutliga Tirpitz-anfallet), har det förblivit en okänd del av norsk krigshistoria. Därav den norska boktiteln: ” … ukjent norsk krigshistorie … ”

"SEPALS": gränsvarning sett från norska sidan

"SEPALS": gränsvarning sett från norska sidan

Rent praktiskt har en stor del av författarens bakgrundsarbete bestått av insamling av personliga hågkomster från de norrmän som på något sätt var knutna till SEPALS. Det har nu gått mer än 60 år, så självklart är det inte så många kvar i livet. Men återberättelser och nedskrivna minnen, kompletterat med diverse offentligt arkivmaterial har bildat basen för boken.

Bokens styrka är att vi får (fragment av) personliga berättelser från inblandade, vilket ger en handfast förankring i vad de gjorde och hur de upplevde sammanhanget (t.ex. att vara förlagd ute på kalfjället under krigsvinter.) De många samtida fotografierna visar dessutom att det fanns informella avkopplande inslag i vistelsen inom SEPALS. Det kan handla om jakt och slakt och fiske, om vilostunder i solbestrålad snö, om träffar med lokalbefolkning, etc. Och de fåtal gånger när det blev något intermezzo med tyska patruller.

Men boken har även sina brister. Speciellt för en läsare  som inte är grundligt bevandrad i norska krigsinsatser fram till krigsslutet. Och det är att  läsaren inte får ett sammanhang belyst, det sammanhang som visar hur SEPALS platsar in i den totala krigsinsatsen i denna del av Europa. Detta var dock endast en del av det som skedde i Sverige och som hade med Norge att göra.

För det första handlar SEPALS endast om det som skedde i det nordligaste gränsområdet. Vi får inget veta om det som skedde i gränsområdet mot Sydnorge.

För det andra var det trots allt en omfattande trafik över gränsen, rörande sådant som stärkte den norska motståndsrörelsen och som hjälpte norska flyktingar.

Dessutom genomfördes planering för två möjliga storskaliga insatser av svenska stridskrafter, de s.k. “Operation Rädda Danmark” och Operation Rädda Norge” (se t.ex.  Dansk Militærhistorisk Selskab – Chakoten / Operation Rädda Danmark ; Per-Anders Lundström: “Per Albin Hansson och den svenska D-dagen” ).

"SEPALS": vinddriven el-generator för radio

"SEPALS": vinddriven el-generator för radio

Så var i detta bredare spektrum platsar SEPALS-insatserna? Vi får inte se den typ av större blid av svenskbaserade stödinsatser, så läsaren finner sig ha lite tunt på fötterna  för att förstå vilken typ av kugghjul  SEPALS egentligen var, och hur angränsade kugghjul såg ut.

Sammanfattning

Boken har sina brister, speciellt i att vi inte får en översiktlig bild av hur det svenska samhället engagerade sig i Norgefrågan. Ett avslutande kort kapitel ger några svepande uttalanden om permittenttrafik och liknande, men det känns inte tillräckligt. Bokens värde är snarare att den tillgängliggör information, kunskap och intryck från dessa småskaliga insatser i vårt gränsland. Så läs den för att få veta att detta skedde, men glöm inte att det fanns mycket annat svenskbaserat stöd som stärkte det norska motståndet. Rent språkligt flyter inte texten så väl som man skulle önska. Det är dock inte lätt att veta om det beror på språkliga brister i den norska orginalutgåvan, eller om det är översättningen till svenska som snubblat.

Data

Roger Albrigtsen: “Operation Sepals — Hemliga Baser i Sverige 1944-45” (Sivart Förlag, 2010) 152 sid; ISBN 13: 9789185705337 (book at openlibrary.org)

This pagehttps://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/08/24/bok-operation-sepals-hemliga-baser-i-sverige-1944-45-lite-svensk-norsk-krigshistoria/




Bok: “Född fördömd” — upprop om romerna

16 08 2010

Romernas (zigenarnas) situation i dagens Europa och Sverige är problemfylld. Cederberg ger här ett indignerat utrop om ett förbisett (eller dolt) problemområde, och att Europas stater bör ta tag i detta på ett konkret sätt. Här serveras vi ett indignerat uttryck från en engagerad person.

