Studentuppsatser: Rasbiologiska Institutet i Uppsala

11 07 2010

I Uppsala har man mycket att föra fram med stolthet, men även ett och annat som man helst inte talar om. Det Rasbiologiska Institutet är ett exempel. Några studentuppsatser har med blandat resultat hämtat stoff från det institutet och dess personal

—*—

“Statens institut för rasbiologi” (oftast kallat Rasbiologiska Institutet) instiftades 1921 som en självständig organisation i Uppsala, med finansiering i form av statliga anslag. Det levde kvar ända till 1958, då det uppgick i Uppsala Universitet som Institutionen för medicinsk genetik. Eftersom rasbiologi associeras till rasism, så har Rasbiologiska Institutet naturligtvis ett numera dåligt rykte. Men det var bara under perioden 1921 – 1935 som det drevs med rastänkande som bas. Därefter styrdes verksamheten om till med individbaserad arvslära (genetik).

I själva verket har nog institutets roll blivit överskattat. Trots dess pionjärstatus internationelt sett, var det inte mycket vare sig vettigt eller ovettigt som kom ut därifrån under tiden fram till 1935. Men det är naturligtvis ett tacksamt ämne att ta upp, och hitta nya infallsvinklar på.

—*—

Pablo Lizama Farias skrev en uppsats “Statlig rasforskning” (Journalistik och Multimedia, Södertörns högskola, jan 2007). Det är upplagd som ett artikelutkast, med journalistiskt stuk på hur berättelsen är formad. Rent praktiskt handlar det om att lägga ut några spår om vad som hände med de som var de sista forskarna på institutet. Eftersom själva institutet försvann 1958, så är de flesta personer som på slutet var knutna till organisationen borta sedan länge. Farias sökte och fann en sådan person, som var åldrad och nog inte helt klar. Annars var det yngre släktingar som kontaktades. Förståeligt nog var det inte många som var pigga på att gå in i en diskussion om nära släktingars knytning till Rasbiologiska institutet. Det är egentligen ganska förståeligt att de känner att ett samtal om sådana saker kan leda till att man citeras i sammanhang som man inte vill knytas till. Slutsatsen blir att Farias arbete inte uppdagar något egentligt nytt, utan skall ses som en journalistisk dykning i en potentiell artikelserie för pressen.

Man kan även anse att det är ett exempel på hur av journalistiska skäl ett perspektiv hårdras för att skapa en illusion av skuld. Som Farias skriver i det avrapporterande efterordet:

Personer är varken rasister eller illvilliga i sin forskning enkom för att de kopplas till rasbiologiska institutet. Förvisso har institutet en makaber historia att berätta, men jag har även kommit att förstå att de värderingar som styr en individ till stor del beror på den tid denna person bor i. Det är enkelt att i retrospektiv döma och fördöma gången tid, desto svårare att redan då veta hur framtiden kommer att bedöma ens val.

Detta fråntar dock inte det personliga ansvaret från de individer som frivilligt valde att knyta sig till Statens institut för rasbiologi.

Här anas problemet. Den tid när dessa utvalda personer var verksamma vid institutet, det var den tid då institutet hade svängt om från rasbaserat tänkande till mer ärftligthets- och genetiskt tänkande på individbasis.

Så hela det journalistiska “scoopet” baseras på att personer arbetade vid ett institut i vars namn det ingår ordet “rasbiologi”, inte på att de själva — eller den miljö de då arbetade i — sysslade med rasbiologi.

Slutsats: Farias uppsats säger mer om journalistiska grepp än om Rasbiologiska institutets sista år.

—*—

David Almer och Ola Gustafsson har i två uppsatser tittat på tankevärlden kring rasbiologin på 1930-talet, speciellt centrerat kring Rasbiologiska institutet.

De skrev en kandidatuppsats år 2000 — “Det nobla arvet – hypoteser om människoförädlingens utveckling i ett strukturperspektiv” (Institutionen för humaniora, Blekinge Tekniska Högskola, dec 2000) — och en magisteruppsats 2001 — “Rasbiologi som vetenskap – hypoteser om paradigmskifte i den svenska rasbiologiska vetenskapen under 1930-talet” (Institutionen för humaniora, Blekinge Tekniska Högskola, juni 2001).

