Observation: att förlora det digitala arvet?

9 04 2010

1086 beslutade Wilhelm Erövraren att dokumentera det land han erövrade  — land och folk. Det blev vad som kallas “Domesday Book“. Originalet förvaras i Public Record Office i London.

Domesday Book - Warwickshire

Domesday Book - Warwickshire

1984 beslutade BBC att, som ett bidrag till 900-års firandet av originalet, göra en modern instans av Domesday Book. De byggde under 1984-86 denna nyversion, med mängder av nyinsamlat material, som en informationsrik multimediaupplevelse för en BBC Micro med laserdisk. Den spreds till skolor, universitet, bibliotek etc.

2001 var det någon som väckte idéen att göra materialet tillgängligt, i någon form, men nu byggt på dagens teknologi. Läget då var att innehållet i praktiken var oåtkomligt. Datorn BBC Micro … det fanns inte så många kvar i körbart skick. Detsamma gällde laserdiskläsare. Teknisk dokumentation … inte mycket kvar. Man riskerade att stå med en skiva i handen, med ett innehåll  som ingen längre visste hur skulle komma åt.

2002 startade det arkeologiska arbetet. Efter en heroisk insats har man rott det iland. Materialet är räddat, och kommer så småningom att bli helt tillgängligt för alla (det finns en del hindrande rättigheter till delar av innehållet, så helheten kan ännu inte spridas på nätet).

Observation:
– papperversionen är “still going strong” — efter mer än 900 år
– den moderna digitala versionen låg för döden — redan efter femton-sexton år

I vår iver att springa allt fortare framåt i den teknologiska utvecklingen släpper vi allt mer av senare tiders innehåll.

Ska vi vara tacksamma att t.ex. bokförlag varit konservativa och inte helt gått in i den digitala världen. Även senare tiders pocketböcker har ju i alla fall en sportslig chans att överleva (även om sidorna börjar gulna och limmet börjar torka … så länge som samlingen av ark finns kvar så kan vi läsa den).





Tidskrift: Hemslöjden 10/2 – glimtar

7 04 2010

Årets andra nummer av Hemslöjden innehåller som vanligt lite utblickar åt olika håll. Inget temanummer precis, det spretar rejält!

"Hemslöjden" nr 2 2010 - omslag

"Hemslöjden" nr 2 2010 - omslag

Bröd för öga och själ

Om skådebröd, som det bakas på Sardinien. Skådebröd förekommer också i Sverige, traditioner som på sina ställen dröjt kvar som en jultradition. Det speciella här är finliret i den konstfärdiga utformningen av bakverken.

Erfarna händer formar de kostfulla bröden

Erfarna händer formar de konstfulla bröden

Sista vilan i en kakaofrukt

Om annorlunda kistor från Ghana, och då talar vi inte om traditionella kistor.  Kistor kan vara formade som bilar, båtar, djur, etc.

Att få sin sista vila i en fågel!

Att få sin sista vila i en fågel!

Nya stolar i kyrkan

Om hur Hemmesjö kyrka fick ny stolsinredning, 92 handgjorda stolar, istället för kyrkbänkar eller liknande.

I kyrkan från 1100-talet intar de nya stolarna sina platser

I kyrkan från 1100-talet intar de nya stolarna sina platser

Annat

… är bl.a. textilkonservator i kyrkan; lek med träd; leksaker man kan göra själv.

Data

“Hemslöjden” nr 2 2010 (Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund, SHR, 2010)  56 sid, ISSN 0345-4649

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/04/07/tidskrift-hemslojden-102-glimtar/




Tidskrift: Konsthantverk 1 2010 – glimtar

3 04 2010

Tidskriften “Konsthantverk” publiceras inte av någon intresseorganisation, utan är ett privat — eller om man så vill, kommersiellt — initiativ, där ett genuint ämnesintresse troligen ligger i botten.  Den är proffsigt gjort, layout- och produktionsmässigt, och gränsar nästan till att på avstånd se ut som ett coffee table magazine.

"Konsthantverk" 1 2010 - omslag

"Konsthantverk" 1 2010 - omslag

Här följer några illustrerade glimtar på innehållet i detta nummer.

“Gulliga” nallars skräckfyllda eskapader

Om Mårten Medbos tvetydiga verk, såsom gulliga nallar i annorlunda sammanhang

"Artärblödning"

Medbo: "Artärblödning"

Handarbete kan förändra världen

Om att återanvända material, mest textil.

Brieditis: fotbeklädnad

Brieditis: fotbeklädnad

“Anagama är keramikens Formel 1”

Om Jan-Åke Andersson och den japanska anagamabränningen av keramik.

J-Å Andersson: "Harley-Davidson"

J-Å Andersson: "Harley-Davidson"

Annat

… som Jon Olofsson och järnsmide; Gunnel Skugghall och brukskeramik;

Steven Jones: vedbrända torsovaser

Steven Jones: vedbrända torsovaser

Data

“Konsthantverk” nr 1 2010 (Tidskriften Svenskt konsthantverk AB, 2010) 50 sid, ISSN 1652-3687

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/04/03/tidskrift-konsthantverk-1-2010-glimtar/




Bok: “Some Americans” — karriärer i (och utanför) Hollywood

31 03 2010

I Stig Björkmans bok “Some Americans – De gav sina liv för Hollywood!!!” berättar han om några skådespelares levnadsöden i den prototypiska filmmetropolen. Underhållande, och, varför inte, informativt. Han lyfter bland annat fram ett antal bortglömda hjältar och hjältinnor som har lämnat några bra spår efter sig i filmhistorien. En lättläst bok, i en lite udda förpackning.

Författaren

Stig Björkman (1938- ) är filmkritiker, skribent, regissör, m.m.  Senaste regiarbete: “Bilder från lekstugan” (2009), en kortfilm om Ingemar Bergman.

Stig Björkman är född 1938. Stig Björkmans verksamhet som författare, filmregissör, filmkritiker och essäist är omfattande. Åren 1964-72 var han redaktör för tidskriften Chaplin och han har bl a gett ut intervjuböcker om Woody Allen, Lars von Trier och Joyce Carol Oates. Bland Stig Björkmans filmer kan nämnas “Den vita väggen” (1975) och “Bakom jalusin” (1984). Han har även gjort dokumentärt präglade essäfilmer.

alfabetas författarpresentation

Se även författarens webbplats.

Bokens undertitel är “De gav sitt liv för Hollywood!!!” (just dé, med tre utropstecken). Hur man skall tolka den extra utsagan är inte helt tydligt. Vanligen brukar man med frasen “X gav sitt liv för Y” antingen mena att X stupade på sin post arbetande för Y (t.ex. “partisanen dog för sitt lands frihet”) eller att X dedicerade hela sitt liv till Y (24/7, t.ex. “Albert Schweitzer tillbringade hela sitt vuxna liv som läkare i obygden”). Så vad menar Björkman med frasen. Man förväntar sig att få livshistorier om personer som slet så hårt för Hollywood att de stupade i sitt arbete, avled i förtid, eller om personer som aldrig gav upp utan kämpade vidare långt in i ålderdomen som “arbetare” i Hollywoods filmindustri.