"Född fördömd" -- omslag

"Född fördömd" -- omslag

—*—

Bakgrund

Den minoritetsgrupp som vi kallar romer (tidigare zigenare) har funnits med oss i Sverige sedan århundraden. De har alltid varit en marginaliserad grupp, såväl storleksmässigt, som i hur den är eller inte är del i det svenska samhällets strukturer och processer.

För den stora allmänheten har synen på romerna förändrats över tiden. Tidigare betraktades de med tveksamhet, men de erbjöd ändå tjänster som majoritetssamhället utnyttjade: kopparslageri, förtenning, knivsliperi, … musikunderhållning, spådomskonst, … På den tiden fanns en försiktig acceptans. I och med industrialiserings fullständiga genomslag försvann stora delar av efterfrågan på romernas tjänster. Nu började det märkas avoga attityder mot “dessa främmande”. Under mer modern tid har för de flesta romerna varit ett osynligt fenomen, som man ytterst sällan har direkt kontakt med men som man mest stöter på i tidningsrubriker. Detta har lett till en mer förundrad attityd … “vad är de för några, egentligen”.

Vid några tillfällen har zigenarnas situation i Sverige uppmärksammats. T.ex. samband med boken “Zigenare” av Ivar Lo-Johansson (1955), men framför allt i samband med efterdyningarna av Katarina Taikons bok “Zigenerska” (1963). Stat, landsting och kommun genomförde utredningar, och genomförde vissa åtgärder.

Men trots officiella uttalanden är romerna inte en integrerad del i svenska samhället.

Boken

Irka Cederberg har intresserat sig för romernas situation i Sverige och Europa. I den här boken ger hon en lägesbild aktuell cirka 2009. Hon beskriver inte bara Sverige, utan Europa i stort, speciellt länderna i Europeiska Unionen.

Ett antal  perspektiv presenteras per land, såsom romernas historia; aktuell social situation; politiska program och satsningar; relevant lagstiftning; uppfyllelse av formulerade målsättningar.

Dessutom får vi oss till dels ett inledande kapitel med en beskrivning av romernas ursprung och hur de kom till Europa. Ett annat kapitel ger glimtar av romska seder och bruk. Ett annat introducerar “antiziganismen” — som betyder för romer vad antisemitism betyder för judar. Vi får en belysning av den romska delen av nazisternas förintelseprogram.

Texten balanserar mellan att vara  en utredande faktabeskrivning och att vara en stridsskrift om behovet av åtgärder och insatser. Att Cederberg är engagerad i frågan är uppenbart. Tyvärr leder detta engagemang ibland till att budskapet förgrumlas.

Vi ska inte nedvärdera romernas situation i Europa. Den är inte bra, och i vissa fall katastrofal. Så något borde göras. Men vad? och av vem? Det är här som vi behöver grundläggande information och tankar om möjligheter.

Berättelsens nivå varierar från personliga erfarenheter och tankar från enskilda romers perspektiv, upp till formuleringar i officiella målsättningar och politiska deklarationer.

Som en övergripande karaktärisering kan vi säga att Cederbergs text lyckas bära fram det avsedda budskapet, att fungera som bränsle för en debatt om romernas situation. Men jag har vissa invändningar mot texten sett som en faktabaserad informationsmassa.

Författaren

Irka Cederberg

Irka Cederberg

Irka Cederberg [1942- ]är socionom och journalist. Hon har under två årtionden följt romernas situation och rapporterat i tidningar, radio och TV. Hon har också medverkat i Ett fördrivet folk – antologi om förtryck och diskriminering av romer/zigenare/resande, som utgavs 2005 av Forum för levande historia, samt skrivit Nationalencyklopediens text om romer. År 2006 utsågs Irka Cederberg till “Årets frilans” för sitt engagemang för “romernas historia och deras smärtsamma utanförskap”.

Från förlagets författarpresentation

Frågetecken

En grundläggande utgångspunkt är naturligtvis frågan om hur många romer det finns i världen. 4 miljoner? 9 miljoner? 14 miljoner? Spännvidden är stor, ofta korrelerad till å vems vägnar siffran framförs. En stat kan vilja presentera en låg siffra för att indikera att romer inte är ett problem. En romsk intresseorganisation kan vilja presentera en hög siffra för att påpeka vikten, och kanske indikera att det finns ett stort mörkertal, och att organisationen egentligen talar för en stor befolkningsgrupp. Detta framgår  t.ex. av Wikipedia-sidan om romer i världen.  Som man kan se varierar uppskattningarna rejält. T.ex. Turkiet: officiellt 35 000 och inofficiellt 5 000 000; Spanien: officiellt 650 000 och inofficiellt upp till 1 500 000; Kroatien: officiellt 9 463 och inofficiellt upp till 300 000).

