Bok: “Kristallnatten” — när pöbeln släpps loss

"Kristallnatten" - framsida

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 inträffade “kristallnatten” i det nazistiska Tyskland. Under ett fåtal timmar plundrades och brändes synagogor och andra judiska bönehus i hela tyska riket. Detta blev en inledning till en ny fas i den tyska antisemitiska kampanjen, en fas som kom att  utmynna i Auschwitz-Birkenau, Treblinka, och andra dödsläger. Öyvind Foss skriver om vad som hände under 1938 i sin bok “Kristallnatten“.

—*—

Bakgrund

Det nazistiska Tyskland hade sedan 1933 kontinuerligt skärpt lagar och regleringar för den judiska delen av sin befolkning. Tyska medborgare kunde nästa månadsvis se hur nya regelverk infördes, och hur det drabbade den judiska befolkningen, och hur det successivt byggde upp ett gap mellan “ariska” och “judiska” medborgare. “Lika inför lagen” gällde inte längre. En äkt-tysk skulle även bidra till segregationen, genom att rapportera fall där judar tog för stor plats, och där tyskar var alltför toleranta mot judar. På så sätt gjorde stora delar av befolkningen delaktiga i och  medskyldiga i det som skedde.

Nürnberglagarna från 1935 blev en tydlig brytpunkt, genom att principiella segregationslagar infördes. Judar fråntogs sitt medborgarskap, vilket alltså medförde att de förlorade det rättsliga skydd som medborgarskap medför.

1938

Den 7 november 1938 klev Herschel Grynszpan in på tyska ambassaden i Paris. Grynszpan, jude av tysk härkomst, hade blivit upprörd av att hans släkt, som stannat kvar i Tyskland, hade blivit utvisade till Polen den 26 oktober 1938. Desperat,  och utan möjligheter att hjälpa sin familj, begav sig Grynszpan till den tyska ambassaden, och med den pistol han förde med sig avlossade han ett antal skott mot ambassadrådet Ernst vom Rath. von Rath skadades svårt. Grynszpan greps av fransk polis.

Den 9 november dog von Rath. Detta lyftes omedelbart fram av tyska myndigheter. Goebbels höll uppeldande tal, med udden explicit riktat mot judarna.

Via informella kommunikationskanaler informerades polis och SA att de inte skulle ingripa mot kravaller, utan snarare vara behjälpliga. Som en storm över Tyskland startades samma kväll kravaller (egentligen pogromer) som omedelbart riktades mot allt som verkade vara knutet till judar.  Att det skedde så synkroniserat över hela Tyskland tyder på att det i själva verket var centralt organiserat. Idén kan ha blivit improviserad, med von Raths död som tändande gnista. Men genomförandet hade inte skett så samtidigt, om det inte varit centralt dirigerat.

Synagogor var tydliga mål för upploppen. Andra officiella judiska byggnader likaså. Dessutom all affärsverksamhet som ägdes av judar.  Synagogor plundrades och brändes. Judiska affärer slogs sönder och plundrades. Judar som råkade vara i närheten angreps fysiskt. Etthundra  judar dödades. 30 000 judiska män greps och fördes till koncentrationsläger.

Benämning “kristallnatten” hänsyftar på att man denna natt kunde se trottoarer i tyska städer beströdda av glassplitter — där gatljusen återspeglades som i kristaller.

I många fall gav upploppen ett skydd för utlopp av mer personlig aggression. Plundring var inte bara att förstöra för judar, utan även för plundrarna att berika sig själva, att få utlopp för upplevda oförrätter, och att skaffa sig makt och status i det lokala sammanhanget.

Efterspelet

Det internationella reaktionen var blandad. Vissa diplomatiska protester hördes, dock inte från alla omgivande länder. Dels fanns där  halvfascistiska länder som låg lågt, eftersom de kan ha sett sådana här händelser om användbara instrument i sin egen inrikespolitik. Andra länder ville inte stöta sig diplomatiskt med ett kraftfullt växande Tyskland. Att Storbritannien och Frankrike uttryckte ganska tydliga avståndstagande åsikter är inte att förvåna, eftersom de hade behov av att markera diplomatisk distans.

Den utländska pressen gav blandade reaktioner. Högerpressen kunde uttrycka förståelse för det som skett, och betrakta det som en intern tysk angelägenhet, och man köpte i viss utsträckning att detta var ett folks häftiga reaktion på att en av dess diplomater mördats i sin tjänst. Dessutom kunde en underliggande antisemitism lysa igenom i vissa pressorgan.

Andra tidningar rapporterade på ett mer upprört sätt om vad som skett. Det fanns på plats i Tyskland många pressrepresentanter för utländsk press. Många av dessa kunde personligt observera vad som skedde, och rapportera om detta. Å ena sidan fanns det en förvåning att något sådant kan ske i ett klassikt europeiskt kulturland, med tänkare som Goethe, Schiller och Kant. Å andra sidan kunde det ändå ses som ett resultat i  extrapoleringen av inrikespolitiken – det nazistiska Tyskland.

Det officiella Tyskland försökte naturligtvis rättfärdiga det som skett genom att skylla på judarna själva. Det var judarna som provocerat fram detta. Man kunde beklaga att det skett så omfattande förstörelse av egendom, men samtidigt berömde sig regeringen för att kraftfullt tagit greppet på upploppet så att det inte gick över styr. Men man beklagade inte offren, vilket var en tydlig signal till den egna befolkningen — “arier” såväl som judar” — att det som skett var i linje med en gällande politisk målsättning. Om detta var början, hur skulle det då kunna sluta?

Inrikespolitiskt kan denna natt ses som starten för ett mer fysiskt förtryck av judarna i Tyskland. Om förtrycket tidigare till största delen varit institutionaliserat genom tillämpning av lagar, så öppnades nu slussarna för mer pöbelliknande aktioner mot judarna.

Boken

Öyvind Foss bok är koncentrerad — på 120 sidor berättas förspelet, natten, och efterspelet. Vissa delar av texten är utförligt berättade, ibland med utförliga citat ur samtida arkivmaterial. Hör har boken sitt största värde. Vi får alltså förstahandsinblick i den tyska statsmaktens tänkanden och avsikter, uttryckt i deras egna ord. Visserligen innebär det att man måste lära sig läsa dessa texter på ett dåtida manér, men det är inga större svårigheter.

I kapitel 7 (“Regeringskonferensen den 12 november 1938”) citeras diskussionsprotokollet från ett möte med tyska regeringsmedlemmar. Ämnet för diskussionen var vilka åtgärder som man nu borde tänka på att införa, för att ytterligare avskilja judarna från det tyska samhället. Några extrakt ger en kuslig aha-upplevelse:

Goebbels: … Jag anser det också nödvändigt att det skapas bestämmelser som förbjuder judarna att besöka tyska teatrar, biografer och cirkusar.  … Man kunde överväga att ställa en eller annan biograf till förfogande för judarna här i Berlin, där de kan titta på judiska filmer.  … Det är till exempel fortfarande möjligt att en jude och en tysk kan hamna i samma sovvagn. Det måste komma bestämmelser från trafikministeriet om inrättning av egna kupéer för judar, som endast kan användas om alla tyskar har fått plats.

…

Goebbels: Jag vill inte uttrycka det så, men reglerna måste vara tydliga. Det måste också komma bestämmelser om att det är förbjudet för judar att besöka tyska badinrättningar, badstränder och rekreationsplatser. Även badstranden  i Wannsee. Vi behöver bestämmelser som förbjuder judar att besöka tyska rekreationsplatser.

…

Goebbels: Jag ser en mycket stor fara. Jag anser att det [är] nödvändigt att man ställer bestämda områden till förfogande för judarna — inte de bästa — och säger: På dessa markerade bänkar kan ju judarna sitta. Det kan stå: “Endast för judar!”  … Ett sista exempel. Det är faktiskt fortfarande en realitet att judiska barn går i tyska skolor. En omöjlig situation. Jag anser det för uteslutet att min pojke skulle sitta bredvid en jude i ett tyskt gymnasium och få undervisning i tysk historia.

(sid 69-71)

Här bör man känna ett obehag. Det är ju trivialt att byta några ord här och där,  och då få den här argumentationen att stämma överens med sydafrikansk apartheid, där mellan åren 1948 och 1994 just sådana typer av lagar separerade den vita minoriteten från den svarta majoriteten. Vad gäller apartheid blev omvärlden faktiskt mer bekymrad om läget efter Sharpevillemassakern 1959, men fram till dess betraktade utlandet apartheid som en intern sydafrikansk angelägenhet.

Men kanske mer motbjudande är att precis sådant här faktisk implementerats på amerikansk botten, i sydstaterna, där den typ av segregation som Goebbels här målar upp som en möjlighet, den segregationen var lagligt stadsfäst i sydstaterna mellan åren 1876 och 1965. Förfasar vi oss över att tyskarna kunde ens tänka sig sådan segregering på 1930-talet? Hur kunde vi då betrakta den amerikanska segregationen med överseende under hela dess existens? Var det för att USA blev en dröm om ett ideal, en dröm om framtiden, och att vi därför blundade för den amerikanska laggrundade segregationen? Eller är det så  enkelt som att vinnaren bestämmer spelreglerna. Nazityskland förlorade, så därför kan vi fördöma allt de gjorde. USA var en vinnare, och därför finns där inget att fördöma.

En svaghet med boken — vilket kan vara relaterat till dess begränsade sidantal — är att de återgivna enskilda levnadsödena inte får liv. Eftersom det hände så mycket under en enda natt, så finns det många människor som har historier att berätta, som offer eller som förövare. Men ingen sådan historia får liv. Ofta reduceras en upplevelse till en enda mening, följd av nästa enskilda upplevelse uttryckt med en mening. Och så vidare. Det är många sådana enskildheter som nämns, men ingen ges ett sammanhang så att man förstår hur det egentligen upplevdes, vilka stämningar som rådde. Det hade varit bättre att reducera antalet nämnda människoöden till ett litet antal, och låta dessas berättelse få mer av kött och blod.

