Bok: “Statlig rasforskning” — vardagen på rasbiologiska institutet

23 12 2010
"Statlig rasforskning"

"Statlig rasforskning"

Det svenska rasbiologiska institutet hade sin beryktade storhetstid från 1922 till 1933. Under de åren var Herman Lundborg — med rollen institutschef — oftast mer av en agitator än en vetenskapsman, och de budskap han marknadsförde hade genklang i delar av det makthavande Sverige. Det mesta som skrivits om institutet har fokuserat på politiska dimensioner och på kultur- och idéhistoriska trender. Denna lilla bok — Gunnar Broberg: “Statlig Rasforskning” — kastar ett intressant komplementärt ljus på institutet och Herman Lundborg, nämligen den administrativa bilden av institutets dagliga verksamhet. Det som här berättas förstärker bilden av att institutet/Lundborg måhända hördes starkt i den publika och icke-publika debatten, men att det inte blev så mycket bestående effekter av dess verksamhet.

—*—

Det som Broberg  redovisar i denna bok baseras på studier i Rasbiologiska institutets arkiv, såsom det bevarats i Uppsala Universitetsbibliotek. I arkivet blandas stort med smått, men inte förvånansvärt är den  övervägande delen av materialet en avspegling av den rutinmässiga vardagen. Och det är just detta som Broberg bearbetar. Dvs, hur kan vi idag beskriva den dagliga rutinen på institutet? Hur administrerades verksamheten? Hur leddes den? Vilka motgångar upplevde institutet? Och vilka framgångar?

Den historia som serveras i boken ger en bild av att Rasbiologiska institutet under hela sin existens levde med vad som upplevdes  som alltför snåla anslag. Och det var nog inte bara en upplevd känsla — det var nog mycket begränsade anslag jämfört med dels vad som externt förväntades att  institutet skulle göra, dels vilka ambitioner Lundborg hade med sitt institut.

Det var en ständig jakt på anslag, en ständig jakt på privata sponsorer och mecenater, med oftast väldigt magert utfall. Trots att kostnaderna ökar över åren — inflationen gör kostnaderna numerärt större — så ökade inte anslagen, vilket i praktiken medförde att anslagen de facto kontinuerligt minskade.

Det fanns i den relativt lilla personalstaben även personkonflikter, som antingen gav upphov till eruptioner och att folk flyttade någon annanstans, eller att agg doldes under en till synes lugn yta. Personalpolitiken fungerade aldrig, bl.a. därför att Herman Lundborg inte kunde hantera sin personal på ett smidigt sätt.

I många avseenden kan de som i dessa dagar arbetar inom akademiska institutioner känna igen sig. “Det är ju så det är för oss, nu. Vi jagar ständigt efter forskningsanslag, och de flesta förslag vi lämnar in resulterar inte i några anslag. Så var inte situationen för det  Rasbiologiska institutet likvärdigt med den situation som är så vanlig för många i dagens forskningsvärld?”

Jo, det kan så vara. Trots alla motgångar och en ekonomi som ständigt framtvingade kompromisser i lagda planer och uttryckta ambitioner, trots detta producerades ett antal doktorsavhandlingar av personal som var verksamma vid institutet. Men även här kan man nog se en analogi till dagens doktorandsituation. Det är oerhört mycket icke avlönat arbete som ligger bakom avhandlingen. Så det var väl därför som personal kunde disputera baserat på arbete utfört vid Rasbiologiska institutet under de kärva åren på 1930-talet.

Dessutom var de teman som bearbetades i avhandlingarna inte direkt i linje med Lundborgs mer extrema vision om vetenskapligt underbyggs rashygien. Personligt erkännande för en doktorsavhandling betyder inte ett erkännande av institutet som en framstående aktör.

Det är därför jag påstår att Rasbiologiska institutet drev och deltog i många propagandaaktiviteter, och skapade under 1920-talet ett visst intresse för rasfrågan och för institutet, men att det inte orsakade så speciellt stora effekter inom det vetenskapliga eller samhället i stort.

Kanske man kan karaktärisera Lundborg och institutet med frasen “tomma tunnor skramlar mest”.

Gunnar Broberg

Gunnar Broberg

Författaren

Född 1942, FD idé- och lärdomshistoria 1976, visiting professor Berkeley 1978, Fellow Wissenschaftskolleg 1987-88, prof i idé- och lärdomshistoria i Lund sedan 1990, fellow SCASSS 1998, dekan hist fil 1998-2002, preses Vetenskapssocieteten i Lund, ordf Kungl. Vetenskapssamfundet Lund, ledamot Statens kulturråd sex år mm.

Forskningsintressen: Linnaeus, Cultural history, History of concepts, Man’s relation to animals.

(från Lunds universitets webbplats)

Sammanfattning

Brobergs “Statlig rasforskning” är en intressant skrift, som ger oss en mer mångdimensionell bild av institutets och dess verksamhet. Han diskuterar inte institutet ur ett idéhistorisk eller kulturhistoriskt perspektiv, inte heller institutets roll i den politiska sfären. Sådana frågor har bearbetats tidigare (se t.ex.  Lennart Lundmark: “Allt som kan mätas är inte vetenskap”, studentuppsatser om rasbiologiska institutet). Nej, här får vi lära oss något om verksamhetens dagliga rutiner, dess förändringar, och olika personers roll i att hålla institutet och dess verksamhet vid liv. Det är väl så nära institutets vardagsliv vi kan komma, så här 80 år efter institutets höjdpunkt. Och den information som vi får här hjälper till att placera institutet på rätt sätt i i rummet av samhällsaktörer.

Ett bra sätt att sammanfatta vad boken handlar om ges av följande citat ur boken själv:

I rätt stor detalj har vi skildrat Statens institut för rasbiologi från de första åren på 1920-talet till dess det uppgår i Uppsala universitet som institutionen för medicinsk genetik 1958. Från början hade det stora förhoppningar knutet till sig, men en bit in på 1930-talet hotade fiasko. Skälet var en tungrodd administration och en otymplig chef. Institutet låg fel politiskt innan vändningen kom vid 1930-talets mitt. Vi har följt verksamheten under dess tre chefer: Herman Lundborg, Gunnar Dahlberg och Jan Arvid Böök. Men institutionshistoria är inte bara ett antal biografier med vidhängande anekdoter. Tycker någon att betoningen legat alltför mycket på chefsnivå har ändå andra namn också beretts plats, liksom den dagliga verksamheten. Framför allt har de första tio-femton åren inventerats, och det av det enkla skälet att källmaterialet är rikare för den perioden. Institutets historia har framför allt setts inifrån, medan samhällsutvecklingen i stort bara skymtat. Detaljrikedom är inte detsamma som fullständighet, men en avsikt med den här studien är i alla fall att så gott det går bevisa vad som egentligen hände. Med hjälp av en sådan faktabetonad historia kan man sedan gå vidare mot en djupare analys.

