On the term of surrender in war … and the costs for the road to peace

10 04 2011

Just read the study by Perlman on the attitudes towards surrender conditions in the war against the Japanese in WWII. He digs into what the term “unconditional surrender” might mean, and reports that it meant different things to different [US] stakeholders.


His report — “Unconditional Surrender, Demobilization, and the Atomic Bomb” — provides some information that one should keep in mind when looking at the government’s decisions in our days about engaging and getting out of ware-like involvements. Perlman’s focus is on what happened in the policy-making arenas, when the objectives for the war against Japan was made more concrete, and when the rules for ending hostilities were formulated.

Winner takes all … responsibility for management

One interesting insight is that even a major country on the winning side in hostilities has limits on what it can engage upon after shooting ends. Perlman states that decision made by the allies was that for Germany, they as winner would take on the entire management of the German homeland. This means that they had to create a huge administrative apparatus, populate it with suitably skilled persons, and then run this foreign country for an unstated number of years. The main burden of this work lay on the military branch, specifically the army.

It was apparently obvious that the military arms of the US did not want to be involved in a similar complete take-over of Japan. At least one reason was that it was difficult to find persons to populate such a completely covering bureaucracy. Some important factors (though they are not stated by Perlman) may be language and culture. But also a feeling that maybe it would be better to rule “by proxy”. So instead of taking over Japan, which would imply a massive amount of occupation forces, it would be much more advantageous to get the Japanese to do the administration, but along the lines of a political and policy framework drawn up by the US.

Surrender … on what terms?

Looking at the military situation in the period late 1944 until summer 1945, there was on the horizon a dreaded invasion of Japan mainland. From a military-political point of view, the optimal outcome would be for the Tokyo to surrender unconditionally before an American invasion was launched. This would preserve some order in the administrative  system of Japan, and by command from top, that administration could then be the instrument for persistent pacification of Japan.

An alternative scenario was that no surrender was announced, the American invasion of Japan mainland would be launched, huge number of casualties would be seen, the American forces would have to fight for every yard of land, and at the end there would be nothing left of a useful societal administrative structure, and that would force the American Army to take complete responsibility for managing Japan.

This was a dilemma, that partly influenced the way “unconditional surrender” was explicated. Different parties took different stances here. Some were pragmatic, and said that “unconditional” meant “there will be conditions, but these will not be negotiable”; while others said that “unconditional” meant that the Japanese would have to surrender and have guarantees at all concerning what would happen.

This is where speaking with different voices was both a blessing and curse. A blessing because one could target different messages to different audiences, and thereby try to satisfy everybody, despite the fact that there was no consistently fully explicated policy about terms and conditions for surrender.

It was a curse, because some Japanese factions could — and did — interpret what they heard as a step-back from the kind of strict “unconditional surrender” that Germany had to accept. And that such a step-back was caused by lack of American determination, and a war weariness on the part of the American citizens. Hence, by not accepting “unconditional surrender”, the Japanese could at the end of the day get a better deal by emphasizing that they could only accept a cease-fire that would guarantee that some part of what they regarded as their empire would remain in their hands.

Johnny … wants to go home

Another complication was that when Germany surrendered, the American citizens in general experienced a general relief … the war was won, we can finally be at peace. The military branches were of course fully aware of the fact that hostilities were not over. In the Pacific theatre the Japanese were as yet undefeated.

But signing a cease-fire with Germany caused a general feeling of elation. In November 1918, a similar story unfolded. Immediately the mothers and fathers of the US raised their voices that their sons must come home. This despite the fact that the German Army was not fundamentally beaten, and there was still some uncertainty about what would happen in Germany. And the Congress raised the same demands.

Now much the same happened. To appease the citizenry and Congress, there started a program of sending home soldiers from Europe. This caused some of the units– that were designated to transfer to the Pacific arena — to effectively lose their ability to perform as a combat-proven unit. Many of the veteran soldiers were released and sent home. This had a bad impact on the resource plans for the invasion of Japan. Planned date had to be moved forward, in order to leave time for extensive training of new recruits.

A GI soldier often sees a different kind of war, compared what professional long-term high-ranking staff sees. A General typically has nothing to “go back to” after the war — the war is what makes sense to such a person. But GI Joe thinks otherwise — to be in uniform should only be for a short period, and then go “back home”.

Morale, an essential ingredient, was virtually spent in ETO [European Theater of Operations] divisions, including the elite airborne. General Maxwell Taylor tried “to stir up enthusiasm for new worlds  to conquer” in the 101st, one of only two Army divisions to have won a Presidential Unit Citation. “We’ve licked the best that Hitler had in France and Holland and Germany. Now where do we want to go?” The heroes of Bastogne and Normandy all screamed: “Home.”

(Perlman, p. 19, quoting from Maxwell Taylor, Swords and Plowshares: A Memoir (New York: Norton, 1972), p. 110)

Soldiers on the shores of Japan … or dropping the Bomb?

This sensitivity of the home front to small positive signs is what ultimately may turn out to create a storm in Washington. And the politicians have to take this into account, and devise their policies and decision-making accordingly.

So this may be an additional reason for the decision to drop the atomic bomb on Japan.

If the American citizens were tired, they might object to surrender conditions that would put more American boys at danger in the field. I.e., they could — through their direct or indirect pressure on Washington — create a situation that would bring advantages to Japan.