"Some Americans" - omslag

"Some Americans" - omslag

Men så är det icke! Eftersom det handlar om filmstjärnor, så brukar de få det lugnare på sin ålders höst, när de inte är säljande affischnamn längre, och då känns det som en feletikettering att säga “gav sitt liv”. Och vad gäller i förtid avlidna, så … ja för någon enstaka (t.ex. John Garfield) kan vi hålla med om att att de dog, men då snarare att deras liv tog ett slut “på grund av Hollywood” istället för att de “offrat sig för Hollywood”. Låt oss därför ignorera den utsatta undertiteln, och se den snarare som ett något grundlöst säljargument istället för en informativ konsumentupplysning. Det är väl så att frasen “ge sitt liv” kan locka en del marginalgrupper att gripa efter boken, och förväntar sig “avslöjande berättelser från filmfabriken”. Förresten, det är nog snarare bland Hollywoods proletärer som man skulle kunna hitta många exempel på individer som kämpat och gått under, långt bortom röda mattan, spotlights och lukrativa kontrakt.

Boken innehåller följande kapitel:

  • Bette Davis – Spänn fast säkerhetsbältena!
  • John Garfield – Han sprang hela vägen
  • Barbara Stanwyck – Arbete befordrar hälsa och välstånd
  • Lauren Bacall – Too Marvellous for Words
  • Sterling Hayden – Navigare necesse est
  • Robert Mitchum – Spelet är gratis
  • Gene Tierney – Inte bara Laura
  • Robert Walker – En amerikansk tragedi
  • Gloria Grahame – Flickan som inte kunde säga nej
  • Montgomery Clift – En skådespelarnas skådespelare
  • Gena Rowlands – En kvinna för alla årstider
  • Judy Holliday – Blondiner är inte så dumma
  • James Dean – Cool
  • Jean Seberg – Mellan sorgen och ingenting

Om nu inte undertiteln ger hjälp, hur ska vi då veta varför just dessa fjorton personer har blivit utvalda att  få sina liv utvikta? Här finns en blandning av fortfarande kända legendarer — som Bette Davis och Robert Mitchum — och mer bortglömda personer som hade en kort stund i solen — som Jean Seberg och Gene Tierney. Något tydligt mönster syns inte. Vissa hade Hollywood som bas för en lång skådespelande yrkeskarriär — igen kan vi nämna Robert Mitchum — medan andra tillbringade mer tid och engagerades i fler filmer utanför Hollywood än i den Kaliforniska filmmetropolen.

Hur man än vänder och vrider på materialet i boken så slutar det ändå med känslan att urvalet faktiskt bara är resultatet av att Björkman kände för att skriva lite om just dessa, oavsett deras status i Hollywood och i filmhistorien. Det vi snarast skall tacka författaren för är att han lyft fram några skådespelare som vanligen inte har fått sin historia berättad. Det finns redan hyllmeter om Bette Davis, James Dean och Laureen Bacall, så där har Björkman inte så mycket att tillägga. Men vad gäller personer som Jean Seberg, Gloria Grahame och John Garfield, så får de ett välförtjänt framlyftande.

Boken som helhet är något mer än 300 sidor, och inom den ramen avhandlas 14 skådespelare, så genomsnittligt får var och en runt 20 sidor för en karaktärisering av deras liv som skådespelare. Det blir kondenserade framställningar, då dessutom varje kapitel illustreras med bilder från filmer som Björkman berättar om. Denna praktiska begränsning på textmassan per skådespelare har fört med sig att Björkman tvingats begränsa sig till att berätta om vad han anser vara respektive persons viktigaste insatser inom filmen. Självklart en nödvändig inskränkning — som exempel, imdb-listan för Robert Mitchum innehåller 136 olika filmer där Mitchum deltagit som skådespelare, och att lista dessa kunde fyllt ett par sidor..

John Garfield

John Garfield

John Garfield är ett exempel på personer som Björkman förtjänstfullt lyfter fram. Garfield (1913-52) hade viss framgång på teaterscenen i New York under 30-talet. Vid slutet av 30-talet flyttade han till Hollywood, och framträdde i några framgångsrika filmer, även om de inte har så konstnärligt starka. Under 1940-45 var han ett affischnamn i många filmer som lockade publik, men där de flesta inte satte några stora  avtryck i filmhistorien. 1946 avlutade han sitt kontrakt med Warner Brothers och startade ett eget produktionsbolag och gjorde där några såväl kritiker- som publik-uppskattade filmer (t.ex. Body and Soul och Force of Evil).

Efter att det heta kriget avslutades och det kalla tog vid, så startade den politiska häxjakten i bl.a. Hollywood. Nav i den inkvisitionsprocess, som kom att sträcka sig 10-12 år fram i tiden, var House Committee on Un-American Activities (HUAC).

Garfield var en av de personer som utsattes för HUAC:s inkvisitoriska förhör, och blev svartlistad för “misstänkta kommunistkontakter”. Han återvände till New York och Broadway, fick framgångar där, men avled i hjärtattack endast 39 år gammal.

HUAC meeting

HUAC meeting

Kort karriär, som dessutom ligger mer än 60 år tillbaka i tiden. Inte undra på att sådana personer lätt försvinner in i historiens dimma. Och eftersom han har gjort ett antal mycket bra insatser som skådespelare, så känns det rättvist att han blivit en av de fjorton i Björkmans parnass.

Ett tema som återkommer ofta, men mest i förbifarten, är det Hollywoodska kontraktssystemet, där skådespelare bands upp i mångåriga monopoliserande kontrakt som gjorde skådespelarna till anställda i filmstudion (många vill uttrycka det som att skådespelarna blev livegna sin studios sold). Ett flertal av de fjorton i denna bok upplevde kontraktssystemet som en tvångströja, och vissa var kända för att inte uppträda enbart  som lydiga anställda, utan som sturiga fria kreatörer med egen vilja. Mycket få lyckades med att åstadkomma en lysande karriär utanför studiosystemet.

Filmernas tillgänglighet

Hur lätt är det att få se de filmer som Björkman nämner i positiva ordalag? Inte så stor sannolikhet att ett tillfälle dyker upp. Den kommersialiserade filmindustrin satsar all kraft och energi på de senaste årens produkter, eftersom gamla filmer ger så marginell vinst. Ibland får något filmbolag ett ryck och vill stärka sin kulturella profil. Då kan det dyka upp några klassiker i DVD-svängen. Vid några tillfällen får entusiastiska småaktörer en möjlighet att göra  gammalt material tillgängligt, som t.ex. Criterion Collections återutgivningar. Men som en allmän reflektion kan man säga att de filmer som Björkman talar om, de filmerna kommer vi i stort sett inte att få en praktisk möjlighet att se.

Ändå känns det som om Björkman tar ett slags hänsyn till läsaren som potentiell tittare. En hel del av de filmer som han i korthet refererar, de referaten avhåller sig från att berätta hur filmens story avslutas — så att en möjlig tittare faktiskt skulle kunna få uppleva spänningen i filmen med oskuldsfulla ögon. Tack, Björkman, det var hänsynsfullt gjort.

Bedömning

Så vad kan man säga om denna bok? Eftersom det känns som om Björkman velat ge oss sin lista över intressanta amerikanska skådespelare, så är det inte meningsfullt att kritisera urvalet. Detta är Björkmans lista … en subjektiv lista … och dess innehåll ska väl också säga oss något om Björkmans intressen och smak. Så persongalleriet får vi bara köpa … andra författare/skribenter hade gjort andra urval.

Stig Björkman

Stig Björkman

Sättet att beskriva de utvalda personerna fungerar bra. Huvudsaklig betoning på scen- och filmprestationer, lyfta fram vad som är bra i en viss rollprestation, hur vi kan se mönster framträda över en sekvens av filmer, hur uppväxt kan ha påverkat deras livsbana och sättet att utforma de roller de uppträder i.