Öyvind Foss

Författaren

Øyvind Foss (født 2. juni 1934 i Kristiansand) er en norsk/tysk teolog (professor em.) og forfatter. Han er utdannet teolog ved Det teologiske fakultet ved Universitetet i Oslo  1961/62 og Det diakonivitenskapelige institutt ved Heidelberg Universität (1983/84); var frilansjournalist (særlig Dagbladet) og kandidatstipendiat i Berlin 1963-1968, og ble ordinert til prest i Oslo og Drammen i 1969-77. … Etter søknad permittert i 1992/93 og 1999/2000 for å være forskningsprofessor (DAAD) ved Det diakonivitenskapelige institutt ved Ruprecht-Karls-Universität i Heidelberg.

(Från norska wikipedia: Øyvind Foss)

Sammanfattning

Boken är ganska kort, ca 120 sidor, men det räcker för att ge en överblick över vad som ledde fram till Kristallnatten, vad som hände då, och det omedelbara efterspelet. Detta hände för 70 år sedan, 80 mil söder om Stockholm (motsvarar avståndet Stockholm – Luleå). Det var inte så länge sedan, och inte så långt bort. Boken “Kristallnatten” ger en bra påminnelse om vad som skedde, och kanske en lärdom för framtiden.

Data

Öyvind Foss: “Kristallnatten” (Optimal Förlag, Stockholm, Sweden; 2010) 135 sid; SBN 10: 9172411953; ISBN 13: 9789172411951 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2011/01/15/bok-kristallnatten-nar-pobeln-slapps-loss/

Book: “Dien Bien Phu 1954” — the tragic effects of misjudgements

In May 1954, the first Indochina war ended with the surrender of the French military garrison at Dien Bien Phu. This was a decisive blow to France as a colonial power. From here and onwards, there was a continuous retreat from the French colonies  (even though the Algerian French thought they could turn history around).

Stone: "Dien Bien Phu" -- front

But how could it go so wrong? What happened there in the mountains of Vietnam? What could have happened? This book gives some answers, but more or less constrains itself to the military perspective of the events leading up to the defeat in May 1954.

It is always good to be reminded about what happened way back in history. It can even now, nearly 60 years later, give us some hints to why plans have floundered as they have in Iraq and in Afghanistan.

Background

The French colonial empire was created during the 19th century. Africa and Asia were the targets of colonial expansion. And the south-east corner of the Asian mainland was regarded as an important building block in the great French Empire. What is now the countries of Vietnam, Laos and Cambodia were then dominated by the French, and Vietnam was seen as the jewel of that crown.

In 1941, the Japanese invaded South-East Asia, and quickly took control of the territory. When the Japanese capitulation occurred in 1945, the French regained control of their old colonies.

Soon it became obvious that to everybody — the people of Indochina as well as other of people in other colonized parts of the world — the French would not leave Indochina. A nationalistically based liberation movement was now organized, originally populated by persons that had experience from fighting the Japanese.

After failed attempts to negotiate about some kind of  independence of the different regions of Indochina, the liberation front started armed uprisings. The French fought back, but could not really pursue a successful campaign against the Viet Minh, as the liberation army was called. The French could very well dominate in the urban regions, but the countryside was increasingly abandoned by the French.

Finally the French high command decided that a show-down was needed. By concentrating their forces in a special type of environment, they could attract the main parts of the Viet Minh forces, and decisively defeat them once an for all. And that special place was Dien Bien Phu.

The battle of Dien Bien Phu

The area selected was close to the Laotian border, in a broad valley surrounded by higher mountains. The idea was to force the Viet Minh to attack on the floor of the valley, and that is where the superior technical strike potential of the French would make the difference.

The main assumptions were that (1) the artillery of the French would be stronger that the enemy’s; (2) that French air power would be unstoppable, and could strike lethal blows on the Viet Minh; (3) that the French air transport forces would be able to deliver all necessary resources by air from Hanoi or the coast; (4) that the Viet Minh would not be able to establish themselves in the mountains above the valley, as French artillery would keep them down; and (5) that it would be impossible for the Viet Minh to provide artillery fire from the upper mountains.

The French at the floor of the valley, and Viet Minh on the mountains in the background

As it happened, all these assumptions were invalid. The French seriously underestimated the size and energy of the Viet Minh forces, and they also overestimated the possibility of a high-tech armed force to be supplied through air during battle.

What happened was that the Viet Minh laboriously carried artillery pieces up the mountains, dug them in and camouflaged them, and was ultimately able to offer heavy bombardment of the French on the bottom of the valley, from the mountains above. The French were in a sense sitting ducks. Nowhere to run, and not strong enough to attack up the mountain sides.

In parallel, there were infantry attacks on the perimeter of the French fortifications. French outposts far away from the French HQ were overrun. The French were step by step forced to retreat into an area that was week by week becoming smaller.

The end

Finally the French high command understood that this was a losing battle. Not even French air power could be deployed with any success.

Now there happened one of those strange political episodes that we seldom hear about. The French military command proposed that the French government approach the Americans, and ask for their help. Two main options were identified. The first was about the Americans providing massive conventional military resources to get the French out of their troubles. This could be by dispatching large infantry divisions to the Dien Bien Phu area,  providing massive air strike support there, or similar measures. The second idea was that the Americans would drop nuclear bombs on the Viet Minh forces!

That the military situation for the French was desperate is obvious, as the French requests for  American assistance ranged from massive conventional support to support by preposterous means.

Informal contacts with the Americans clarified that the Americans did not want to get involved by taking over the fighting in Vietnam. A main reason was that they were fully occupied in Korea at the time (the Korean war!) and did not want to take on military actions in yet another area of Asia. Also, they were unwilling to be too much associated with the French colonial power. They foresaw that the French would have to leave, and it would be better if the next regime in Vietnam would be willing to have a positive attitude towards the US.

We should probably be grateful that nuclear bomb technology was, at this point in time, not in the hands of the French forces. Their first nuclear test was not performed until 1960.

As it became clear that no military support would come, the French had only three options. Firstly they could simply surrender , with the rationale that the military situation was hopeless. Secondly, they could stay and fight until the end, which would not be very far into the future. Or, thirdly, they could break out of the encirclement, and retire across the Laotian border to safety.

The third alternative was attempted, but it did not succeed. A handful of persons managed to sneak away into the jungle and pass the border into safety on the Laotian side. But the main parts of the troops that attempted this escape were decisively beaten and forced to retire to their old fortifications.

This left only option and and two. And surrender was not contemplated. The French honour required that one fight until definitely beaten in the field. So the military order was: “Fight until the end.”

At 17.30 on May 7, 1954, Viet Minh has conquered the French HQ bunker

And the end came on May 7, when the Viet Minh forces finally occupied the French HQ in Dien Bien Phu. At that point, the French could  capitulate according to honorable military traditions. 11,000 French military personnel were taken into captivity on that day. Of these, 3,000 would ultimately return to France. The majority of the rest succumbed to the hardship of imprisonment.

Consequences

On the political level, the fall of Dien Bien Phu was a key event that caused the Geneva Accords in 1954, an agreement by which France would leave Indochina. Not only was this the political starting point of the now emerging countries of Indochina. It was also a significant signal to other colonialised countries. Firstly, the independence movements in French North Africa got fuelled by the defeat of the French by native forces. Secondly, this also put pressure on the British in some of their colonies to initiate a process whereby national independence could be achieved.

Conclusions about the book

This book is rather short, but it is well organised as a description of the military adventure of Dien Bien Phu. Its objective is to describe this as a military plan and the way it was executed. So there is quite a lot of discussion of whether this or that was a good military decision.

What is not so strong in this book is the role of  this episode in a global political landscape. What was the political history of the French in Indochina? What were they hoping to achieve by retaining the these as traditional colonies? What political options were contemplated? How did national “home politics” influence the government’s decisions about Indochina? Questions like these are not answered in this book.

Anyway, taking its constraints into account, it is an easily readable and informative book about an episode in history, where a Western power engages in fighting an enemy that is difficult to detect in the landscape. As we currently see some such military adventures going on in our days, it can be wise to see what happened when formally superior forces were defeated by a “barefoot army”.

Data

David Stone: “Dien Bien Phu” (Brassey’s, London, 2004) 128 pgs; ISBN-10: 1857533720; (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/31/book-dien-bien-phu-1954-the-tragic-effects-of-misjudgements/

Bok: “Statlig rasforskning” — vardagen på rasbiologiska institutet

"Statlig rasforskning"

Det svenska rasbiologiska institutet hade sin beryktade storhetstid från 1922 till 1933. Under de åren var Herman Lundborg — med rollen institutschef — oftast mer av en agitator än en vetenskapsman, och de budskap han marknadsförde hade genklang i delar av det makthavande Sverige. Det mesta som skrivits om institutet har fokuserat på politiska dimensioner och på kultur- och idéhistoriska trender. Denna lilla bok — Gunnar Broberg: “Statlig Rasforskning” — kastar ett intressant komplementärt ljus på institutet och Herman Lundborg, nämligen den administrativa bilden av institutets dagliga verksamhet. Det som här berättas förstärker bilden av att institutet/Lundborg måhända hördes starkt i den publika och icke-publika debatten, men att det inte blev så mycket bestående effekter av dess verksamhet.

—*—

Det som Broberg  redovisar i denna bok baseras på studier i Rasbiologiska institutets arkiv, såsom det bevarats i Uppsala Universitetsbibliotek. I arkivet blandas stort med smått, men inte förvånansvärt är den  övervägande delen av materialet en avspegling av den rutinmässiga vardagen. Och det är just detta som Broberg bearbetar. Dvs, hur kan vi idag beskriva den dagliga rutinen på institutet? Hur administrerades verksamheten? Hur leddes den? Vilka motgångar upplevde institutet? Och vilka framgångar?

Den historia som serveras i boken ger en bild av att Rasbiologiska institutet under hela sin existens levde med vad som upplevdes  som alltför snåla anslag. Och det var nog inte bara en upplevd känsla — det var nog mycket begränsade anslag jämfört med dels vad som externt förväntades att  institutet skulle göra, dels vilka ambitioner Lundborg hade med sitt institut.

Det var en ständig jakt på anslag, en ständig jakt på privata sponsorer och mecenater, med oftast väldigt magert utfall. Trots att kostnaderna ökar över åren — inflationen gör kostnaderna numerärt större — så ökade inte anslagen, vilket i praktiken medförde att anslagen de facto kontinuerligt minskade.

Det fanns i den relativt lilla personalstaben även personkonflikter, som antingen gav upphov till eruptioner och att folk flyttade någon annanstans, eller att agg doldes under en till synes lugn yta. Personalpolitiken fungerade aldrig, bl.a. därför att Herman Lundborg inte kunde hantera sin personal på ett smidigt sätt.