So this is another argument that the war objectives for the Pacific might have left the Bomb as the only viable alternative left, for a president that wanted to be really elected for president (Truman was voted in as vice president, and only became president when Roosevelt died during his last term in the White House).

What does it mean? For us here and now?

The “home front” is important. And that is also what the American military arms have understood. So nowadays — in the era of Iraq and Afghanistan — they downplay the costs, and exaggerate the effects of their missions.

We do see how several European countries have started revising their plans for getting out of these UN/Nato controlled campaigns, based on eroding expectations about lasting positive effects of their work, and on concrete individual losses.

And this is also something that the other side has learnt. if they can cause casualties and deaths, then the countries from which these soldiers come from may ultimately pull out. Then it does not matter if the individual soldiers are kind of even non-combatants. The only important criterion is that persons from country X will be killed in the filed, in these far-away battlefields. Then ultimately these soldiers will be pulled out. And that will make it more difficult for the countries that still have their soldiers there.


Dr. Michael D. Pearlman has worked at the Combined Arms Center, Fort Leavenworth, Kansas, since 1986 and has taught history for the Combat Studies Institute since 1989. He has a doctorate in history from the University of Illinois and a master’s degree from the University of Chicago. Aside from CSI, he has taught at the Universities of Illinois, Wisconsin, and Nebraska. His first book, To Make Democracy Safe for America, was published in 1984. This present study on World War II is part of a manuscript on policy in American wars from the colonial period to Desert Storm that Pearlman has just completed.

(from the back cover of the report)


Michael D. Perlman: “Unconditional Surrender, Demobilization, and the Atomic Bomb“. Report, Combat Studies Institute, U.S. Army Command and General Staff College, Fort Leavenworth, Kansas, US. 1996.
On the Web at DTIC.mil (PDF) (visited April 10, 2011)

This Page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2011/04/10/on-the-term-of-surrender-in-war-and-the-costs-for-the-road-to-peace/

Bok: “Kristallnatten” — när pöbeln släpps loss

15 01 2011
"Kristallnatten"  - framsida

"Kristallnatten" - framsida

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 inträffade “kristallnatten” i det nazistiska Tyskland. Under ett fåtal timmar plundrades och brändes synagogor och andra judiska bönehus i hela tyska riket. Detta blev en inledning till en ny fas i den tyska antisemitiska kampanjen, en fas som kom att  utmynna i Auschwitz-Birkenau, Treblinka, och andra dödsläger. Öyvind Foss skriver om vad som hände under 1938 i sin bok “Kristallnatten“.



Det nazistiska Tyskland hade sedan 1933 kontinuerligt skärpt lagar och regleringar för den judiska delen av sin befolkning. Tyska medborgare kunde nästa månadsvis se hur nya regelverk infördes, och hur det drabbade den judiska befolkningen, och hur det successivt byggde upp ett gap mellan “ariska” och “judiska” medborgare. “Lika inför lagen” gällde inte längre. En äkt-tysk skulle även bidra till segregationen, genom att rapportera fall där judar tog för stor plats, och där tyskar var alltför toleranta mot judar. På så sätt gjorde stora delar av befolkningen delaktiga i och  medskyldiga i det som skedde.

Nürnberglagarna från 1935 blev en tydlig brytpunkt, genom att principiella segregationslagar infördes. Judar fråntogs sitt medborgarskap, vilket alltså medförde att de förlorade det rättsliga skydd som medborgarskap medför.


Den 7 november 1938 klev Herschel Grynszpan in på tyska ambassaden i Paris. Grynszpan, jude av tysk härkomst, hade blivit upprörd av att hans släkt, som stannat kvar i Tyskland, hade blivit utvisade till Polen den 26 oktober 1938. Desperat,  och utan möjligheter att hjälpa sin familj, begav sig Grynszpan till den tyska ambassaden, och med den pistol han förde med sig avlossade han ett antal skott mot ambassadrådet Ernst vom Rath. von Rath skadades svårt. Grynszpan greps av fransk polis.

Den 9 november dog von Rath. Detta lyftes omedelbart fram av tyska myndigheter. Goebbels höll uppeldande tal, med udden explicit riktat mot judarna.

Via informella kommunikationskanaler informerades polis och SA att de inte skulle ingripa mot kravaller, utan snarare vara behjälpliga. Som en storm över Tyskland startades samma kväll kravaller (egentligen pogromer) som omedelbart riktades mot allt som verkade vara knutet till judar.  Att det skedde så synkroniserat över hela Tyskland tyder på att det i själva verket var centralt organiserat. Idén kan ha blivit improviserad, med von Raths död som tändande gnista. Men genomförandet hade inte skett så samtidigt, om det inte varit centralt dirigerat.

Synagogor var tydliga mål för upploppen. Andra officiella judiska byggnader likaså. Dessutom all affärsverksamhet som ägdes av judar.  Synagogor plundrades och brändes. Judiska affärer slogs sönder och plundrades. Judar som råkade vara i närheten angreps fysiskt. Etthundra  judar dödades. 30 000 judiska män greps och fördes till koncentrationsläger.

Benämning “kristallnatten” hänsyftar på att man denna natt kunde se trottoarer i tyska städer beströdda av glassplitter — där gatljusen återspeglades som i kristaller.