Dessa uppsatser är i praktiken ett utkast respektive dess utarbetande. I “Det nobla arvet” skissas en problemställning, och viss faktabelysning indikeras. I “Rasbiologi som vetenskap” genomförs det studie som introducerades och motiverades i den föregående uppsatsen.

Den metodologiska ansatsen är att se om rasbiologiskt tankegods (rasbiologin som vetenskap) genomgick ett paradigmskifte à la Kuhn.

Den faktabas som förs fram är publicerade texter av personer i och kring det Rasbiologiska institutet. Nyckelpersonerna i berättelsen är Herman Lundberg (institutets första chef, 1921-1935) och Gunnar Dahlberg (efterföljande institutschef, 1936-56).

I “Rasbiologi…” ges en intressant uppsättning citat, grupperat under två rubriker:

  1. att människors psyke intimt hänger samman med människors fysiska egenskaper, och att man således genom yttre mätningar kan dra slutsatser om inre egenskaper (som mentala, kognitiva, etc förmågor). En klassificering av fysiska egenskaper ger då ett praktiskt medel att identifiera och särskilja raser.
  2. att olika raser är bättre respektive sämre ur ett absolut perspektiv.

Det är inte så underligt att åsikter kan beläggas under bägge rubrikerna.

Men det är inte detta som var Almer & Gustafssons mål. Istället var det att belägga att det skedde ett paradigmskifte i den svenska rasbiologin under 1930-talet. Alltså kan vi ha två typer av förhållningssätt till deras uppsatser:

  • är det en informativ berättelse om rasbiologin såsom den presenterade sig offentligt?
  • är det en meningsfull tillämpning av Kuhns paradigmskiftesmodell?

Den första frågan kan vi klart besvara med “ja”. Vissa lite mer kryptiska källor har grävts fram och citat extraheras. Andra källor är mer välkända, men får ett visst nytt liv av att presenteras i detta sammanhang.

Den andra frågan känns mindre relevant. Klassiskt paradigmskifte, i enlighet med Kuhn, kräver att man har en tydligt utformad vetenskap, med en någorlunda ensad teoribildning. Därför kan man inom fysiken tala om paradigmskiften, liksom i delar av matematiken.

Men när det gäller rasbiologi kan man på goda grunder hävda att det inte är en teoribildning … alltså inte en vetenskaplig disciplin. Och då kan man inte på ett trovärdigt sätt tillämpa Kuhns modell. Så detta är den svaga och i stort icke-informativa delen av uppsatserna. Eftersom det inte är meningsfullt att tillämpa  paradigmskiftesbegreppet, så är det inte givande att “lyssna” på argumentationen att “jovisst kan vi set att här sker i paradigmskifte i rasbiologin.”

En alternativ berättelse om samma skeende skulle snarare handla om att det finns en grupp personer som enas under en politiskt gångbar flagga (rasbiologi och rashygien); att de egentligen inte är del av eller materialiserar en vetenskap; att de inte har någon gemensam teoribas eller metodbas vilket bör krävas av en vetenskap; att de berättelser som framgår av citaten mer avspeglar en social grupps förändring under tryck från kraftfält i en politisk omvärld; och att vi dessutom ser att enskilda personer har mer konsistens i sina tankegods än vad vi lätt anser som konsistens (eller brist på konsistens) i en vetenskaplig grupp.

Slutsats: Läs gärna uppsatserna för citaten och analysen av dessa. Hoppa över de vetenskapsfilosofiska inslagen.

This Page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/07/11/studentuppsatser-rasbiologiska-institutet-i-uppsala/
Advertisements




Bok: “Nazismen i Skaraborgs län 1930-45” — bruna fläckar på folkhemmet

7 05 2010

Denna bok är en undersökning av hur det i det svenska trettiotalets hembygd uppstod nazistiska strömningar och rörelser. Den visar hur det gick till på landsbygden, långt bort från den stora politiska scenen i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Hur fascistiska och nazistiska rörelser manifesterade sig i det lilla formatet, ofta knutet till en uttryckt hembygdskänsla.

—*—

"Nazismen i Skaraborgs län 1930-45" - omslag

"Nazismen i Skaraborgs län 1930-45" - omslag

Henrik Dammberg har en bakgrund från Västergötland, och har arbetat som journalist inom lokala medier. Han är inte en professionell historiker, men har ett intresse att studera och dokumentera fenomen som är lokalt förankrade i hembygden, men har även arbetat med att dokumentera extrema politiska rörelser.