I många avseenden kan de som i dessa dagar arbetar inom akademiska institutioner känna igen sig. “Det är ju så det är för oss, nu. Vi jagar ständigt efter forskningsanslag, och de flesta förslag vi lämnar in resulterar inte i några anslag. Så var inte situationen för det  Rasbiologiska institutet likvärdigt med den situation som är så vanlig för många i dagens forskningsvärld?”

Jo, det kan så vara. Trots alla motgångar och en ekonomi som ständigt framtvingade kompromisser i lagda planer och uttryckta ambitioner, trots detta producerades ett antal doktorsavhandlingar av personal som var verksamma vid institutet. Men även här kan man nog se en analogi till dagens doktorandsituation. Det är oerhört mycket icke avlönat arbete som ligger bakom avhandlingen. Så det var väl därför som personal kunde disputera baserat på arbete utfört vid Rasbiologiska institutet under de kärva åren på 1930-talet.

Dessutom var de teman som bearbetades i avhandlingarna inte direkt i linje med Lundborgs mer extrema vision om vetenskapligt underbyggs rashygien. Personligt erkännande för en doktorsavhandling betyder inte ett erkännande av institutet som en framstående aktör.

Det är därför jag påstår att Rasbiologiska institutet drev och deltog i många propagandaaktiviteter, och skapade under 1920-talet ett visst intresse för rasfrågan och för institutet, men att det inte orsakade så speciellt stora effekter inom det vetenskapliga eller samhället i stort.

Kanske man kan karaktärisera Lundborg och institutet med frasen “tomma tunnor skramlar mest”.

Gunnar Broberg

Författaren

Född 1942, FD idé- och lärdomshistoria 1976, visiting professor Berkeley 1978, Fellow Wissenschaftskolleg 1987-88, prof i idé- och lärdomshistoria i Lund sedan 1990, fellow SCASSS 1998, dekan hist fil 1998-2002, preses Vetenskapssocieteten i Lund, ordf Kungl. Vetenskapssamfundet Lund, ledamot Statens kulturråd sex år mm.

Forskningsintressen: Linnaeus, Cultural history, History of concepts, Man’s relation to animals.

(från Lunds universitets webbplats)

Sammanfattning

Brobergs “Statlig rasforskning” är en intressant skrift, som ger oss en mer mångdimensionell bild av institutets och dess verksamhet. Han diskuterar inte institutet ur ett idéhistorisk eller kulturhistoriskt perspektiv, inte heller institutets roll i den politiska sfären. Sådana frågor har bearbetats tidigare (se t.ex.  Lennart Lundmark: “Allt som kan mätas är inte vetenskap”, studentuppsatser om rasbiologiska institutet). Nej, här får vi lära oss något om verksamhetens dagliga rutiner, dess förändringar, och olika personers roll i att hålla institutet och dess verksamhet vid liv. Det är väl så nära institutets vardagsliv vi kan komma, så här 80 år efter institutets höjdpunkt. Och den information som vi får här hjälper till att placera institutet på rätt sätt i i rummet av samhällsaktörer.

Ett bra sätt att sammanfatta vad boken handlar om ges av följande citat ur boken själv:

I rätt stor detalj har vi skildrat Statens institut för rasbiologi från de första åren på 1920-talet till dess det uppgår i Uppsala universitet som institutionen för medicinsk genetik 1958. Från början hade det stora förhoppningar knutet till sig, men en bit in på 1930-talet hotade fiasko. Skälet var en tungrodd administration och en otymplig chef. Institutet låg fel politiskt innan vändningen kom vid 1930-talets mitt. Vi har följt verksamheten under dess tre chefer: Herman Lundborg, Gunnar Dahlberg och Jan Arvid Böök. Men institutionshistoria är inte bara ett antal biografier med vidhängande anekdoter. Tycker någon att betoningen legat alltför mycket på chefsnivå har ändå andra namn också beretts plats, liksom den dagliga verksamheten. Framför allt har de första tio-femton åren inventerats, och det av det enkla skälet att källmaterialet är rikare för den perioden. Institutets historia har framför allt setts inifrån, medan samhällsutvecklingen i stort bara skymtat. Detaljrikedom är inte detsamma som fullständighet, men en avsikt med den här studien är i alla fall att så gott det går bevisa vad som egentligen hände. Med hjälp av en sådan faktabetonad historia kan man sedan gå vidare mot en djupare analys.

(sid 82)

Noter

Tack till Gunnar Broberg som var vänlig nog att överlämna ett exemplar av denna bok till mig.

Data

Gunnar Broberg: “Statlig rasforskning – En historik över rasbiologiska institutet” (Idé och lärdomshistoria, Lunds universitet in Lund, Sweden, Andra upplagan, 2002) 108 sid, ISSN: 1102-4313 (book at openlibrary.org).

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/23/bok-statlig-rasforskning-vardagen-pa-rasbiologiska-institutet/

Bok: “Kulturen 2010 – Folkkonst & Design” — Gammalt som inspirerar modernt

Kulturen 2010 - framsida

Årsboken 2010 från kulturhistoriska föreningen i Lund har som tema folkliga former och mönster som på olika sätt inspirerat modern design. Årsboken är en uppföljare till utställningen med samma namn på Kulturen i Lund.

Här kommer några kortare kommentarer om innehållet i några av kapitlen.

“Att formge med den folkliga känslan i behåll”

Modern design plockar upp metoder, tekniker, material och förhållningssätt från gamla tiders folkliga hantverk.

Det som skapar ett visst spänningsfält är att konstnärlig utbildning i allt större utsträckning fokuserar på nya innovativa ansatser, tekniker, material och förhållningssätt. Det är en ideologi som lever kvar alltsedan konstvärlden för hundratrettio år sedan  skakades av den unga konstnärsgenerationens revolt mot det etablerade akademiserade utbildningsväsendet och mot det tillbakablickade konstetablissemanget. Det nya upplevs som bra just därför att det uppstått i den nya världen där tankar och idéer bryter sig loss från gamla traditioner vilka ses som irrelevanta.

Så kan man i dagens värld få något värde av att titta tillbaka och stimuleras av lösningar från historien?

Några konsthantverkare/konstnärer får här uttrycka hur de ser på detta som utmaning och möjlighet.

Bengt & Lotta: "Lyftet" (2003)

Här finns ånyo ett verk av Katarina Brieditis, ett verk som även omnämndes och illustrerades i tidskriften Konsthantverks första nummer detta år.

“Folkliga förebilder”

Om inredningsarkitekten Åke Axelsson, och hans arbeten med stolar, där idéer plockats upp från traditionella bondestolar, men anpassats och kompletterats för att svara upp mot dagens krav och behov.

“Märk väl!”

Här handlar det om alla de märkningar som sattes på våra föremål förr i tiden. Då vi nuförtiden märker våra ägodelar så är det av stöldskyddsskäl, medan märkning förr i tiden oftast var en del i dekorerandet av föremål.

Tänk på allmogeskåpen, där initialer och årtal ofta målades på skåpdörrarna. Eller de dekorerade och initialmärkta strykbrädena. Eller sänglinne med broderade initialer. Och så vidare.

Här finns mycket roligt att upptäcka, speciellt som man kanske inte är van att detaljstudera vad märkningen uttrycker och hur märkningen utförts.

“Samtal med historien”

Några av vår tids konstnärer lyfts fram, just för att de på sina egna sätt förhåller sig till ett kulturhistoriskt arv.

Matz Nordell: karmstol "I naturen" (2008)

“Brudar; jungfrur; prinsessor och annat folk”

Bröllop har alltid associerats till fest och högtid. Bland annat finns det en stor uppsättning stabila traditioner vad gäller det visuella intrycket som ett bröllop ska skapa.

Brudgumsskjorta 1844

Hur ska man kläda sig? Hur ska man pryda sig? Vilken roll har bröllopsfotografiet?

“Dräktmod”

Några gamla exempel på dräktmode, och ett antal nydesignade klädedräkter. De senare  beställdes av Kulturhistoriska föreningen, som ett uppdrag till  Beckmans Designhögskola, och det var studerande som genomförde arbetet.

Sammanfattning

Ett blandat potpurri. Saknar ett tydligt fokus. Ger ett intryck av att det är en samling lättviktiga texter, avsiktligt lagda på en nivå som gör att de inte skall kännas tunglästa.- Men det går ut över innehållet, som känns mindre rikt än det annars kunde vara.

Data

“Folkkonst & design — Kulturen 2010” (Kulturen i Lund, 2009) 166 sid; ISBN-13: 9789187054013; ISSN: 04545915 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/17/bok-kulturen-2010-folkkonst-design-gammalt-som-inspirerar-modernt/

Book: “The Blues: A Very Short Introduction” — quick overview of recorded blues

"The Blues" -- front

Blues as a musical genre has existed at least for 100 years. It started as a cultural phenomenon in the African American communities in the South, at the start of the 20th century. It has evolved, transformed itself to a style that was accepted across socio-cultural segments of the American society, as well as to large parts of countries with Western culture. It still exists, but no longer with as large a following as during the 1950s to 1970s. This book — “The Blues: A Very Short Introduction” —  tells the history of blues, from its birth, up to around 1960. It gives a good overview of this phenomenon, especially as it offers a different viewpoint compared to many other books about the blues.

—*—

The blues

The first real evidence of the use of the term “blues” appears in the first decade of the 20th century. When W.C. Handy in 1912 published “Memphis Blues”, the mood of that song became popular, and lots of musicians/singers started performing such music.

In 1920, Mamie Smith recorded “Crazy Blues”, released on the OKeh label. It became a huge success, and many other record labels followed suit, and started recording blues songs. Initially they were released as “race records”, restricted to selling to the African American consumers.

The big performers were what was later called the “blues queens”, female singers backed by a band, singing the blues. A big name during that era was Ma Rainey, followed by Bessie Smith and many others.

Some years later, rural blues singers became popular, like Robert Johnson. Towards the end of the 1930s, small blues bands were appreciated by the audience, and several styles of blues began to be distinguished — Texas blues, California blues, Kansas City blues, etc.

After the second World War, what we now call urban blues became the rage. Electrified, rough, strong beat. The Chicago blues style became popular, with names like Muddy Waters, Howlin’ Wolf, Little Walter.