I många fall gav upploppen ett skydd för utlopp av mer personlig aggression. Plundring var inte bara att förstöra för judar, utan även för plundrarna att berika sig själva, att få utlopp för upplevda oförrätter, och att skaffa sig makt och status i det lokala sammanhanget.


Det internationella reaktionen var blandad. Vissa diplomatiska protester hördes, dock inte från alla omgivande länder. Dels fanns där  halvfascistiska länder som låg lågt, eftersom de kan ha sett sådana här händelser om användbara instrument i sin egen inrikespolitik. Andra länder ville inte stöta sig diplomatiskt med ett kraftfullt växande Tyskland. Att Storbritannien och Frankrike uttryckte ganska tydliga avståndstagande åsikter är inte att förvåna, eftersom de hade behov av att markera diplomatisk distans.

Den utländska pressen gav blandade reaktioner. Högerpressen kunde uttrycka förståelse för det som skett, och betrakta det som en intern tysk angelägenhet, och man köpte i viss utsträckning att detta var ett folks häftiga reaktion på att en av dess diplomater mördats i sin tjänst. Dessutom kunde en underliggande antisemitism lysa igenom i vissa pressorgan.

Andra tidningar rapporterade på ett mer upprört sätt om vad som skett. Det fanns på plats i Tyskland många pressrepresentanter för utländsk press. Många av dessa kunde personligt observera vad som skedde, och rapportera om detta. Å ena sidan fanns det en förvåning att något sådant kan ske i ett klassikt europeiskt kulturland, med tänkare som Goethe, Schiller och Kant. Å andra sidan kunde det ändå ses som ett resultat i  extrapoleringen av inrikespolitiken – det nazistiska Tyskland.

Det officiella Tyskland försökte naturligtvis rättfärdiga det som skett genom att skylla på judarna själva. Det var judarna som provocerat fram detta. Man kunde beklaga att det skett så omfattande förstörelse av egendom, men samtidigt berömde sig regeringen för att kraftfullt tagit greppet på upploppet så att det inte gick över styr. Men man beklagade inte offren, vilket var en tydlig signal till den egna befolkningen — “arier” såväl som judar” — att det som skett var i linje med en gällande politisk målsättning. Om detta var början, hur skulle det då kunna sluta?

Inrikespolitiskt kan denna natt ses som starten för ett mer fysiskt förtryck av judarna i Tyskland. Om förtrycket tidigare till största delen varit institutionaliserat genom tillämpning av lagar, så öppnades nu slussarna för mer pöbelliknande aktioner mot judarna.


Öyvind Foss bok är koncentrerad — på 120 sidor berättas förspelet, natten, och efterspelet. Vissa delar av texten är utförligt berättade, ibland med utförliga citat ur samtida arkivmaterial. Hör har boken sitt största värde. Vi får alltså förstahandsinblick i den tyska statsmaktens tänkanden och avsikter, uttryckt i deras egna ord. Visserligen innebär det att man måste lära sig läsa dessa texter på ett dåtida manér, men det är inga större svårigheter.

I kapitel 7 (“Regeringskonferensen den 12 november 1938”) citeras diskussionsprotokollet från ett möte med tyska regeringsmedlemmar. Ämnet för diskussionen var vilka åtgärder som man nu borde tänka på att införa, för att ytterligare avskilja judarna från det tyska samhället. Några extrakt ger en kuslig aha-upplevelse:

Goebbels: … Jag anser det också nödvändigt att det skapas bestämmelser som förbjuder judarna att besöka tyska teatrar, biografer och cirkusar.  … Man kunde överväga att ställa en eller annan biograf till förfogande för judarna här i Berlin, där de kan titta på judiska filmer.  … Det är till exempel fortfarande möjligt att en jude och en tysk kan hamna i samma sovvagn. Det måste komma bestämmelser från trafikministeriet om inrättning av egna kupéer för judar, som endast kan användas om alla tyskar har fått plats.

Goebbels: Jag vill inte uttrycka det så, men reglerna måste vara tydliga. Det måste också komma bestämmelser om att det är förbjudet för judar att besöka tyska badinrättningar, badstränder och rekreationsplatser. Även badstranden  i Wannsee. Vi behöver bestämmelser som förbjuder judar att besöka tyska rekreationsplatser.

Goebbels: Jag ser en mycket stor fara. Jag anser att det [är] nödvändigt att man ställer bestämda områden till förfogande för judarna — inte de bästa — och säger: På dessa markerade bänkar kan ju judarna sitta. Det kan stå: “Endast för judar!”  … Ett sista exempel. Det är faktiskt fortfarande en realitet att judiska barn går i tyska skolor. En omöjlig situation. Jag anser det för uteslutet att min pojke skulle sitta bredvid en jude i ett tyskt gymnasium och få undervisning i tysk historia.

(sid 69-71)

Här bör man känna ett obehag. Det är ju trivialt att byta några ord här och där,  och då få den här argumentationen att stämma överens med sydafrikansk apartheid, där mellan åren 1948 och 1994 just sådana typer av lagar separerade den vita minoriteten från den svarta majoriteten. Vad gäller apartheid blev omvärlden faktiskt mer bekymrad om läget efter Sharpevillemassakern 1959, men fram till dess betraktade utlandet apartheid som en intern sydafrikansk angelägenhet.

