Bok: “Statens Konstråd Katalog 38” — bild och ord som informerar och förbryllar

25 07 2010

Statens konstråd ger ut årskataloger över offentligt stödd konst i offentliga miljöer. Detta är katalogen som representerar 2008 års verksamhet. Rikt illustrerad, men tungt berättad.

"Katalog 38"  -- framsida

"Katalog 38" -- framsida

—*—

Vad är konstrådet?

Statens Konstråds skall se till

… att konsten blir ett naturligt och framträdande inslag i samhällsmiljön.

Statens konstråd arbetar för att samtidskonstens alla yttringar ska ges möjlighet att avspegla sig i samhällsmiljön genom de konstnärliga gestaltningsprojekten och de konstkollektioner som sammanställs för statliga myndigheter.

I samarbeten utanför det statliga området prioriterar Statens konstråd projekt i barn och ungdomsmiljöer där de ungas eget deltagande i mötet med konsten sätts i fokus.

(citerat från Konstrådets  egen uppdragsformulering )

Vari kan rådets bestående värde ligga?

Det är ett behjärtansvärt uppdrag de har. Vi kan alla uppleva positiva värden av estetiskt tilltalande och/eller spännande visuella upplevelser. Konst i offentlig miljö är ju ett medel att skapa en miljöbakgrund som bidrar till att vi trivs bättre.  Konstrådet pekar ju speciellt ut barn- och ungdom som en prioriterad målgrupp, och det är nog viktigt. Det handlar ju om skolor, ungdomsgårdar och liknande, och här kan visuellt gestaltade miljöer bidraga till att barn och ungdomar trivs bättre — till skillnad från hur skolor formade som stalinistiska undervisningsfabriker kan stöta bort ungdomar.

Katalogen som marknadsföringsmedel

Nu kommer vi till frågan om vad denna katalog ger. Självklart måste en myndighet som konstrådet kunna visa vad de åstadkommit (eller att de medverkat till att något konstnärligt kommit tillstånd). En offentligt publicerad katalog ligger ju då nära till hands. Dels som ett medel att sprida information om sin verksamhet i vidare kretsar. Dels genom att till sin uppdragsgivare visa “vad bra vi är”.

Men det ser ut som om de missar något i sin kommunikation. Hur man kommunicerar beror på vem man kommunicerar med. “Tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin”. Bitvis är katalogen fylld med formuleringar som har många ord men med svårfångad semantik.

Ett exempel:

Någonstans mellan skulptur, landskap, möbel och modell förhåller sig formen till omgivningen som vore den en antites, en naturlig eller organisk konfrontation mot teknik och vetenskap. Den framstår som en tillfällighet, en åsikt eller känsla, och därmed verkar den också trotsa sin institutionella inramning med dess anspråk på rationalitet och objektivitet. Men vilken plattityd att se det så! Dikotomin mellan konst och vetenskap, känsla och förnuft, natur och kultur, är lika sliten som den är falsk; ett hinder för varje djupare insikt, snarare än ett differentierande verktyg.

Betraktad som en molekylär modell säger verket något väsentligt om vetenskapens villkor, om försöken att fånga de svårgripbara fenomen som kallas energi och materia. Men det bemöter också det faktum att vetenskaplig framgång (liksom intelligens) är kontextuell och socialt betingad, det vill säga avhängig energin i det dagliga mänskliga utbytet.

Ett annat exempel:

Sårbarhet och överlevnad blir därför några av de viktigaste nyckelorden i Kappels konst. Inte sällan iscensätter han sin civilisationskritik med en dystopisk lekfullhet och en ironisk distans. Hans verk präglas samtidigt av en skulpturalt öppen synlighet, en formmässig avgränsning och en idémässigt laddad mångfald.

Här är formuleringskonst som inte är berikande för de två grupper av målgrupper som jag nämnde ovan: den vanlige medborgaren i samhället respektive den anslagsbeslutande politikern. För ingendera är de ord som citerats meningsfulla. De har ingen grundning i deras verklighet.

Kappels "tångruska"

I själva verket är detta ett språkbruk som talar till estetiker och kulturkritiker (postmodernism, “cultural studies” etc), och alltså är textdelen av katalogen en uppsättning inom-disciplinära uttalanden, som alltså inte berör de personer som inte är intellektuella postmodernister.

Man skulle kunna se framför sig en annan katalog, som i den kommenterande texten uttryckte sig på ett mer handfast sätt … som inte försöker  att pusha på den intellektuella terminologiska fronten, utan försöker  skapa förståelse utanför den egna sekten.