In the early 1960s, the British pop scene transformed itself into the British Rock scene, where many bands started playing classical blues, but in an up-tempo loud style. The Rolling Stones, in the early years, played a lot of blues, picked up from records that you could get from  rare specialist record outlets in Britain.

This caused the blues revival, where the black blues performers from the US now started touring in Europe, playing to enthusiastic white audiences. After some time, concerts started to be organised by US colleges and universities, and then the blues definitely spread out across the US.

In the latest couple of decades, the blues has receded from the main venues. There are still bands playing blues music, both white and black bands, but the earlier robust acceptance by the black communities has declined. The young African Americans have more or less adopted or evolved other musical styles that are not seen as evolved forms of the blues.

The book

The author, Elijah Wald, has in his book “The Blues: A Very Short Introduction” created a condensed history and characterisation of the Blues. In 120 pages, the reader is treated to an appetizing journey across 20th century blues history, and across American geography.

A basic assumption of this book is that we mainly only know about the blues through its recording history. That is, it is only in the last three or four decades that we have any direct knowledge about the way the blues functions in society and in cultural groups. Whatever happened before the 1950s is only preserved in the form of records, and in fragmentary (and not always reliable) recollections of old blues men and women.

For this reason, Wald explicitly takes the approach to discuss the evolution of the blues, as it is now known to us, in the form of recorded blues. He emphasizes that this is maybe not a true reflection of the blues as practised. The recording companies of course made their decisions about what records to release to what kinds of audiences, based on purely profit motives. Why record and release records that would not make a profit? As the African American communities in the first two decades of the 20th century was not regarded as an economically attractive target group, the African American form of the blues was out of scope for the record labels.

By a bit of luck, Mamie Smith’s “Crazy Blues” was recorded and released, and became an impressive commercial success in the African American communities. It seems that this production was more based on what Ma and her musicians performed live to black audiences, than on a packaging that should feel attractive to fairly well-off urban record buyers. The success of this record release caused a lot of record labels to enter this market, releasing race records specifically for that audience. But even so, the choice of artist and material were mostly chosen based on how well-known they were. So despite the fact that music in the genre of blues was now preserved for posterity, it was still a filtered selection of the blues as practised in clubs in the cities, and in juke-joints in the rural areas.

Wald discusses such issues throughout the book. This socio-commercial perspective of blues as a business venture provides a complementary view, compared to more analytical studies of the “pure blues”. For example, Paul Oliver has published a lot about blues as a lyrical art — see  Conversation with the Blues, Volume 1 (1965); Blues fell this morning: Meaning in the blues (w. Richard Wright, 1990). If the latter approach is a deliberate attempt to elevate the blues to the level of art (like poetry), what Wald does is similar to what Dashiell Hammett did to the crime story: “[Hammett] took murder out of the Venetian vase and dropped it into the alley”.

To further integrate blues into the American cultural sphere (rather than look for ways of keeping blues separate from other musical genres), Wald discusses the intertwining between blues and jazz, and between blues and country&western. The moral is that for blues as a general genre, there is a constant exchange of ideas and approaches between the blues sphere and these two other non-blues genres.

This may be a reflection of a changed attitude towards blues as a cultural phenomenon. It was only in the 1950s that blues started to be studied, and for a very long time studying the blues was regarded as not really on par with studies of other recognized kinds of musical styles. A form of music that was practised in juke-joints, and whose lyrics often were more or less sexually explicit, such things were not worthy of intellectual effort. So in order to get some recognition, several pioneers in the study of blues tried to purify the concept of the blues, make it into a form of artistic expression, and exclude everything that concerned commercial perspectives.

Well, for some time now, the blues is recognized as a worthy topic of academic study. And as the blues is regarded as something that has value in itself, there is now a more open attitude towards the way the artistic form relates to society in a broader sense. That is, now we are not bashed for looking at the commercial side of the blues.

So this is one of the added values that we get from this book … clarification of the blues as a business activity. Record companies make business. Touring artists make business. Business decisions are made. And Wald indicates ways in which such decisions have influenced the scope and direction of recorded blues. And in that way, how it has influenced our opinion of how the blues evolved from its early history to where it is now.

The author 

Elijah Wald

Elijah Wald is a musician who teaches blues history at UCLA. His books include How the Beatles Destroyed Rock ‘n’ Roll, Global Minstrels , and Escaping the Delta: Robert Johnson and the Invention of the Blues.

From the publisher’s author presentation

Conclusion

Definitely a book that anyone interested in 20th century American music should read. It provides an interesting perspective on the phenomenon of the blues, and as such complements the more academic books that analyse the blues with a more intellectual view of African American culture.

Data

Elijah Wald: “The Blues – A Very Short Introduction” (Oxford University Press, 2010), 152 pgs; ISBN-10: 0195398939; ISBN-13: 9780195398939 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/12/book-the-blues-a-very-short-introduction-quick-overview-of-recorded-blues/

Book: “Hiroshima – The World’s Bomb” — the atomic bomb and everbody’s concern

This is yet another book about the nuclear bomb, its origin and the evolution of its use in war and in politics. It has no revolutionary revelations to offer, but it succeeds as a good overview of a number of themes about the motivations and policies related to the development of the bomb and its later use as a tool in the cold war.

"Hiroshima - The World's Bomb" -- -front

—*—

The general history of the famous Bomb and the Manhattan Project that created it, that history is fairly well-known. So why write yet another book on this topic? In this case, the author Andrew J. Rotter tries to broaden the perspective, arguing that we should not understand the Bomb as just a particular phenomenon that emerged within Project Manhattan, but that the Bomb is something that concerns all of the world. Hence the subtitle of the book — “The World’s Bomb“. Does Rotter deliver on his implicit promises? Yes, he does, but there are certain perspectives relevant to his aim that he surprisingly does not cover.

The Bomb

When we talk about the Bomb (with a capital B) we most often mean the first nuclear  bomb that was exploded with intent to kill and destroy … the Hiroshima atomic bomb. A few days later, yet another bomb was dropped on Nagasaki, but that bomb, and its victims, have never received the kind of attention that was accorded to the Hiroshima bomb and the Hiroshiman victims. As is often said: winner takes all.

Since then, an enormous amounts of nuclear bombs have been produced, but they have so far only been used as threats, not used as weapons in some conflict. During the Cold War, the terror balance between the east and the west rested very much on the possibility of mutual annihilation using nuclear bombs. During that era, a significant part of the world was worried about the risk for a nuclear war. When the cold war ended, there was some relief, but nuclear powered explosive devices became a fresh cause for alarm: some smaller countries got the bomb (e.g., North Korea), or there was serious suspicions that they had embarked on a project to develop a bomb (e.g., Iran). And then there were these terrorist organisations that might get the idea to acquire a nuclear device of some sort.

Therefore, it may be reasonable to talk about it as “the world’s bomb”.

The Book

Rotter lays out the groundwork for his story by describing two other weapon technologies that in a sense brings moral issues to the front. The first is the use of gas in battle, which was heavily used in World War I. Sophisticated gases are treacherous, as they do not create a clear signal that something is going to happen (no smell), and that there may be no safe protection from it (gases can get in everywhere). Morally speaking, should gas be allowed as a weapon?

The second weapon technology is airborne bombing. It is difficult to distinguish military personnel from civilians when you are flying at a high altitude, so bombing from planes tends to be indiscriminate. There has in modern times been an understanding (and, to a certain extent, agreed upon through some international conventions) that civilians should not be harmed by military actions. Morally speaking, should we allow a weapon that makes it practically impossible to avoid harming civilians?

As Rotter argues, gas was only seriously used in WWI, but later never really deployed. Notable exceptions are: in some colonial military actions between the wars; during WWII, the US produced and transported mustard gas to Europe to be used in case the Germans started to use such weapons;  By the Japanese during WWII; during the Iran-Iraq war in the 1980s; etc. Use of gas as a weapon was regulated trough international agreement in the Geneva Protocol of 1929, to some extent based on moral judgements, even though purely military reasons were the main underlying rationale.

But Rotter also reminds us that air bombing has become an ever more used method in various kinds of war and war-like situations. So there we cast moral judgements aside.

And this brings in one dimension in Rotter’s story about nuclear bombs: did the persons engaged in developing nuclear bombs think about ethical and moral issues regarding the effects  this development was aiming at?

The book describes how scientists started to think about the possibility of a nuclear chain reaction that could release an enormous amount of energy. Scientists from several countries were familiar with the idea, and there was some international collaborations on related issues in the science of nuclear physics. The military got interested and involved, but initially in a hesitating way. Then the Manhattan project was started as a strategic US effort, enrolling scientists that originated from many different countries. The bomb was developed, and then the bombings Hiroshima and Nagasaki happened.

The moral issue

Rotter presents the science of  physics as the common knowledge base upon which physics scientists created the applied science and technology that resulted in the bomb. One idealistic view of science is that science (and scientists) only has solidarity towards science itself and to the international community of scientists — “The Republic of Science”. According to that thinking, scientists should not engage in something that is of advantage to one country and disadvantage to another country. The progress of science itself — progress of pure science — is the collective effect of all international scientists.  Real scientific progress critically depends on knowledge to be open, so scientists can build upon the results of other scientists. As Newton famously said: “If I have seen a little further it is by standing on the shoulders of Giants.”

Rotter gives a line of argument that most scientists adhered to the general idea of a “Republic of Science”, but the situation they were in (WWII, and possible risk that Germany could develop a nuclear fission bomb, which would place a unique weapon in the hands of the Nazi regime) made it morally permissible — perhaps even morally obligatory — to engage in a crash program to develop a bomb.

Some scientists were never fully convinced that such a  weapon should be deployed. Other scientists thought that it should be used as an explicit threat to the enemy. Yet others thought that when it was finally available in a usable form, then this super weapon was no longer critically needed. And finally some thought that it should definitely be used, even if only as a demonstration of its cataclysmic effects.

The political rationale for dropping the bombs.

Ultimately it was a presidential decision that was the cause of the droppings of the bombs. There has been some debate about whether it was necessary to drop the bombs (and get the devastating effects on generations of Japanese subjected to nuclear fall-out). There are many lines of reasoning. One of the most convincing, practically speaking, is that this would save American soldiers from having to invade the Japanese mainland, which could entail a terrible cost in casualties. Another politically more subtle argument was that dropping these bombs  should make the war end before the Soviet Union could invade core Japanese land, and thereby claim that the Soviet Union should be party of the peace-making process for Japan. USA wanted to have complete command and control of the Japanese surrender and terms and conditions for post-war Japan. The bomb would hopefully terminate the war so early that the Soviet union would be out of the picture.