Detta räkneområde tangerar Cederberg, men ger ingen sammanfattande bild, vilket man saknar. Numerären i sig är viktig, eftersom det indikerar hur stora insatser som kan behövas för specifika  åtgärder. Variationen är intressant, eftersom storleken på variationen kan vara en indikator på hur stark konfrontationen mellan intressentgrupper i samhället kan vara.

Vissa fakta är tyvärr felaktiga. I kapitlet “Romernas svenska historia” återges en incident som inträffade 1934. Norska zigenare anlände till dansk-tyska gränsen och ville resa in i Danmark, på sin väg tillbaka till Norge. Av olika skäl nekades de att passera från den tyska sidan av gränsen till den danska. Och:

I Tyskland avgjordes de 68 romernas öde. Snart greps de av tysk polis, som skickade gruppen till till koncentrationsläger, några till Buchenwald, andra till Auschwitz.

(sid 40)

Problemet här är att Buchenwald öppnade juli 1937 och Auschwitz öppnade först i mitten av 1940. Alltså togs inte romerna från gränsen direkt till dessa koncentrationsläger. Antingen var resultatet att de fick fortsätta att på något sätt röra sig inom Tyskland, och att de senare, vid någon uppsamlingsrazzia, fördes till läger; eller att de i samband med gränsincidenten fördes till Dachau eller annat interneringsläger, för att ett antal år senare föras till dödsläger som Auschwitz.

Ett annat exempel:

Redan i en dom i Tysklands högsta domstol 1963 hade det konstaterats att nazisternas förföljelser mot romerna börjat med de så kallade Nürnberglagarna 1938.

(sid 96)

Men Nürnberglagarna instiftades 1935. Liten detalj, men det betyder att man inte ska köpa alla bokens fakta rakt av.

Det finns också några insinuerande inslag. I samband med Europeiska Unionens utvidgning 2004:

[…] varnade statsminister Göran Persson för kommande “social turism” när tio nya länder, varav åtta från det forna östblocket, skulle bli medlemmar i EU. Var det romerna han menade?

(sid 120)

Knappast. Han tänkte ju på detta ur  svenskt perspektiv, och då är romerna oväsentliga. Istället såg han framför sig Polen, med en så stor befolkning att t.o.m. om en liten del av den befolkningen flyttade till Sverige, så skulle det kunna bli problematiskt. Likaledes hade han nog baltstaterna  i åtanke, som ju historiskt har haft nära till Sverige. Vad Cederberg gör är att genom antydan skapa felaktig kunskap — att Person egentligen talade om att romer måste hållas utanför landet.

Saker som dessa kan nog Cederberg betrakta som oviktiga detaljer. Hennes huvudmotiv med boken är att skapa opinion och engagemang. Och då har smärre felaktigheter ingen betydelse. Må så vara, men jag hade hoppats på en lite bättre faktagranskning. Det betyder att man nog får vända sig till annan litteratur om man vill få tillgång till en riktig faktagrund.

Rent stilistiskt känns boken inte riktigt helgjuten. Känslan jag får är att den i stora delar är sammansatt av ett antal tidningsreportage. Det skulle förklara återupprepningen av vissa fraser och berättelser, en återupprepning som i boken känns lite störande.

Dessutom, sättet att kombinera korta belysningar av disparata teman inom samma kapitel känns som ett reportagegrepp. I en tidningsartikel accepterar vi att få en liten fras om något fenomen X insprängt i textmassan, eftersom vi säkerligen förväntar oss av reportaget ett potpurri av belysningar. Men i en bok vill vi gärna ha någonting mer tydligt utrett, innan vi går till nästa tema. Och detta kändes störande. En alternativ bok baserad på samma grundmaterial skulle på ett tydligare sätt indelat textdelarna i kategorier och sorterat dem på ett vettigt sätt.

När man når bokens slut känns det som att vissa frågor inte har bearbetats. Ett exempel på detta är frågan om romanisamhällets socio-kulturella uppbyggnad. Om vi bekymrar oss om att det offentliga samhällets förbättringsåtgärder inte fungerar, då måste vi också börja förstå hur sociala strukturer på andra sidan ser ut.