Författaren Henrik Dammberg har en bakgrund som journalist på lokaltidningar i Skaraborg och Sveriges Radio Skaraborg. Han arbetar idag som frilansjournalist och lärare på Vara folkhögskola.

Förlagets författarpresentation

Dessa intressen sammanfaller i form av denna bok, som ger en bild av hur nazistiska och fascistiska rörelser dök upp i Västergötland på 1930-talet, spred sig, och tynade bort/försvann efter kriget.

Nynazismen har under tre decennier funnits på den politiska debattkartan. Runt skiftet mellan sjuttio- och åttiotal började nynazistiska grupperingar som Bevara Sverige Svenskt (BSS) agera i offentligheten. Det förde med sig två grundfrågor. För det första, hur skall man förhålla sig till detta fenomen, vare sig man är offentlig sektor, politiskt parti, eller enskild medborgare. För det andra, varför uppstod (eller återuppstod) detta fenomen överhuvudtaget, och varför vid denna tidpunkt. En av de som fick mest uppmärksamhet som grävare i detta fenomen och dess kulturella/historiska rötter var Heléne Lööw och hon har givit omfattande bidrag till förståelsen av nynazismen  som ett generellt och nationellt problem.

Those who cannot remember the past are condemned to repeat it.

George Santayana (1863 – 1952)

Genom att förstå vad som hände hände tidigare, så kan vi bli bättre rustade att hantera dagen och morgondagen. Dessutom är det nog så viktigt att förstå hur gårdagens vardagsliv såg ut, eftersom de flesta drastiska förändringar startar som en mindre avdrift i vardagslivet.  En av de största utmaningarna i den akademiska forskningen kring den tyska nazismen och dess framväxt har just varit att förstå hur samhället så totalt kunde ställa sig bakom Hitler — vad skedde egentligen med de vanliga tyskarna under trettiotalet?

Så, givet att kunskap om historien kan göra oss till bättre medborgare i dagens samhälle, vad har denna bok att ge oss? Behandlar boken ett region och en tid med speciellt stark närvaro av fascism, med kritiska genombrott eller avgörande för utvecklingen i den politiska sfären? Har den här boken samma roll som de verk vilka försöker avtäcka ljusskygga sidor av svenska statens beteenden under kriget? Har den ambitionen att presentera en fullständig och slutgiltig bild av nazismen på trettiotalet?

Henrik Dammberg

Henrik Dammberg

Nej, den här boken ska man förstå på ett annat sätt. För det första behandlar den Skaraborgs län, därför att Dammberg har en förankring i den regionen, och har någorlunda bra tillgång till officiella och informella källor — människor som var med då det hände.  För det andra var det nazistiska/fascistiska genomslaget i Skaraborg inte speciellt tungt ur svensk synvinkel. Snarare var genomslaget — mätt i engagemang och valröster — mindre än genomsnittet i Sverige, så något extremfall är det här inte fråga om.

Sensmoralen är alltså att berättelserna i denna bok illustrerar de typiska metoder och tekniker som de fascistiska rörelserna använde för att skaffa sig anhängare och inflytande på den svenska landsbygden. På den tiden var Sverige i huvudsak ett jordbruksland. Huvuddelen av befolkningen bodde utanför städer, på rena landsbygden och i småsamhällen utspridda i landskapen. Skaraborgs län kan ses som ett typiskt exempel på hur majoriteten av svenskarna bodde och levde, och hur den politiska kartan kunde se ut.

