Bok: “Statlig rasforskning” — vardagen på rasbiologiska institutet

23 12 2010
"Statlig rasforskning"

"Statlig rasforskning"

Det svenska rasbiologiska institutet hade sin beryktade storhetstid från 1922 till 1933. Under de åren var Herman Lundborg — med rollen institutschef — oftast mer av en agitator än en vetenskapsman, och de budskap han marknadsförde hade genklang i delar av det makthavande Sverige. Det mesta som skrivits om institutet har fokuserat på politiska dimensioner och på kultur- och idéhistoriska trender. Denna lilla bok — Gunnar Broberg: “Statlig Rasforskning” — kastar ett intressant komplementärt ljus på institutet och Herman Lundborg, nämligen den administrativa bilden av institutets dagliga verksamhet. Det som här berättas förstärker bilden av att institutet/Lundborg måhända hördes starkt i den publika och icke-publika debatten, men att det inte blev så mycket bestående effekter av dess verksamhet.

—*—

Det som Broberg  redovisar i denna bok baseras på studier i Rasbiologiska institutets arkiv, såsom det bevarats i Uppsala Universitetsbibliotek. I arkivet blandas stort med smått, men inte förvånansvärt är den  övervägande delen av materialet en avspegling av den rutinmässiga vardagen. Och det är just detta som Broberg bearbetar. Dvs, hur kan vi idag beskriva den dagliga rutinen på institutet? Hur administrerades verksamheten? Hur leddes den? Vilka motgångar upplevde institutet? Och vilka framgångar?

Den historia som serveras i boken ger en bild av att Rasbiologiska institutet under hela sin existens levde med vad som upplevdes  som alltför snåla anslag. Och det var nog inte bara en upplevd känsla — det var nog mycket begränsade anslag jämfört med dels vad som externt förväntades att  institutet skulle göra, dels vilka ambitioner Lundborg hade med sitt institut.

Det var en ständig jakt på anslag, en ständig jakt på privata sponsorer och mecenater, med oftast väldigt magert utfall. Trots att kostnaderna ökar över åren — inflationen gör kostnaderna numerärt större — så ökade inte anslagen, vilket i praktiken medförde att anslagen de facto kontinuerligt minskade.

Det fanns i den relativt lilla personalstaben även personkonflikter, som antingen gav upphov till eruptioner och att folk flyttade någon annanstans, eller att agg doldes under en till synes lugn yta. Personalpolitiken fungerade aldrig, bl.a. därför att Herman Lundborg inte kunde hantera sin personal på ett smidigt sätt.

I många avseenden kan de som i dessa dagar arbetar inom akademiska institutioner känna igen sig. “Det är ju så det är för oss, nu. Vi jagar ständigt efter forskningsanslag, och de flesta förslag vi lämnar in resulterar inte i några anslag. Så var inte situationen för det  Rasbiologiska institutet likvärdigt med den situation som är så vanlig för många i dagens forskningsvärld?”

Jo, det kan så vara. Trots alla motgångar och en ekonomi som ständigt framtvingade kompromisser i lagda planer och uttryckta ambitioner, trots detta producerades ett antal doktorsavhandlingar av personal som var verksamma vid institutet. Men även här kan man nog se en analogi till dagens doktorandsituation. Det är oerhört mycket icke avlönat arbete som ligger bakom avhandlingen. Så det var väl därför som personal kunde disputera baserat på arbete utfört vid Rasbiologiska institutet under de kärva åren på 1930-talet.

Dessutom var de teman som bearbetades i avhandlingarna inte direkt i linje med Lundborgs mer extrema vision om vetenskapligt underbyggs rashygien. Personligt erkännande för en doktorsavhandling betyder inte ett erkännande av institutet som en framstående aktör.

Det är därför jag påstår att Rasbiologiska institutet drev och deltog i många propagandaaktiviteter, och skapade under 1920-talet ett visst intresse för rasfrågan och för institutet, men att det inte orsakade så speciellt stora effekter inom det vetenskapliga eller samhället i stort.

Kanske man kan karaktärisera Lundborg och institutet med frasen “tomma tunnor skramlar mest”.

Gunnar Broberg

Gunnar Broberg

Författaren

Född 1942, FD idé- och lärdomshistoria 1976, visiting professor Berkeley 1978, Fellow Wissenschaftskolleg 1987-88, prof i idé- och lärdomshistoria i Lund sedan 1990, fellow SCASSS 1998, dekan hist fil 1998-2002, preses Vetenskapssocieteten i Lund, ordf Kungl. Vetenskapssamfundet Lund, ledamot Statens kulturråd sex år mm.

Forskningsintressen: Linnaeus, Cultural history, History of concepts, Man’s relation to animals.