En liten antydan, som väcker frågor men som inte får några svar:

[i Lunik IX, förstad till Kosice i Slovakien] råder en sträng hierarki bland romer. De flesta är fattiga och kan inte låna pengar i bankerna. De rika romerna lånar ut till de fattiga och tvingar många av dem att åka till väst och tigga ihop pengar för att betala av sina lån”

(sid 125)

Alltså kan vi inte dra alla romer över en och samma kam. Vissa har det sämre, andra har det bättre. Om detta får vi inte veta något mera, tyvärr. En sådan social skiktning kan vara en bidragande faktor i att romernas situation inte förbättrats av offentliga insatser … vissa romergrupper tjänar på det existerande systemet och skulle vara förlorare i ett mer välintegrerat samhälle. Är dessa rikare romer mer inflytelserika i det romska samhället? Påverkar de hur romerna svarar upp mot offentliga insatser och åtgärder … positivt eller negativt? I så fall måste offentliga insatser formeras på sätt som tar hänsyn till faktorer som dessa.

Cederberg ger bara några kortfattade belysningar av det romska samhället i kapitlet “Romska seder och bruk”, och då handlar det om renlighetssynen, synen på död, intern hantering av inom-grupps-brott, och liknande. Dvs ett ytligt kulturantropologiskt synsätt. Det sociala/sociologiska perspektivet saknas i boken.

Sammanfattning

Trots sina brister kan denna bok fungera som en snabb lägesbild av romernas situation inom den Europeiska Unionen. Den har retoriska och demagogiska tendenser, vilket i viss mån stör den rena faktaupplysningen. Men om läsaren håller en viss distans till textmassan så är den värd att läsa.

Data

Irka Cederberg: “Född fördömd: Romerna – ett europeiskt dilemma” (Leopard förlag, 2010) 219 sid; ISBN 10: 9173432598; ISBN 13: 9789173432597 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/08/16/bok-fodd-fordomd-upprop-om-romerna/




Skrift: “Allt som kan mätas är inte vetenskap” — Rasbiologiska institutet i Uppsala

16 07 2010

En kort men hyggligt täckande text om det fristående Uppsalainstitutet som skulle bidraga till svensk rashygien.

—*—

Lundmark: "Allt som kan mätas är inte vetenskap -- En populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet"

Lundmark: "Allt som kan mätas är inte vetenskap -- En populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet"

Forum för levande historia har som uppdrag att sprida information om sådant som har med antagonism mellan folkgrupper att göra. Det kan vara allt från dagens diskriminering av sexuella undergrupper i samhället till folkmord i andra länder under tidigare epoker. Ett relevant tema är vad som gjorts i Sverige motiverat med rasargument, och det är här som det Rasbiologiska institutet är en intressant — om än inte så betydelsefull — hörnsten.

Rasbiologiska institutet — “Statens institut för rasbiologi” — fanns till namnet mellan 1922 och 1958, men det var bara under dess första tiotal år som deras verksamhet hade rasistisk grund. Lennart Lundmark — historiker, som mest arbetat med samefrågan — har åt Forum för levande historia skrivit en kortfattad översikt över institutet, med speciell tonvikt på den era då Herman Lundberg var dess chef.

Institutet instiftades genom ett beslut i riksdagen, och medel anslogs. Lundberg tillsattes som chef, baserat på dels hans egen polemiska argumentation om nödvändigheten av rashygien, men även med stöd av ett antal professorer vid välrenommerade universitet som Uppsala och Lund.

Tanken var att institutet skull bidraga till kunskapsuppbyggnad om vad rashygien är, och stödja offentliga aktörer då de skulle fatta beslut om åtgärder för att befrämja rashygien.

Lundmark  delar in institutets verksamhetsperiod i tre delar. Arbetet under den första perioden (1922 – 26) utmynnade i en bok (“The Racial Character of the Swedish Nation”) som beskrev statistiska mått på svenskars kroppar, mest skallmätningar.  Under den andra perioden (1927-1935) var huvuddelen av institutets verksamhet engagerad i “Lappundersökningen”, innefattande mätningar och  fotografering av samer, och kartläggning av deras släktskapsförhållanden. Allt för att kunna dra slutsatser om att “rasblandning” som uppstått vid giftermål mellan svenska och samer leder till degenerering (fysiskt och mentalt svagare människor, eller åtminstone mindre värdefulla människor). Den tredje perioden (1936-1958) — epoken efter Lundbergs regim — inleddes med en totalomläggning av inriktningen. Den nye chefen Gunnar Dahlberg förkastade den rasbiologiska ansatsen som meningslös och ogrundad, och började istället arbeta med frågor om ärftliga sjukdomar. Efter ett sista verksamhetsår   1958  som fristående institut uppgick sedan verksamheten i Uppsala Universitet som institutionen för medicinsk genetik.