Under 20- och 30-talet växte ett antal fascistiska och nazistiska rörelser fram, oftast starkt förknippade och identifierade med sina ledare, såsom:

  • Birger Furugård : Svenska nationalsocialistiska partiet
  • Sven Olov Lindholm :  Sveriges fascistiska kamporganisation; Sveriges nationalsocialistiska folkparti; Nationalsocialistiska arbetarpartiet; Svensk socialistisk samling;
  • Martin Ekström : Nationalsocialistiska blocket
  • Elmo Lindholm : Sveriges nationella förbund

Till skillnad från Tyskland, Italien och Spanien (och i viss mån länder som Ungern och Rumänien) kom inget fascistiskt parti att dominera scenen i Sverige. Denna del av det svenska politiska spektrumet var hela tiden splittrat i ett antal fraktioner, som av och till dök upp, förändrade skepnad och försvann. Ett alternativscenario — ett “what-if” fall — att fundera över är om utvecklingen i Sverige hade tagit en annan väg om det funnits ett enda dominerande nazistiskt parti i Sverige, med en karismatisk ledare. Vi kanske skall vara tacksamma att det fanns ett flertal svenska pretendenter på posten som svensk Führer, eftersom det fick de olika partibildningarna att spendera väldigt mycket energi på att bekämpa varandra istället för att verka starkt på den rikspolitiska scenen. (Borde vi idag uppmuntra fler potentiella partiskapare på den fascistiska kanten att bilda egna partier?)

Möte och demonstration i Mariestad 1935

Möte och demonstration i Mariestad 1935

Under trettiotalet och något år in på fyrtiotalet ställde fascistiska partier upp i kommun-, landstings- och riksdagsval inom Skaraborgs län. I praktiken nådde de sällan mer än 4-7% av rösterna, vilket i huvudsak ställde dem utanför den politiska beslutsprocessen. I något enstaka fall lyckades de få in en person eller två på kommunal nivå, men det fick aldrig någon politiskt märkbar effekt.

Lindholmspartiet var det som kom att lyckades bäst av de olika organiserade fascistiska grupperingarna. Antalet aktiva avtog successivt från krigsutbrottet 1939, fick ytterligare en knäck när tyska trupper kapitulerade vid Stalingrad (det blev allt tydligare att tyskarna nog skulle förlora kriget), och framemot slutet av 1944/början av 1945 upphörde i huvudsak de svenska fascistiska partierna med yttre aktiviteter. Lindholmpartiet var vid krigsslutet ett parti i spillror, men drevs vidare ett antal år på låg nivå, till dess att det lades ner 1950. Det intressanta är med andra ord att en kärntrupp kring Lindholm faktiskt fortsatte, och vi kan väl anta att detta var oförbätterliga men alltmer lågmälda fascister. Det vill säga, fascismen var inte helt död i samband med krigsslutet, det skulle ta ett antal år innan en del grupperingar skulle försvinna.

De verkliga överlevarna var de som företrädde en mer modererad form av fascismen, som mer betonade det nationella, men som undvek att positionera sig helt och hållet på den nazistiska plattformen. En av dessa Per Engdahl (1909 – 1994) som anpassade färgen på kappan efter de vindar som blåste. Han skall utan tvekan räknas till det fascistiska lägret i Sverige, även om han inte hade någon framträdande roll i de sammanhang som beskrivs i Dammbergs bok.

Alla politiska partier anammade på den tiden en marknadsföringsstil som var starkt anpassad till specifika målgrupper. Under 30-talet hade nationella massmedia inte så stort genomslag. Det var mer lokal information som dominerade. Landsortspressen var lokalt stark. Det medförde att olika politiska partibildningar lätt kunde anamma en lokalt förankrad mål- och medelbild, utan att behöva stå till svars i någon större utsträckning för om detta stämde överens med partiets nationella program. Argumentationen i arbetarstadsdelar i Göteborg skilde sig från argumentationen i småsamhällen på Västgötaslätten. I det senare sammanhanget var — under trettiotalet — det politiskt gångbara argumentet att jordbruket måste stärkas. I samband med depressionen, och redan under tjugotalet, drabbades jordbrukshandeln av avsättningssvårigheter, vilket gav sämre priser för jordbruksprodukter, och detta skapade ekonomiska problem i producentledet. I både Tyskland och Italien hade fascismen/nazismen fått gott stöd från lantbruksbefolkningen, vilket bidragit till deras politiska framgångar. Detta oroade de stora svenska riksdagspartierna, vilket ledde till den s.k. “kohandlen” (1933) mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna — skyddstullar som minskade konkurrens från importvaror, prisregleringar som hjälpte till att hålla priser uppe — vilket gav ett positivt ekonomiskt utfall för jordbruket, vilket kom att desarmera en del av den fascistiska politiska argumentationen som riktades till bönder.