Tyvärr ger Björkman inte några tydliga råd om var en intresserad läsare kan hitta mer information om någon viss skådespelare. Det finns en avslutande referenslista, men den består av en lista med böcker, alfabetiskt ordnad på författarnamn, och det är i många fall omöjligt att av författare+titel sluta sig till vad som den boken innehåller. Så här gör Björkman den intresserade läsaren besviken.

Den riktige cineasten hade också önskat en lista över de filmer som nämns i respektive kapitel, en lista som anger t.ex. regissör, manusförfattare, skådespelare, producent och liknande. En sådan lista kan kräva ett lite besvärligt redaktörsbeslut: skulle en sådan lista orsaka att boken sprängde någon viss sidantalsgräns? Men för kalenderbitare är det alltid praktiskt att få sådan detaljinformation inom samma pärmar som texten.

Sammanfattning

Det publiceras inte så många böcker om film i Sverige, så vi får vara tacksamma för det som finner sin väg ut i handeln. Detta är inget skolastiskt verk med tungrott akademiskt språkbruk. Snarare har författaren nog ansträngt sig för att få språket någorlunda lättläst och lättbegripligt. Det för med sig att texten är ganska konkret, och lyckas nästan helt undvika det annars så vanliga filosoferandet uttryckt med höggradigt abstrakt terminologi. Den fungerar utmärkt som en samling korta sammanfattningar över de utvalda skådespelarnas verk (och liv).

Data

Stig Björkman: “Some Americans – De gav sina liv för Hollywood!!!” (Alfabeta Bokförlag, 2008) 335 sid; ISBN-10 9150108948; ISBN-13 9789150108941 (book at openlibrary.org)

Denna webbsida: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/03/31/bok-some-americans-karriarer-i-och-utanfor-hollywood/




Tidskrift: Hemslöjden 10/1 – glimtar

30 03 2010

Skriften om svensk (och ibland utländsk) hemslöjd dimper ner då och då. Det är mer godis för ögat än handfasta beskrivningar av hur man “slöjdar” något. Gör det lättare att konsumera, eftersom man inte behöver ha dåligt samvete för att man själv inte tar fram verktyg och redskap.

"Hemslöjden" nr 1 2010 - omslag

"Hemslöjden" nr 1 2010 - omslag

Några glimtar ur innehållet …

Möbler med underhållningsvärde

Albert Ernfrid Persson (f. 1904 i Höganäs, Skåne; d. 1991 Tånnö, Småland) byggde sina egna möbler, med fantasirik form och spännande glad dekoration och färgsättning. Självlärd vad gäller träarbete, och byggde enbart för eget bruk. En hel del av hans produktion hamnade senare i “Arkiv för naiv konst” vid Jönköpings Museum.

På tidskriftens omslag syns en detalj från ett av hans väggskåp.

Albert Ernfrid Persson: stol

Albert Ernfrid Persson: stol med trompe l'œil-effekt (benen är inte avbrutna och reparerade!)

Korgmakaren som hittade hem

Mikael Svensson bytte bana, från färghandlare till korgmakare, flyttade till skogsbygd och tillverkar korgar på traditionellt sätt, med råvara direkt från den svenska skogen.

Att vrida enevidjan på rätt sätt

Att vrida enevidjan på rätt sätt

Annat
… vi hittar är  bl.a. Liljevalchsutställningen om Märta Måås-Fjetterström; Hagalunds tvätterimuseum; konsthantverk i återanvända material.

Marianne Andersson: Fåglar av cykelslangar och tovad ull

Marianne Andersson: Fåglar av cykelslangar och tovad ull

Sammanfattning

Ger en kontrastrik känsla jämfört med att titta i PC-tidskrifter och liknande modern high tech.  Avkoppling och vila för själen.

Data

“Hemslöjden” nr 1 2010 (Svenska Hemslödsföreningarnas Riksförbund, SHR, 2010)   56 sid, ISSN 0345-4649

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/03/30/tidskrift-hemslojden-101-glimtar/




Tidskrift: Byggnadskultur 1.10 – om fritidshus

27 03 2010

Senaste numret av tidskriften “Byggnadskultur” (nr 1 2010) har just utkommit från trycket, och ger glimtar om vad vi kallas för svenska fritidshus. Här finns ett par guldkorn.

—*—

Några gånger per år dimper det ner ett nummer av Byggnadskultur i brevlådan, med information riktad till de som har intresse för byggnadshistoria, kulturhistoria, byggnadsvård, etc.

Byggnadskultur 1.10 - omslag

Byggnadskultur 1.10 - omslag

Detta års första nummer har temat “Fritidshus”, och det gör några nedslag i landet för att lyfta fram ett par enskilda hus, och för att illustrera allmänna fenomen och principer.

I en inledande artikel (Ann Katrin Pihl Atmer: “Fritidshusets historia”, sid 6-11) får vi en kortfattad historia över begreppet “sommarhus” och hur det så småningom ledde till “fritidshus” och “sommarstuga”.  Hon har skrivit monografier om fritidshus, t.ex. “Livet som levdes där måste smaka vildmark — Sportstugor och friluftsliv 1900–1945” och “Sommarnöjet i skärgården. — Sommarbebyggelse i Stockholms inre skärgård 1860–1915” (båda på Stockholmia förlag). Redan på Gustav III:s tid började man i kretsarna kring kungahuset vurma för speciellt boende på sommaren, i en villa utanför stadens hank och stör. Den riktiga staden var ju liten, så sommarvillor byggdes vid Brunnsviken, på Drottningholm, och på Djurgården. När borgerligheten började växa fram som en maktfaktor under 1800-talet, kom en ny våg av sommarhusbyggande, som skilde sig från tidigare epoker i termer av plats (skärgården blev populär), stil (t.ex. schweizerstilen), och hur husets omgivande miljö formades (vurm för naturen). Under 1900-talet kom så småningom ett par vågor av intensivt byggande av byggnader av lite mindre format — “friluftsstugor”, “sportstugor” — bland annat som en effekt av framväxten av tjänstemannasektorn. Byggandet blev snart industrialiserat, med standardiserade typbyggnader som kunde anskaffas och uppföras för en billig kostnad, och därmed blev åtkomliga även för arbetare med bättre löner. Stilmässigt har de senaste 80 årens fritidshus ibland följt med i allmänna stiltrender inom byggnadssektorn, ibland gått egna vägar. Under 1930-talet började man se fritidshus i funktionalistisk stil, och den skandinaviska stilen från 50-talet färgade av sig på en del fritidsområden. Men intressant nog har vi alltid sett en konservativ skandinavistisk tradition, med fritidshus i timmer eller imiterat liggtimmer; rödfärgade ytterväggar med vita knutar; svenska förstukvistar med tegelpannetäckta tak; etc. Med andra ord, utveckling och smaktrender inom fritidshussektorn är ett intressant fenomen som inte alltid går helt i takt med estetik och smak i samhället i stort.