(sid 82)

Noter

Tack till Gunnar Broberg som var vänlig nog att överlämna ett exemplar av denna bok till mig.

Data

Gunnar Broberg: “Statlig rasforskning – En historik över rasbiologiska institutet” (Idé och lärdomshistoria, Lunds universitet in Lund, Sweden, Andra upplagan, 2002) 108 sid, ISSN: 1102-4313 (book at openlibrary.org).

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/23/bok-statlig-rasforskning-vardagen-pa-rasbiologiska-institutet/
Advertisements




Bok: “Kulturen 2010 – Folkkonst & Design” — Gammalt som inspirerar modernt

17 12 2010
Kulturen 2010 - framsida

Kulturen 2010 - framsida

Årsboken 2010 från kulturhistoriska föreningen i Lund har som tema folkliga former och mönster som på olika sätt inspirerat modern design. Årsboken är en uppföljare till utställningen med samma namn på Kulturen i Lund.

Här kommer några kortare kommentarer om innehållet i några av kapitlen.

“Att formge med den folkliga känslan i behåll”

Modern design plockar upp metoder, tekniker, material och förhållningssätt från gamla tiders folkliga hantverk.

Det som skapar ett visst spänningsfält är att konstnärlig utbildning i allt större utsträckning fokuserar på nya innovativa ansatser, tekniker, material och förhållningssätt. Det är en ideologi som lever kvar alltsedan konstvärlden för hundratrettio år sedan  skakades av den unga konstnärsgenerationens revolt mot det etablerade akademiserade utbildningsväsendet och mot det tillbakablickade konstetablissemanget. Det nya upplevs som bra just därför att det uppstått i den nya världen där tankar och idéer bryter sig loss från gamla traditioner vilka ses som irrelevanta.

Så kan man i dagens värld få något värde av att titta tillbaka och stimuleras av lösningar från historien?

Några konsthantverkare/konstnärer får här uttrycka hur de ser på detta som utmaning och möjlighet.

Bengt & Lotta: "Lyftet" (2003)

Bengt & Lotta: "Lyftet" (2003)

Här finns ånyo ett verk av Katarina Brieditis, ett verk som även omnämndes och illustrerades i tidskriften Konsthantverks första nummer detta år.

“Folkliga förebilder”

Om inredningsarkitekten Åke Axelsson, och hans arbeten med stolar, där idéer plockats upp från traditionella bondestolar, men anpassats och kompletterats för att svara upp mot dagens krav och behov.

“Märk väl!”

Här handlar det om alla de märkningar som sattes på våra föremål förr i tiden. Då vi nuförtiden märker våra ägodelar så är det av stöldskyddsskäl, medan märkning förr i tiden oftast var en del i dekorerandet av föremål.

Tänk på allmogeskåpen, där initialer och årtal ofta målades på skåpdörrarna. Eller de dekorerade och initialmärkta strykbrädena. Eller sänglinne med broderade initialer. Och så vidare.

Här finns mycket roligt att upptäcka, speciellt som man kanske inte är van att detaljstudera vad märkningen uttrycker och hur märkningen utförts.

“Samtal med historien”

Några av vår tids konstnärer lyfts fram, just för att de på sina egna sätt förhåller sig till ett kulturhistoriskt arv.

Matz Nordell: karmstol "I naturen" (2008)

Matz Nordell: karmstol "I naturen" (2008)

“Brudar; jungfrur; prinsessor och annat folk”

Bröllop har alltid associerats till fest och högtid. Bland annat finns det en stor uppsättning stabila traditioner vad gäller det visuella intrycket som ett bröllop ska skapa.

Brudgumsskjorta 1844

Brudgumsskjorta 1844

Hur ska man kläda sig? Hur ska man pryda sig? Vilken roll har bröllopsfotografiet?

“Dräktmod”

Några gamla exempel på dräktmode, och ett antal nydesignade klädedräkter. De senare  beställdes av Kulturhistoriska föreningen, som ett uppdrag till  Beckmans Designhögskola, och det var studerande som genomförde arbetet.

Sammanfattning

Ett blandat potpurri. Saknar ett tydligt fokus. Ger ett intryck av att det är en samling lättviktiga texter, avsiktligt lagda på en nivå som gör att de inte skall kännas tunglästa.- Men det går ut över innehållet, som känns mindre rikt än det annars kunde vara.

Data

Folkkonst & design — Kulturen 2010” (Kulturen i Lund, 2009) 166 sid; ISBN-13: 9789187054013; ISSN: 04545915 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/17/bok-kulturen-2010-folkkonst-design-gammalt-som-inspirerar-modernt/




Tidskrift: Hemslöjden 10/6 – glimtar

14 12 2010
Hemslöjden 2010 #6 - framsida

Hemslöjden 2010 #6 - framsida

Det lackar mot vinter och jul. Det har väl påverkat valet av ett par av artiklarna i detta årets sista nummer av Hemslöjden. En blandning av byggnadshistoria, hushållens verktyg och redskap, konsthantverk, tips om hemslöjdsjulklappar, papper som kläder och smycken,   och några tips om vad som är på gång.

Några inslag nämnes här.

—*—

“Ett hus för helgon”

Ytterlännäs gamla kyrka är en relik från en tidig kyrkobyggnadsepok. Den härstammar från 1200-talet, byggdes ut på 1400-talet och blev församlingskyrka i en allt större församling. Ökat välstånd och längtan efter modernitetens status ledde till att Ytterlännäs Nya Kyrka byggdes runt 1850. I och med att den blev klar så fanns det en stark opinion för att riva den gamla kyrkan. Att underhålla två kyrkor skulle kosta, och att leva med en påminnelse om ett förflutet som man ville lägga bakom sig, det kändes inte heller önskvärt.

Ytterlännäs gamla kyrka

Ytterlännäs gamla kyrka

Men ett par nyckelpersoner i bygden motsatte sig rivning, och de fick sin vilja igenom. Även om den gamla kyrkan under de kommande etthundra åren  underhålls med minimala medel, så fanns den alltså kvar vid mitten av 1900-talet, då man började uppskatta dess värde, och den genomgick en mer genomgripande restaurering.