Lindholm och medlemmar i Nordisk Ungdom

Lindholm och medlemmar i Nordisk Ungdom

En annan grupp av människor där fascistiska idéer hade resonans var bland gymnasister på läroverken. En orsak är att läroverken då var knutna till eliten, och det typiskt fanns ideologiska strömningar i gymnasieungdomens föräldrahem som nog skapade en grogrund för elitistiskt tänkande. Det uppdagades även händelser (i vår tids språkbruk: “affärer” eller “skandaler”) centrerade kring läroverk, där även lärare visade sig ha bedrivit mer eller mindre öppen propaganda för tysk nazism. Ungdomsrörelser sågs med positiva ögon av de fascistiska grupperingarna, troligen ideologiskt inspirerade av hur man i Tyskland odlade upp barn och ungdom till politiskt “rätt” tänkande.

Ytterligare en grupp där fascistiska idéer fick grogrund var militärer. Här är lockelsebilden lite mer splittrad. Det kan ha varit en fråga om att det alltmer kommandoorienterade tyska samhället verkade lockande för yrkesmän i kommandoorienterade militära miljöer — betoning av nationella ideal; potentiella konflikter mellan det egna folket och andra folk; beundrandet av samhällsdisciplin av militärt slag; etc. Men det kan även ha varit en mer yrkesrollsinriktad beundran för den tyska krigsmakten som spillde över till beundran för tyska samhället och den tyska politiken.

Kommentar

Det Dammberg försöker ge sig i kast med är en svår, och möjligen hopplös, uppgift. Han försöker ju belysa den verksamhet som nästan definitionsmässigt försiggick “under the radar” — nazismens informella arbete i direktkontakt med landsbygdens befolkning. Det fanns inget större intresse på den tiden att grundligt dokumentera vad man tänkte, ville, gjorde, och lyckades/misslyckades med. Dammberg har lyckats få tag på några (faktiskt fem) gamla människor som på något sätt var engagerade i fascistiska rörelser inom Skaraborgs län. Från dessa kom information som kompletterade de fragmentariska källor som återfinns i arkiven. Och snart är alla dessa människor borta, de som direkt upplevt trettiotalet. Och då står bara de arkivbevarade källorna tillhands. Däri ligger ett av de konkreta värden som Dammberg levererar.

Annons i Den Svenske Nationalsocialisten 1937

Annons i Den Svenske Nationalsocialisten 1937

Boken som helhet är uppdelad i tolv kortare kapitel, med mer eller mindre egna teman. De bildar inte en fullständigt sammanhängande textmassa. Snarare påminner detta om en sammanläggning av ett dussin relativt oberoende korta nedslag i trettiotalets landsbygd. (Kan detta vara en effekt av att Dammberg även gjort radioserie på detta tema? Enskilda episoder i en radioserie måste ju kunna stå på egna ben) Detta gör att läsaren upplever en del upprepningar i texten som helhet — inte förödande för texten, men lite irriterande.

Det skulle varit nyttigt att få en kortfattad men bred översikt över vad som skedde på den nationella scenen under samma period. Det skulle räcka med något i stil med ett elevarbete från Luleå Tekniska Universitet (ref [1]). Nu får läsaren bitvis pussla ihop en större bild, utgående från informationsfragment i olika kapitel.

Finns det frågor som inte besvaras här? Ett exempel på ett perspektiv som vore intressant att få belyst — men som kan vara praktiskt svårgenomförbart — är frågan om hur medlemskap i fascistiska organisationer/partier och hur röstandet proportionerligt spreds över olika yrkeskategorier. Här får vi inte så många svar i boken, annat än indikationerna om just stamanställda militärer.

Ett sätt att ytterligare förtydliga berättelsen över skeendet vore att se hur en viss lokalgrupp utvecklades över tiden … i numerär, i yrken, i direkta politiska engagemang, och i social samvaro. Dammbergs bok ger oss olika specifika perspektiv, dissekerat geografiskt och tidsmässigt, men det är svårt att se utvecklingen över en längre period på en viss plats.

Men låt oss inte nedvärdera denna bok. Den ger en värdefull inblick i livet på landet och hur storpolitiken avspeglades på den lilla scenen.