Erskines "Lådan" -- återuppbyggd på Lovön

Erskines "Lådan" -- återuppbyggd på Lovön

Två andra artiklar tittar lite närmare på två unika svenska fritidshus. Karin Winter (“Livet i en liten låda”, sid 16-20) spanar på Ralph Erskines första egna bostad, en lådformad konstruktion placerad i en skogsbacke. Erskine (född 1914 i London, död 2005 i Stockholm) kom till Sverige 1939, och eftersom kriget bröt ut blev han kvar här. Han gifte sig och byggde åt sig själv en stuga i Lissma (Huddinge), färdig 1942. Denna, kallad “Lådan”, var på 22 m2 (6 x 3.6 m), men trots det till synes lilla formatet — och tack vare smarta inredningslösningar — kunde Ralph och Ruth Erskine och deras första barn använda det som sitt permanenta bostadshus. Exempel på lösningar är bord som fälls upp mot väggen, och sängar som kan hissas upp i taket. Det var ett väldigt otypiskt hus, som skiljde sig från såväl traditionella svenska stilideal som, i många avseenden, från modernismens stilar (såsom klassisk funktionalism). Stugan övergavs senare, förföll och revs, men en trogen kopia byggdes upp på Lovön 1989, som en skyddad arkitekturhistorisk replik.

Kristofer Sjöö (“Att ta vara på sommaren”, sid 22-25) lyfter fram Bruno Mathssons (1907-1988) sommarhus i Frösakull (Halland). I denna egenartade byggnad, uppförd 1960, experimenterar Mathsson med såväl alternativa lösningar för form och struktur, som med ny användning gav byggnadsmaterial. Detta hus var enbart avsett för sommarvistelse, så det har ingen egentlig isolering, vilket medför att hela konstruktionen kunnat göras på ett nätt och lätt sätt … ger en känsla av att fingerade väggar ställts upp i naturen, och magiskt bildas ett fungerande hus. Efter Mathssons död stod huset övergivet under att antal år, började förfalla, men i samband med att Länsstyrelsen i Halland byggnadsminnesförklarade byggnaden startade ett restaureringsarbete som nu har slutförts.

Mathssons sommarhus i Halland

Mathssons sommarhus i Halland

Leif Thorin funderar i artikeln “De lyckligt lottade …” (sid 30-33) på kolonistugans historia, utveckling, dess roll idag, och dess eventuella framtid. Som han påpekar har kolonister en mycket svag besittningsrätt, vilket medfört att många koloniområden i expanderande svenska städer har fått stryka på foten till förmån för olika byggnadsbolags exploatering (“förtätning”). Det finns en intressant kulturhistoria om koloniområden, en historia som riskerar att försvinna då gamla områden försvinner, med sina många “årsringar” av stugor och odlingar.

I “Så här rustade vi Sveas stuga” (sid 40-43) berättar Sten och Kristina Norén om hur de under 15 år, till en materialkostnad av ca 140 000 kronor har renoverat ett förfallet torp från 1800-talet. Det man slås av i denna berättelse är att sannolikheten att gamla hus överlever i det långa loppet är liten. Vad gäller “Sveas stuga” verkar det som om det mesta var i rejält dåligt skick, och att mycket (det mesta?) behövde bytas ut. Vem orkar med ett sådant arbete? Här tog det 15 år, och otaliga mantimmar har lagts ner på detta arbete (nästan helt oavlönad tid!). Det troliga scenariot är att när en nybliven ägare får veta hur eländigt skick en gammal stuga har, ja då beställs väl rivning och byggande av ett nytt industribyggt hus med dagens standard. Tack till Sten och Christina som inte gav upp!

Stugan i koloniträdgården

Stugan i koloniträdgården

Utöver dessa artiklar finns det mycket annat läsvärt, såväl i artikelform som i form av korta notiser.

Sammanfattning

Det roligaste är att bli påmind om Erskines och Mathssons respektive hus. Den historiska betraktelsen är informativ, även om det finns mycket mer — eller mycket annat — som vore värt att berätta i detta ämne. Resten är förnöjsam läsning.

Data

“Byggnadskultur” nr 1 2010 — “Fritidshus” (Svenska Byggnadsvårdsföreningen, 2010) 60 sid, ISSN 0348-6885

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/03/27/tidskrift-byggnadskultur-1-10-om-fritidshus/

Livet som levdes där måste smaka vildmark. Sportstugor och friluftsliv 1900–1945




Bok: “På resa med Herodotos” — en mångkulturell värld

24 03 2010

Polacken Kapuściński beskriver på ett resonerande sätt varför han under sina många och långa reportageresor jorden runt haft med sig Herodotos “Historia” som reselitteratur.  Kapuściński argumenterar bl.a. för att Herodotos och dagens internationella reportrar i stort utför samma typ av arbete, och för att Herodotos har en del att lära oss vad gäller hur vi ska förhålla oss till främmande folk.

Den gamle greken

Herodotos är en gammal grek (c. 484  – c. 425 f.kr.) som enbart är känd för sina berättelser om dåtidens värld — händelser, platser, folk, traditioner, etc.  Dessa berättelser har sedan samlats som ett verk, känt som Herodotos Historia.

Denna skrift är en viktig källa för vad som hände under de grekisk-persiska krigen under Herodotos livstid. Men förutom att återge händelser som utspelade sig i Herodotos samtid, så samlade han in och återberättade information om olika folk runt Medelhavet (det som sågs som “världen” på grekernas tid), såväl hur deras samtida samhällen och områden såg ut, men även berättelser om deras historia. Det är detta som gör att Herodotos har gett ett unikt bidrag till källmaterialet om antikens värld.

Herodotos var född i Halikarnassós, en stad i den grekiska kulturområdet som omgav det Egeiska havet. Halikarnassós låg på kusten av det som vi nu kallar västra Turkiet, men detta var långt innan termen “turk” hade någon mening.  Det som gör Herodotos berättelser värdefulla är att han inte nöjde sig med att samla in det som man kunde höra från resanden som kom till Halikarnassós (det var en kuststad, och hade handelsförbindelser med andra områden runt Medelhavet). Nej, Herodotos företog många och långa resor till långt bort liggande områden, för att skaffa sig information från förstahandskällor.

Den nutide polacken

Ryszard Kapuściński (1932 – 2007) var en polsk journalist som under senare decennier fått stor uppmärksamhet som en intellektuell journalist med stilistisk förmåga. Han är mest känd för sina utrikesreportage, från den första utrikesresan till Indien (1955) och framåt genom decennierna. De länder och områden han intresserade sig för var det vi kallade utvecklingsländer (såsom i Asien och Afrika) eller turbulenta länder (som i Latin- och  Sydamerika). Han har inte uppvisat stort intresse för industrialiserade länder, så hans bidrag till vår värld är berättelserna från länderna som är annorlunda jämfört med vad vi ser i t.ex. Västeuropa.

Som journalist reste han på uppdrag åt polska tidningar eller pressagenturer, och hans alster publicerades sålunda i företrädesvis i polska dagstidningar, på polska, vilket gjorde dem svåråtkomliga  för icke-polacker. Det var först i mitten av 1970-talet som texter började bli åtkomliga på engelska, och detta lade grunden för en stor internationell beundrarskara. Han har publicerat ett antal böcker, grundade i sina upplevelser under reportageresor, men även skönlitterära verk.

De två tillsammans

"På resa med Herodotos" - omslag

"På resa med Herodotos" - omslag

Kapuściński har  alltsedan sin första utrikesresa alltid haft med sig en kopia av Herodotos Historia, och läst valda delar av. Boken “På resa med Herodotos” (först publicerad på polska 2004) är en reflektion om vad Herodotos betytt för Kapuściński och vad Herodotos har att säga till dagens människor (inte minst  reportrar).