Men kanske mer motbjudande är att precis sådant här faktisk implementerats på amerikansk botten, i sydstaterna, där den typ av segregation som Goebbels här målar upp som en möjlighet, den segregationen var lagligt stadsfäst i sydstaterna mellan åren 1876 och 1965. Förfasar vi oss över att tyskarna kunde ens tänka sig sådan segregering på 1930-talet? Hur kunde vi då betrakta den amerikanska segregationen med överseende under hela dess existens? Var det för att USA blev en dröm om ett ideal, en dröm om framtiden, och att vi därför blundade för den amerikanska laggrundade segregationen? Eller är det så  enkelt som att vinnaren bestämmer spelreglerna. Nazityskland förlorade, så därför kan vi fördöma allt de gjorde. USA var en vinnare, och därför finns där inget att fördöma.

En svaghet med boken — vilket kan vara relaterat till dess begränsade sidantal — är att de återgivna enskilda levnadsödena inte får liv. Eftersom det hände så mycket under en enda natt, så finns det många människor som har historier att berätta, som offer eller som förövare. Men ingen sådan historia får liv. Ofta reduceras en upplevelse till en enda mening, följd av nästa enskilda upplevelse uttryckt med en mening. Och så vidare. Det är många sådana enskildheter som nämns, men ingen ges ett sammanhang så att man förstår hur det egentligen upplevdes, vilka stämningar som rådde. Det hade varit bättre att reducera antalet nämnda människoöden till ett litet antal, och låta dessas berättelse få mer av kött och blod.

Öyvind Foss

Öyvind Foss


Øyvind Foss (født 2. juni 1934 i Kristiansand) er en norsk/tysk teolog (professor em.) og forfatter. Han er utdannet teolog ved Det teologiske fakultet ved Universitetet i Oslo  1961/62 og Det diakonivitenskapelige institutt ved Heidelberg Universität (1983/84); var frilansjournalist (særlig Dagbladet) og kandidatstipendiat i Berlin 1963-1968, og ble ordinert til prest i Oslo og Drammen i 1969-77. … Etter søknad permittert i 1992/93 og 1999/2000 for å være forskningsprofessor (DAAD) ved Det diakonivitenskapelige institutt ved Ruprecht-Karls-Universität i Heidelberg.

(Från norska wikipedia: Øyvind Foss)


Boken är ganska kort, ca 120 sidor, men det räcker för att ge en överblick över vad som ledde fram till Kristallnatten, vad som hände då, och det omedelbara efterspelet. Detta hände för 70 år sedan, 80 mil söder om Stockholm (motsvarar avståndet Stockholm – Luleå). Det var inte så länge sedan, och inte så långt bort. Boken “Kristallnatten” ger en bra påminnelse om vad som skedde, och kanske en lärdom för framtiden.


Öyvind Foss: “Kristallnatten” (Optimal Förlag, Stockholm, Sweden; 2010) 135 sid; SBN 10: 9172411953; ISBN 13: 9789172411951 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2011/01/15/bok-kristallnatten-nar-pobeln-slapps-loss/

Book: “Dien Bien Phu 1954” — the tragic effects of misjudgements

31 12 2010

In May 1954, the first Indochina war ended with the surrender of the French military garrison at Dien Bien Phu. This was a decisive blow to France as a colonial power. From here and onwards, there was a continuous retreat from the French colonies  (even though the Algerian French thought they could turn history around).

Stone: "Dien Bien Phu" -- front

Stone: "Dien Bien Phu" -- front

But how could it go so wrong? What happened there in the mountains of Vietnam? What could have happened? This book gives some answers, but more or less constrains itself to the military perspective of the events leading up to the defeat in May 1954.

It is always good to be reminded about what happened way back in history. It can even now, nearly 60 years later, give us some hints to why plans have floundered as they have in Iraq and in Afghanistan.


The French colonial empire was created during the 19th century. Africa and Asia were the targets of colonial expansion. And the south-east corner of the Asian mainland was regarded as an important building block in the great French Empire. What is now the countries of Vietnam, Laos and Cambodia were then dominated by the French, and Vietnam was seen as the jewel of that crown.

In 1941, the Japanese invaded South-East Asia, and quickly took control of the territory. When the Japanese capitulation occurred in 1945, the French regained control of their old colonies.

Soon it became obvious that to everybody — the people of Indochina as well as other of people in other colonized parts of the world — the French would not leave Indochina. A nationalistically based liberation movement was now organized, originally populated by persons that had experience from fighting the Japanese.

After failed attempts to negotiate about some kind of  independence of the different regions of Indochina, the liberation front started armed uprisings. The French fought back, but could not really pursue a successful campaign against the Viet Minh, as the liberation army was called. The French could very well dominate in the urban regions, but the countryside was increasingly abandoned by the French.

Finally the French high command decided that a show-down was needed. By concentrating their forces in a special type of environment, they could attract the main parts of the Viet Minh forces, and decisively defeat them once an for all. And that special place was Dien Bien Phu.

The battle of Dien Bien Phu

The area selected was close to the Laotian border, in a broad valley surrounded by higher mountains. The idea was to force the Viet Minh to attack on the floor of the valley, and that is where the superior technical strike potential of the French would make the difference.