Kyrkans inre visar än idag på ett konkret sätt hur  medeltida kyrkor såg ut, utförligt dekorerade med bilder och illustrationer av bibliskt grundade sedelärande  historier.

Men den visar även hur en allt större församling kunde härbärgeras. Vid ett senare tillfälle byggdes nämligen två nivåer av läktare in i kyrkorummet.

“Täckena från Hycklinge, Horn och Aska”

Östgötadräll är en vävteknik som hade en utbredning i den södra delen av det östgötska kulturområdet. Rutiga mönster i starka och varma färger.

Östgötadräll

Östgötadräll

Det var varmfodrade täcken,  gjorda i tre lager, med drällen överst; lin, ull eller bomullsvadd emellan; och underst ett bomulls- eller linnefoder.

Tekniken för  östgötadrällen har överlevt, och kanske fått lite av en renässans. Ett ökat intresse att väva drällen samverkar nu med att Östergötlands hemslöjdsförening gett ut en liten bok om detta, med tips och råd om teknik, samt reproduktioner av östgötadräll genom tiderna.

Sparkar från Pite skärgård

Sparkar från Pite skärgård

“Slitstark norrbottning”

Sparken hör till den klassiska  svenska vintern. Se framför dig bilden av ett snötäckt landskap, en lätt plogad väg, och en eller ett par sparkar som färdas fram längs vägen.

Senaste årens vintrar har inte varit vänliga mot sparkåkare i Mellan- och Sydsverige. Snön har ofta lyst med sin frånvaro, eller så har föret på snön inte passat sparken.

Men i den här artikeln ges en tillbakablick på klassiska sparkar. Fokus är sparkmuseet i Piteå, startat 1998 av Thomas Wallstén. Han använde sina kontakter i Pitebygden för att hitta äldre, lokalt tillverkade sparkar, och lagrade upp dem i ett hus på Furunäsets gamla sjukhusområde. Spark efter spark har anlänt, och nu kan man här få en bra översikt över de senaste hundra årens sparkteknologi.

Lite förvånande är sparkens idé inte så gammal.Ett tidigt belägg är från 1872, så kanske det var runt den tiden då konstruktionen hade förfinats till ett användbart redskap för mindre transporter vintertid.

Kommer sparken att utvecklas vidare? Finns det förbättringsmöjligheter? Ja, kanske materialtekniskt, men i övrigt har väl sparken en optimal struktur för sin användning.

“Från kall lera till varmt kakel”

Keramikern Annika Svensson har en lite udda produkt i sitt utbud — en kakelugn. Redan under sin utbildning på HDK hade hon arbetat med att konstruera en kakelugn, och det var faktiskt hennes examensarbete.

Sedan har hon fortsatt med att vidareutveckla teknik och design, och kan nu leverera en kakelugn som både har en traditionellt igenkännlig form i det stora, samtidigt som detaljer och yta har en egen karaktär.

Dessutom …

… kläder av papper; smycken av papper; slå in paket på japanskt vis; enkla julprydnader;

Jenny Blomberg: "Strandvägspromenaden 18 maj 1930" (efter samtida fotografi)

Jenny Blomberg: "Strandvägspromenaden 18 maj 1930" (väv efter dåtida fotografi)

Data

Hemslöjden” nr 6 2010 (Svenska Hemslödsföreningarnas Riksförbund, SHR, 2010) 56 sid, ISSN 0345-4649

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/14/tidskrift-hemslojden-106-glimtar/




Tidskrift: Byggnadskultur 3.10 — Återbruk av byggnader: vandrarhemmet i Mem m.m.

8 12 2010

Temat för detta nummer av tidskriften Byggnadskultur är återbruk … hur gamla byggnader inte behöver tas bort och ersättas av helt nya byggnader, utan istället kan upprustas så att de dels behåller sin äldre visuella karaktär samtidigt som de stöder moderna användningskrav.

Byggnadskultur 3.10 - framsida

Byggnadskultur 3.10 - framsida

Vi såg ju hur det s.k. rivningsraseriet under perioden 1950 – 1980 fick stora effekter på innerstäderna. Äldre stadsmiljöer försvann, och moderna stadsmiljöer skapades. Naturligtvis blev resultatet en mycket förbättrad inomhusmiljö, där t.ex. primitiva bad- och tvättmöjligheter ersattes av moderna, automatiserade och effektiva miljöer, där dragiga lägenheter ersattes av lägenheter byggda i moderna isolerande material, etc.

Men samtidigt försvann ofta den individuella karaktär som de gamla stadsmiljöerna uppvisat. Allt ersattes med någon slags anonym modernitet, där varje innerstad ofta blev till förvillelse lik andra svenska innerstäder.

Numera har man åtminstone på pappret en mer försiktig attityd. Kulturellt värdefulla miljöer skall om möjligt bevaras på något sätt. Ibland genom att en byggnads inre rumsbildningar uppgraderas; eller genom att det inre radikalt omstruktureras till ny inre användning; eller där kanske enbart en gatufasad bevaras, som en visuell front för en i övrigt fullständigt nykonstruerad huskropp.

Vi får i detta nummer av Byggnadskultur inte en bred översikt över hela detta politiska och byggnadstekniska område. Istället ges några exempel på hur man lyckats genomföra insatser som tar tillvara gamla byggnader.

—*—

Landshövdingehuset före renovering

Landshövdingehuset före renovering

“Landshövdingehuset som återuppstod”

I Göteborg, på adressen Karl Johansgatan 13-17 i Majorna ligger kvarteret Oktanten. I det här området var det de s.k. landshövdingehusen som dominerade — trevåningshus med bottenvåningen i sten och våningsplanen ovanför i trä. Landshövdingehusen var ett led i en 1880-talssatsning på att erbjuda ordnade bostadsförhållanden för arbetarbefolkningen i den snabbt växande storstaden.

Efter 1950 skedde ingen seriöst underhållsarbete på dessa byggnader. Fastighetsägarna såg framför sig ett mer fördelaktigt scenario — i dessa ganska centralt liggande områden borde man riva de gamla fastigheterna och bygga nya “förtätade” fastigheter för fler människor och där högre hyror skulle kunna tas ut. Runt senaste sekelskiftet hade kvarteret Oktanten inte fått något underhåll på tjugo år, och totalt förfall låg nära.