Boken sammanväver i 28 korta kapitel återberättelser av delar ur Historia med nedslag i Kapuścińskis egna upplevelser under sina resor.

Ett tema som återkommer — och som kan betraktas som en fundamental tråd i boken — är att Herodotos bör kunna ses som ett tidigt exempel på en bra utrikesreporter. Detta kan ses ur två perspektiv. Dels att Herodotos alltså företog resor till olika ställen i den då kända världen, för att på plats skaffa sig information om vad som skett där och hur man där uppfattar sig själva, sin tid och sin omvärld. Är det inte detta som utrikesreportrar gör? Och är då inte Herodotos en utrikesreporter. Visserligen blev inte hans texter inskickade till massmedia för vidare distribution, eftersom det inte fanns massmedia i vår bemärkelse. Men frånsett distributionskanaler för färdiga alster, så finns det stora likheter mellan det som Herodotos gjorde och det som Kapuściński  gör.

Det andra perspektivet handlar om hur välgrundat en reporter (eller observatör i mer generell bemärkelse) bör utföra sitt arbete. I den grekiska världen var takten i det dagliga livet mycket långsammare än takten i våra dagar. Så när Herodotos företog sig sina resor, så kunde han kosta på sig (eller tvingades) att tillbringa mer tid på de platser som han uppsökt. Det gav honom fler möjligheter att samla intryck, få berättelser från fler personer, kunna följa upp spår för att hitta ny information, och för att själv utföra observationer. Att på ett sådant mer grundligt sätt samla information (eller nyheter) betraktar vi självklart som positivt. Men det är inte alltid som utrikesreportrar har detta arbetssätt. Ofta dimper de ner någonstans i ett turbulent sammanhang; under en dag eller två beger de sig till kända informationsställen; ställer frågor och får svar; skriver samman en text till sin tidning; och reser till nästa “hot spot” för att rapportera därifrån.

Dagens journalistik har utsatts för samma typ av effektiviseringskrav som alla andra kommersiellt drivna verksamheter. Mer resultat måste åstadkommas till mindre kostnad. Och om det uppstår en konflikt mellan å ena sidan omfattning/kvalitet på önskat resultat och å andra sidan tillgänglig budget, ja då är det budgeten som gäller och resultatet får bli vad det blir givet budgeten. Kapuściński hade fördelen att vara yrkesaktiv under en epok där utrikeskorrespondenten var en hjälte och där de kunde utföra ett arbete som gav ett hyggligt-till-bra resultat. Det var i denna skola som Kapuściński finslipade sina principer och metoder. Principer som bl.a. innebar att man måste komma nära de som egentligen drabbats av någon drastisk händelse, eller som lever ett liv i medial skugga ,… det är först när man accepterats av dem som man dels kan  få information som  dessa  är villiga att berätta, och dels man själv är förmögen att förstå deras berättelser.

Här kommer vi in på ett annat tema i boken, nämligen att vi har så lätt att hamna i en attityd av “vi-mot-dom”. Vi tar vår egen hemmavärld för given, medan andra kanske bara är konstiga eller obegripliga, och därför betraktar vi dem som mindre värda än oss själva. Här kopplar Kapuściński in Herodotos i större omfattning. Han, Herodotos,  undvek att anlända till nya platser och nya folk med färdigförpackad referensram. Istället försökte han få insikt i hur de tänker och hur de ser på saker och ting, och genom detta komma fram till en insikt i om hur deras världsbild ser ut. Och då förstå att i deras världsbild är det de gör rationellt, på samma sätt som det jag gör i min världsbild är rationellt för mig. Så den ytliga  kollisionen mellan konkreta handlingar eller uttalanden beror ofta på skillnader i underliggande referensramar. Vilket gör att vi kan vara mer toleranta och förstående gentemot andra människor och folk, om vi bara försöker förstå att dessa fungerar på likartat sätt som oss.

Här har Kapuściński kommit in på mer allmänmoraliska frågor och problematiseringar. Herodotos Historia erbjuder ett grundmaterial som Kapuściński plockar ur, för att hitta berättelser som belyser problem och konflikter i vår värld. Det handlar t.ex. om hur vi skall betrakta begreppet skuld (“vem är skyldig till …?”), personlig offervilja (“hur mycket är jag villig att personligen offra för att uppnå …?”), etc. Det antika historien är fylld av händelser och historier, sanna eller apokryfiska, så det är inte att undra över att man lätt kan hitta illustrativa exempel  för de flesta typer av frågeställningar.

—*—

Boken kan uppfattas som ett kollage av insikter och åsikter. Ett sätt att läsa boken — med dess korta kapitel — är att se det som en sammanställning av kåserier som råkar ha inslag gemensamma — såsom Herodotos. Det är inte helt fel att uppfatta det på detta sätt. Bland annat därför att Kapuścińskis framställning är ganska fragmentarisk. Frånsett vissa inledande kapitel som kopplar in sig i hans tidigaste upplevelser som utrikesreporter, så skulle en hel del av resterande kapitel kunna sorteras på många olika sätt utan att boken skulle bli meningslös

Ett annat sätt att se på boken är att se den som en “re-mix” av två olika texter: dels en resonerande essä om Herodotos; dels en berättelse bestående av en uppsättning fragment från en utrikesreporters mångåriga verksamhet.

Det kan mycket väl vara så att Kapuściński ville låta läsaren vara del i skapandet av historien, i betydelsen att bokens text ger ett grundmaterial med berättelser, men att det är läsaren som skapar mening av allt detta. Det är ju så som Kapuściński själv förhåller sig till Herodotos Historia, och varför då inte ta detta ett steg till. Vi måste alla lära oss att göra mening av observationer som inte tydligt skriver sanningen på näsan.

Sammanfattning

En mångdimensionell text, som tål att läsas flera gånger. Nya insikter kan dyka upp vid omläsning. Så, på samma sätt som Kapuściński läste om sin Herodotos, så kan vi ta med oss Kapuściński på vår resa genom livet och läsa om hans texter. Lycka till!

Data

Ryszard Kapuściński: “På resa med Herodotos” (Albert Bonniers Förlag, 2007), 285 sid, ISBN-10: 9100116025  ISBN-13: 9789100116026 (book at openlibrary.org)

Orginal: …  “Podroze z Herodotem” (Spoleczny Instytut Wydawniczy “Znak”, 2004), 258 sid, ISBN-10:  8324004823 (book at openlibrary.org)

Denna webbsida:
https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/03/24/bok-pa-resa-med-herodotos-en-mangkulturell-varld/




Bok: “Övergivna platser två” — där det nyss fanns folk och aktivitet

21 03 2010

Observationer av platser i Sverige som hamnat helt vid sidan av samhällets utveckling. Platser som förr var fyllda av verksamhet, men som nu ligger öde. Jörnmark har begått ännu en betraktelse under titeln  “Övergivna platser två”.

Jan Jörnmark (f. 1959) är akademiker inom ekonomisk historia, verksam i Göteborg. Han blev plötsligt känd i vidare kretsar när han utgav boken “Övergivna platser år 2007. I den rikligt illustrerade boken beskrevs ett antal bortglömda “törnrosamiljöer”  i Sverige, industriella miljöer såväl som officiella inrättningar, som nu är övergivna och outnyttjade.

"Övergivna platser två" - omslag

"Övergivna platser två" - omslag

År 2008 kom uppföljaren — “Övergivna platser två” —  som befäste Jörnmark som en intressant observatör av ett land i förändring. Den boken är temat för detta inlägg.

