Tidskrift: Träbiten 149 — glimtar

20 11 2010

Det 149:e numret av Träbiten — “Tre arbetslag, historia och båtar” — är ett mellannummer, ett pausnummer. Det fokuserar på några arbetsgruppers verksamhet i dessa dagar, och ger alltså inte så mycket tunga fakta.

Träbiten 149 - framsida

Träbiten 149 - framsida

De tre arbetsgrupperna —  “arbetslag” — är den i Gislövsläge vid Trelleborg, Wetterbygden centrerat kring Jönköping, och Fjäderholmarna i Stockholm.

Tänker man efter lite, så inser man att hela denna rörelse — kvalitativt en folkrörelse, även om inte kvantitativt — baseras på ett antal lokala entusiaster som strålat samman för att kunna åstadkomma en skillnad.

Med skillnad menas att försöka bevara några av de båtar som var såväl vanliga som typiska för regionen. Innan plasten kom i brett bruk byggdes det i trä, olika träslag i olika delar av landet, för olika typer av användning. Och trä bryts ner om det inte underhålls. Så gamla träbåtar som övergivs blir ofta en brädhög på några år.

Men arbetslagen bekymrar sig inte bara om båtarna som ting. Parallellt arbetar man med att bevara kunskapen om arbetet med och kring båtar. Det kan vara fiske, transport, smuggling, kyrkrodd, nätbindning, etc.

Det renoveringsarbete som i praktiken skapade arbetslaget i Gislövsläge var att ta hand om och iståndsätta en träsnipa — Sirmione — byggd 1915 i regionen, och avsedd för kustfiske. Den var vid denna tid (2004) i nedgånget skick, och skulle väl av de flesta betraktas som skrot. Men efter några års insatser av frivilligt arbete, så är den ny åter i seglingsbart skick.

Sirmione vid arbetets start

Sirmione vid arbetets start

Wetterbygdens arbetslag tar bl.a. hand om tre bevarade byabåtar, byggda runt 1860. De vårdas ömt, men trots sin 150-åriga ålder tas de ut på sjön istället för att låsas in i slutna klimatstyrda muséer.

Byabåten Neptun i spännande ljus på Vättern

Byabåten Neptun i spännande ljus på Vättern

Så vi ska nog låta entusiasterna i arbetslagen få lite uppmärksamhet, såsom sker i detta nummer av träbiten. Här lyfts tre lag fram, men det finns 17 etablerade arbetslag från Skåne till Norrbotten. Så mycket arbete sker “under the radar”.

Data

Träbiten 149 (Föreningen Allmogebåtar, oktober 2010) 38 sid; ISSN 0347-0652.

This Page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/20/tidskrift-trabiten-149-glimtar/




Tidskrift: Träbiten 148 — glimtar

21 08 2010

Träbiten nr 148 har undertiteln “Från när och fjärran 2”, vilket inte är så informativt. Här finns två huvudartiklar, om “en sista öbo”, och om Herr Arne (ett namn som väl hos vissa av oss väcker några associationer).

Träbiten 148 -- framsida

Träbiten 148 -- framsida

Hemmafiskaren på Hättan

Hättan är en liten ö vid Tjörn, där under många år tullen och lotsen hade en station. Men kring sekelskiftet 1900 hade sådana statliga funktioner centraliserats, så Hättan kom att enbart befolkas av ett fåtal fiskare.

De sista bofasta människorna var John och Borghild Berntsson, samt Birger och Märta Berntsson. John och Birger var bröder, födda på ön, och försörjde sig på småskaligt fiske. Dagliga omkostnader var inte stora, de levde enkelt och klarade sig på fisket (“vi äter fisk sex dagar i veckan”).

I december 1960 gjorde Göteborgs-Posten en artikel om John och Borghild. De kom ditresande med en tullkryssare, talade med de två bofasta, och tog bilder. En observation man kan göra är att det nog var mer givande att vara fiskare då, för femtio år sedan, än nu.

… Fanns det verkligen fisk tillräckligt  i dessa vatten så att man kunde försörja sig på den så sent som på sextiotalet?

De två skäddegarnen som besättningen i tulljakten lade ut och bärgade [denna dag] vid Hättan  i december 1960 hamnade på en presenning i maskinrummet, som erbjöd god arbetsmiljö medan det blåste hård nordan och snöade.