Landshövdingehuset - nästan färdig renovering

Landshövdingehuset - nästan färdig renovering

Efter att en folklig opinion växt fram kring ett bevarande av Oktanten, så kom det till sist fram en överenskommelse mellan staden och fastighetsägaren (JM-Bygg) om att ta fram en bevarandeplan. Målet var att i så stor utsträckning som möjligt bevara husets karaktär — invändigt såväl som utvändigt — men få lägenheterna att uppfylla fullt modern standard.

Detta blev stora utmaningar för arkitektarbetet. Hur kan man balansera egenskaper hos gamla tekniska lösningar mot normerande nya krav på fastigheter och boende? Kompromisser fick man göra, men viljan var att bevara — och även återställa — så mycket som möjligt av fastighetens utseende när det var nybyggt.

Slutsatsen av artikeln är att “man kan om man bara vill”. Och det kan ses som en förebild för andra platser att ta efter.

“När larmet tystnar”

Här handlar det om hur gamla industriområden i Nacka förvandlades till moderna kommersiella områden och bostadsområden.

Närheten till Stockholms City gör Nacka attraktivt, och detta i kombination med allmän närhet till natur och vatten (t.ex. Nacka Strand, och Järla sjö) är naturligtvis attraktivt. Så efterfrågan finns, och möjligheterna att exploatera områdena är stora.

Vi har numera ganska stor erfarenhet av att förvandla industribyggnader till något som skapar attraktiva möjligheter för nutida behov. Vi ser flera exempel på detta inom Nacka, t.ex. gamla turbinhallen i Järla sjö eller motorverkstäderna i Nacka Strand.

I denna artikel ges en snabböversikt över mål och medel för hur man transformerat industrimiljöer till attraktiva kommersiella miljöer inom Nacka.

“Bruk och återbruk på landet”

Om hur landsbygdens yrkesmässigt använda byggnader kan få nytt liv. Det finns ju numera många ladugårdar, stall, svinstior, och gud vet vad, som inte längre är i användning. Kan man återanvända dessa på något förnuftigt sätt?

Vasskrake i Söne

Vasskrake i Söne

Här ges några exempel på återanvändning. T.ex. det gamla svinhuset som numera är verkstad för “Silléns fönsterhantverk”.

Dessutom illustreras en återuppväckt byggnadstyp — vasskraken. Det är en enkel konstruktion uppförd vid vatten, för förvaring i mindre skala av t.ex. redskap och verktyg, dvs en enkel fiskebod. Den är egentligen ett stort A-format vasstak, med en enkel plankgavel med dörr. Mycket enkel konstruktion, som nog förr i tiden kunde smällas upp snabbt för att täcka omedelbara behov.

Nykonstruerade vasskrakar har börjat dyka upp lite här och där i Västsverige.

“Magasinet som blev vandrarhem”

Mem ligger vid Göta kanal, och var under kanalens glansdagar en omlastningsplats för ut- och inskeppning. Där konstruerades det stora hamnmagasinet, som kanske kan kännas malplacerat där det ligger ganska ensamt, vid kanalen, i denna lantbruksbygd.

Vandrarhemmet i magasinet i Mem

Vandrarhemmet i magasinet i Mem

Magasinet är lika gammalt som kanalen själv. I början av 1830-talet placerades det vid Mem, och användes för lagring. När 1900-talet bröt in så minskade transporterna på kanalen, järnvägen tog över allt mer, och nu minskade behovet av lagringsbyggnader utanför de stora hamnorterna längs kanalen. Magasinsbyggnaden i Men hölls dock vid liv. Det reparerades under 1930-talet, under 1950-talet, och ånyo på 1960-talet.

Runt 1990 initierades en utredning om vad man skulle göra med byggnaden. Det fanns akut reparationsbehov, men det fanns också en uttalad önskan om att byggnaden skulle kunna komma till praktisk användning. Resultatet av utredningen blev en reparationsplan, inriktad mot att skapa ett vandrarhem i magasinet, kombinerat med servicebutik, och utställningsytor.

Denna ombyggnad blev lyckad (färdig 1995), både i termer av att den yttre — och i mångt och mycket även den inre — miljön bevarades, samtidigt som praktisk vandrarhemverksamhet kunde bedrivas.

“Att återbruka kunskap”

Denna artikel handlar om hur man återupptäcker gammalt hantverkskunnande, och varför det ska anses som viktigt.

Det finns två huvudtyper av nytta av sådan kunskap. För det första att man kan bättre förstå vilka materialval som gjordes förr i tiden. Vilket material användes var?

För det andra att man vet hur man man rent praktiskt arbetar med dessa material. Vilka verktyg användes? Vilken tid på året?

T.ex. vad gäller puts på byggnader. Med vilka ingredienser och i vilka proportioner blandades puts som skulle sitta på en reverterad byggnad? På en stenbyggnad?  Och hur lade man på putsen för att den skulle ge bäst skydd?

Artikeln lyfter fram detta kunskapsområde och ger några konkreta exempel.

“Att återanvända en stad”

Här handlar det om tankar och idéer om hur man kan hantera Kiruna. Som bekant kommer gruvbrytningen att framtvinga att stora delar av gamla Kiruna måste överges.

Frågan är hur man kan förhålla sig till detta. Ska man bara riva gamla Kiruna och bygga ett nytt centrum lite längre bort? Eller ska man flytta byggnader från sina nuvarande platser i Kiruna till en ny ny plats, och på så sätt återskapa den karaktäristiska stadsmiljön i Kiruna.

Här diskuteras bl.a. ett förslag om hur man kan  flytta Kiruna stadshus (ritat av Artur von Schmalensee och byggt 1959-1962) från sin nuvarande plats till tt mer framtidssäkrat läge.

“Föreningen som vet sitt värde”

Ett intressant framlyftande av bostadsrättsföreningen Solhjulet i Sollentuna, som disponerar runt 20 fastigheter med tillsammans ca 700 lägenheter. Området byggdes under de första åren av 1960-talet.

Det intressanta är att bostadsrättsföreningen medvetet strävat efter att bevara — och så gott det går, återställa — den ursprungliga karaktären hos området. Det handlar om allt från yttre lyktbelysning till namntavlorna i portarna. Man har motstått den förhärskande trenden att ersätta alla ytterdörrar med “fina underhållsfria aluminiumdörrar”, och istället satsat på att renovera och underhålla sina unika trä- och glasingångar.