Därefter kom 2009 boken “Atomtorg, porrharar & Hitlerslussar“,  där samma typ av spanande sker i Östeuropa/Baltikum.

Troligen blev såväl författaren som förläggaren rejält överraskade av det stora gensvar som “Övergivna platser” fick. Vem skulle tro att något sådant skulle kunna locka läsare (och köpare). Ett tydligt tecken på den kommersiella framgången är att den första “Övergivna platser” nu har utkommit i en häftad upplaga. Bokbranschen tillämpar ofta principen att den inbundna utgåvan är ett provskott för att se om det är meningsfullt att ge ut en häftad eller pocket-utgåva, och tjäna pengar på denna billigare produkt.

Jan Jörnmark

Jan Jörnmark

Vad handlar dessa böcker om? Ja, just i det här sammanhanget är det den andra boken i raden — “Övergivna platser två” — som jag ska säga några ord om.

Här har Jörnmark samlat vyer från avsomnade miljöer i Syd- och Mellansverige samt något från södra Norrland, mer i landsbygds- och småortsmiljöer än i storstadsmiljöer.  En orsak är naturligtvis att övergivna platser belägger mark, och i storstadsregioner är marken för dyrbar för att inte utnyttjas kommersiellt. Så återanvändning eller rivning är normen i storstaden, medan på landsbygden lämnas ibland  byggnader ifred, och de får naturligt brytas ner och falla sönder.

En grupp exempel är den satsning som under 60-70-talen skedde på att bygga olika former av upplevelsecentra … ofta kallade “sommarland”. Under några år var det en lönsam verksamhet, men sedan drabbades branschen av överetablering, med påföljande konkurrens. Denna konkurrens tog sig två uttryck: antingen försökte ett sommarland satsa sig ur krisen, genom att erbjuda ännu mer attraktioner till potentiella besökare. Eller att kostnadsbespara sig ur krisen, vilket typiskt medförde försämrat utbud till kunder. Slutresultatet blev att ett fåtal anläggningar kunde överleva, och att ett stort antal anläggningar fick lägga ner sin verksamhet. Och spåren efter några sådana kan fortfarande beskådas ute i stillheten — sakta förfall men man ser fortfarande vad det var tänkt att vara.

Sommarlandens död - "Tyrannosaurens vrål har tystnat i Skånes Fagerhult"

Sommarlandens död - "Tyrannosaurens vrål har tystnat i Skånes Fagerhult"

Boken består av två delar. Del 1 består av ett antal exempel på platser, och med beskrivning av vad som hänt på och med dessa platser. Det ger en känsla av anekdotiskt presentationssätt — “Se här, en byggnad, och här gjordes det ena och det andra för en tid sedan”. En dragning åt kuriosakabinett, där Jörnmark samlat vad som man råkat snubbla över.

Del 2 har ett annat angreppssätt. Här finns en resonerande text, där teorier och modeller över samhällsutveckling illustreras med platser. Här ingår t.ex. en  text om hur tillämpning av hyresreglering och bruksvärdesprincip och andra politiska ansatser stimulerade eller lade sordin på förnyelse av innerstadens bostadsbestånd. En annan text belyser industriell omstrukturering och koncentration, illustrerat med Papyrus i Mölndal.

Nya trafikleder byggs - "Halländska ruiner från bilismens gulddålder"

Nya trafikleder byggs - "Halländska ruiner från bilismens gulddålder"

Jörnmark ger en intressant beskrivning av hur skärgårdarna genomgått konjunkturcykler. Det uppstod en samverkan mellan teknik och samhälle i samband med ångkraftens industrialisering. Den växande viljan hos människor att röra sig kombinerat med mer kostnadseffektiva ångfartyg bröt skärgårdssamhällenas uråldriga  isolering. Ett otal bolag med ett otal ångfartyg knöt nu samman samhällena i ytterskärgården med huvudorter på fastlandet. Det stimulerade kommersiell verksamhet, alltifrån ökad produktion av fiskeprodukter till ökad turism (vilket resulterade i byggandet av societetshus, badhus, turisthotell, etc). Denna högkonjunktur för orter i skärgården avslutades i och med första världskriget. Från 1920-talet blev bilismen en mer viktig faktor för de befolkningsgrupper som satte i system att röra på sig under sommaren. Istället för att med ångbåt fara ut på en vistelse i Lysekil, så tog man bilen och rörde sig över vägnätet. Och därmed förlorade skärgården sin attraktionskraft. Det fanns inget utbyggt vägnät ut i skärgården. Det fanns inga riktiga vägar på öarna. Det fanns inga bilfärjor. Alltså valde människor att bilburet färdas till platser som låg mer lättillgängligt till.  De tidigare populära orterna i skärgården hamnade nu “i bakvattnet”. De investeringar som gjorts för att ta hand om och serva besökare blev inte lönsamma längre. De lades ner, eller drevs på sparlåga i mindre skala. Detta illustrerar Jörnmark med Marstrand, i det avsnitt han kallar “Fallet med orten som aldrig hämtade sig från första världskriget”, där fortfarande det gamla och (tidigare) ståtliga  turisthotellet står kvar, men nu nedslitet och trasigt, i väntan på att falla offer för rivningsföretagen.

Detta är en bok som har sitt existensberättigande i de fotografier som fyller boken. Säkerligen finns det sammanlagt kring 400 bilder på de 200 sidorna i boken. Alla bilder är nytagna, så vi får inte se hur det en gång såg ut, då platserna inte var övergivna utan fulla av liv och rörelse. Bildmaterialet är i färg, och papperskvalitén är fullt acceptabel. Fotografens sätt att välja vinkel och perspektiv är enligt en nuförtiden populär princip — den lutande horisontlinjen. Det är inget fel med det, men med den mängd av bilder läsaren får se får man en känsla av yrsel; är det jag som lutar? eller lutar världen? Det finns bilder som känns riktigt bra, som har en färgpalett som är intressant, eller som presenterar ett utsnitt som får mig att undra vad som ligger utanför bilden. Några fotografier har mindre lyckat skärpedjup, men det kan bero på att de förutsättningarna för fotograferandet som platsen erbjuder kan vara besvärliga.

—*—

En association som ligger nära till hands är att uppfatta Jörnmark som en ideologisk tvilling till radarparet Bengtsson och Willis, vilka under de senaste två decennierna har producerat ett stort antal teveprogram under rubriken “K-märkt“, liksom ett antal böcker på samma tema. Men där B&W till största delen sökt efter (och hittat!) miljöer och artefakter som magiskt nog har överlevt och är i någorlunda skick, så har Jörnmark letat efter saligen avsomnade och sönderfallande miljöer. Dessutom finns det en viss skillnad i vilka tidsepoker som de letat efter. B&W har en förkärlek för 1950-talet och decennierna i direkt anslutning, medan Jörnmark mest uppmärksammat miljöer som avsomnade under ’70-talet, ’80-talet och ’90-talet.

Ännu ett sätt att beskriva skillnaden är att undertexten hos Jörnmark andas tragedi — “här gick det åt skogen … här fick människorna sin utkomst … här fanns det framtidstro .. men se hur illa det blev” — medan B&W har en mycket gladare attityd — “se här, så intressant … detta finns kvar … här finns det folk som bryr sig om … så roligt att få se detta”.

De har därför olika fokus, men vi kan faktiskt se B&W och Jörnmark som komplement till varandra i den nutida samhällsarkeologin.