Another motivation was to make a strong impression on the Soviet Union, so that they would be more willing to negotiate about post war international relations. As an effect of the strong Soviet performance in the last years of WWII, they regarded themselves as strong enough to dictate conditions to the other allied partners, at least in the context of eastern and central Europe. An American Bomb would make Stalin behave with some restraint in the negotiations.

Rotter also brings up another kind of argument, that is surprising, but also revealing about certain aspects of a democratic society. A reason that the White House understands is that if the bomb was not dropped (on Japan), the White House would have some potentially difficult explaining to do about the huge hidden funds used to finance the Manhattan Project. A Congressional investigation had come upon the funds that was used, and started to ask questions about the highly secret use of these funds. Not having anything concrete to show as the result of the huge amount of money spent could be devastating for the president. So better have some results to point to, and then a destroyed Japanese town would be a strong argument that would silence the political opponents.

Nuclear explosions

Even though only two atom bombs were used in actual warfare (the Hiroshima and Nagasaki bombs), more that 2000 nuclear bombs have been exploded by 8 countries — officially as testing of nuclear bombs.

A pedagogical visualisation of the time line of all these test explosions has been created by Isao Hashimoto. Watching it is both interesting and a bit scary. One can perhaps feel some comfort in the fact that we are not in these days seeing such intensive testing as was happening in the 1960s and 1970s. But we have seen that some countries have acquired nuclear explosive technology during the recent decades, so in a sense there are more heads of states that could make a decision to deploy a nuclear bomb against what is perceived as an enemy.

What is missing?

To present the story about “The World’s Bomb”, and not mention the popular anti-bomb movements, that is strange. One of the much publicized popular movements of the 1950s was the demonstrations, agitations, and debating about the danger of a “nuclear autumn”, which engaged a lot of citizens in Europe.  An example is the Campaign for Nuclear Disarmament (1957 – ), where for instance Bertrand Russell was a widely known spokesperson for the anti-nuclear movement. This grass-root  movement, and others like it, are not mentioned by Rotter.

Rotter does mention the Bulletin of the Atomic Scientists (1945 – ), but does not emphasize the role of the Bulletin (and of the group of scientists behind it) as a voice expressing the perils of uncontrolled proliferation of nuclear weapons. A core aim of the Bulletin was educational — to explicate the relationship between scientific and technical advances in the area and the politics concerning nuclear armaments.

The Pugwash Conferences on Science and World Affairs (1957 – ) is another effort that tried to raise public awareness about the arms race in general and nuclear weapons in particular.

So, in the context of the Bomb being a global concern, Rotter’s way of describing the grass-root efforts highlighting a fear of possible nuclear catastrophic scenarios, this is surprisingly more or less ignored.

Andrew J. Rotter

The Author

Andrew J. Rotter is (2008) Charles A. Dana Professor of History at Colgate University. He specializes in US diplomatic history, recent US history, and the Vietnam War, and has written extensively on US-Asian relations during the twentieth century, including the books The Path to Vietnam and Comrades at Odds: India and the United States.

(from publisher’s  author presentation)

More info at Rotter’s professional home page (at  Colgate University)

Conclusion

Despite the way the author overlooks the public opinion concerning perils of nuclear weapons, the book is clear and thought-provoking. And well worth reading in these days where nuclear threats may originate in unexpected parts of the world.

Data

Andrew J. Rotter: “Hiroshima – The World’s Bomb” (Oxford University Press, 2008), 357 pages; ISBN 10:     0192804375; ISBN 13: 9780192804372 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/05/book-hiroshima-the-worlds-bomb-the-atomic-bomb-and-everbodys-concern/

Book: “Fleeing Hitler – France 1940” — why people run away in war

In June 1940, when the German armed forces were approaching Paris, the Parisians began to move out of the city, towards the south, where they believed they would be safe from the war. This exodus lasted for some people a few days or weeks, for others a few months, and some would never return to the city where they had lived. In Hanna Diamond’s book, we are told what this exodus meant for the persons involved, what their thoughts and feelings were, and about the military-political background.

"Fleeing Hitler" -- front

—*—

The second world war (WWII) started in September 1939, when Germany and the Soviet Union attacked Poland. Britain and France declared war some days later, and these two countries were then at war with Germany. But on the western front, everything was quiet. It was called the “phoney war”, as no shots were fired, and everybody just waited. In May 1940, the German army advanced into Holland, Belgium and the Netherlands, and a real war had arrived in Western Europe.

The German forced advanced rapidly — the “Blitzkrieg” — and suddenly the people of Paris started to become worried. The French and British forces could not stop the Germans, and irresistibly the Germans moved toward the west — the Channel coast — and towards the south — threatening Paris.

The inhabitants of Paris had for some weeks seen refugees passing by, refugees from Holland and Belgium, fleeing towards the south. The Parisians were worried about what would happen. Then a few day into June 1940, the inhabitants started to flee toward the south. They made a hasty leave, and mostly had to resort to their own ideas about how to flee. Some made it by train, but an enormous number of persons started to leave by road, using cars, or bikes or on foot.

On June 22, armistice was made between Germany and the Vichy regime of France, and hostilities came to an end. The two weeks of fleeing came to an end, but for the refugees, the ordeal was not over. Some — the ones who were late to leave — managed to get back to Paris quickly. Others were stranded in the Unoccupied zone of France, and it took weeks or months to get back. And still other never returned. Either because they knew that returning to the Occupied part of France would place them in danger from persecution (Jews, refugees originally from Germany and other Central-European countries, foreigners that were just visiting France) or they decided that they had nothing to return to and preferred to stay in the south of France.

"Fleeing Hitler": Leaving Paris by train

The stories of the refugees have not been much explored. Diamond here gives us a good representation of what was on the minds of the refugees; before the exodus, during the exodus, and after. The sources used are written texts, like books published later and contemporary and later newspaper articles.

Main insights

The first insight gained is that the chaotic nature of this exodus was, to a large extent, the effect of lack of organised evacuation plans. There are several reasons for this lack, the main ones are

• no need for detailed plans — “our impregnable wall, the Maginot line, will stop the Germans, and they will never even see Paris at a distance”.
• no need for detailed plans, as even if the Germans entered the north of France, they would be stopped outside the gates of Paris — “we will stop them just like in WWI” (the battle of the Marne)
• planning for this eventuality sends the wrong message to the enemy — “we might not be able to defend Paris”.
• planning for this eventuality sends the wrong message to our citizens — “is our glorious Army incapable of defending the heart of France?”

The practical effect was that the citizens of Paris did not get a clear message about who should evacuate, and when. Certain categories were addressed specifically, like children, but for the grown-ups no clear directives were available. And the officials at the municipal, city and regional level did not provide any enlightening information.

"Fleeing Hitler": Leaving Paris by roads

This is why the evacuation was largely seen as an anarchic endeavour.  People had to fend for themselves.

There was also the conflict — sometimes potential and sometimes real — of interference between the streams of refugees clogging the roads, and the army  that needed to relocate in order to create some kind of meaningful opposition to the Germans. Sharing the same roads did cause logistical problems for all.

When the tide slowed to a stop, at the armistice, people could often be put up in local families or in hastily organized refugee centres. Some monetary contributions were handed out to the refugees, that they could use to acquire foods and other stuff necessary for life.

Some time after the armistice, repatriation started. Not all could be returned home. But many Parisians did return, and thanks to Paris being declared an “open city” before the Germans had come close to the suburbs, there had been no damage to the city in itself. So people could try to restore the kind of life they had had before evacuation. But life was not as good as before. Now they were exposed to food rationing, and not all workplaces could re-hire personnel.

Some numbers

In the beginning of  July 1940, official estimates said that there were eight million refugees in France — 6.2 million internal French refugees; 1.8 million Belgians; 150,000 from Holland and Luxembourg.  Of the 6+ million French, Parisians were about two million, and 800,000 were from Alsace-Lorraine

Blame

When people experience troubled times, they do not want to take on any responsibility for that. There must be somebody else that is the cause of these troubles. This is also what was noticed among the refugees.

Leon Werth was struck by the number of people he came across who needed to find someone to blame. ‘They shouted and cried expressions along the lines of “We have been sold out! We have been betrayed!” This popular accusation, that I have heard several times on the road, seemed to suffice in itself. I was never able to get a reply to the question “By whom?”‘ Those passing by in their expensive cars were assumed to be Jews. ‘The Jews sold us out!’ people cried. As refugees struggled, their anti-semitism grew. Such feelings laid the way for people to  be sympathetic to Vichy’s later anti-Jewish statutes.

(Diamond, p 78)

That anti-Semitism could be noticed should not surprise us. In Germany anti-Semitism had been legally sanctioned for more than five years. In France there was a tradition of animosity towards the French Jews — cf. the Dreyfus affair. Having a lot of persons feeling desperate and on the run from their home, this provided an environment where latent anti-Semitism could become open anti-Semitism.

Did you notice the exodus?

Many persons have actually seen a glimpse of the exodus, or should we say a glimpse of a recreation of the evacuation of Paris. At the end of the well-known movie Casablanca (1942, directed by Michael Curtis; starring Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid), we hear:

"Casablanca"

Bogart/Rick: If that plane leaves the ground and you’re not with him, you’ll regret it. Maybe not today. Maybe not tomorrow, but soon and for the rest of your life.

Bergman/Ilsa:  But what about us?

Bogart/Rick:  We’ll always have Paris.

Then we remember an earlier flashback scene, when these two have met in Paris and fallen in love. The Germans are approaching Paris. Bogart and Bergman were to escape together. Bogart waited vainly for Bergman at the railway station. Those scenes are from a timing point of view located at the peak of the exodus, when people were desperately trying to get out of the city, and succeeded, failed, or lost each other.

Even though the power of the movie Casablanca rests on what happens in the city of Casablanca, it can be enlightening to realize that the exodus from Paris was the setting for a critical part of the history preceding the main action in Morocco.

Peoples’ thoughts about Pétain

Maréchal Pétain was at the critical point in time entrusted with the governing of France. He, the hero of WWI, was now quickly taking steps to terminate hostilities between the French and the Germans. A cease-fire was agreed, and the French-German armistice was signed in Compiègne. Despite the fact that Pétain now was Head of State of a defeated France, he tried to recreate a national feeling of nationalism and “back to the roots” — in effect trying to eradicate modernism and return to a mindset of nationalism coupled with a devotion of the French soil.

