Book: “Jack the Ripper”/Francis Thompson — yet another wild guess

29 11 2010

In the autumn of 1888, London was terrified when a series of bestial murders of prostitutes occurred. The murderer — infamously known as “Jack the Ripper” — was never caught, and his identity was never established. For some reason the Ripper phenomenon is still alive, more than one hundred years after that autumn of terror. And there is a special genre of books about the Ripper, where typically a book suggests that some specific individual was the Ripper.  This short book (or, rather, booklet) proposes yet another person as the culprit.

The Ripper murders

During August to November 1888, five women were murdered in the Whitechapel area in London East End. This slum district was populated by the poor, the unemployed, prostitutes, vagrants, criminals, and all sort of people that established society did not want to hear of. A strong tale of life in this part of London is provided by Jack London’s “People of the Abyss” (1903).

The five women were prostitutes — or “unfortunates”, as they were euphemistically called. They were all murdered during the night, and all but one were murdered outside, in streets or backyards. Throats were slashed, they were disembowelled, internal organs removed, etc. And all this happened without anyone noticing that a crime was being committed. And even though some of these victims were discovered just a few minutes after the crime was committed, the murderer was never seen.

At the time, some locals were suspected, like the “Leather Apron” (a Jewish shoemaker named John Pizer), but none could be bound to the crimes.  From a police investigation point of view, the Ripper case remained unsolved (what is now often called “cold case”).

In the 1950s and 1960s, there was a resurge of interest in the Ripper case, and a steady stream of books were published, typically promoting some so far not suspected person as being the true identity of the Ripper. This ranged from insanity cases (James Kelly) to nobility (Royal Prince Albert Victor, grandson of Queen Victoria).

The new suspect

This short book by Richard Patterson proposes another suspect — the poet Francis Thompson (1859 – 1907).

Why suspect Thompson? It seems that there is nothing but the most far-fetched circumstantial evidence. He lived in London at that time. He may have stayed for certain periods in the East End. He was an opium addict, so may have behaved strangely under the influence of that drug. He had some medical training (the knife cuts done by the Ripper could imply that this person possessed some knowledge about human anatomy), but never practices as a physician. Some of his poems contain lines that, with some effort, can be said to express some aggressive attitude towards women.

Taking a step back, that kind of argumentation is really worth nothing at all. One can look at it from the point of view of the three crime components: means, motive, and opportunity. As to means (ability to commit murder), Thompson probably had no more ability than most men-in-the-street. As he never practised the medical profession, it is most likely that he was not skilled with the knife.

As to motive (reason to commit murder), there is nothing that indicates a real reason for Thompson to perform one or more murders.

And as to opportunity, we must realise that London East End was crowded with people, and many of them could possibly be said to have had the opportunity to perform each murder.

Unfortunately, the socio-cultural space of Ripperologists exhibits many of the characteristics of conspiracy theorists. Firstly, that official statements should be doubted as they are probably just false and intended to be misleading. Hence the crime may have been solved by the City police, but it was kept secret for some reason.

Secondly, unless something can be proved to be impossible as an explanation, it is a likely explanation, and may even be proposed as the only explanation.

A sceptics way of looking at Patterson’s book “Jack the Ripper” is very much based on that last perspective, where in effect, the book is saying “as Thompson is not proved to be innocent of these Ripper murders, he is probably guilty”.

Conclusion

A not very rewarding book. The description of the facts of the murders is inadequate, and sometimes misleading. The life and times of Francis Thompson is not systematically described, so we do not get any coherent picture of him as a person. And the connections between Thompson and the Ripper murders is weak, to say the least. Not worth the effort to read it. Read  Donald Rumbelow’s “The complete Jack the Ripper“, to get the known facts, rather than more or less fantastic speculations.

Data

Richard A. Patterson : “Jack the Ripper” (Self-published, Victoria, Australia, 2002), 49 pgs (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/29/book-jack-the-ripperfrancis-thompson-yet-another-wild-guess/




Bok: “Svenska Brott: Från Salaligan till Mattias Flink” — några unika svenska brottsfall

9 03 2010

En tunn bok, som på ett någorlunda lugnt sätt berättar om en handfull svenska brottslingar. Inget egentligt nytt i fallen, så det fungerar mer som en påminnelse om vad som timat i Sverige under 1900-talet.