Sammanfattning

Det är en bok som bygger på ett bildmaterial föreställande sådant som vi inte är speciellt medvetna om, ett slags nutida ruiner. Samtidigt är det en påminnelse om att i vår närtid skedde drastiska förändringar i samhället, och att vi nog ska räkna med att förändringstakten håller i sig. Det vi lever i idag kanske snart blir objekt för en kommande “Övergivna platser tre“.

Data

Jan Jörnmark: “Övergivna platser två” (Historiska Media, August 2008), 192 sid, ISBN10: 9185873365, ISBN13: 9789185873364 (book at openlibrary.com).

Denna webbsida: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/03/21/bok-overgivna-platser-tva-dar-det-nyss-fanns-folk-och-aktivitet/




Movie: “Carnival of Souls” — horror movie with style

18 03 2010

The movie “Carnival of Souls“, made 50 years ago on a shoe-string budget, still offers some good visual impressions, and has such a clean storyline that even non-horror film addicts can enjoy it.

A short resumé of the contents is:

Mary (played by Candace Hilligoss) is believed to be a drowning victim when the car in which she and her two friends were riding was forced off a bridge. But wait – Mary later rises to the surface, moves to Utah, and gets a job as a church organist. All the while, she finds herself pursued by ghoulish apparitions. Later, when the car is recovered, Mary’s body is found in the car. A chilling ghost story.

(from FilmsAndTv)

It is an accurate description of what happens. Of course the actual movie contains more embellishments to the story. Not in the form of lots of other subplots, as the only plot we are presented with is the one centred on the character Mary. Therefore, the whole movie depends on how well this character is played, and the actor Candice Hilligoss does a good job at this. She has less than half a dozen entries in her IMDB listing of films she has participated in, so one could fear that she must have been a failure as an actor, and that therefore “Carnival of Souls” is a aalso failure.

"Carnival of Souls" movie poster.

"Carnival of Souls" movie poster.

But that is not so, for a number of reasons. Hilligoss does a very decent job at portraying the main character of the story. Specifically, she avoids over-acting in this role. Looking at the history of horror films, overacting is a big temptation that it is so easy to succumb to. By exaggerating bodily movements and facial expressions, one might think that the audience will get scared — but typically it just makes the audience feel embarrassed to look at such cheap tricks of the trade. So Hilligoss turns out to be a valuable asset of this movie.

Another reason is that the story is kept rather simple. It is not extremely convoluted, and does not get lost in lots of improbable and impossible complicated  situations. The external, physical side of the story is not very emphasised, compared to the psychological dimension. There are more interesting and challenging things happening in the minds of the characters than to their bodies. So, the way the story is composed also contributes to salvaging the movie from being a disaster.

Mary sees something ghostlike outside the car window

Mary sees something ghostlike outside the car window

There are some supernatural components to the story, as this is an horror movie, and it concerns the dead (or is it “the undead”?) Now, as dead persons, returning to our ordinary world, are supposed to be extremely frightening and horrifying, how does a horror movie director/producer choose to portray such “people” visually? We all know what the standard solution is — look at zombie movies (and there are lots of them). The director of Carnival of Souls takes another approach. He tries to do it as simple as possible. Dead persons look a little untidy, and they may have dark rings around their eyes, but that is very much all that distinguishes them visually. And the audience thanks the director for making is so simple. Again it is worth noting that the movie tries to create an uneasy psychological environment, rather that a disgusting physical environment.

The advantages mentioned above are mainly due to the concrete production decisions made when creating this movie. But, there is an underlying factor that very strongly contributes to shaping this movie. It concerns the actual budget of the movie. The budget for making the film was very small — numbers mentioned range from $17,000 to $33,000. To get some perspective on the size of this as a production budget, we can compare it to the following:

  • 1912: From the Manger to the Cross, a typical Hollywood feature, had a production cost of $ 35,000.
  • 1921: the average cost of a Hollywood feature was around $60,000.
  • 1928: (end of the silent era): production cost of an average Hollywood feature from major film studios ranged from $190,000 (Fox) to $275,000 (MGM).
  • 1930: the production cost of an  average American feature film was $375,000.
  • 1940: the average production cost of an American feature was $400,000.
  • 1945: average B westerns from Republic Pictures had production cost of about $50,000.
  • 1950: average U.S. feature production cost was $1 million.
  • 1960: average U.S. feature production cost was $2 million.
  • 2005: average Hollywood film cost is $60 million.

In this perspective, the budget for Carnival of Souls is minuscule — one might even say ridiculously small. If it had been ten times larger, it would have made sense to professional movie producers. But in this case, the professional movie industry was not involved. This is a case of a really independent production, financed by loans from friends, family, business contacts, etc.

So what was the impact of the small budget? The interesting consequence is that there were not enough resources to have ambitious special effects in the movie. In reality, there was not even a real make-up group or make-up person  involved. Everything had to be done in the most low-cost way possible. And this is what saved the movie. It keeps closely tied to the real world, as this is the only kind of prop that was cheap to use; it was, so to speak, really “off the shelf”. And having the story evolve in the real world is what makes the viewer feel uneasy — “this looks like it could happen  in my world”.

There is another similar case of budget constraints in the more recent movie history. “The Blair Witch Project” was also made with practically no budget, so had to create the frightening effects with the simplest means (like piling up a few sticks on the ground). Its production budget was $60,000 (!), but generated a gross income of $250,000,000. Pretty good earnings!

The sequel — “Book of Shadows: Blair Witch 2” — did not succeed as well, which I would say depends on the fact that they got a big budget and spent it on costly production activities aimed at creating the terrifying feeling. And that destroyed the creepiness that was so characteristic of the original Blair Witch movie. The production cost was $15,000,000 and the gross income was $50,000,000.

OK, the moral is that a big budget can ruin a horror movie. And a small budget can be an advantage.

Arriving at Saltair

Arriving at Saltair

Well, financially speaking, Carnival of Souls was not a commercial success. It played during a short period in drive-in movie theatres and other typical B-movie establishments, and then it was taken out of circulation. For twenty years it was never seen, until it resurrected as a cult movie in the late 1980’s. It was re-evaluated, and gained a growing community of admirers. It was later released — as a restored version — on DVD by Criterion Collection in 2000.

The abandoned Saltair amusement park

The abandoned Saltair amusement park

One of the inspirations for the movie was the Saltair amusement establishment outside Salt Lake City, Utah. The director had by chance passed by this deserted place, and got a creepy feeling from the big construction, empty but still standing. The ending of the real story line takes place in Saltair, as the location where the dead meet the living — just like contemporary (living) visitors met the dead building.

Saltair was long deserted, of a grandiose size, and located in an empty landscape, and this made it automatically a suitable setting that felt uncomfortable for the viewers. But the movie also succeeds in using real urban settings — populated by ordinary people doing ordinary things —  to create a disquieting feeling. The main way of doing this is by manipulating the sound track, making the city silent. Again, the viewer is not served a straight answer to the question: is this real silence in the city, or is it only silence in the head of Mary, the main character?  Such simple solutions to a production challenge are surprisingly successful.

In the scenes that are located in the city-scape of Salt Lake City, there is a definite feeling of  a semi-documentary, improvised movie, creating a very direct connection between the viewer and the scenes viewed. It is easy to see some similarities with early works by John Cassavetes, like Shadows (1959), though the intimacy of Cassavetes cannot be seen in Herk Harvey, the director of Carnival of Souls.

But it is an indication that Harvey  was familiar with, and inspired by some of the nouvelle vague movements in  film creation in those days.