Lundmark ger argument för att Rasbiologiska institutet var ett symptom på stämningar i samhället, men att det inte i någon märkbar mening var en orsak till effekter i samhällsutvecklingen. För det första var institutet litet — mestadels ett halvdussin personer på avlöningslistan — och av dessa var det egentligen bara Lundberg som frekvent yttrade sig i den allmänna debatten. Och det var inga underbyggda rekommendationer om åtgärder som kom fram. För det andra var Lundberg under den andra perioden helt uppslukad av Lappundersökningen, och det gav inga direkta kopplingar till det löst formulerade insatsområdet “svensk rashygien”. Och när den tredje perioden började så blev det rasbiologiska inslaget i verksamheten avvecklat.

Sensmoralen kan uttryckas som att Rasbiologiska institutet var ett kuriöst fenomen i den svenska vetenskapsvärlden, som inte gav några egentliga effekter på svenska botten.

Och det är här som titeln på denna skrift har sin poäng — “Allt som kan mätas är inte vetenskap”. Som Lundmark argumenterar handlade Rasbiologiska institutets verksamhet — så länge Lundberg var chef — om att genom mätningar samla grunddata om fysiologiska aspekter på svenskar. Mätningarna gjordes med tumstock, med vinkelmätare, osv., och sedan gjordes statistiska sammanställningar som bl.a. presenterade proportioner mellan kroppsdelar och vinklar i kroppsbyggnaden. Det går att mäta mycket på människans kropp, men att bara mäta gör ingen vetenskap. Det som rasbiologin saknade var en underliggande teoribyggnad, som uttryckte lagbundenheter, och där lagbundenheter kan verifieras/falsifieras genom empiriska studier (dvs, mätningar). Och detta är en av orsakerna till att institutet var en isolerad företeelse i det svenska vetenskapssamhället. Alla andra humanvetenskaper hade vid denna tid på allvar börjat konsolidera teori och empiri, och resultat från  Rasbiologiska institutet var inte användbart i dessa andra vetenskaper.  Så resten av vetenskapssamfundet ignorerade i stort det som Lundberg & Co gjorde på Rasbiologiska institutet.

Och trots att det i flera länder under första hälften av 1900-talet drogs igång satsningar på rasbiologi som vetenskap, så producerades aldrig några användbara slutsatser från dessa satsningar. I de fall att samhällen institutionaliserade ett rasperspektiv i samhällsformen (t.ex. Nazi-Tyskland, och Jim Crow-lagar i USA:s sydstater) producerades det aldrig några vetenskapligt grundade insikter som kunde användas som motivation för rasistiska samhällsformer. Dessa samhällen klarade sig ändå …  genom att  med demagogiska medel uppelda rasistiskt tänkande i medborgare, som därmed bidrog till en självuppfyllelse av rasismens “sanning”.

Författaren Lennart Lundmark positionerar Herman Lundberg som en av de sista avläggarna av den förenklade humanmätningsansatsen. Den fysiska antropologin drog igång vid slutet av 1700-talet, och där samlade man skallar från världen olika hörn och kanter, mätte dem och tabulerade resultat. En av de historiskt mest kända svenskarna inom denna genre var Anders Retzius som propagerade för skallmätning — i termer av lång- och kortskalliga — som ett medel att kunna indela människor i grupper och raser, och på basis av detta dra slutsatser om vilka grupper som lyckades bättre än andra i kampen om överlevnad och dominans. Så Rasbiologiska institutet är snarast en relikt från 1800-talet som råkade finnas i det akademiskt präglade Uppsala under ett antal decennier under 1900-talet.