In my family there is tremendous fervour for Marshal Pétain and I share these sentiments. His past, his prestige, and his age are all guarantees of his courage and the rectitude of his behaviour at the head of the French state which, without being aware of it, has just been substituted for the Republic- ‘Pétain’, my mother says,’is a father for France’ and this is just how he appears to us.

(Diamond, p 190)

Perhaps it was because the modern France had been defeated, and there were no other persons of the same stature as Pétain, that the Marshal had a surprisingly large and devoted following among the French.

Jean Monnet appears

In the history of the European Union, Jean Monnet has a special position as the originator of the idea of a European Union. He architected the first “trial version” of it,  in the form of the European Coal and Steel Community (ECSC).

Monnet is also mentioned here, as a strong supporter for the proposed Anglo-French Union of 1940 — an initiative that would prevent France from renouncing their promises to keep fighting alongside Britain. This union proposal was raised in the midst of the period that we are talking about here, but this proposal was quickly dropped, and France did ask for a separate armistice agreement with Germany.

But still, it is an intriguing thought that this Anglo-French union acted as a seed that would later grow up to be the ECSC, and a couple of decades later would result in the European Union.

Hanna Diamond

The author

Hanna Diamond is Senior Lecturer in French History at the University of Bath. She lived and taught in Paris for many years and has spent her career researching the lives of the French people during the twentieth century.

(from publisher author presentation)

Conclusion

This was an interesting book, mainly because its topic has not been treated to this extent before. The reader gets a fair amount of political background, and of the main military actions taken. But the emphasis is on the people concerned — either as direct refugees themselves, or as French citizens in the south of France, citizens that did their best to host the refugees from Paris.

For obvious reasons, the main sources have been existing documentation in text, either printed or as manuscripts in the national archives. We would have preferred that this story had been treated forty years earlier, when lots of people were still alive, and had vivid memories of those weeks and months in 1940. Presumably we would have gotten a more diversified tapestry of experiences and opinions. Nevertheless, we have to acknowledge the the picture painted in this book seems like a solid account of those events and of the mindset of those times.

What is the relevance of this book? On the one hand it is another component in the story-telling of what happened during WWII, and in that respect a component with clear added value.

But we can also read this kind of book as a background when we try to understand what we see happening in our times. Even in Europe we have during the last thirty years seen refugees fleeing from their homes, and sometimes never to return. The kinds of thoughts that were in the minds of the Parisians in 1940 should to some extent correspond to thoughts in the heads of people fleeing from Srebrenica. There are lessons to learn from history, and we had better make good use of that kind of history, if we are to take some kind of control of our future.

Data

Hanna Diamond: “Fleeing Hitler — France 1940” (Oxford University Press, 2008) 255 pages, ISBN 13: 9780199532599 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/03/book-fleeing-hitler-france-1940-why-people-run-away-in-war/

Srebrenica

Bok: “Modemedvetna museer” – Nordiska museet ser på sig själv och på modet

Nu har vi sett årgång 2010 av Nordiska Museet och Skansens årsbok, kanske mest känd under namnet Fataburen. Som vanligt ett genomgående tema. Denna gång Mode, i bemärkelsen stilar i klädedräkter. Blandad kompott: populärt och elitistiskt, intressant och transportsträckor, dåtid och nutid, etc. Intressant i sig, men även som ett metafenomen.

Nordiska Museets årsbok 2010 - framsida

Titeln på årsboken kan verka enkel, men den har många bottnar. Man se det som att museer är medvetna om modets förändring i samhället; är medvetna om vad som kan ses som mode i samhället; etc. Men en mer spännande tolkning är att det handlar om museets förändrade medvetenhet till — förhållningssätt till — att det självt bidrar till att definiera vad mode är och inte är, och vilket värde modet har. Samt att museets verksamhet i det hela taget faktiskt formas av tidsandan, så att den kan ses som ett mode i sig — “musei-essensens mode”.

Begreppet “mode” är flytande. Å ena sidan är det ett högstatusfenomen, ett frontfenomen, något exklusivt, något för ett fåtal, något för trendsättarna. Å andra sidan är det något som förklarar vissa rörelser  avseende stil i bredare befolkningslager. Denna tvetydighet avspeglas på några ställen  i boken, så det kan vara viktigt att som läsare  känna till denna mångtydighet i terminologin.

Svensk landsbygdsklädsel 1930-tal

Följden av kapitel i årsboken belyser några olika perspektiv på modet, varav ett fåtal explicit tar upp hur museet förhållit sig till modet, medan vissa andra tittar på vad som händer ute i samhället.

Nedan följer  reflektioner om några av artiklarna.

Svensk folkdräkt och folklig modedräkt (Håkan Liby)

Här ges en relativt kort men fokuserad berättelse av hur Nordiska Museet, Skansen och Hazelius själv förhållit sig till svenska folkdräkter och insamlandet av dessa. Det sena 1800-talets intresse för folkdräkter återfinns inte bara i Sverige utan i de flesta länderna i Europa. Det sammanfaller — och är en följd av — den framväxande romantiska nationalismen, där nationer i en potentiellt tumultartad omvärld söker en historisk plattform som motiverar dess egen existens och värde. Det fanns alltså ett politiskt motiv bakom folkdräktsintresset. Genom att visa upp hur unikt och ursprungligt dräktmaterialet var, så visar man vilken självständig estetisk folklig kraft som (i detta fall)  Sverige kan uppvisa. Vi existerar som egen enhet, ty se på våra unika folkdräkter.

Festdräkt Åls socken

Detta förde med sig två effekter. Dels att man blundade för hur klädesmodet i själva verket i mångt och mycket var ett “trickle-down”-fenomen under många århundraden, då importerade modetrender i de härskande klasserna så småningom anpassades och togs över av de lägre klasserna. I det tankeramverk som Hazelius varit med om att befästa, så fanns det inga sådana utspädnings och föroreningseffekter.  Bondefolket var oförstört, rent och äkta, och därigenom en spegel i vilken  vi kan se ett äkta och sant Sverige.

Den andra effekten var att insamlandet explicit styrdes mot det som var udda formade klädesplagg. Ju konstigare, desto bättre.Dvs, brett spridda dräktformer ignorerade man, medan undantagen premierades högt. Alltså var inte ens det insamlade materialet representativt för spektrumet av använda folkdräkter.

Det dröjde till långt in i 1900-talet innan museet reviderade sin syn på sitt eget folkdräktsmaterial.

Slutsats: artikeln är en intressant observation av det politiska/ideologiska kraftfält i vilket dräktsamlingarna växte fram.

Guldknappen – ett svenskt designpris (Zingolla Rosenqvist och Elin von Unge)

En blänkare om att museet samlar in “bästa svenska mode”, genom att samla in plagg som blivit belönade med “Damernas Världs” designpris Guldknappen.  Egentligen visa denna artikel hur svårt det är att navigera i nuet, med avsikt att registrera vad viktigt som sker. Det är ju först i efterhand som det blir tydligt vad som är viktigt, och vad som bara var övergående “hype”-vindar. Och vad säger egentligen prisbelönade designplagg om vad som blir mode för massorna?

Dräktbild, modebild och tidsbild (Anna Dahlgren)

Här är en intressant artikel som lyfter fram fotograferna i museets tjänst, och hur de arbetat med dräkter.

I det fotografiska materialet kan man ibland se hur kampen utspelats mellan två kraftfält. Å ena sidan museets didaktiska målsättning att i bild dokumentera på ett objektivt och sant sätt. Å andra sidan hur en fotograf ser estetiska möjligheter i ett material att avfotografera.

Självklart var de tidigaste fotograferna ganska konventionella och ospännande, men relativt snart märks fotografer som har andra ambitioner än att ta “mug shots” av plaggen. Följande bild illustrerar detta.

Nattmössa från Bohuslän (fotograf okänd)

Här har ljussättningen valts med speciell omsorg, för att skapa en avsedd illusorisk effekt.

Vi önskar oss fler sådana bilder, som kombinerar dokumentation med visuellt uttryck.

Festligt och fantasifullt : historiska kläder från Skansens barndom (Ann Resare)

Här berättas om hur dräktkammaren på Skansen skapades, som ett rekvisitaförråd för att bekläda de kostymevenemeng som arrangerades under många år. Nu vet vi det.

Trovärdigt och levande : Kläder i Skansens kulturhistoriske förmedlingsarbete (Erik Thorell)

Ett komplement till föregående artikel. Mest intresssant för museiansvariga och museiintressenter: “Vad ska vi göra? Hur ska vi göra det?”. Ger inte så mycket för gemene man.

Schalen – ett modeplagg (Berit Eldvik)

En historisk exposé över schalens uppgång och fall … även om den ju aldrig riktigt försvunnit.

Fransk modebild 1870

Den Europeiska varianten av schalen har sitt ursprung i det som hämtades hem på 1700-talet från Kashmir. Det var stora mönstrade, tunna och lätta vävda tygstycken som

man kunde svepa om sig på olika sätt. Det togs emot positivt i de högsta kretsarna, som naturligtvis anpassade form, färg och storlek inför vad som passade bäst som komplement till övriga klädesplagg. Det blev snabbt ett kvinnoplagg, eftersom det såg bra ut för de stillastående poseringar som skulle vara så imposanta. Däremot fungerade inte de flera meter långa schalarna på något tilltalande eller praktiskt sätt i lite mer aktivitetsorienterade sammanhangen, som ritt.

Under 1800-talet utvecklades schalen och förekom i ett antal olika storlekar, där några blev stora som mindre presenningar och bars dubbelvikta, men som ända täckte en stor del av kroppen.

Turnyr (från Wikipedia)

I samband med turnyrens genombrott så försvann schalen från modet. Det gick ju inte att kombinera en heltäckande schal med behovet att visa upp en utbyggd stuss.

De stora schalar som nu inte längre kom till användning som svepning, började nu byggas om till annan användning. Det kunde vara allt från att vara material för kappor och rockar, till att användas som täcken, överdrag och filtar.

Intressant att se hur främmande kulturer bidrar med idéer om uppskattade klädesplagg, speciellt i dessa tider när det finns en sådan rädsla för allt främmande  som har sitt ursprung tillräckligt långt bort.