The main assumptions were that (1) the artillery of the French would be stronger that the enemy’s; (2) that French air power would be unstoppable, and could strike lethal blows on the Viet Minh; (3) that the French air transport forces would be able to deliver all necessary resources by air from Hanoi or the coast; (4) that the Viet Minh would not be able to establish themselves in the mountains above the valley, as French artillery would keep them down; and (5) that it would be impossible for the Viet Minh to provide artillery fire from the upper mountains.

The French at the floor of the valley, and Viet Minh on the mountains in the background

The French at the floor of the valley, and Viet Minh on the mountains in the background

As it happened, all these assumptions were invalid. The French seriously underestimated the size and energy of the Viet Minh forces, and they also overestimated the possibility of a high-tech armed force to be supplied through air during battle.

What happened was that the Viet Minh laboriously carried artillery pieces up the mountains, dug them in and camouflaged them, and was ultimately able to offer heavy bombardment of the French on the bottom of the valley, from the mountains above. The French were in a sense sitting ducks. Nowhere to run, and not strong enough to attack up the mountain sides.

In parallel, there were infantry attacks on the perimeter of the French fortifications. French outposts far away from the French HQ were overrun. The French were step by step forced to retreat into an area that was week by week becoming smaller.

The end

Finally the French high command understood that this was a losing battle. Not even French air power could be deployed with any success.

Now there happened one of those strange political episodes that we seldom hear about. The French military command proposed that the French government approach the Americans, and ask for their help. Two main options were identified. The first was about the Americans providing massive conventional military resources to get the French out of their troubles. This could be by dispatching large infantry divisions to the Dien Bien Phu area,  providing massive air strike support there, or similar measures. The second idea was that the Americans would drop nuclear bombs on the Viet Minh forces!

That the military situation for the French was desperate is obvious, as the French requests for  American assistance ranged from massive conventional support to support by preposterous means.

Informal contacts with the Americans clarified that the Americans did not want to get involved by taking over the fighting in Vietnam. A main reason was that they were fully occupied in Korea at the time (the Korean war!) and did not want to take on military actions in yet another area of Asia. Also, they were unwilling to be too much associated with the French colonial power. They foresaw that the French would have to leave, and it would be better if the next regime in Vietnam would be willing to have a positive attitude towards the US.

We should probably be grateful that nuclear bomb technology was, at this point in time, not in the hands of the French forces. Their first nuclear test was not performed until 1960.

As it became clear that no military support would come, the French had only three options. Firstly they could simply surrender , with the rationale that the military situation was hopeless. Secondly, they could stay and fight until the end, which would not be very far into the future. Or, thirdly, they could break out of the encirclement, and retire across the Laotian border to safety.

The third alternative was attempted, but it did not succeed. A handful of persons managed to sneak away into the jungle and pass the border into safety on the Laotian side. But the main parts of the troops that attempted this escape were decisively beaten and forced to retire to their old fortifications.

This left only option and and two. And surrender was not contemplated. The French honour required that one fight until definitely beaten in the field. So the military order was: “Fight until the end.”

At 17.30 on May 7, 1954, Viet Minh has conquered the French HQ bunker

At 17.30 on May 7, 1954, Viet Minh has conquered the French HQ bunker

And the end came on May 7, when the Viet Minh forces finally occupied the French HQ in Dien Bien Phu. At that point, the French could  capitulate according to honorable military traditions. 11,000 French military personnel were taken into captivity on that day. Of these, 3,000 would ultimately return to France. The majority of the rest succumbed to the hardship of imprisonment.


On the political level, the fall of Dien Bien Phu was a key event that caused the Geneva Accords in 1954, an agreement by which France would leave Indochina. Not only was this the political starting point of the now emerging countries of Indochina. It was also a significant signal to other colonialised countries. Firstly, the independence movements in French North Africa got fuelled by the defeat of the French by native forces. Secondly, this also put pressure on the British in some of their colonies to initiate a process whereby national independence could be achieved.

Conclusions about the book

This book is rather short, but it is well organised as a description of the military adventure of Dien Bien Phu. Its objective is to describe this as a military plan and the way it was executed. So there is quite a lot of discussion of whether this or that was a good military decision.

What is not so strong in this book is the role of  this episode in a global political landscape. What was the political history of the French in Indochina? What were they hoping to achieve by retaining the these as traditional colonies? What political options were contemplated? How did national “home politics” influence the government’s decisions about Indochina? Questions like these are not answered in this book.

Anyway, taking its constraints into account, it is an easily readable and informative book about an episode in history, where a Western power engages in fighting an enemy that is difficult to detect in the landscape. As we currently see some such military adventures going on in our days, it can be wise to see what happened when formally superior forces were defeated by a “barefoot army”.


David Stone: “Dien Bien Phu” (Brassey’s, London, 2004) 128 pgs; ISBN-10: 1857533720; (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/31/book-dien-bien-phu-1954-the-tragic-effects-of-misjudgements/

Bok: “Statlig rasforskning” — vardagen på rasbiologiska institutet

23 12 2010
"Statlig rasforskning"

"Statlig rasforskning"

Det svenska rasbiologiska institutet hade sin beryktade storhetstid från 1922 till 1933. Under de åren var Herman Lundborg — med rollen institutschef — oftast mer av en agitator än en vetenskapsman, och de budskap han marknadsförde hade genklang i delar av det makthavande Sverige. Det mesta som skrivits om institutet har fokuserat på politiska dimensioner och på kultur- och idéhistoriska trender. Denna lilla bok — Gunnar Broberg: “Statlig Rasforskning” — kastar ett intressant komplementärt ljus på institutet och Herman Lundborg, nämligen den administrativa bilden av institutets dagliga verksamhet. Det som här berättas förstärker bilden av att institutet/Lundborg måhända hördes starkt i den publika och icke-publika debatten, men att det inte blev så mycket bestående effekter av dess verksamhet.