Spår av försök att vara begriplig och meningsfull för andra grupper i samhället, sådana spår kan man se i andra delar av katalogen. Bland de texter som belyser konstnärlig utsmyckning i barn- och ungdomsmiljöer finns det mer gripbara formuleringar, som inte mystifierar intentioner bakom verken, utan indikerar vad den avsedda effekten skulle vara. Beror denna skillnad på att utsmyckning i barn- och ungdomsmiljöer har ett tydligare funktionellt mål? Vilket i så fall skulle saknas var gäller utsmyckning i andra miljöer.

En mer konspiratorisk tolkning är att genom den ogenomträngliga mattan av undflyende och ogrundade termer skapar Konstrådet, gentemot sina uppdragsgivare, en medieström som faktiskt är avsedd att förvirra. En mottagare skall i princip säga till sig själv:

… detta måste vara viktigt, men det verkar vara ack så svårt. Så vi måste delegera detta till Konstrådet som är de enda som verkar veta något om detta. Och eftersom det känns så viktigt — eftersom det finns så många svåra ord, så måste det väl vara viktigt, eller hur — så gör vi politiker vad vi kan göra, nämligen att anslå medel till verksamheten.

Även om denna konspirationsteori låter heltokig, så förekommer analoga beteenden i andra specialiserade nischer — försvarssektorn, forskning, medicin, etc.

Sammanfattning

Katalogen har ett bildmaterial som mer än väl motiverar inköpspriset (ca 70 SEK). Tag inte för allvarligt på de olika textinslagen, där är det dålig avkastning på nedlagd läsarmöda.

Data

Statens Konstråd: “Katalog 38” (Statens Konstråd, 2009)  196 sid; ISSN 1651-4564 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/07/25/bok-statens-konstrad-katalog-38-bild-och-ord-som-informerar-och-forbryllar/
Advertisements




Bok: “Mina egna Stockholmspärlor” — det Stockholm som försvann alldeles nyss

15 03 2010

För den Stockholmsintresserade kan detta vara ett stimulanspaket. Här får man många glimtar från 1970-talets Stockholmsmiljöer — helt försvunna eller bara förändrade.

"Mina Egna Stockholmspärlor" omslag

"Mina Egna Stockholmspärlor" omslag

Stockholmslitteratur är en lokalt livaktig genre, men den får för det mesta ingen uppmärksamhet utanför tullarna. Dess objekt är Stockholm som fysisk stad, och helst med ett historiskt perspektiv. Och det är väl i det avseendet som läsarna hittas — de som har varit “stockholmare” så många år att de har minnen av att staden tidigare såg annorlunda ut. Den nostalgiska nerven kan kittlas av litteratur som berättar om och visar hur  Stockholm tedde sig under tidigare epoker.

Jan Bergman är skapare av denna bok. Jag använder ordet skapare, eftersom den består av två olika typer av innehåll: dels fotografier från Stockholm, dels texter som beledsagar bilderna och som knyter samman delarna till en slags helhet.

Jan Bergman, född i Stockholm 1956, har sedan -79 varit producent på TV, mest känd för serierna Guldkorn och Stockholmspärlor som haft stora tittarsiffror. Han har dessutom gjort en mängd historiska dokumentärer, t ex en sju timmar lång serie om Sverige och andra världskriget.

(Norstedts Förlags författarpresentation)

Bergman är alltså ingen duvunge, men har inte haft så mycket med publicering i bokform att göra. Det är ju rörliga bilder som är hans professionella arena (eller åtminstone att bygga upp ett visuellt flöde utgående från stillbilder), och ofta i form av sammanställningar av tematiska berättelser utgående från äldre film- eller bildmaterial.

Jan Bergman

Jan Bergman

Boken är uppdelat i ett antal kapitel, men det känns mer som ett sätt att låta läsaren hitta punkter där man kan ta en paus, än att kapitlen var för sig har en inneboende sammanhållande kraft. Så i praktiken är det en lavin av bilder, med text som ett slags sammanfogande klister.

Alla bilderna (utom några få i början) är tagna av Bergman själv, grovt räknat mellan hans 15:e och hans 20:e levnadsår. Han blev tidigt intresserad av teknik och fotografi, och har tydligen knäppt en oherrans massa bilder, varav de i boken är ett litet urval.