Elastiska byxor och begrepp :  om haremsbyxor, turkiska byxor, Bloomers, haremskjolar, puffbyxor och seroual (Leila Karin Österlind)

Haremsbyxan i modern tappning

Det här kan ses som en pendang till föregående artikel, eftersom det även här handlar om ett klädesplagg som har ett utom-europeiskt urspring. Haremsbyxan (som i sina varianter alltså går under många olika namn) kommer från Orienten.

Är det ett praktiskt plagg? I vår tid? Eller är det bara en artificiell konstruktion för att skilja sig från mängden?

Artikeln ger några historiska tillbakablickar, men spenderar mer ord på att karaktärisera hur plagget har återupplivats i den moderna tiden. T.ex. av H&M i dessa dagar.

Uniformen i modet, modet i uniformen (Marianne Larsson)

Uniformen är dels en trygg symbol i samhället, men även något hotande. Tryggheten genom att den (i vårt land) representerar det offentliga, tjänstemannen i arbete för oss, trygghet och tillit. Må vara att försvarets vapengrenar är stora symboler för uniformer, men vi har ju allt från spårvägens personal, televerkets, radiotjänst, och gud vet vad. De som får samhällets kugghjul att snurra var ofta införda uniform.

Uniforms-look avsedd att sticka ut

Men sedan har vi förekomsten av uniformer i sammanhang som är sexuellt inte lika accepterade. Manlig homosexualitet och sjömannautstyrseln är ett exempel. En grupp utanför det etablerade samhället lade beslag på symboliken i en uniform som egentligen var en integrerad del av samhället.

Eller sjuksköterskeuniformen och dess förekomst inom olika S&M-sammanhang. Florence Nightingale gav ett änglalikt skimmer åt sjuksköterskan och därmed hennes uniform. Men nu ser vi hur den visuella symboliken kombinerat med sjukvårdens medicinska intimitet erövras av en grupp som vänder etiken upp-och-ned.

Artikeln tar upp några sådana invinklingar, men mest är det en lite tunnare beskrivning av uniformen och dess relation till klädestrender och -regelverk.

Moderna barnkläder och moderiktiga barn (Viveka Berggren Torell)

Barnkläder var väldigt länge något som skapades i hemmen. När skrädderi- och sömmerskeverksamheten flyttade ut en del sömnad utanför hushållets väggar, så stannade oftast tillverkning av barnkläder kvar i hemmet. Sammalunda då konfektionen slog igenom.

Visserligen kom, under 1930-talet, en hel del råd och riktlinjer om barnkläder att publiceras, som en del i byggandet av kunskapsbasen för folkhemmet. “Används dessa material …. Skär till på detta sätt … Sy så här …”.

Andra världskriget blev en skiljedelare. Kanske i och med att fler kvinnor togs i anspråk inom industrin, så att det uppstod en förväntan om att kläder behövde man inte göra själv. Samt den då tydliga trenden mot konsumtions-samhället. Medborgare skulle inte producera i den icke-kommersiella sektorn utan konsumera i den kommersiella sektorn.

Ur en Algotskatalog 1956

Det startade i en funktionalistisk anda — form är en direkt avspegling av bra funktion. Det skulle vara viktigt att barn hade funktionella kläder, kläder för sina behov. Och det gick bra ett tag. Marknadsföring inriktade sig mot föräldrar och kunde hamra in budskapet. Men så småningom insåg kommersiella leverantörer att barn kan utöva påverkan på inköp, så varför inte försöka påverka barnens tyckande och tänkande i “rätt” riktning. Alltså började det dyka upp reklam som barn kunde förhålla sig till, reklam som inte drog sig för att spela på den inbördes konkurrensen mellan barn i samma ålder. Och detta gäller speciellt i termer av skolklasser, där det är lätt att skapa en uppfattning om grupptryck. Och då började stil bli viktigt, på bekostnad av funktion.

Och var barnreklam och klädmode befinner sig idag, ja det är en extrapolering av det som växte fram under 1930- till 1950-talen.

Från Hollywood till Stockholm : representationer av filmstjärnors klädstilar i Filmjournalen 1920-1930 (Therése Andersson)

Holywood och stjärnstatusen har varit en integrerad del i den internationella marknadsföringen sedan 1920-talet. Och att det haft betydelse för klädesmode förvånar inte. Till den absolut dominerande delen handlar det om kvinnomode. För mansmode kan vi väl bara hitta några enstaka exempel på filmindustrins effekter. Ett av de få moderna exemplen är Michael Douglas som Gordon Gecko i “Wall Street” (1987),  där hängslen och viss typ av byxhäng plötsligt blev populärt världen över.

Artikel här tar upp några klassiska kvinnliga filmstjärnor, och hur de marknadsfördes som modeikoner, och hur massmediamekanismerna spred budskapet till stora delar av befolkningen. Javisst, stjärn-status, idol-status och liknande betyder mycket för modet.

Konsumtionens platser : om varuhus, mode och bloggare (Karin Falk)

Lite om platserna där kläder saluförs. Konsumismens framväxt krävde nya kommersiella fora. Urbaniseringen skapade förutsättningar för stordrift. Modetrendens snabbhet behövde nya marknadsföringmedia. Sådant och annat berättas om här.

Mode och återbruk (Anneli Palmsköld)

Kläder som resurs att hushålla med vs. kläder som förbrukningsvara. I dag har vi inte samma normer och förväntningar som fanns i samhället för 50+ år sedan.

Omsorgsfull lagning och omlagning av tröja (för barn?)

Då kläder var dyra, både i material och arbete, skaffade man kläder som skulle hålla och som de yngre generationer skulle “växa till i”. Klädesplagg ärvdes, lagades, återanvändes, tills de var kasseringsfärdiga. Lagning var en konst, speciellt konststoppning där lagningen inte skulle synas. Omsömnad var likaledes en konst, där annorlunda eller mer moderna plagg kunde skapas av äldre och trista plagg.

Numera är det billigare att köpa kläder än att sy dem själv. Bl.a. därför att återförsäljare av klädestyger av marknadsmässiga skäl fokuserar sig på mer högkvalitativa varor. Lågprisimporten av färdiga kläder — gjorda av enklare (= billigare) material — fyller grundbehovet, så det finns inte mycket till incitament att tillvarata kläder och deras material.

Dock har det lite överraskande vuxit fram en till synes ganska omfattande andrahandsmarknad, där kläderna överlever, inte genom att stanna i en familjs hägn, utan genom att “hoppa” mellan användare.

Artikeln beskriver förvandlingen från lagning och återanvändning till modern second hand.

Sammanfattning

En potpurri där vi återfinner några sak- och faktaorienterade artiklar som ger lite vetande. Andra artiklar berör mer museiverksamheten än de fenomen som verksamheten skall informera om, och de är mest intressanta för museisektorn själv.

Det är också viktigt att påpeka att vi ser några olika ansatser i hur artikelinnehållet läggs fram. Vissa försöker hålla sig till ett populärt språk och tydliga begreppsbildningar, vilket bör göra dem åtkomliga för var och en. Andra har dock en tendens att trassla in sig i postmodernistiska och dekonstruktiva jargonger, och det skapar snarare hinder för ett brett förstående av innehållet. Den postmodernistiska skolan (och dess många varianter och avläggare) har ju haft stort inflytande på teoribildningen inom humanvetenskaperna., och kulturhistoria är ett paradexempel på en sådan disciplin. Vi kanske ska vara glada för att inte alla artiklar excellerar i jargonger om “skapade berättelser”, “genderpolitik” och liknande.

Med andra ord, olika målgrupper passar mot olika delmängder av artiklarna, men ingen enskild målgrupp passar till alla artiklarna.

Data

Modemedvetna museer  — Nordiska Museets och Skansens årsbok 2010 (Nordiska Museets förlag, Stockholm, 2010) 260 sid; ISBN-13: 9789171085405; ISSN: 0348971X; (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/11/22/bok-modemedvetna-museer-nordiska-museet-ser-pa-sig-sjalv-och-pa-modet/

Skrift: “Beställd konst” — Konstrådet inventerar sin konst

Statligt finansierad konstnärlig byggnadsutsmyckning … finns den? En rapport från ett utredningsprojekt ger goda och dåliga nyheter.

—*—

 

"Beställd konst" -- framsida

 

Statens konstråd instiftades 1937, och är internationellt sett ett mycket tidigt exempel på organiserat offentligt engagemang i konstnärlig utsmyckning av byggnader.  1940 färdigställdes det första beställda konstverket på uppdrag av Statens konstråd — Alf Munthe (1892-1971) formade då Doprummet (nu Andaktsrummet) på Karolinska Sjukhuset i Solna.

Under årens lopp har närmare 2000 projekt med byggnadsanknuten konst stötts av konstrådet.

Statens konstråd har ett årligt anslag på 33,1 miljoner kronor (2010) samt ett administrativt driftanslag på 7,8 miljoner (2010), så det är totalt 40 MSEK som vi bidrar med över skatten.

2009 var det 20 avslutade projekt med byggnadsanknuten konst (16 statliga miljöer och 4 kommuner/landsting), enligt Konstrådets årsredovisning 2009. Huvuddelen i spannet 0,5 – 1,5 MSEK per projekt. Dessa summerade till 16 MSEK.

Dessutom inköptes konst (måleri, skulptur, grafik, fotografi etc) för 6 MSEK.

Statens Konstråd har även ett lager av ägd konst, typiskt återlämnad från fältet. 5000 konstverk fanns i lagret vid slutet av 2009.

En förklaring till den stora siffran, och att mängden återlämningar ökat under senare år är att, som sägs i årsberättelsen,

Ökningen av grafik är  en effekt av att utformningen av statliga myndigheters lokaler under senare år har förändrats genom öppna planlösningar utan korridorer och enskilda tjänsterum. Dessa planlösningar har gett minskade väggytor och grafisk konst, som tidigare har varit placerad på dessa myndigheter, har därför returnerats till Statens konstråds lager.

Vad gäller byggnadsanknuten konst finns också en kostnad för restaurering/återställande av existerande konst.

Det verkar inte vara brist på objekt gjorda för offentliga miljöer. Men tydligen har det blivit allt svårare att få konstverken att stanna kvar på sin plats, i all sin prakt. Javisst, konst speglar tidens anda, och i det kortare perspektivet (decennier) upptäcker vi att den konst som vi exponerats för under en tid inte längre känns relevant. Tidsandan är annorlunda, och smaken förändras. Och då hamnar det som alldeles nyss var “ny konst” i lagren, och kommer troligen att förbli där.