Bland den finstilta administrativa texten som anger copyright, tryckare, etc, står även att boken är utgiven “i samarbete med tidningen Slitz”. Det gör det lättare att förstå enligt vilka principer boken strukturerats och textifierats. Troligen dök boken upp som en bonus för den som köpte något nummer av Slitz, och då är det ganska klart att det handlar om en målgrupp som inte egentligen har något djupt engagemang i läsning. Tunga, omfattande texter blir tabu, så om man är lite elak kan man kan kalla det textuell snuttifiering.

"Svenska brott" omslag

"Svenska brott" omslag

Boken innehåller 13 kapitel, med runt sju sidor per kapitel. Varje kapitel tar upp ett specifikt brott, eller snarare, en specifik brottsling — även om de flesta brottlingarna i huvudsak blev kända för ett enda brott. Som boktiteln anger, så täcks 1900-taket in, från tågrånaren i Skåne 1907 till till fänriken Mattias Flink i Falun 1994.

Däremellan återberättas några fortfarande vitt kända brott, såsom lasermannen, Åmselemördaren och Norrmalmstorgsrånarna.

Andra brett uppmärksammade fall som här får sina 15 minuter i solen var Salaligan (1930-talet) och Sabbatssabotören (1940-talet).

De flesta andra brottslingar stod i massmedialt ljus under en kortare tid, och var då nationellt kända, men föll sedan snabbt i gömska. Vem kommer nu ihåg fjärdingsman Tore Hedin eller sjukvårdsbiträde Anders Hansson.

Det finns en generell frågeställning kring temat brott och brottslingar, som har en koppling till vad som sägs i denna bok. Och det är frågan om och när vi (i samhället Sverige) för första gången blir utsatta för en allvarlig ny typ av brott. När vi upptäcker att något annorlunda och hotande  även kan hända här.

Blom & Bergström tar upp detta i kapitlet Flygkapardramat, som tar sin utgångspunkt i  attentatet mot jugoslaviska ambassaden i Stockholm (7 april 1971):

Svensken i gemen hade en allmän föreställning om att det var sådant som hände här och var i andra länder. Det var sådant man läste om i tidningen och som man såg på teve. De flesta kände sig trygga i det folkhem siom hade börjat falla sönder i ruiner. Nu tvingades man aningen yrvaket konstatera att gränsen mellan trygg fridfullhet och skoningslös terror inte löpte parallellt med den svenska nationalitetsgränsen. Terrorn hade kommit till Sverige och landet blev en del av världen.

Men om man tittar tillbaka i historien så kan vi se många exempel på sådana “för första gången i Sverige … Då Sverige förlorade oskulden. …”

Några omtalade exempel är:

  • Salaligan (30-talet): en hänsynslös gangsterliga — med mord som modus operandi — som nu sågs i Sverige efter att tidigare varit känt från USA.
  • Palmemordet (1986): politikermord, där vi påmindes om Kennedy-bröderna, ML King, etc.
  • motorcykelligorna (80-talet): interna krig, indrivningsverksamhet mm, efter förebild från USA.

Så det finns många vändpunkter där det skyddande skalet runt folkhemmet Sverige verkar punkterats för gott. Men är detta bara massmedialt skapade opinionsvågor? Eller finns det en grund i folksjälen som gör att vi verkligen känner att något drastiskt har förändrats i den miljö vi lever i?

Troligen är det snarast en fråga om att två faktorer. Dels att en del brott och brottsfenomen är relativt sällsynta, vilket gör att de får utvidgad exponering när de inträffar. Dels att vi har ett begränsat minne, som gör att det som har några år på nacken inte är lika viktigt eller starkt som det som vi just i detta ögonblick konfronteras av.

Och varje generation har väl sina brytpunkter inom kriminaliteten … de brott som var starkt uppmärksammade under den generationens sena tonår till tidig medelålder. De brott som man minns med skräckblandad fascination.

Och vad har vi idag som “den nya typ av brott som Sverige hitintills varit förskonad från”? Är det den nu kända internationella terrorismen? Jag skulle vilja påstå att något liknande hände för runt hundra år sedan — i omvärlden hade anarkisterna genomfört bombattentat, och i Sverige planterade Amalthea-mannen en bomb på det fartyget som användes som logementsfartyg för strejkbrytare. Politiska dåd som drabbar urskiljningslöst — mönstret låter bekant. Men som sagt, det var en annan generation, och dagens generation håller på att skapa sin egen uppfattning om vad som är unika trendbrott i Sverige.