Sammanfattning

Det här är en bok värd att läsa, som ett komplement till den ström av mer ambitiösa redovisningar av nazismen, den svenska centralmakten, och de konfrontationer som uppstod på den  nationella politiska scenen. I den här boken får vi se — genom exemplet Skaraborgs län — hur den fascistiska rörelsen kunde upplevas av majoriteten av svenska folket … landsbygdens svenskar.

Referenser

[1] Tommi Saukkoriipi; Sergej Teskeredzic, 2005. “Nationalsocialismen i Sverige 1924-1950” (Luleå tekniska universitet/Industriell ekonomi och samhällsvetenskap/Samhällsvetenskap; C-uppsats) 44 sid, ISSN 1402-1773; ISRN: LTU-CUPP–05/047–SE.

Data

Henrik Dammberg: “Nazismen i Skaraborgs län 1930-45” (Bolum förlag, 2009), 145 sid; ISBN-10 9163351757; ISBN-13 9789163351754 (book at openlibrary.org)

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/05/07/bok-nazismen-i-skaraborgs-lan-1930-45-bruna-flackar-pa-folkhemmet/




Bok: “Nazismen i Sverige 1924-1945” — andra perspektiv på “vad vi alla vet”

24 04 2010

1930- och 1940-talens svenska samhälle och politik har diskuterats mycket under de senaste 40 åren, Skuggan av Tyskland och andra världskriget har tidvis legat tung. Många påståenden har upprepats så många gånger att de numera tas för sanningar. Den här boken lyfter fram ett antal av dessa “sanningar” och argumenterar för att sådan vad-vi-alla-vet-kunskap ofta är missledande om inte helt felaktig.

—*—

Författaren talar i förordet om faktoider som utsagor vilka felaktigt tas för att vara sanna. Han säger att det finns en omfattande samling faktoider om Sverige och dess förhållande till nazism och Tyskland. Och i denna bok ger han sig i kast med några av dessa.

"Nazismen i Sverige 1924-1945" - framsida

"Nazismen i Sverige 1924-1945" - framsida

Ansatsen är att (1) kort presentera en faktoid som rent allmänt anses som sanning, eller som någon skribent/journalist återgivit som ett faktum;  (2) formulera ett ifrågasättande; och sedan (3) argumentera för att verkligheten egentligen är/var på ett annat sätt än vad faktoiden säger.

Det är ju en respektabel ansats. Det handlar här egentligen inte om källkritik, av djupstudium i ursprungskällor, utan mer om att kontrastera senare tiders återberättande med mer ursprungligt källmaterial.

Bojerud har några favoritoffer, som han vill belägga med att ha fel på så många punkter att vi alla sedan ska tvivla på det mesta de säger. Ett exempel är Bosse Schön, som i tidningar, teve och böcker (“Svenskarna som stred för Hitler” (2000), “Där järnkorsen växer” (2001), mm) försökt ge en bild av hur 30/40-talet upplevdes på gräsrotsnivå, och hur människor där betedde sig. I Bojeruds bok låter han piskan vina över Schöns rygg ett flertal gånger … “fel, fel, fel!”

Boken som helhet består av närmare 20 kapitel, vilket ger ett genomsnitt av 6-7 sidor per kapitel. De olika kapitlen är även höggradigt fristående från varandra, det finns ingen egentlig tråd som väver samman dessa till en sammanhängande historia. Detta är bl.a. en effekt av anslaget taget i denna bok. Att analysera och kritisera faktoider resulterar i praktiken i en essäsamling, komponerad av fristående delar, där det som håller samman helheten är den gemensamma bakgrunden — “Sverige 1924-45”.

Det är faktiskt så att några essäer egentligen inte berör nazismen och/i Sverige. Det handlar då istället om allmänna politiska och militära aspekter på Sverige i andra världskriget. Men huvuddelen av bokens innehåll faller inom det område som bokens titel annonserar: “Nazismen i Sverige.”

Exempel på teman som tas upp är: svenska nazistiska ledare och organisationer; nazism inom polis och säkerhetsväsende,nazism bland försvarets officerare, svenska soldater i tysk tjänst, Mannerheims ideologiska position, exemplet Sjöbo/Skåne, av nazisterna insamlade register över svenskar, och nazismen i nationella val.

Boken illustreras av samtida fotografier, men dessa har nog tillförts mest för att lätta upp layout, snarare än att de bidrar till fördjupade  insikter.