Garnen var fulla med krabba, torsk och plattfisk. Vid sluträkningen blir det 21 krabbor — alla stora — två och ett halvt tjog torsk — fin skivtorsk — och ett halvt tjog plattfisk.

Det fanns fisk i fjorden.

Träbiten 148 -- John och Borghild

Träbiten 148 -- John och Borghild

I våra dagar är väl sådana fångster bara att drömma om. Utfiskningen har gått hårt åt fisket, inte minst inomskärs.

1965 kom elektriciteten till ön, och då fanns bara John och Borghild kvar. Birger hade gått bort året innan, och hans änka Märta flyttade till en annan ö, Dyrön, där hon hade släkt. En kort tid efter elektricitetens ankomst avled även John. Borghild flyttade även hon till Dyrön.

Därmed försvann de sista bofasta på Hättan. Nu används de byggnader som står kvar som sommarviste för dagens svenska medborgare.

Herr Arnes Penningar

Vi har väl alla hört talas om Selma Lagerlöfs roman “Herr Arnes Penningar“,  som utkom 1904. Vissa kanske också känner till Stillers film (“Herr Arnes pengar“) från 1919.

Det är kanske inte så känt att det fröet till berättelsen finns i en verklig historisk händelse.

Herr Arne var präst på och bodde på Solberga prästgård. Solberga församling ligger på fastlandet nordväst om Kungälv.

Vid fastlagstiden 1586 mördades nästan alla i hushållet, de två gärningsmännen tog skattkistan i prästgården och begav sig till Marstrand, troligen med avsikten att snabbt bege sig vidare över havet till säkrare plats. Men de kändes igen av en överlevande piga från Solberga, de greps, och dömdes till döden och stegling.

Träbiten 148 -- Bild ur Stillers fil

Träbiten 148 -- Bild ur Stillers fil

En viktig faktor som skapade förutsättningar för dådet var att Bohuslän vi denna tid var en rik bygd. Det var sillfisket som skapade en slags motsvarighet till senare tiders guldruscher i Kalifornien och Alaska.

Under 1200- och 1300-talen vet vi att sillen gick till runt Falsterbonäset i Skåne. Mellan 1556 och 1589 var det bohuskusten som flödade av sillen.

(Källa: Populär Historia 6/1996)

Alltså drogs många lycksökare hit, och det fanns en hel del rikedom samlat i vissa händer. Att sitta på ett pastorat i Bohusläns kustbygder under denna tid var inkomstbringande. Prästerna engagerade sig ofta i allehanda ekonomiska samarbeten, genom att de investerade medel i fiske och sjöfart, mot del i vinsten. Och det gavs vinster. Så Solberga var säkerligen känt som en rik prästgård. Och därmed ett frestande mål för rån.

I artikeln i Träbiten får vi belysning av Solberga-dådet genom de texter som under århundradena sedan detta dåd. Bl.a. kan vi se hur skeendet successivt utstofferas med mer eller mindre fantasirika detaljer. Krönet nås naturligtvis i och med Lagerlöfs roman, som hon baserar på vad hon i sin barndom hört berättats. Romanen är fiktiv, och ska inte läsas som en dokumentärroman, men den baseras alltså på ett frö av sanning.

Träbiten 148 -- Sillfiske vid Marstrand ca 1890

Träbiten 148 -- Sillfiske vid Marstrand ca 1890

Vad sillen anbelangar, så försvann den senare från Bohuslän, och livet i skärgården återgick till en mer spartansk form. Tills nästa sillperiod anländer … generationer senare. För lite mer än 100 år sedan hade vi den senaste sillperioden (och det kanske var den sista, med tanke på dagens högeffektiva industriella fiske!). En antydan om vad fångster då innebar ges av det här reproducerade  fotografiet som dokumenterar en fångst.

Sillen — eller strömming, som den kallas öster om en nord-sydlig linje dragen genom Kalmar — har vi i Sverige lite ambivalent förhållningssätt till. Sillbordet omgärdas med traditioner. Stekt sill var fattigmanskost. Sillen är numera en ganska dyr fisk. Strömmingen har för mycket ben för dagens “fiskblocks-generation”. Samt att sillen under ett antal epoker varit en källa till rikedom i södra och västra Sverige.