Ska vi förresten skilja mellan politiskt motiverade dåd och mer personligt motiverade brott? Ska vi ha olika förhållningssätt till dessa två typer? Och vem bestämmer vilken typ en viss handling tillhör? Under seklernas lopp har ju politiska frihetsrörelser klassificerats som gansterverksamhter och kriminalitet av ledande makter. Det är enbart i efterhand som vi kanske erkänner att det i grund och botten var en frihetskamp det handlade om, och att den alltså inte bör betraktas som en brottslig verksamhet.

— * —

Som avslutande kuriosa kan det vara värt att nämna att Thomas Quick i den allmänna debatten har fått en så stor roll inom massmördar-/seriemördargenren att alla andra svenska pretendenter på denna titel har kommit rejält i skuggan. Men, som författarna informerar oss, så har vi t.ex. länsfiskal Tore Hedin som 1951 orsakade tio människors död, och vårdbiträdet på Malmö östra Sjukhus som dömdes för elva mord och sexton mordförsök. Varför betraktas, i den massmediala debatten som färgar vår uppfattning, Quick som ett absurt unikum i den svenska brottshistorien — den ende riktige massmördaren?

Sammanfattning

Boken ger någon timmes förströelse, men inget egentligt nytt presenteras.

Data

K Arne Blom, Ulf Bergström: “Svenska Brott: Från Salaligan till Mattias Flink — En studie i svenska brott under 1900-talet” (Boströms Förlag, 1999), 107 sid. ISBN 9172310464 (book at openlibrary.com)





Läst: “Himmel och helvete” — Knutbymordet

18 09 2009

År 2004 skedde mordet och mordförsöket i Knutby. Det blev en nationell uppståndelse om detta. Vad var det som skedde egentligen? Får vi svaren i Cristanssons bok? Jo, vi får ett tillfredsställande svar, men inte det slutliga svaret på våra frågor.

Lördagen 10 januari 2004 kom larmet. En skottskadad person i Knutby utanför Uppsala. Ambulans och polis kom till platsen. Offret hade grava skottskador, men var vid liv och kom snabbt under behandling. En kort stund efteråt upptäcktes en död person i en intilliggande villa, skjuten till döds med ett par skott. Nu gick storlarmet i det vintriga Uppland. Dagen därpå häktas en misstänkt kvinna och hon erkänner innan dagen var över.

Book cover "Himmel och helvete"

Book cover "Himmel och helvete"

Så startade historien om pastor Helge Fossmo och barnflickan Sara Svensson. Mord kan få stor uppmärksamhet i Sverige, speciellt när det var nära att bli ett  dubbelmord. Men det som fick allmänheten och media att placera detta i nationellt fokus var snarast det sociala sammanhanget i vilket det hände — en frireligiös Filadelfiaförsamling med starka inre band och svag förankring i den nationella Pingströrelsen, och med underlig syn på etik och moral. Hela Sverige lärde sig frasen “Kristi brud”, och ryste av olust (eller var det välbehag?) över berättelse om konstiga sexuella aktiviteter med halvreligiösa inslag.

Praktist taget fram till dess domen föll 30 juli 2004 kunde media låta spekulationer breda ut sig på bekostnad av annat som hände i samhället och i vår omvärld. När väl domen fallit så falnade glöden, och sakta gick Sverige tillbaka till vardagslunken igen, avbruten vid enstaka tillfällen av någon “talar ut för första gången”-intervju.

Terese Cristiansson är journalist som då arbetade på Expressen, och som täckte Knutbyfallet från “dag ett” fram till domslutet. Vi förstår alla vilken typ av anslag som Expressen måste leverera, eftersom de befinner sig i en knivskarp konkurrens med andra tabloidtidningar. Den löpande rapportering Cristiansson då producerade hade väl de vanliga bristerna som dagsaktuell rapportering alltid har.

Men Cristansson släppte inte helt fallet då Expressen hittade andra löpsedelshistorier. Hon skrev en bok, “Himmel och helvete — Mord i Knutby”, med en mer sammanhängande beskrivning av fallet.

Men vi skall komma ihåg att bokens levererades till förlaget kring september/oktober 2004 (förordet är daterat oktober 2004), vilket betyder att boken skrevs när fallet fortfarande bör betraktas som pinfärskt. Ett möjligt skäl är rent affärsmässigt. Den här typen av kriminalfall har en stor potentiell läsekrets under en kort tid under och efter fallet självt, och att en bok bör komma ut medan fallet foirtfarande debatteras vid morgonfikat på arbetsplatsen. Så Cristiansson fick snabba på att skriva ihop dessa sidor, så att försäljningen kunde surfa på de snabbt avtagande mediavågorna.