(Lundmarks argumentation ger ett bra motperspektiv till de texter som omnämns i “Studentuppsatser: Rasbiologiska Institutet i Uppsala” )

Lennart Lundmark

Lennart Lundmark

Författaren

“Jag är historiker och författare. Under 20 år var jag lärare och forskare vid Umeå universitet. De senaste 15 åren har jag ägnat åt forskning, kulturjournalistisk och föreläsningar, särskilt om svenska statens förhållande till samerna. Jag har skrivit flera böcker i det ämnet samt varit anlitad av statliga utredningar och som sakkunnig vid rättsprocesser.”

Författarens självpresentation på webben

Slutsats

En snabb och givande översikt över det beryktade Rasbiologiska institutet. Offra gärna en timme på denna skrift, för att få lite tydligare bild av vad detta detta institut egentligen var.

Data

Lennart Lundmark: “Allt som kan mätas är inte vetenskap — En populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet” (Forum för levande historia in Stockholm, 2007) 39 sid, ISSN:  1653-5332 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/07/16/skrift-allt-som-kan-matas-ar-inte-vetenskap-rasbiologiska-institutet-i-uppsala/




Studentuppsatser: Rasbiologiska Institutet i Uppsala

11 07 2010

I Uppsala har man mycket att föra fram med stolthet, men även ett och annat som man helst inte talar om. Det Rasbiologiska Institutet är ett exempel. Några studentuppsatser har med blandat resultat hämtat stoff från det institutet och dess personal

—*—

“Statens institut för rasbiologi” (oftast kallat Rasbiologiska Institutet) instiftades 1921 som en självständig organisation i Uppsala, med finansiering i form av statliga anslag. Det levde kvar ända till 1958, då det uppgick i Uppsala Universitet som Institutionen för medicinsk genetik. Eftersom rasbiologi associeras till rasism, så har Rasbiologiska Institutet naturligtvis ett numera dåligt rykte. Men det var bara under perioden 1921 – 1935 som det drevs med rastänkande som bas. Därefter styrdes verksamheten om till med individbaserad arvslära (genetik).

I själva verket har nog institutets roll blivit överskattat. Trots dess pionjärstatus internationelt sett, var det inte mycket vare sig vettigt eller ovettigt som kom ut därifrån under tiden fram till 1935. Men det är naturligtvis ett tacksamt ämne att ta upp, och hitta nya infallsvinklar på.

—*—

Pablo Lizama Farias skrev en uppsats “Statlig rasforskning” (Journalistik och Multimedia, Södertörns högskola, jan 2007). Det är upplagd som ett artikelutkast, med journalistiskt stuk på hur berättelsen är formad. Rent praktiskt handlar det om att lägga ut några spår om vad som hände med de som var de sista forskarna på institutet. Eftersom själva institutet försvann 1958, så är de flesta personer som på slutet var knutna till organisationen borta sedan länge. Farias sökte och fann en sådan person, som var åldrad och nog inte helt klar. Annars var det yngre släktingar som kontaktades. Förståeligt nog var det inte många som var pigga på att gå in i en diskussion om nära släktingars knytning till Rasbiologiska institutet. Det är egentligen ganska förståeligt att de känner att ett samtal om sådana saker kan leda till att man citeras i sammanhang som man inte vill knytas till. Slutsatsen blir att Farias arbete inte uppdagar något egentligt nytt, utan skall ses som en journalistisk dykning i en potentiell artikelserie för pressen.

Man kan även anse att det är ett exempel på hur av journalistiska skäl ett perspektiv hårdras för att skapa en illusion av skuld. Som Farias skriver i det avrapporterande efterordet:

Personer är varken rasister eller illvilliga i sin forskning enkom för att de kopplas till rasbiologiska institutet. Förvisso har institutet en makaber historia att berätta, men jag har även kommit att förstå att de värderingar som styr en individ till stor del beror på den tid denna person bor i. Det är enkelt att i retrospektiv döma och fördöma gången tid, desto svårare att redan då veta hur framtiden kommer att bedöma ens val.

Detta fråntar dock inte det personliga ansvaret från de individer som frivilligt valde att knyta sig till Statens institut för rasbiologi.

Här anas problemet. Den tid när dessa utvalda personer var verksamma vid institutet, det var den tid då institutet hade svängt om från rasbaserat tänkande till mer ärftligthets- och genetiskt tänkande på individbasis.

Så hela det journalistiska “scoopet” baseras på att personer arbetade vid ett institut i vars namn det ingår ordet “rasbiologi”, inte på att de själva — eller den miljö de då arbetade i — sysslade med rasbiologi.