Conclusion

Astonishingly enough, the movie has production values far exceeding expectations. It is definitely not one of the run-of-the-mill horror movies that were produced en masse in the 1950s and 1960s.  So go get a copy of it, and have an enjoyable evening!

Data

Carnival of Souls” (1962). Directed by Herk Harvey; written by John Clifford & Herk Harvey; starring Candace Hilligoss (movie at imdb)

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/03/18/movie-carnival-of-souls-horror-movie-with-style/




Bok: “Mina egna Stockholmspärlor” — det Stockholm som försvann alldeles nyss

15 03 2010

För den Stockholmsintresserade kan detta vara ett stimulanspaket. Här får man många glimtar från 1970-talets Stockholmsmiljöer — helt försvunna eller bara förändrade.

"Mina Egna Stockholmspärlor" omslag

"Mina Egna Stockholmspärlor" omslag

Stockholmslitteratur är en lokalt livaktig genre, men den får för det mesta ingen uppmärksamhet utanför tullarna. Dess objekt är Stockholm som fysisk stad, och helst med ett historiskt perspektiv. Och det är väl i det avseendet som läsarna hittas — de som har varit “stockholmare” så många år att de har minnen av att staden tidigare såg annorlunda ut. Den nostalgiska nerven kan kittlas av litteratur som berättar om och visar hur  Stockholm tedde sig under tidigare epoker.

Jan Bergman är skapare av denna bok. Jag använder ordet skapare, eftersom den består av två olika typer av innehåll: dels fotografier från Stockholm, dels texter som beledsagar bilderna och som knyter samman delarna till en slags helhet.

Jan Bergman, född i Stockholm 1956, har sedan -79 varit producent på TV, mest känd för serierna Guldkorn och Stockholmspärlor som haft stora tittarsiffror. Han har dessutom gjort en mängd historiska dokumentärer, t ex en sju timmar lång serie om Sverige och andra världskriget.

(Norstedts Förlags författarpresentation)

Bergman är alltså ingen duvunge, men har inte haft så mycket med publicering i bokform att göra. Det är ju rörliga bilder som är hans professionella arena (eller åtminstone att bygga upp ett visuellt flöde utgående från stillbilder), och ofta i form av sammanställningar av tematiska berättelser utgående från äldre film- eller bildmaterial.

Jan Bergman

Jan Bergman

Boken är uppdelat i ett antal kapitel, men det känns mer som ett sätt att låta läsaren hitta punkter där man kan ta en paus, än att kapitlen var för sig har en inneboende sammanhållande kraft. Så i praktiken är det en lavin av bilder, med text som ett slags sammanfogande klister.

Alla bilderna (utom några få i början) är tagna av Bergman själv, grovt räknat mellan hans 15:e och hans 20:e levnadsår. Han blev tidigt intresserad av teknik och fotografi, och har tydligen knäppt en oherrans massa bilder, varav de i boken är ett litet urval.

Texten är praktiskt taget helt fokuserad på hur Bergman upplevde Stockholm generellt och de specifika platser i Stockholm som återges i fotoform. För en komplett “Stockholmsnovis” finns det här och där några intressanta kommentarer om hur Stockholm utvecklades under 60-, 70- och 80-talet, men för en infödd stockholmare är det nog inget nytt. Sensmoralen är att texten mest fungerar som utfyllnad i boken.

Det är bilderna som Bergman vill att de ska bli sedda. Mest för att de flesta bilderna visar att stadsbilden då var annorlunda jämfört med hur det ser ut idag … ofta drastisk skillnad, ibland småskillnader.

Huvuddelen av bilderna föreställer stadsmiljöer, ett mindre antal föreställer människor i staden. Fotografierna på stadsmiljöer är märkbart tomma på människor. Det ser nästan ut som den tomhet man upplever en sommarsöndagsmorgon klockan fyra, innan ens renhållningen eller tidningsbuden satt igång arbetet. På det sättet är det en något falsk bild av staden i sig. Våra städer är ännu så länge befolkade av människor och till för människor, så en folktom stad är ger inte ett speciellt sant intryck. Bergman ger en liten vink om att han insett detta, och ursäktar sig med att han nog då inte kände sig riktigt mogen och redo att forma bilder där vissa delar lever sitt eget liv, och alltså inte lätt kan arrangeras av fotografen. Ett mindre antal bilder — mest från den senare delen av perioden — har människor i levande miljöer, och de ger ett mer normalt intryck av bilder från staden.

Gamla Hamburger Börs borta med vinden

Gamla Hamburger Börs borta med vinden

Eftersom det är ett så omfattande bildmaterial — nästan alla sidor i boken har återgivna fotografier — så antar jag att bokförlaget funderat på hur de skall få lönsamhet i denna utgåva. Därför har de nog valt ett billigare papper i boken, ett visserligen lite tjockare papper, men matt, vilket medför att skärpan i bilderna inte lyfts fram. Alla bilder blir mjukare i kontrast, och färgerna mattas av. Några mer stämningsorienterade — för att inte säga “impressionistiskt inspirerade” — bilder klarar sig bra med dessa trycktekniska förutsättningar, men de flesta bilderna skulle kommit bättre till sin rätt med ett blankare papper.

Som Bergman påpekar i efterordet, så har stora delar av hans fotografiska material genomgått åldersförändringar, och det gäller definitivt för färgfilmsmaterialet, där olika kulörer ändrats på olika sätt. Så i förberedelsearbetet med denna bok har det ingått ett omfattande restaureringsarbete, under användning av moderna digitala fotomanipuleringsverktyg. Dock är det viktigt att påpeka att målet med restaureringen var att återställa färgskalan till den form den hade på den tiden, inte att få en miljömässigt sann färgskala eller en konstnärlig färgskala.

Trappa från Hornsgatan ner mot slussen

Trappa från Hornsgatan ner mot slussen

Till slut bör det också nämnas att bilderna inte är fotografiska mästerverk — à la Penn, Hammarskiöld, Doisneau och liknande — utan är bilder tagna av en ung entusiastisk amatör, som har mycket kvar att lära sig, men som faktiskt blir bättre, utan att nå någon tydlig estetisk höjd. Man bör hellre se fotografen av dessa bilder som hörande hemma i gruppen av duktiga och erfarna amatörfotografer, såsom Lennart Rylander som verkade i Stockholm 20 år tidigare; Anders Olsson som dokumenterade staden fram till 60-talet; eller kanske t.o.m. de numera omtalade Limafotograferna. (se mer om dessa och andra i A Rosengren & C Westergren (red): “Amatörfotografernas värld” / Fataburen 2009)

Förringar det värdet av boken? Nej, det är inte estetiska aspekter på bilder som lockar, det är att få en bred gräsrotsillustration av Stockholm som det såg ut för 40 år sedan.

Sammanfattning

Boken ger en liten doft av ego-centrering, eftersom hela upplägget med avsikt utgår från fotografier som JB tog då det begav sig, och från de tankar som han hade då. Men just därför är det intressant som ett tidsdokument, som ger perspektiv på den fysiska staden, men även perspektiv på mentala uppfattningar av staden och stadslivet. Självklart är detta av intresse enbart för den som är nyfiken på vad Stockholm var för inte så länge sedan.

Data

Jan Bergman: “Mina egna Stockholmspärlor — 70-talet i text och bild” (Norstedts Förlag, 2005), 267 sid, ISBN 9113013610 (book at openlibrary.com)