Det som Broberg  redovisar i denna bok baseras på studier i Rasbiologiska institutets arkiv, såsom det bevarats i Uppsala Universitetsbibliotek. I arkivet blandas stort med smått, men inte förvånansvärt är den  övervägande delen av materialet en avspegling av den rutinmässiga vardagen. Och det är just detta som Broberg bearbetar. Dvs, hur kan vi idag beskriva den dagliga rutinen på institutet? Hur administrerades verksamheten? Hur leddes den? Vilka motgångar upplevde institutet? Och vilka framgångar?

Den historia som serveras i boken ger en bild av att Rasbiologiska institutet under hela sin existens levde med vad som upplevdes  som alltför snåla anslag. Och det var nog inte bara en upplevd känsla — det var nog mycket begränsade anslag jämfört med dels vad som externt förväntades att  institutet skulle göra, dels vilka ambitioner Lundborg hade med sitt institut.

Det var en ständig jakt på anslag, en ständig jakt på privata sponsorer och mecenater, med oftast väldigt magert utfall. Trots att kostnaderna ökar över åren — inflationen gör kostnaderna numerärt större — så ökade inte anslagen, vilket i praktiken medförde att anslagen de facto kontinuerligt minskade.

Det fanns i den relativt lilla personalstaben även personkonflikter, som antingen gav upphov till eruptioner och att folk flyttade någon annanstans, eller att agg doldes under en till synes lugn yta. Personalpolitiken fungerade aldrig, bl.a. därför att Herman Lundborg inte kunde hantera sin personal på ett smidigt sätt.

I många avseenden kan de som i dessa dagar arbetar inom akademiska institutioner känna igen sig. “Det är ju så det är för oss, nu. Vi jagar ständigt efter forskningsanslag, och de flesta förslag vi lämnar in resulterar inte i några anslag. Så var inte situationen för det  Rasbiologiska institutet likvärdigt med den situation som är så vanlig för många i dagens forskningsvärld?”

Jo, det kan så vara. Trots alla motgångar och en ekonomi som ständigt framtvingade kompromisser i lagda planer och uttryckta ambitioner, trots detta producerades ett antal doktorsavhandlingar av personal som var verksamma vid institutet. Men även här kan man nog se en analogi till dagens doktorandsituation. Det är oerhört mycket icke avlönat arbete som ligger bakom avhandlingen. Så det var väl därför som personal kunde disputera baserat på arbete utfört vid Rasbiologiska institutet under de kärva åren på 1930-talet.

Dessutom var de teman som bearbetades i avhandlingarna inte direkt i linje med Lundborgs mer extrema vision om vetenskapligt underbyggs rashygien. Personligt erkännande för en doktorsavhandling betyder inte ett erkännande av institutet som en framstående aktör.

Det är därför jag påstår att Rasbiologiska institutet drev och deltog i många propagandaaktiviteter, och skapade under 1920-talet ett visst intresse för rasfrågan och för institutet, men att det inte orsakade så speciellt stora effekter inom det vetenskapliga eller samhället i stort.

Kanske man kan karaktärisera Lundborg och institutet med frasen “tomma tunnor skramlar mest”.

Gunnar Broberg

Gunnar Broberg


Född 1942, FD idé- och lärdomshistoria 1976, visiting professor Berkeley 1978, Fellow Wissenschaftskolleg 1987-88, prof i idé- och lärdomshistoria i Lund sedan 1990, fellow SCASSS 1998, dekan hist fil 1998-2002, preses Vetenskapssocieteten i Lund, ordf Kungl. Vetenskapssamfundet Lund, ledamot Statens kulturråd sex år mm.

Forskningsintressen: Linnaeus, Cultural history, History of concepts, Man’s relation to animals.

(från Lunds universitets webbplats)


Brobergs “Statlig rasforskning” är en intressant skrift, som ger oss en mer mångdimensionell bild av institutets och dess verksamhet. Han diskuterar inte institutet ur ett idéhistorisk eller kulturhistoriskt perspektiv, inte heller institutets roll i den politiska sfären. Sådana frågor har bearbetats tidigare (se t.ex.  Lennart Lundmark: “Allt som kan mätas är inte vetenskap”, studentuppsatser om rasbiologiska institutet). Nej, här får vi lära oss något om verksamhetens dagliga rutiner, dess förändringar, och olika personers roll i att hålla institutet och dess verksamhet vid liv. Det är väl så nära institutets vardagsliv vi kan komma, så här 80 år efter institutets höjdpunkt. Och den information som vi får här hjälper till att placera institutet på rätt sätt i i rummet av samhällsaktörer.