År 1877 inleds den sista sillfiskeperioden inomskärs, och den kom att fortsätta fram till vintern 1905-1906. Sillen kom som under den gamla perioden in till stränderna, och fångades i stora mängder med landvadar. Kulmen nåddes vintern 1895-96 då fångsten uppgick till 214 000 ton sill.

(Källa: Populär Historia 6/1996)

Hur stort sillfisket är nu illustreras av följande figur, där mängden fångad sill under de senaste 30+ åren jämförs med den fångstmängden 1895-96.

Saltsjöfiske sill -- landad fångst

Saltsjöfiske sill -- landad fångst

Källa: “Fakta om svenskt fiske – Statistik till och med 2005” (Fiskeriverket, 2006; se brochyrer);
“Ilandföring av svenskfångad fisk i Sverige och i utlandet” (SCB, 2010)

Med tanke på fångsternas volymskillnaderna mellan då och nu, hur enklare redskapen var då, och hur många människor som var direkt beroende av fisket, ja då förstår vi hur sillepokerna förr gav bättre livsförutsättningar till kustbygdens befolkning, och att det kunde bli tydliga försämringar då sillen försvann igen.

Dessutom …

Om bohusfiskare och -sjömän i Stettin under första världskriget; barken Alfhilds förlisning vid Tasmanien 1907.

Data

Träbiten 148 (Föreningen Allmogebåtar, juni 2010) 38 sid; ISSN 0347-0652.

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/08/21/tidskrift-trabiten-148-glimtar/




Bok: “Carl Wilhelmson” — allmogeliv kring Fiskebäckskil

12 03 2010

Målaren Carl Wilhelmson föddes i Fiskebäckskil, och trots att han blev en nationellt erkänd konstnär, så behöll han under hela sin livstid en konkret koppling till sin födelseort. I den här belysta skriften diskuteras hur verk av Wilhelmsons som motivmässigt är knutna till Fiskebäckskil kan konkret knytas till människor och miljöer i detta bohuslänska samhälle.

(För en bredare beskrivning av Wilhelmsons liv och verk,  se “Bok: ‘Carl Wilhelmson’ — målare från det karga Bohuslän till storstaden“).

"Carl Wilhelmson" omslag

"Carl Wilhelmson" omslag

Författaren till den aktuella texten är Sigvard Fjellsson (f. 1938), som tillsammans med bl.a. brodern Kjell år 1970 startade Föreningen Allmogebåtar (FAB).

Det tema som föreningen arbetar inom är just allmogebåtar, de små och medelstora båtar som använts av landsbygdsbefolkningen i sitt dagliga förvärv. Under 50-, 60- och 70-talen var det tydligt att det gamla båtbeståndet — träbåtar byggda av lokala byggare enligt lokala traditioner om material, form och byggnadssätt — var på väg att slås ut, och ersättas av industriellt massproducerade båtar i moderna material. FAB började med dokumentationsarbete, att beskriva båtar och dessas traditionella användning, och publicerade resultaten i en tidskrift (“Träbiten”) som också började publiceras 1970. Senare har föreningen också engagerat sig i restaureringsarbete, med Bassholmens varv som bas för en samling av båtar och redskap.

Tidskriften Träbiten har under sin nu 40 år utvecklats från ett anspråkslöst fanzine i stencilerad form, till högkvalitativt tryck av omfattande sidmaterial. Regelbundet dyker det upp specifika temanummer, som i sin form är på gränsen att kunna kallas bok.

"Kvinna rensar sill", akvarell

"Kvinna rensar sill", akvarell

1989 publicerades Träbiten 66, och det var ett temanummer om målaren Carl Wilhelmson. En koppling mellan å ena sidan  arbetsområdet för tidskriften (och FAB) , och å andra sidan Wilhelmson, är att Wilhelmson föddes och växte upp i Bohuslän, bland fiskar- och sjöfartsbefolkning, och att en stor del av hans målargärning handlar om motiv och teman från den Bohuslänska kusten.

Denna 60-sidiga skrift är för sin omfattning rikt illustrerad, dels med ett flertal färgreproduktioner av målningar och laverade skisser, och några svartvita reproduktioner av målningar, samt med ett större antal samtida och nutida fotografier. Textmassan är därför inte speciellt omfattande, och skall inte ses som ett försök att ge en fullständig belysning av Wilhelmsons koppling till Fiskebäckskil, eller en fullständig verksgenomgång. Snarare är målet med skriften att belysa hur väl förankrad Wilhelmson var i miljön i detta fiskar- och sjöfartssamhälle.