Som en liten, men ideologiskt betydande, detalj kan man nämna att när den lokala restaurangen ville byta ljusskylt, så gav bostadsrättsföreningen ett bidrag så att man slapp dagens ljuslådor i pressad plast, och istället kunde montera en för 1960-talet tidstypisk neonrörsskylt.

Data

Byggnadskultur” nr 3 2010 — “Återbruk” (Svenska Byggnadsvårdsföreningen, 2010) 60 sid, ISSN 0348-6885

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/08/tidskrift-byggnadskultur-3-10-aterbruk-av-byggnader-vandrarhemmet-i-mem-m-m/




Tidskrift: Hemslöjden 10/5 – glimtar

4 12 2010

Tidskriften Hemslöjden går ut i skogen, och hittar intressanta personer och annorlunda användning av trä och träd.

Hemslöjden 2010 #5 - framsida

Hemslöjden 2010 #5 - framsida

Träslöjd är ett traditionellt hantverk, alltsedan tidernas begynnelse. Under största delen av historien var det en livsnödvändighet, något som bidrog på kritiskt sätt till gruppens överlevnad. Alltsedan industrialiseringen — och speciellt industrialiseringen av konsumentsektorn — kan vi nu tillfredsställa våra livsbehov genom att köpa saker istället för att göra dem. Mycket av hantverksskickligheten har i samma takt försvunnit, trots att vi nu har större förutsättningar att kunna använda bättre verktyg i arbetet. Men det finns entusiaster som fortsätter att fascineras av träet som material, som antingen fortsätter utövandet av traditionellt hantverk, eller innoverar nya sätt att använda trä.

I detta nummer av Hemslöjden lyfts några exempel fram.

—*—

“Mannen som kan tala med träd”

Om hemslöjdskonsulenten Knut Östgård, som gärna lyfter fram förbisedda träslag för användning inom träslöjden. T.ex. björk, hassel, och bok.

Just bok har använts för olika köksredskap, eftersom det inte har någon egen smak eller doft, och därför inte påverkar livsmedel som det kommer i kontakt med. Det är något som de flesta av oss faktiskt kommit i kontakt med — glasspinnen är av bok, eftersom den inte ska ge någon egen smak, inte ens när man slickar ren den från de sista resterna av vaniljglassen!

Det nytillverkade eremitaget

Det nytillverkade eremitaget

“Eremitaget – både  slott och koja”

Stefan Karlberg ville prova att bygga en bod i material som troligen inte använts under de senaste hundra åren. Utmaningen var att använda granbark som ytbeklädnad på boden. På 1700-talet lär det ha funnits ett eremitage (eremitage = anspråkslös avskild byggnad) utanför Göteborg, klätt av just granbark. Mycket möjligt har det på landsbygden funnits enstaka andra exempel byggd på liknande sätt, eftersom man i fattigbygder fick lära sig att utnyttja det naturen gav.

Det som nu — i våra dagar — konstruerades kallas just “eremitaget”, och skapades för en utställning i samband med att begreppet “friggeboden” fyllde  30 år. Viss fragmentarisk information fanns om det tvåhundra år tidigare byggda eremitaget, men det hantverksmässiga måste man i stort återuppfinna/återupptäcka själva.

Är denna fasadbeklädnad av granbark något annat än en kuriositet? Kanske, kanske inte. Nog kan jag tänka mig att en bod byggd på detta sätt skulle kunna platsa på en del hembygdsgårdar. Men att tro att det får allmän popularitet bland villa- och sommarstugeägare är väl att vara för optimistisk. Passar nog inte in som friggebod bredvid Mexi-tegel-villan i förorten.

Men experimentet med eremitaget har i alla fall bidragit med kunskapsuppbyggnad om en sedan gammalt försvunnen byggnadsteknik.

Pete Marden med en korgstomme

Pete Marden med en korgstomme

“Trågkorgen från Sussex skogar”

Ett reportage om tillverkningen av “Sussex trugs” i Herstmonceux i Sussex i södra England. Ett hemma-hos-reportage hos “The Truggery”, där man tillverkat korgarna sedan flera hundra år. “Trug” är ett gammalt anglosaxiskt ord som är besläktat med vårt nordiska ord “tråg”. Och det kan ha funnits någon gemensam teknik i tidernas begynnelse. Men i dagens läge ser vi hur man på olika platser och regioner numera  har sina egna former och konstruktionssätt.

Denna artikel i Hemslöjden kommer från ett studiebesök, där fem personer från Sverige ville prova på tillverkning av Sussex Trugs på plats. Men hjälp av hantverkaren Pete Marden fick svenskarna lära sig om material (kastanj och vide) och om verktyg och redskap (basningsformar, m.m.)

Som alltid när det gäller rent hantverksmässig produktion, så är produktionsvolymerna små, vilket gör att det kan vara svårt att få tag på vissa äkta hantverksprodukter. “The Truggery” exporterar inte, eftersom det kostar för mycket med frakt och förpackning, utan lever på lokal försäljning och av att London ligger så nära och därmed har man en stor indirekt avsättning över Storbritannien.

“Hästar av trä lockar barnen till skogs”

På Järvafältet finns vandringsstråk anlagda, och vid några ställen längs dessa finns det  halvstora naturtrogna statyer av hästar. Dessa är inte bara för beskådande, utan har konstruerats på ett robust sätt för att barn skall kunna använda dem som lekredskap.

Hästarna på Järvafältet

Hästarna på Järvafältet

Det är skulptören Michael Crisp som skapat dessa. En engelsman som kom till Sverige på 1970-talet, och sedan dess verkat på svensk botten. Han är baserad på Djursholm, med en verkstad i den gamla smedjan, där tidigare det heta järnsmidet bedrevs, och numera arbete i kallt trä görs.

Dessutom …

.. om hemslöjdens kärna (vad är hemslöjdens essens?); Maria Westerberg skapar med grenar och rötter från granskogen; om utställningen “Eljest” på Liljevalchs; om enkla hemsnickrade leksaksbilar.

Data

Hemslöjden” nr 5 2010 (Svenska Hemslödsföreningarnas Riksförbund, SHR, 2010)  56 sid, ISSN 0345-4649

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/04/tidskrift-hemslojden-105-glimtar/




Tidskrift: Kulturvärden 3 2010 – glimtar

1 12 2010
"Kulturvärden" 2010 #3: framsida

"Kulturvärden" 2010 #3: framsida

Statens Fastighetsverk har i detta nummer av sin tidskrift “Kulturvärden” gett oss ett spretigt potpurri av teman. Kanske något för den som är intresserad av kungsgårdarna?