Man kan ge några positiva bedömningar av boken. Boken består av två delar: en första del som beskriver tiden fram till 10 januari 2004, centrerat kring Helge och Sara för att besvara frågan “vad hände i Knutby?”; och en andra del där Cristansson försöker ge en bild av tankevärlden i Filadelfiaförsamlingen i Knutby, för att belysa frågan “varför skedde det i Knutby?”

Vad gäller den första delen, så kan man säga att den ger en bättre bild av det som skedde, jämfört med den splittrade bild som dag för dag pumpades ut av massmedia under det halvår som fallet var högaktuellt. I boken presenteras en någorlunda heltäckande faktabeskrivning av skeendet fram till dess att de två gärningsmännen häktades.

Det kan dock vara värt att påpeka att faktabeskrivningen till nästan 100% baserar sig på den polisiära förundersökningen och rättegångsprotokoll. Det borgar för en viss grad av tillförlitlighet, men det som saknas är komplementära informationskällor om det konkreta skeendet. Centreringen kring Helge och Sara upplevs av läsaren efter ett tag som att ha skygglappar — det måste finnas andra personer som har konkreta saker att berätta … eller?

Ett annat problem med faktabeskrivningen är att dess kronologi ibland är förvirrande. Ibland beskrivs skeendet på ett direkt sätt — “NN gör X. NN gjorde Y. …” — dvs något som vi ska acceptera faktiskt skedde. Ibland är citat (från rättsprocessen) där Helge och Sara senare uttalar sig om det som skedde — ska vi kunna avgöra om de talar sanning eller om de tänjer på sanningen? På vilken nivå ska vi förstå dessa delar av texten?

Slutsatsen bör bli att den faktaorienterade skildringen inte är den ultimata, men den duger bra som en “Fossmo refresher course”.

I den andra delen placerar sig Cristensson som en schackpjäs på brädet. I ett försök att tränga bakom den rättsliga kuliss som byggts upp av rättsprocessen och som kan dölja andra dimensioner hos den plats och tid där mordet skedde. Den bakomliggande frågan hon ställer sig själv är “hur kunde det gå så långt utan att någon märkte något? utan att någon sa STOPP?” Den metod hon använder är att deltaga i en bibelstudiekurs arrangerad av Filadelfiaförsamlingen i Knutby. Inom ramen för kursen kan hon ta del av det explicita budskapet om människan och gud och jesus, men även få komma på tu man hand med några betydelsfulla personer i Knutbyförsamlingen.

Till viss del ger bokens del 2 några insikter i en fundamentalistisk mentalitet och hur detta kan ge svårigheter att se vad som faktiskt pågår i det nära sociala kontextet.

Men det finns ett problem men en bok som denna. Den försöker tackla två olika problemområden genom att betrakta dem som två sidor på samma mynt — å ena sidan mordet, och å andra sidan den mycket speciella religiösa praktik som utövas i Knutby.

Mordet och mordförsöket hade kunnat (kontrafktiskt) ske i ett sammanhang som inte hade med religion att göra, och då skulle man varit tvungen att förstå mordet utan att ha kunna ta till religiösa motiv. Å andra sidan kan det vara viktigt att förstå den egenartade religiositeten i Knutby, även om ett brott inte blivit begånget. Nu sammantvinnas dessa två områden till en enhet och ingen god förklararing växer fram ur detta.

Man kan även undra över Cristianssons förhållningssätt till religionen. På lite för många ställen används stor bokstav (“Gud”, “Ordet”, …), vilket ger en osäkerhet om den text jag läser är ett “non-fiction”-verk eller om jag ramlat in i en väckelseskrift som skall få mig att öppna mina ögon för den Gudomliga Sanningen.

Slutsats: Var det värt att tränga igenom bokens nästan 300 sidor? Ja, med argumentet att vi alla tjänar på att ersätta den berättelse vi fått från löpsedlarna med en mer gedigen berättelse.

Data: Terese Cristansson: “Himmel och helvete – Mord i Knutby” (Bokförlaget DN, 2004) ISBN 9175886634 (boken på openlibrary.org)