Författare

Stellan Bojerud. Födelseår: 1944.

Bakgrund: Han blev officer 1966. Efter sedvanlig trupp-tjänst genomgick han Militärhögskolans högre stabskurs (nu Försvarsskolans chefskurs) och var 1986-1994 forskare vid Militärhistoriska avdelningen.

Stellan Bojerud

Stellan Bojerud

Efter en period i stabstjänst som chef för Territorialförsvars-sektionen vid Stockholms Försvarsområde var han 1999-2001 huvudlärare i militärhistoria vid Försvarshögskolan samt därefter fram till sin pensionering 2003 framtids-forskare med uppgift att utreda Network Centric Warfare.

Stellan Bojerud är ledamot av Kungl. Krigsvetenskaps-akademien, korresponderande ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet, ledamot av Svenska Militärhistoriska Kommissionen och ledamot på livstid av US Naval Institute samt Officer dans l’Ordre des Palmes Academiques i Frankrike.

Han har publicerat vetenskapliga avhandlingar vid Krigsmuseet i Athen, Militärhistoriska Institutet i Moskva och Universitetet i Strassbourg samt ha varit timanställd universitetslektor i Stockholm och Uppsala.

Hans militärhistoriska författarskap är mycket omfattande, men har hittills endast utgjorts av essäer i olika samlingsvolymer.

Från förlagets författarpresentation

Kommentar

Den uttalade intellektuella basen för Bojeruds arbete är en syn på historikerns uppgift, nämligen att en historiker ska ta fram fakta om vad som egentligen skedde i historien, skaffa underbyggande argumentation, och sedan återberätta detta. Tyngdpunkten ligger här på vad som är sant . (Denna syn håller inte alla historiker med om)

I huvudsak svarar varje kapitel mot en faktoid, och den beskrivs kort i början av kapitlet. Resten av kapitlets text beskriver vad Bojerud säger vara det verkliga sanningen, som inte överensstämmer med faktoiden.

Den generella grunden för de argument som förs fram mot de kritiserade skribenterna är att de når fel slutsatser. De har antingen  bristande underlag för de uttalade påståendena, eller de tolkar tillgängligt material på ett felaktigt sätt. Det må så vara. Det finns alltid en risk att en historiker övertolkar, läser in mer i materialet än det finns fog för, och omedvetet skapar snedvridning genom att filtrera källmaterial i relevant (det man tar in) resp irrelevant (det man ignorerar).

Men klarar Bojerud sin egen test? Här finns två principiella perspektiv. För det första, har Bojerud tillskrivit “faktoiden” rätt tolkning? Dvs, om skribenten X har sagt “Y”, kan man som kritiker tolka in mer i “Y” än X avsåg. Självklart är det en risk! Och där får man navigera lite försiktigt. När det gäller faktoider så kan man kritisera faktoiden som sådan, i den lite svårgripbara form den har när den sprider sig i sociala nätverk, som skvaller och rykten. I det avseendet är det i många fall en demokratisk rättighet (kanske t.o.m. skyldighet) att desarmera faktoider som kan ge upphov till oönskade effekter. Där är måltavlan något amorft, och  medlen skarpa, och vitsen är att presentera en motbild på ett övertygande sätt.

En annan typ av kritik är den som framförs mot en viss förekomst, en viss uttrycksform. Typexemplet på måltavla är ett citat ur någon tillgänglig källa. Då bör man ha en tydligare bild av vad citatet står för, och vad upphovsmannen i det sammanhanget avsåg att uttrycka. Lösryckta citat kan alltid kritiseras. Bojerud är ibland inte fullständig tydlig, i de fall hans kritik är av denna typ. Kritiken glider ibland lätt över från att vara kritik mot faktoid till att bli kritik mot person. Och då blir formuleringar mer svepande och demagogiska — om inte i form så åtminstone i avsikt  — och därmed mindre välgrundat.

Ett annat perspektiv berör hur Bojerud själv lever upp till sina kriterier på sanning. Generellt sett kan man hålla med om att hans argument har en grund, dvs det finns underlag för att dra hans slutsatser. Men det finns också tillfällen dår han kritiserar någon för att denne gjort en tolkning av ett informationsmaterial, och sedan säger Bojerud i praktiken att “… men så är det inte enligt min tolkning …”.  Dvs Bojerud tillåter sig att göra sådant som han kritiserar andra för att göra.