—*—

Fyrvaktare och lotsar

Häradsskär i Gryts skärgård är ett typisk exempel på vad som i gångna tider var platser med samhällsviktig verksamhet, men som idag inte längre är viktigt av samma skäl. Tidigare fanns det många fyrvaktare och lotsar runt Sveriges kuster. Fyrvaktarna har successivt försvunnit, i och med att helautomatiserade fyrar tagit över, som dessutom ofta lagts på andra platser än de gamla fyrplatserna. Lotsarna har också minskat i antal. Inte för att sjöfartens omfattning minskat, utan för att den karaktäriseras med andra profiler än tidigare. Sjötransport koncentreras till vissa större hamnar, vilket minskar eller eliminerar behovet att lotsa in till många orter utan stora kommersiella hamnanläggningar. Och fartygen har blivit större, så det är färre transporter än tidigare som behöver lotsassistans.

Så vad händer då med fyr- och lotsplatserna?

Lotsutkiken på Häradsskär

Lotsutkiken på Häradsskär

Häradsskär får i detta nummer av “Kulturvärden” ses som ett exempel på hur det fortfarande finns engagemang för att hålla kvar något av stämningen kring fyr/lots-platser. Ännu så länge finns det kvar personer som tidigare hade arbetat inom fyrvakteri och lotseri. De har varit av stor nytta för att få igång en bevarandeprocess kring sina tidigare arbetsplatser.

Och Fastighetsverket ser naturligtvis positivt på detta, eftersom det skapar förutsättningar för att verket ska kunna bevara dessa kulturhistoriskt intressanta platser.

Kungsgårdar

Tidigare var kungsgårdarna de platser i Sverige som de svenske konungarna pendlade emellan. Istället för att transportera livsförnödenheter, så transporterade man konsumenterna istället.

Så småningom blev transportmöjligheterna bättre, liksom förbehandlings- och lagringsprocesser bättre, och därmed kunde Stockholm så småningom stiga fram som den plats där kungen skulle befinna sig.

Kungsgårdarna behölls i kungens ägo (senare i statens ägo) och producerade alltmer för avsalu, så att de kunde leverera inte bara lantbruksprodukter utan även pengamässig avkastning. Nu finns det tjugo kungsgårdar i statlig ägo.

I dagens läge är kungsgårdarna utarrenderade, och drivs i praktiken som vilket arrendebruk som helst.

Men i och med att dessa kungsgårdar befunnit sig i offentlig ägo så länge, så finns det ett kulturhistoriskt värde i dessa anläggningar. Det betyder bl.a. att där det finns kulturhistoriskt intressanta byggnader eller sätt att använda gårdsytor, där bör fastighetsverket ta bevarandeansvar.

I ett antal artiklar tas olika perspektiv på kungsgårdarna upp: historia; fastighetsverkets ansvar och insatser; arrendatorernas perspektiv;  etc.

Dessutom …

Pegasusporten, Vita Stallet, Strömsholm

Pegasusporten, Vita Stallet, Strömsholm

… ett bilduppslag om gamla portar; kultur/miljövård i statliga skogar (883 000 hektar); flygbaserad övervakning av skogsbestånd; kinesiska utställningen i bergrummen under skeppsholmen.

Data

“Kulturvärden” nr 3 2010 (Statens fastighetsverk, 2010)  40 sid, ISSN 1104-845x

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/01/tidskrift-kulturvarden-3-2010-glimtar/




Bok: “Modemedvetna museer” – Nordiska museet ser på sig själv och på modet

22 11 2010

Nu har vi sett årgång 2010 av Nordiska Museet och Skansens årsbok, kanske mest känd under namnet Fataburen. Som vanligt ett genomgående tema. Denna gång Mode, i bemärkelsen stilar i klädedräkter. Blandad kompott: populärt och elitistiskt, intressant och transportsträckor, dåtid och nutid, etc. Intressant i sig, men även som ett metafenomen.

Nordiska Museets årsbok 2010 - framsida

Nordiska Museets årsbok 2010 - framsida

Titeln på årsboken kan verka enkel, men den har många bottnar. Man se det som att museer är medvetna om modets förändring i samhället; är medvetna om vad som kan ses som mode i samhället; etc. Men en mer spännande tolkning är att det handlar om museets förändrade medvetenhet till — förhållningssätt till — att det självt bidrar till att definiera vad mode är och inte är, och vilket värde modet har. Samt att museets verksamhet i det hela taget faktiskt formas av tidsandan, så att den kan ses som ett mode i sig — “musei-essensens mode”.

Begreppet “mode” är flytande. Å ena sidan är det ett högstatusfenomen, ett frontfenomen, något exklusivt, något för ett fåtal, något för trendsättarna. Å andra sidan är det något som förklarar vissa rörelser  avseende stil i bredare befolkningslager. Denna tvetydighet avspeglas på några ställen  i boken, så det kan vara viktigt att som läsare  känna till denna mångtydighet i terminologin.

Svensk landsbygdsklädsel 1930-tal

Svensk landsbygdsklädsel 1930-tal

Följden av kapitel i årsboken belyser några olika perspektiv på modet, varav ett fåtal explicit tar upp hur museet förhållit sig till modet, medan vissa andra tittar på vad som händer ute i samhället.

Nedan följer  reflektioner om några av artiklarna.

Svensk folkdräkt och folklig modedräkt (Håkan Liby)

Här ges en relativt kort men fokuserad berättelse av hur Nordiska Museet, Skansen och Hazelius själv förhållit sig till svenska folkdräkter och insamlandet av dessa. Det sena 1800-talets intresse för folkdräkter återfinns inte bara i Sverige utan i de flesta länderna i Europa. Det sammanfaller — och är en följd av — den framväxande romantiska nationalismen, där nationer i en potentiellt tumultartad omvärld söker en historisk plattform som motiverar dess egen existens och värde. Det fanns alltså ett politiskt motiv bakom folkdräktsintresset. Genom att visa upp hur unikt och ursprungligt dräktmaterialet var, så visar man vilken självständig estetisk folklig kraft som (i detta fall)  Sverige kan uppvisa. Vi existerar som egen enhet, ty se på våra unika folkdräkter.