Texten är praktiskt taget helt fokuserad på hur Bergman upplevde Stockholm generellt och de specifika platser i Stockholm som återges i fotoform. För en komplett “Stockholmsnovis” finns det här och där några intressanta kommentarer om hur Stockholm utvecklades under 60-, 70- och 80-talet, men för en infödd stockholmare är det nog inget nytt. Sensmoralen är att texten mest fungerar som utfyllnad i boken.

Det är bilderna som Bergman vill att de ska bli sedda. Mest för att de flesta bilderna visar att stadsbilden då var annorlunda jämfört med hur det ser ut idag … ofta drastisk skillnad, ibland småskillnader.

Huvuddelen av bilderna föreställer stadsmiljöer, ett mindre antal föreställer människor i staden. Fotografierna på stadsmiljöer är märkbart tomma på människor. Det ser nästan ut som den tomhet man upplever en sommarsöndagsmorgon klockan fyra, innan ens renhållningen eller tidningsbuden satt igång arbetet. På det sättet är det en något falsk bild av staden i sig. Våra städer är ännu så länge befolkade av människor och till för människor, så en folktom stad är ger inte ett speciellt sant intryck. Bergman ger en liten vink om att han insett detta, och ursäktar sig med att han nog då inte kände sig riktigt mogen och redo att forma bilder där vissa delar lever sitt eget liv, och alltså inte lätt kan arrangeras av fotografen. Ett mindre antal bilder — mest från den senare delen av perioden — har människor i levande miljöer, och de ger ett mer normalt intryck av bilder från staden.

Gamla Hamburger Börs borta med vinden

Gamla Hamburger Börs borta med vinden

Eftersom det är ett så omfattande bildmaterial — nästan alla sidor i boken har återgivna fotografier — så antar jag att bokförlaget funderat på hur de skall få lönsamhet i denna utgåva. Därför har de nog valt ett billigare papper i boken, ett visserligen lite tjockare papper, men matt, vilket medför att skärpan i bilderna inte lyfts fram. Alla bilder blir mjukare i kontrast, och färgerna mattas av. Några mer stämningsorienterade — för att inte säga “impressionistiskt inspirerade” — bilder klarar sig bra med dessa trycktekniska förutsättningar, men de flesta bilderna skulle kommit bättre till sin rätt med ett blankare papper.

Som Bergman påpekar i efterordet, så har stora delar av hans fotografiska material genomgått åldersförändringar, och det gäller definitivt för färgfilmsmaterialet, där olika kulörer ändrats på olika sätt. Så i förberedelsearbetet med denna bok har det ingått ett omfattande restaureringsarbete, under användning av moderna digitala fotomanipuleringsverktyg. Dock är det viktigt att påpeka att målet med restaureringen var att återställa färgskalan till den form den hade på den tiden, inte att få en miljömässigt sann färgskala eller en konstnärlig färgskala.

Trappa från Hornsgatan ner mot slussen

Trappa från Hornsgatan ner mot slussen

Till slut bör det också nämnas att bilderna inte är fotografiska mästerverk — à la Penn, Hammarskiöld, Doisneau och liknande — utan är bilder tagna av en ung entusiastisk amatör, som har mycket kvar att lära sig, men som faktiskt blir bättre, utan att nå någon tydlig estetisk höjd. Man bör hellre se fotografen av dessa bilder som hörande hemma i gruppen av duktiga och erfarna amatörfotografer, såsom Lennart Rylander som verkade i Stockholm 20 år tidigare; Anders Olsson som dokumenterade staden fram till 60-talet; eller kanske t.o.m. de numera omtalade Limafotograferna. (se mer om dessa och andra i A Rosengren & C Westergren (red): “Amatörfotografernas värld” / Fataburen 2009)

Förringar det värdet av boken? Nej, det är inte estetiska aspekter på bilder som lockar, det är att få en bred gräsrotsillustration av Stockholm som det såg ut för 40 år sedan.

Sammanfattning

Boken ger en liten doft av ego-centrering, eftersom hela upplägget med avsikt utgår från fotografier som JB tog då det begav sig, och från de tankar som han hade då. Men just därför är det intressant som ett tidsdokument, som ger perspektiv på den fysiska staden, men även perspektiv på mentala uppfattningar av staden och stadslivet. Självklart är detta av intresse enbart för den som är nyfiken på vad Stockholm var för inte så länge sedan.

Data

Jan Bergman: “Mina egna Stockholmspärlor — 70-talet i text och bild” (Norstedts Förlag, 2005), 267 sid, ISBN 9113013610 (book at openlibrary.com)