(från Lunds universitets webbplats)

Sammanfattning

Brobergs “Statlig rasforskning” är en intressant skrift, som ger oss en mer mångdimensionell bild av institutets och dess verksamhet. Han diskuterar inte institutet ur ett idéhistorisk eller kulturhistoriskt perspektiv, inte heller institutets roll i den politiska sfären. Sådana frågor har bearbetats tidigare (se t.ex.  Lennart Lundmark: “Allt som kan mätas är inte vetenskap”, studentuppsatser om rasbiologiska institutet). Nej, här får vi lära oss något om verksamhetens dagliga rutiner, dess förändringar, och olika personers roll i att hålla institutet och dess verksamhet vid liv. Det är väl så nära institutets vardagsliv vi kan komma, så här 80 år efter institutets höjdpunkt. Och den information som vi får här hjälper till att placera institutet på rätt sätt i i rummet av samhällsaktörer.

Ett bra sätt att sammanfatta vad boken handlar om ges av följande citat ur boken själv:

I rätt stor detalj har vi skildrat Statens institut för rasbiologi från de första åren på 1920-talet till dess det uppgår i Uppsala universitet som institutionen för medicinsk genetik 1958. Från början hade det stora förhoppningar knutet till sig, men en bit in på 1930-talet hotade fiasko. Skälet var en tungrodd administration och en otymplig chef. Institutet låg fel politiskt innan vändningen kom vid 1930-talets mitt. Vi har följt verksamheten under dess tre chefer: Herman Lundborg, Gunnar Dahlberg och Jan Arvid Böök. Men institutionshistoria är inte bara ett antal biografier med vidhängande anekdoter. Tycker någon att betoningen legat alltför mycket på chefsnivå har ändå andra namn också beretts plats, liksom den dagliga verksamheten. Framför allt har de första tio-femton åren inventerats, och det av det enkla skälet att källmaterialet är rikare för den perioden. Institutets historia har framför allt setts inifrån, medan samhällsutvecklingen i stort bara skymtat. Detaljrikedom är inte detsamma som fullständighet, men en avsikt med den här studien är i alla fall att så gott det går bevisa vad som egentligen hände. Med hjälp av en sådan faktabetonad historia kan man sedan gå vidare mot en djupare analys.

(sid 82)

Noter

Tack till Gunnar Broberg som var vänlig nog att överlämna ett exemplar av denna bok till mig.

Data

Gunnar Broberg: “Statlig rasforskning – En historik över rasbiologiska institutet” (Idé och lärdomshistoria, Lunds universitet in Lund, Sweden, Andra upplagan, 2002) 108 sid, ISSN: 1102-4313 (book at openlibrary.org).

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/23/bok-statlig-rasforskning-vardagen-pa-rasbiologiska-institutet/
Advertisements




Studentuppsatser: Rasbiologiska Institutet i Uppsala

11 07 2010

I Uppsala har man mycket att föra fram med stolthet, men även ett och annat som man helst inte talar om. Det Rasbiologiska Institutet är ett exempel. Några studentuppsatser har med blandat resultat hämtat stoff från det institutet och dess personal

—*—

“Statens institut för rasbiologi” (oftast kallat Rasbiologiska Institutet) instiftades 1921 som en självständig organisation i Uppsala, med finansiering i form av statliga anslag. Det levde kvar ända till 1958, då det uppgick i Uppsala Universitet som Institutionen för medicinsk genetik. Eftersom rasbiologi associeras till rasism, så har Rasbiologiska Institutet naturligtvis ett numera dåligt rykte. Men det var bara under perioden 1921 – 1935 som det drevs med rastänkande som bas. Därefter styrdes verksamheten om till med individbaserad arvslära (genetik).

I själva verket har nog institutets roll blivit överskattat. Trots dess pionjärstatus internationelt sett, var det inte mycket vare sig vettigt eller ovettigt som kom ut därifrån under tiden fram till 1935. Men det är naturligtvis ett tacksamt ämne att ta upp, och hitta nya infallsvinklar på.

—*—

Pablo Lizama Farias skrev en uppsats “Statlig rasforskning” (Journalistik och Multimedia, Södertörns högskola, jan 2007). Det är upplagd som ett artikelutkast, med journalistiskt stuk på hur berättelsen är formad. Rent praktiskt handlar det om att lägga ut några spår om vad som hände med de som var de sista forskarna på institutet. Eftersom själva institutet försvann 1958, så är de flesta personer som på slutet var knutna till organisationen borta sedan länge. Farias sökte och fann en sådan person, som var åldrad och nog inte helt klar. Annars var det yngre släktingar som kontaktades. Förståeligt nog var det inte många som var pigga på att gå in i en diskussion om nära släktingars knytning till Rasbiologiska institutet. Det är egentligen ganska förståeligt att de känner att ett samtal om sådana saker kan leda till att man citeras i sammanhang som man inte vill knytas till. Slutsatsen blir att Farias arbete inte uppdagar något egentligt nytt, utan skall ses som en journalistisk dykning i en potentiell artikelserie för pressen.

Man kan även anse att det är ett exempel på hur av journalistiska skäl ett perspektiv hårdras för att skapa en illusion av skuld. Som Farias skriver i det avrapporterande efterordet:

Personer är varken rasister eller illvilliga i sin forskning enkom för att de kopplas till rasbiologiska institutet. Förvisso har institutet en makaber historia att berätta, men jag har även kommit att förstå att de värderingar som styr en individ till stor del beror på den tid denna person bor i. Det är enkelt att i retrospektiv döma och fördöma gången tid, desto svårare att redan då veta hur framtiden kommer att bedöma ens val.