Festdräkt Åls socken

Festdräkt Åls socken

Detta förde med sig två effekter. Dels att man blundade för hur klädesmodet i själva verket i mångt och mycket var ett “trickle-down”-fenomen under många århundraden, då importerade modetrender i de härskande klasserna så småningom anpassades och togs över av de lägre klasserna. I det tankeramverk som Hazelius varit med om att befästa, så fanns det inga sådana utspädnings och föroreningseffekter.  Bondefolket var oförstört, rent och äkta, och därigenom en spegel i vilken  vi kan se ett äkta och sant Sverige.

Den andra effekten var att insamlandet explicit styrdes mot det som var udda formade klädesplagg. Ju konstigare, desto bättre.Dvs, brett spridda dräktformer ignorerade man, medan undantagen premierades högt. Alltså var inte ens det insamlade materialet representativt för spektrumet av använda folkdräkter.

Det dröjde till långt in i 1900-talet innan museet reviderade sin syn på sitt eget folkdräktsmaterial.

Slutsats: artikeln är en intressant observation av det politiska/ideologiska kraftfält i vilket dräktsamlingarna växte fram.

Guldknappen – ett svenskt designpris (Zingolla Rosenqvist och Elin von Unge)

En blänkare om att museet samlar in “bästa svenska mode”, genom att samla in plagg som blivit belönade med “Damernas Världs” designpris Guldknappen.  Egentligen visa denna artikel hur svårt det är att navigera i nuet, med avsikt att registrera vad viktigt som sker. Det är ju först i efterhand som det blir tydligt vad som är viktigt, och vad som bara var övergående “hype”-vindar. Och vad säger egentligen prisbelönade designplagg om vad som blir mode för massorna?

Dräktbild, modebild och tidsbild (Anna Dahlgren)

Här är en intressant artikel som lyfter fram fotograferna i museets tjänst, och hur de arbetat med dräkter.

I det fotografiska materialet kan man ibland se hur kampen utspelats mellan två kraftfält. Å ena sidan museets didaktiska målsättning att i bild dokumentera på ett objektivt och sant sätt. Å andra sidan hur en fotograf ser estetiska möjligheter i ett material att avfotografera.

Självklart var de tidigaste fotograferna ganska konventionella och ospännande, men relativt snart märks fotografer som har andra ambitioner än att ta “mug shots” av plaggen. Följande bild illustrerar detta.

Nattmössa från Bohuslän (fotograf okänd)

Nattmössa från Bohuslän (fotograf okänd)

Här har ljussättningen valts med speciell omsorg, för att skapa en avsedd illusorisk effekt.

Vi önskar oss fler sådana bilder, som kombinerar dokumentation med visuellt uttryck.

Festligt och fantasifullt : historiska kläder från Skansens barndom (Ann Resare)

Här berättas om hur dräktkammaren på Skansen skapades, som ett rekvisitaförråd för att bekläda de kostymevenemeng som arrangerades under många år. Nu vet vi det.

Trovärdigt och levande : Kläder i Skansens kulturhistoriske förmedlingsarbete (Erik Thorell)

Ett komplement till föregående artikel. Mest intresssant för museiansvariga och museiintressenter: “Vad ska vi göra? Hur ska vi göra det?”. Ger inte så mycket för gemene man.

Schalen – ett modeplagg (Berit Eldvik)

En historisk exposé över schalens uppgång och fall … även om den ju aldrig riktigt försvunnit.

Fransk modebild 1870

Fransk modebild 1870

Den Europeiska varianten av schalen har sitt ursprung i det som hämtades hem på 1700-talet från Kashmir. Det var stora mönstrade, tunna och lätta vävda tygstycken som

man kunde svepa om sig på olika sätt. Det togs emot positivt i de högsta kretsarna, som naturligtvis anpassade form, färg och storlek inför vad som passade bäst som komplement till övriga klädesplagg. Det blev snabbt ett kvinnoplagg, eftersom det såg bra ut för de stillastående poseringar som skulle vara så imposanta. Däremot fungerade inte de flera meter långa schalarna på något tilltalande eller praktiskt sätt i lite mer aktivitetsorienterade sammanhangen, som ritt.

Under 1800-talet utvecklades schalen och förekom i ett antal olika storlekar, där några blev stora som mindre presenningar och bars dubbelvikta, men som ända täckte en stor del av kroppen.

Turnyr (från Wikipedia)

Turnyr (från Wikipedia)

I samband med turnyrens genombrott så försvann schalen från modet. Det gick ju inte att kombinera en heltäckande schal med behovet att visa upp en utbyggd stuss.

De stora schalar som nu inte längre kom till användning som svepning, började nu byggas om till annan användning. Det kunde vara allt från att vara material för kappor och rockar, till att användas som täcken, överdrag och filtar.

Intressant att se hur främmande kulturer bidrar med idéer om uppskattade klädesplagg, speciellt i dessa tider när det finns en sådan rädsla för allt främmande  som har sitt ursprung tillräckligt långt bort.

Elastiska byxor och begrepp :  om haremsbyxor, turkiska byxor, Bloomers, haremskjolar, puffbyxor och seroual (Leila Karin Österlind)

Haremsbyxan i modern tappning

Haremsbyxan i modern tappning

Det här kan ses som en pendang till föregående artikel, eftersom det även här handlar om ett klädesplagg som har ett utom-europeiskt urspring. Haremsbyxan (som i sina varianter alltså går under många olika namn) kommer från Orienten.

Är det ett praktiskt plagg? I vår tid? Eller är det bara en artificiell konstruktion för att skilja sig från mängden?

Artikeln ger några historiska tillbakablickar, men spenderar mer ord på att karaktärisera hur plagget har återupplivats i den moderna tiden. T.ex. av H&M i dessa dagar.

Uniformen i modet, modet i uniformen (Marianne Larsson)

Uniformen är dels en trygg symbol i samhället, men även något hotande. Tryggheten genom att den (i vårt land) representerar det offentliga, tjänstemannen i arbete för oss, trygghet och tillit. Må vara att försvarets vapengrenar är stora symboler för uniformer, men vi har ju allt från spårvägens personal, televerkets, radiotjänst, och gud vet vad. De som får samhällets kugghjul att snurra var ofta införda uniform.

Uniforms-look avsedd att sticka ut

Uniforms-look avsedd att sticka ut

Men sedan har vi förekomsten av uniformer i sammanhang som är sexuellt inte lika accepterade. Manlig homosexualitet och sjömannautstyrseln är ett exempel. En grupp utanför det etablerade samhället lade beslag på symboliken i en uniform som egentligen var en integrerad del av samhället.