Slutsats: Farias uppsats säger mer om journalistiska grepp än om Rasbiologiska institutets sista år.

—*—

David Almer och Ola Gustafsson har i två uppsatser tittat på tankevärlden kring rasbiologin på 1930-talet, speciellt centrerat kring Rasbiologiska institutet.

De skrev en kandidatuppsats år 2000 — “Det nobla arvet – hypoteser om människoförädlingens utveckling i ett strukturperspektiv” (Institutionen för humaniora, Blekinge Tekniska Högskola, dec 2000) — och en magisteruppsats 2001 — “Rasbiologi som vetenskap – hypoteser om paradigmskifte i den svenska rasbiologiska vetenskapen under 1930-talet” (Institutionen för humaniora, Blekinge Tekniska Högskola, juni 2001).

Dessa uppsatser är i praktiken ett utkast respektive dess utarbetande. I “Det nobla arvet” skissas en problemställning, och viss faktabelysning indikeras. I “Rasbiologi som vetenskap” genomförs det studie som introducerades och motiverades i den föregående uppsatsen.

Den metodologiska ansatsen är att se om rasbiologiskt tankegods (rasbiologin som vetenskap) genomgick ett paradigmskifte à la Kuhn.

Den faktabas som förs fram är publicerade texter av personer i och kring det Rasbiologiska institutet. Nyckelpersonerna i berättelsen är Herman Lundberg (institutets första chef, 1921-1935) och Gunnar Dahlberg (efterföljande institutschef, 1936-56).

I “Rasbiologi…” ges en intressant uppsättning citat, grupperat under två rubriker:

  1. att människors psyke intimt hänger samman med människors fysiska egenskaper, och att man således genom yttre mätningar kan dra slutsatser om inre egenskaper (som mentala, kognitiva, etc förmågor). En klassificering av fysiska egenskaper ger då ett praktiskt medel att identifiera och särskilja raser.
  2. att olika raser är bättre respektive sämre ur ett absolut perspektiv.

Det är inte så underligt att åsikter kan beläggas under bägge rubrikerna.

Men det är inte detta som var Almer & Gustafssons mål. Istället var det att belägga att det skedde ett paradigmskifte i den svenska rasbiologin under 1930-talet. Alltså kan vi ha två typer av förhållningssätt till deras uppsatser:

  • är det en informativ berättelse om rasbiologin såsom den presenterade sig offentligt?
  • är det en meningsfull tillämpning av Kuhns paradigmskiftesmodell?

Den första frågan kan vi klart besvara med “ja”. Vissa lite mer kryptiska källor har grävts fram och citat extraheras. Andra källor är mer välkända, men får ett visst nytt liv av att presenteras i detta sammanhang.

Den andra frågan känns mindre relevant. Klassiskt paradigmskifte, i enlighet med Kuhn, kräver att man har en tydligt utformad vetenskap, med en någorlunda ensad teoribildning. Därför kan man inom fysiken tala om paradigmskiften, liksom i delar av matematiken.

Men när det gäller rasbiologi kan man på goda grunder hävda att det inte är en teoribildning … alltså inte en vetenskaplig disciplin. Och då kan man inte på ett trovärdigt sätt tillämpa Kuhns modell. Så detta är den svaga och i stort icke-informativa delen av uppsatserna. Eftersom det inte är meningsfullt att tillämpa  paradigmskiftesbegreppet, så är det inte givande att “lyssna” på argumentationen att “jovisst kan vi set att här sker i paradigmskifte i rasbiologin.”

En alternativ berättelse om samma skeende skulle snarare handla om att det finns en grupp personer som enas under en politiskt gångbar flagga (rasbiologi och rashygien); att de egentligen inte är del av eller materialiserar en vetenskap; att de inte har någon gemensam teoribas eller metodbas vilket bör krävas av en vetenskap; att de berättelser som framgår av citaten mer avspeglar en social grupps förändring under tryck från kraftfält i en politisk omvärld; och att vi dessutom ser att enskilda personer har mer konsistens i sina tankegods än vad vi lätt anser som konsistens (eller brist på konsistens) i en vetenskaplig grupp.

Slutsats: Läs gärna uppsatserna för citaten och analysen av dessa. Hoppa över de vetenskapsfilosofiska inslagen.

This Page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/07/11/studentuppsatser-rasbiologiska-institutet-i-uppsala/