Ett bra sätt att sammanfatta vad boken handlar om ges av följande citat ur boken själv:

I rätt stor detalj har vi skildrat Statens institut för rasbiologi från de första åren på 1920-talet till dess det uppgår i Uppsala universitet som institutionen för medicinsk genetik 1958. Från början hade det stora förhoppningar knutet till sig, men en bit in på 1930-talet hotade fiasko. Skälet var en tungrodd administration och en otymplig chef. Institutet låg fel politiskt innan vändningen kom vid 1930-talets mitt. Vi har följt verksamheten under dess tre chefer: Herman Lundborg, Gunnar Dahlberg och Jan Arvid Böök. Men institutionshistoria är inte bara ett antal biografier med vidhängande anekdoter. Tycker någon att betoningen legat alltför mycket på chefsnivå har ändå andra namn också beretts plats, liksom den dagliga verksamheten. Framför allt har de första tio-femton åren inventerats, och det av det enkla skälet att källmaterialet är rikare för den perioden. Institutets historia har framför allt setts inifrån, medan samhällsutvecklingen i stort bara skymtat. Detaljrikedom är inte detsamma som fullständighet, men en avsikt med den här studien är i alla fall att så gott det går bevisa vad som egentligen hände. Med hjälp av en sådan faktabetonad historia kan man sedan gå vidare mot en djupare analys.

(sid 82)


Tack till Gunnar Broberg som var vänlig nog att överlämna ett exemplar av denna bok till mig.


Gunnar Broberg: “Statlig rasforskning – En historik över rasbiologiska institutet” (Idé och lärdomshistoria, Lunds universitet in Lund, Sweden, Andra upplagan, 2002) 108 sid, ISSN: 1102-4313 (book at openlibrary.org).

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/23/bok-statlig-rasforskning-vardagen-pa-rasbiologiska-institutet/

Tidskrift: Kulturens Värld 2010/4 – glimtar

21 12 2010

En spretig uppsättning artiklar, några intressanta, andra mer kuriosa.

Kulturens Värld 2010/4 - framsida

Kulturens Värld 2010/4 - framsida

Kulturens Värld vill ju hålla en bred kulturbevakning, och drar sig inte för att lyfta fram sådant som annars inte skulle anses värt att tryckas och spridas. På gott och ont. Vissa gånger är det en välgärning. Andra gånger något som man kan ignorera.

De nummer som vi sett under den gångna tiden har inte varit temanummer, och så inte heller detta. Det betyder att många kan säkert hitta något som intresserar just dem. Men personligen kändes det denna gång lite för mycket som ett “coffee table magazine” — vackert och trevligt att ha liggande framme som en intellektuell markör, men som enbart ger kort glädje när man börjar bita i den.

Några saker lyfter jag fram här.

“Ensam kvinna bland 1947 års män” – Randi Fisher

Norrköpings museum uppmärksammar Randi Fisher (1920-1997) med en utställning som pågår fram in i nästa år. Fisher tillhörde den unga generationen konstnärer som förespråkade en mer samhällsengagerad konstnärsroll. I demokratisk anda ville de lyfta ut konsten från de slutna, fina salongerna, ut bland folket.

Hennes namn har väl aldrig varit speciellt känt. Hon var en i gruppen 1947 års män (!), en grupp som i övrigt hade följande medlemmar: Lennart Rodhe, Olle Bonniér, Karl Axel Pehrson, Pierre Olofsson,  Olle Gill, Lage Lindell, Armand Rosander, Uno Vallman, Liss Eriksson och Knut Erik Lindberg. Och ja, de flesta av dessa har fått stor ryktbarhet. Men Randi, som enda kvinna i gruppen, fick aldrig samma stora uppmärksamhet och erkännande.

Randi Fisher: Självporträtt 1943

Randi Fisher: Självporträtt 1943

Då nu Norrköpings Konstmuseum gör denna satsning på att lyfta fram en oförtjänt förbisedd konstnär, så passar Kulturens Värld på att ge en kortöversikt över Randis breda, och faktiskt långa, verksamhet som bildkonstnär.

“Kustens Kulturarv” — Norge

Den norska kusten och Norges utsträckta läge i Norra Atlanten var förutsättningar för att Norge kan betrakta sig som ett havets folk. Landskapet och klimatet var inte så vänligt mot traditionell odling, så havet fick fungera som en trygghetsförsäkring. Rikt fiske och transport, och handelsförbindelser till kontinentala Europa och de brittiska öarna, detta bidrog till att levnadssättet vid havet inte försvunnit så snabbt och fullständigt som på många andra ställen i Europa.

Denna artikel tar upp satsningar på kulturarvet i Trondheimsfjorden, speciellt i trakterna i och kring Rissa. Lofotsfisket har varit — och till viss del är fortfarande — en del i det ekonomiska kretsloppet, även om teknik och metod förändrats drastiskt. Men i början av 1900-talet startade en aktiv rörelse för att bevara det som man såg försvinna i och med moderniseringen. Författaren Johan Bojer var en bygdens son, och de teman som han skrev om väckte en bred medvetenhet till liv, om att man skulle vara stolta över vad tidigare generationer åstadkommit.

Nu finns en folkhögskola, i området och ett museum med kustkultur, samt regelbundet återkommande evenemang där man tar del av traditionsfyllda sätt att vara och göra.