Detta fråntar dock inte det personliga ansvaret från de individer som frivilligt valde att knyta sig till Statens institut för rasbiologi.

Här anas problemet. Den tid när dessa utvalda personer var verksamma vid institutet, det var den tid då institutet hade svängt om från rasbaserat tänkande till mer ärftligthets- och genetiskt tänkande på individbasis.

Så hela det journalistiska “scoopet” baseras på att personer arbetade vid ett institut i vars namn det ingår ordet “rasbiologi”, inte på att de själva — eller den miljö de då arbetade i — sysslade med rasbiologi.

Slutsats: Farias uppsats säger mer om journalistiska grepp än om Rasbiologiska institutets sista år.

—*—

David Almer och Ola Gustafsson har i två uppsatser tittat på tankevärlden kring rasbiologin på 1930-talet, speciellt centrerat kring Rasbiologiska institutet.

De skrev en kandidatuppsats år 2000 — “Det nobla arvet – hypoteser om människoförädlingens utveckling i ett strukturperspektiv” (Institutionen för humaniora, Blekinge Tekniska Högskola, dec 2000) — och en magisteruppsats 2001 — “Rasbiologi som vetenskap – hypoteser om paradigmskifte i den svenska rasbiologiska vetenskapen under 1930-talet” (Institutionen för humaniora, Blekinge Tekniska Högskola, juni 2001).

Dessa uppsatser är i praktiken ett utkast respektive dess utarbetande. I “Det nobla arvet” skissas en problemställning, och viss faktabelysning indikeras. I “Rasbiologi som vetenskap” genomförs det studie som introducerades och motiverades i den föregående uppsatsen.

Den metodologiska ansatsen är att se om rasbiologiskt tankegods (rasbiologin som vetenskap) genomgick ett paradigmskifte à la Kuhn.

Den faktabas som förs fram är publicerade texter av personer i och kring det Rasbiologiska institutet. Nyckelpersonerna i berättelsen är Herman Lundberg (institutets första chef, 1921-1935) och Gunnar Dahlberg (efterföljande institutschef, 1936-56).

I “Rasbiologi…” ges en intressant uppsättning citat, grupperat under två rubriker:

  1. att människors psyke intimt hänger samman med människors fysiska egenskaper, och att man således genom yttre mätningar kan dra slutsatser om inre egenskaper (som mentala, kognitiva, etc förmågor). En klassificering av fysiska egenskaper ger då ett praktiskt medel att identifiera och särskilja raser.
  2. att olika raser är bättre respektive sämre ur ett absolut perspektiv.

Det är inte så underligt att åsikter kan beläggas under bägge rubrikerna.

Men det är inte detta som var Almer & Gustafssons mål. Istället var det att belägga att det skedde ett paradigmskifte i den svenska rasbiologin under 1930-talet. Alltså kan vi ha två typer av förhållningssätt till deras uppsatser:

  • är det en informativ berättelse om rasbiologin såsom den presenterade sig offentligt?
  • är det en meningsfull tillämpning av Kuhns paradigmskiftesmodell?

Den första frågan kan vi klart besvara med “ja”. Vissa lite mer kryptiska källor har grävts fram och citat extraheras. Andra källor är mer välkända, men får ett visst nytt liv av att presenteras i detta sammanhang.

Den andra frågan känns mindre relevant. Klassiskt paradigmskifte, i enlighet med Kuhn, kräver att man har en tydligt utformad vetenskap, med en någorlunda ensad teoribildning. Därför kan man inom fysiken tala om paradigmskiften, liksom i delar av matematiken.

Men när det gäller rasbiologi kan man på goda grunder hävda att det inte är en teoribildning … alltså inte en vetenskaplig disciplin. Och då kan man inte på ett trovärdigt sätt tillämpa Kuhns modell. Så detta är den svaga och i stort icke-informativa delen av uppsatserna. Eftersom det inte är meningsfullt att tillämpa  paradigmskiftesbegreppet, så är det inte givande att “lyssna” på argumentationen att “jovisst kan vi set att här sker i paradigmskifte i rasbiologin.”

En alternativ berättelse om samma skeende skulle snarare handla om att det finns en grupp personer som enas under en politiskt gångbar flagga (rasbiologi och rashygien); att de egentligen inte är del av eller materialiserar en vetenskap; att de inte har någon gemensam teoribas eller metodbas vilket bör krävas av en vetenskap; att de berättelser som framgår av citaten mer avspeglar en social grupps förändring under tryck från kraftfält i en politisk omvärld; och att vi dessutom ser att enskilda personer har mer konsistens i sina tankegods än vad vi lätt anser som konsistens (eller brist på konsistens) i en vetenskaplig grupp.

Slutsats: Läs gärna uppsatserna för citaten och analysen av dessa. Hoppa över de vetenskapsfilosofiska inslagen.

This Page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/07/11/studentuppsatser-rasbiologiska-institutet-i-uppsala/