På en sammanfattande nivå är det tydligt att Bojerud vill tona ner betydelsen av det nazistiska/fascistiska inslaget i Sverige under 30- och 40-talen. Där andra har velat lyfta fram mörka sidor och säga att vi inte får ignorera detta, så kan man tolka Bojerud som om han säger att detta var i Sverige ett marginellt fenomen, som blåsts upp till orimligt stora proportioner. Man kan inte påstå att det är ett uttryck för ett apologetiskt förhållningssätt, men det finns definitivt ett spänningsfält mellan detta och mer agitatoriskt intresse för samma tidsera, såsom manifesterat av Bosse Schön och Tobias Hübinette.

Två av de inledande kapitlen har rubrikerna “Vem är nazist?” och “Nazister och nationalsocialister“, och där finns en ansats att definiera begreppen nazism, fascism, nationalsocialism, etc. Ur akademisk analytisk seminariesynpunkt är det en respektabel uppgift. Men i andra situationer kan det bli kontraproduktivt och missledande. Verklighetens grupperingar är sällan så tydliga i sin ställning att de enkelt kan associeras till en och endast en etikett. Små grupper, i en omvälvande tid, brukade typiskt färdas över den ideologiska kartan på opportunistiskt sätt, vilket ofta gör att en etikettering som “grupp X är av typ Y” inte behöver fånga något basalt i vad gruppen X är. Det framgår bl.a. av beskrivningen av hur olika nazistiska/fascistiska grupperingar agerade på 30-talet i Västergötland (se Dammberg: “Nazismen i Skaraborgs län 1930-45 )

Ett följande kapitel —  “Det nazistiska Sverige” — ger en kondenserad men bra sammanfattning av hur ekosystemet av grupper på högerextrema kanten i det svenska 20- och 30-talen vuxit fram och förändrats. Inom parentes sagt, det vore en intressant övning att beskriva denna utveckling i mer moderna termer — “business models”, “core business”, “mergers & acquistions”, etc. Kanska man då skulle se att det finns större överensstämmelse mellan då och nu vad avser drivkrafter, mekanismer, taktik, etc.

Trots att författaren i sin inledande text positionerar sig som historiker, så finns det brister i utövandet av historikerrollen. T.ex. är mängden referenser till källmaterial torftigt, vilket gör det svårt att kontrollera Bojeruds egna påståenden. Här och där dyker det upp textformuleringar som är demagogiska, och som därför inte riktigt passar in i ett opassionerat objektivt sammanhang. Så med tanke om att bokens upplägg till stor del baseras på kritik mot andra skribenters utsagor, så bör man förstå Bojeruds bok delvis som ett debattinlägg. Därför ska såväl innehållets urval/omfattning som dess språkligt klädda argument uppfattas i kontextet av en sådan debatt. Vilket är ytterligare en anledning till  att förhålla sig kritiskt till Bojeruds text.

Man bör sträva efter att skilja mellan sak och person, men det kan i vissa fall vara relevant att fundera över om eventuella värderingsmönster kan påverka uttryckta åsikter. I det här sammanhanget skulle man kunna uppehålla sig vid att författaren Bojerud är yrkesmilitär, och därför kan ett omedvetet skråtänkande påverka hur han belyser och bedömer relationen mellan nazism och svensk militär. En annan faktor att förhålla sig till kan vara hans senare koppling till Sverigedemokraterna, som ju står för värderingar som ligger farligt nära vissa fascistiska/nazistiska värderingar.

Sammanfattning

En något fragmenterad bok, som inte ger en sammanhängande översikt över nazismen i den tidens Sverige. Den ger några kortbelysningar av ett antal specifika aspekter och fenomen. Trots detta är den informativ, men läsaren kan gärna komplettera med andra källor om den tidens Sverige.

Data

Stellan Bojerud: “Nazismen i Sverige 1924-1945” (Sivart Förlag AB, 2010) 144 sidor; ISBN-10 9185705292; ISBN-13 9789185705290 (book at openlibrary.org)

This web page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/04/24/bok-nazismen-i-sverige-1924-1945-andra-perspektiv-pa-vad-vi-alla-vet/