Eller som nyligen skedde i en sydsvensk kommun (Halmstad? Landskrona?)  — kommunen säljer av stora mängder kommunalt ägd grafik på en slags loppmarknad. De kommunrepresentanter som intervjuades i media verkade glada över att bli av med konsten.

Vi kanske måste bejaka att konst är en konsumtionsvara, med ett faktiskt “bäst-före-datum”. Av allt det som producerades på duk i ram under århundradena som gått, så har det mesta försvunnit ganska snabbt. Det som överlevt har ofta haft något inneboende värde som gör dem unika, och därför värda att bevaras. Är allt det konstlitografiska tryck som produceras nu värt att bevara för framtiden? Och om det alltså finns “konst” som bör rangeras ut, ja då kan nog Konstrådet också börja med lager/arkiv-gallring.

Så kan det gå — ett exempel

 

Jones & Anshelm: LTH-fontänen, med en vink om hur den var tänkt.

 

Arne Jones och Klas Anshelm skapade 1969/70 “LTH-fontänen” för placering vid Lunds Tekniska högskola. Detta verks tillblivelse stöddes av Statens Konstråd, och var nog ett av de årens paradprojekt. Nydanade konstnärlig tanke; materialteknologiska lösningar; tydligt uttrycka ett synsätt på miljön (LTH); etc. Den var ambitiös, både som form och rörelse. De fasta konstruktionerna av metall och glas bildade basen för vatten som föll från vissa nivåer till andra nivåer.Rent rumsligt var det ett stort verk.

Som ofta händer var den initiala entusiasmen i det lokala kontextet (kommunen/staden) rent ut sagt frånvarande. En omfattande proteststorm drog igång, och som ett tecken uppstod det, från början och under följande decenniers lopp, ett antal öknamn på denna konstruktion — “Laxtrappan”, “Fontana di Träti”, “Döda fallet” (se: “Universitetsfontän”, LUM – Lunds Universitet Meddelar nr 3 1997).

Ett annat verk av Jones — “Spiral Åtbörd” i Norrköping — skapade samma typ av upprorsstämning när den planerades och kom på plats. Det tog säkert två decennier innan stadens innevånare började se den som en bra symbol för staden.

Debatten om Lundafontänen har inte ebbat ut. Av och till kommer det upp nya konflikter till ytan. Men den har blivit något av en lokal märkvärdighet, inte för att den fungerar bra, utan för att den inte fungerar alls.

Den invigdes 1970, LTH-fontänen, även kallad “Döda fallet” och “Laxtrappan”, designad av Klas Anshelm och Arne Jones. En miljon hade den kostat. Fast för att vara en konstruktion förknippad med teknologer, fungerade den uselt. Vattnet rann sporadiskt fram till 1980. Sen var det torrt. 18 augusti 1996 gjordes en sista provkörning. Sen tog glaset bort och nu …ja, vem vet.

Sydvenskan 27 augusti 2010

 

Jones & Anshelm: Lundafontänen i stillo

 

Den tekniska konstruktionen svarade inte upp mot platsens, omgivningen, och klimatets krav, och fontänen fick relativt snart tas ur drift, dvs den fasta konstruktionen stod kvar, men inget vatten flödade i den. Numera har opinionen vänt, det finns många som talar uppskattande om tanken med konstverket, och vill ha den i drift igen. Kommer detta att ske? Som Statens konstråd uttrycker det i rapporten:

Borde inte även kommande generationer få se vattnet forsa i Arne Jones och Klas Anshelms djärva vattenskulptur  på universitetsområdet i Lund? Stålkonstruktionen har restaurerats men utan vatten är den en skugga av den en gång så kraftfulla och levande skulpturen. Ekonomiska medel saknas för att hålla konstverkets vattenspegel i drift.

Ja, så är det. Driftskostnadsaspekten blir avgörande när medel för fastigheternas drift skärs ner.

Konstrådet har alltså inte en lätt uppgift. Det är nog hur lätt som helst att gräva fram riktigt dåliga satsningar som Konstrådet gjort något decennium tillbaka i tiden. Men det är i nuet vi anser att det då gjordes  dåliga satsningar. Vi har inga säkra utvärderingsregler som garanterat leder till att skattepengarna satsas på det som får ett riktigt bestående egenvärde i framtiden.

Länge leve osäkerheten! Det är det som gör Konstrådets arbete så spännande.

Data

“Beställd konst — Fastighetsägarnas vård och underhåll av byggnadsanknuten konst” (Statens Konstråd, 2008) 90 sid; ISBN 13: 9879197649643 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/10/21/skrift-bestalld-konst-konstradet-inventerar-sin-konst/

Bok: “Statens Konstråd Katalog 39” — att motivera offentlig konst

Statens Konstråd "Katalog 39" -- framsida

Återigen ger Statens konstråd ut en översikt över den byggnadsanknutna konst som färdigställts under senaste verksamhetsåret. Det är samma upplägg som tidigare års kataloger … inga överraskningar här.

—*—

Vår offentliga miljö utsmyckas genom speciella insatser och dedicerad finansiering. Statens konstråd — det statliga organ som stöder utsmyckning i det som formellt är offentliga miljöer (byggnader som ägs eller används av statliga myndigheter, landsting och kommuner) —  anstränger sig för att stödja skapandet av konst som skall knyta an till den verksamhet som bedrivs i och kring byggnader.

Lyckas man koppla verksamheten till det som konsten uttrycker? Dvs, kan man direkt upptäcka budskapet i verket och hur det relaterar till verksamhetsmiljön? Tydligen är det inte så uppenbart. Som Mikael Adsenius (direktör Statens Konstråd) formulerar sig i förordet:

Att förstå samtida konst kan vara svårt och vår förhoppning är att den här katalogen kan göra det lite enklare att sätta sig in i och förstå, och kanske framför allt uppleva, den offentliga konsten. Mötet med konstverket blir starkare om man har en aning om bakgrunden, den konstnärliga processen.

God tanke. Och denna tryckta katalog ger ensidessammanfattningar (det var väldigt nära att jag skrev “ensidiga”!)  av ca 25 beställda verk,  som ger ett perspektiv på  sätt att relatera verket till det sammanhang det är avsett för. Kortfattat, och med sparsmakat urval av aspekter som lyfts fram.

Men vem hjälps av detta? Den som skaffar katalogen, förvisso. Men det är inte så många personer som blir läsare. Och katalogen blir ju snabbt ett exemplar som hamnar i bibliotekens arkiv, och därmed kommer de att driva in i den anonyma bakgrundsmassan av all annan information som publiceras i samhället.

Desto fler kommer att konfronteras med konstverket i den verkliga världen. Under föregående år, detta år, och nästa år. Men konsten skall ju vara permanent placerad, och därmed kommer mängder av personer i framtida generationer att möta verket, men utan att ha hjälp av denna katalog för att förstå vad verket kan uttrycka.

Den reella effekten av konstverket — och därmed dess praktiska mening — kommer alltså att vara det intryck som konstverket i sig skapar i sina åskådare (ja, det är fortfarande i huvudsak visuell konst). Vad betyder då konsten för alla dessa som inte fått pedagogisk information om bakgrund och avsikt?

Vi kanske inte skall bekymra oss så mycket om det. Konst och design omges vi av i samhället, en del skapad i vår tid, men mycket i tidigare århundraden. Vad betyder Carl Larssons akvareller för oss? Har det någon betydelse vad Larsson egentligen avsåg att uttrycka? Är det inte så att vi projicerar våra aktuella referensramar på verket och då ger det sin betydelse …. för oss?

Detsamma gäller även för den konst som i denna katalog får sin beskrivning. Det är ett fåtal personer som tar till sig dessa texter, och de flesta kommer aldrig att se respektive verk i verkligheten. Alltså bör vi se katalogen som i praktiken riktad till de som vill hitta sätt att positivt motivera existensen av offentlig konstnärlig utsmyckning. Det är alltså de som delar ett språk i vilket abstrakta djupsinnigheter kan uttryckas och förmedlas mellan varandra.

Nåväl. Vad kan sägas om katalogen i sig? Den är bra producerad, bra tryckt, och med sparsmakad design. Bildmaterialet är imponerande, och ger ett stort mervärde till boken.

May Bente Aronsen: Lyssnande vägg (Listening Wall). Stockholms tingsrätt, Rådhuset (2009)

Man kan av bildmaterialet se att det finns tre typer av konst i dessa sammanhang: rent abstrakt konst, semirealistisk konst (verk som innehåller tydligt igenkänningsbara representationer av verkliga objekt), och fullt realistisk avbildning (det vi ser kan vi uppfatta som verkliga objekt).

Är det en slump att den abstrakta konsten dominerar så starkt i satsningarna på tings- och länsrätter? Vill man där undvika att föra in verkligheten på ett tydligt sätt? Skall man inte störas av att se något som man känner igen? Skall konsten fungera mer som ett ljusspel i bakgrunden — kanske ett lugnande visuellt spel — så att det bidrar till en sansad mental miljö?

Christian Pontus Andersson: A Joyful Troop of Perfection, with Crying Sensitive Hearts, för Uppsala universitet, Campus1477.

I miljöer för universitet och högskolor finns mer av semirealistisk eller realistisk konst, även om den inte är dominerande. Blir det ett inslag i försöket att lyfta studenters mentala attityd från en praktisk realistisk nivå till en nivå av abstraktioner (vilket ju utbildningen bör ha som mål)?

Jennifer Forsberg: Molnet. För Specialpedagogiska skolmyndigheten i Örebro.

För vanliga skolor finns en blandning av allehanda ansatser, men alla stöder möjligheten att man (dvs barnen) skall kunna beröra verket. Detta är en naturligt ansats, eftersom barn behöver utnyttja sina taktila förmågor för att skaffa sig insikter i begrepp.

Sammanfattning

En visuellt stimulerande skrift, som lämpar sig väl för tunnelbaneläsning, eftersom de enskilda texterna är så korta att de kan konsumeras på resan mellan två närliggande stationer.

Data

“Katalog 39” (Statens Konstråd, 2010) 200 sid; ISSN 1651-4564 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/09/05/bok-statens-konstrad-katalog-39-att-motivera-offentlig-konst/