Ett antal utvalda verk diskuteras, verk som är producerade i Fiskebäckskil, och som motivmässigt återger aspekter på människornas dagliga liv. Det som faller utanför är bl.a. de verk som hellre ska ses som naturstudier. Författaren Fjellson diskuterar de utvalda verken — som antingen är kända utarbetade färdiga oljor eller skisser i olja eller akvarell — i två olika dimensioner. Dels i termer av de personer som återgivits, och vilka som stått modell för dessa. Dels i termer av båtar, segling, fiske och andra aktiviteter som direkt eller indirekt förekommer i bilderna.

Det är i denna analys som skriften har sitt unika värde. Klassiska studier av målare och deras verk tar som utgångspunkt ett konsthistoriskt, konstteoretiskt eller konstideologiskt perspektiv, där verk ses som estetiska uttryck vilka möjligen har inspirerats av verkligheten, men där detaljerna i verkligheten inte är speciellt viktiga. Fjellsons ansats är annorlunda. Han tar — eftersom han inte är konsthistoriker — inte ett konstnärligt grepp på bilderna, diskuterar inte disposition och kulör eller skolastiska aspekter. Istället utnyttjar han den kunskapsbas han besitter, vilket är en ingående kunskap om båtar, seglation, fiske och sjöfart, kring Bohuslän under slutet 1800-talet och början av 1900-talet. Detta ger en helt annorlunda syn på Wilhelmsons verk. De ses inte som konstnärliga uttryck, utan som välgrundad dokumentation av liv och leverne i förra sekelskiftets Fiskebäckskil.

"Fiskare", skiss

"Fiskare", skiss

Bland de detaljer i skissen “Fiskare” som lyfts fram är att det är Ivar Svensson som är modellen; han har “halevattar” (vantar med dubbla tummar); byxorna är impregnerade med linoja; etc. Det är sådana detaljer som ger en tydlig och sannfärdig förankring i den plats och den tid som verket utfördes. Och det betyder även att Wilhelmson bekymrade sig om att bilden skulle på ett sant sätt avbilda verkligheten. En nödvändig förutsättning för att verken skall kunna uppvisa denna typ av absolut sanning är att konstnären har en djup kunskap om det som återges. Om en konstnär inte vet funktion och avsikt med olika redskap, inte vet hur olika aktiviteter utförs och varför, ja då kan konstnären missförstå den egentliga innebörden av motivet, och lockas att “förbättra” verkligheten genom att göra den mer konstnärlig. Wilhelmson växte upp i Fiskebäckskil. Hans far Anders var sjöman, och han omkom i ett haveri då Carl Wilhelmsson var nio år. Carl upplevde, som alla andra barn i samhället, på nära håll allt det som utgjorde basen för samhällets överlevnad, och fick en inneboende insikt om allt det som han i mogen ålder kom att återge i form av bilder från Fiskebäckskil.

Så det är detta som är värdet av denna skrift. Att visa på ett aktningsfullt sätt att målaren Carl Wilhelmson aldrig tog riktigt avstånd från den allmogemiljö han växte upp i, trots att han blev en nationellt respekterad konstnär, och hamnade i sammanhang som hade mycket högre social status. I form av sina verk från Fiskebäckskil — där han tillbringade de flesta somrarna efter att ha flyttat till Göteborg och Stockholm — uttryckte han sin insiktsfulla och medkännande respekt för människorna i sin födelseort.

Sammanfattning

En intressant text om Carl Wilhelmsson, strikt fokuserad på bilder från Fiskebäckskil. Dessutom reproduceras några mindre kända bilder och skisser, vilket visar att Wilhelmson kunde uttrycka sig i en friare stil jämfört med de mer kommersiella alster som han mest är känd för. Den realistiska förankringen av bilderna är intressant, dels i termer av de människor som varit förebilder och modeller, dels i termer av de verksamheter, redskap, material etc so bilderna återger.

Data

Sigvard Fjellsson: “Carl Wilhelmson – målaren från Fiskebäckskil”, (Föreningen Allmoge Båtar, 1989) 60 sid, (book at openlibrary.org)