Eller sjuksköterskeuniformen och dess förekomst inom olika S&M-sammanhang. Florence Nightingale gav ett änglalikt skimmer åt sjuksköterskan och därmed hennes uniform. Men nu ser vi hur den visuella symboliken kombinerat med sjukvårdens medicinska intimitet erövras av en grupp som vänder etiken upp-och-ned.

Artikeln tar upp några sådana invinklingar, men mest är det en lite tunnare beskrivning av uniformen och dess relation till klädestrender och -regelverk.

Moderna barnkläder och moderiktiga barn (Viveka Berggren Torell)

Barnkläder var väldigt länge något som skapades i hemmen. När skrädderi- och sömmerskeverksamheten flyttade ut en del sömnad utanför hushållets väggar, så stannade oftast tillverkning av barnkläder kvar i hemmet. Sammalunda då konfektionen slog igenom.

Visserligen kom, under 1930-talet, en hel del råd och riktlinjer om barnkläder att publiceras, som en del i byggandet av kunskapsbasen för folkhemmet. “Används dessa material …. Skär till på detta sätt … Sy så här …”.

Andra världskriget blev en skiljedelare. Kanske i och med att fler kvinnor togs i anspråk inom industrin, så att det uppstod en förväntan om att kläder behövde man inte göra själv. Samt den då tydliga trenden mot konsumtions-samhället. Medborgare skulle inte producera i den icke-kommersiella sektorn utan konsumera i den kommersiella sektorn.

Ur en Algotskatalog 1956

Ur en Algotskatalog 1956

Det startade i en funktionalistisk anda — form är en direkt avspegling av bra funktion. Det skulle vara viktigt att barn hade funktionella kläder, kläder för sina behov. Och det gick bra ett tag. Marknadsföring inriktade sig mot föräldrar och kunde hamra in budskapet. Men så småningom insåg kommersiella leverantörer att barn kan utöva påverkan på inköp, så varför inte försöka påverka barnens tyckande och tänkande i “rätt” riktning. Alltså började det dyka upp reklam som barn kunde förhålla sig till, reklam som inte drog sig för att spela på den inbördes konkurrensen mellan barn i samma ålder. Och detta gäller speciellt i termer av skolklasser, där det är lätt att skapa en uppfattning om grupptryck. Och då började stil bli viktigt, på bekostnad av funktion.

Och var barnreklam och klädmode befinner sig idag, ja det är en extrapolering av det som växte fram under 1930- till 1950-talen.

Från Hollywood till Stockholm : representationer av filmstjärnors klädstilar i Filmjournalen 1920-1930 (Therése Andersson)

Holywood och stjärnstatusen har varit en integrerad del i den internationella marknadsföringen sedan 1920-talet. Och att det haft betydelse för klädesmode förvånar inte. Till den absolut dominerande delen handlar det om kvinnomode. För mansmode kan vi väl bara hitta några enstaka exempel på filmindustrins effekter. Ett av de få moderna exemplen är Michael Douglas som Gordon Gecko i “Wall Street” (1987),  där hängslen och viss typ av byxhäng plötsligt blev populärt världen över.

Artikel här tar upp några klassiska kvinnliga filmstjärnor, och hur de marknadsfördes som modeikoner, och hur massmediamekanismerna spred budskapet till stora delar av befolkningen. Javisst, stjärn-status, idol-status och liknande betyder mycket för modet.

Konsumtionens platser : om varuhus, mode och bloggare (Karin Falk)

Lite om platserna där kläder saluförs. Konsumismens framväxt krävde nya kommersiella fora. Urbaniseringen skapade förutsättningar för stordrift. Modetrendens snabbhet behövde nya marknadsföringmedia. Sådant och annat berättas om här.

Mode och återbruk (Anneli Palmsköld)

Kläder som resurs att hushålla med vs. kläder som förbrukningsvara. I dag har vi inte samma normer och förväntningar som fanns i samhället för 50+ år sedan.

Omsorgsfull lagning och omlagning av tröja (för barn?)

Omsorgsfull lagning och omlagning av tröja (för barn?)

Då kläder var dyra, både i material och arbete, skaffade man kläder som skulle hålla och som de yngre generationer skulle “växa till i”. Klädesplagg ärvdes, lagades, återanvändes, tills de var kasseringsfärdiga. Lagning var en konst, speciellt konststoppning där lagningen inte skulle synas. Omsömnad var likaledes en konst, där annorlunda eller mer moderna plagg kunde skapas av äldre och trista plagg.

Numera är det billigare att köpa kläder än att sy dem själv. Bl.a. därför att återförsäljare av klädestyger av marknadsmässiga skäl fokuserar sig på mer högkvalitativa varor. Lågprisimporten av färdiga kläder — gjorda av enklare (= billigare) material — fyller grundbehovet, så det finns inte mycket till incitament att tillvarata kläder och deras material.

Dock har det lite överraskande vuxit fram en till synes ganska omfattande andrahandsmarknad, där kläderna överlever, inte genom att stanna i en familjs hägn, utan genom att “hoppa” mellan användare.

Artikeln beskriver förvandlingen från lagning och återanvändning till modern second hand.

Sammanfattning

En potpurri där vi återfinner några sak- och faktaorienterade artiklar som ger lite vetande. Andra artiklar berör mer museiverksamheten än de fenomen som verksamheten skall informera om, och de är mest intressanta för museisektorn själv.

Det är också viktigt att påpeka att vi ser några olika ansatser i hur artikelinnehållet läggs fram. Vissa försöker hålla sig till ett populärt språk och tydliga begreppsbildningar, vilket bör göra dem åtkomliga för var och en. Andra har dock en tendens att trassla in sig i postmodernistiska och dekonstruktiva jargonger, och det skapar snarare hinder för ett brett förstående av innehållet. Den postmodernistiska skolan (och dess många varianter och avläggare) har ju haft stort inflytande på teoribildningen inom humanvetenskaperna., och kulturhistoria är ett paradexempel på en sådan disciplin. Vi kanske ska vara glada för att inte alla artiklar excellerar i jargonger om “skapade berättelser”, “genderpolitik” och liknande.

Med andra ord, olika målgrupper passar mot olika delmängder av artiklarna, men ingen enskild målgrupp passar till alla artiklarna.

Data

Modemedvetna museer  — Nordiska Museets och Skansens årsbok 2010 (Nordiska Museets förlag, Stockholm, 2010) 260 sid; ISBN-13: 9789171085405; ISSN: 0348971X; (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/22/bok-modemedvetna-museer-nordiska-museet-ser-pa-sig-sjalv-och-pa-modet/