Traditionella Åfjordsbåtar byggs fortfarande
Traditionella Åfjordsbåtar byggs fortfarande

Dessutom …

… en snabbtitt på kuststaden Essaouira (Marocko); om Bergholtz klockgjuteri i Sigtuna; ett besök hos konstnären Hans Westlund i Munkfors; om Alexander den store/den förskräcklige; m.m.


Kulturens Värld” nr 4 2010 (Ordens Musik AB, 2010)  66 sid, ISSN 0282-5902

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/21/tidskrift-kulturens-varld-20104-glimtar/

Bok: “Kulturen 2010 – Folkkonst & Design” — Gammalt som inspirerar modernt

17 12 2010
Kulturen 2010 - framsida

Kulturen 2010 - framsida

Årsboken 2010 från kulturhistoriska föreningen i Lund har som tema folkliga former och mönster som på olika sätt inspirerat modern design. Årsboken är en uppföljare till utställningen med samma namn på Kulturen i Lund.

Här kommer några kortare kommentarer om innehållet i några av kapitlen.

“Att formge med den folkliga känslan i behåll”

Modern design plockar upp metoder, tekniker, material och förhållningssätt från gamla tiders folkliga hantverk.

Det som skapar ett visst spänningsfält är att konstnärlig utbildning i allt större utsträckning fokuserar på nya innovativa ansatser, tekniker, material och förhållningssätt. Det är en ideologi som lever kvar alltsedan konstvärlden för hundratrettio år sedan  skakades av den unga konstnärsgenerationens revolt mot det etablerade akademiserade utbildningsväsendet och mot det tillbakablickade konstetablissemanget. Det nya upplevs som bra just därför att det uppstått i den nya världen där tankar och idéer bryter sig loss från gamla traditioner vilka ses som irrelevanta.

Så kan man i dagens värld få något värde av att titta tillbaka och stimuleras av lösningar från historien?

Några konsthantverkare/konstnärer får här uttrycka hur de ser på detta som utmaning och möjlighet.

Bengt & Lotta: "Lyftet" (2003)

Bengt & Lotta: "Lyftet" (2003)

Här finns ånyo ett verk av Katarina Brieditis, ett verk som även omnämndes och illustrerades i tidskriften Konsthantverks första nummer detta år.

“Folkliga förebilder”

Om inredningsarkitekten Åke Axelsson, och hans arbeten med stolar, där idéer plockats upp från traditionella bondestolar, men anpassats och kompletterats för att svara upp mot dagens krav och behov.

“Märk väl!”

Här handlar det om alla de märkningar som sattes på våra föremål förr i tiden. Då vi nuförtiden märker våra ägodelar så är det av stöldskyddsskäl, medan märkning förr i tiden oftast var en del i dekorerandet av föremål.

Tänk på allmogeskåpen, där initialer och årtal ofta målades på skåpdörrarna. Eller de dekorerade och initialmärkta strykbrädena. Eller sänglinne med broderade initialer. Och så vidare.

Här finns mycket roligt att upptäcka, speciellt som man kanske inte är van att detaljstudera vad märkningen uttrycker och hur märkningen utförts.

“Samtal med historien”

Några av vår tids konstnärer lyfts fram, just för att de på sina egna sätt förhåller sig till ett kulturhistoriskt arv.

Matz Nordell: karmstol "I naturen" (2008)

Matz Nordell: karmstol "I naturen" (2008)

“Brudar; jungfrur; prinsessor och annat folk”

Bröllop har alltid associerats till fest och högtid. Bland annat finns det en stor uppsättning stabila traditioner vad gäller det visuella intrycket som ett bröllop ska skapa.

Brudgumsskjorta 1844

Brudgumsskjorta 1844

Hur ska man kläda sig? Hur ska man pryda sig? Vilken roll har bröllopsfotografiet?


Några gamla exempel på dräktmode, och ett antal nydesignade klädedräkter. De senare  beställdes av Kulturhistoriska föreningen, som ett uppdrag till  Beckmans Designhögskola, och det var studerande som genomförde arbetet.


Ett blandat potpurri. Saknar ett tydligt fokus. Ger ett intryck av att det är en samling lättviktiga texter, avsiktligt lagda på en nivå som gör att de inte skall kännas tunglästa.- Men det går ut över innehållet, som känns mindre rikt än det annars kunde vara.


Folkkonst & design — Kulturen 2010” (Kulturen i Lund, 2009) 166 sid; ISBN-13: 9789187054013; ISSN: 04545915 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/17/bok-kulturen-2010-folkkonst-design-gammalt-som-inspirerar-modernt/

Tidskrift: Hemslöjden 10/6 – glimtar

14 12 2010
Hemslöjden 2010 #6 - framsida

Hemslöjden 2010 #6 - framsida

Det lackar mot vinter och jul. Det har väl påverkat valet av ett par av artiklarna i detta årets sista nummer av Hemslöjden. En blandning av byggnadshistoria, hushållens verktyg och redskap, konsthantverk, tips om hemslöjdsjulklappar, papper som kläder och smycken,   och några tips om vad som är på gång.

Några inslag nämnes här.


“Ett hus för helgon”

Ytterlännäs gamla kyrka är en relik från en tidig kyrkobyggnadsepok. Den härstammar från 1200-talet, byggdes ut på 1400-talet och blev församlingskyrka i en allt större församling. Ökat välstånd och längtan efter modernitetens status ledde till att Ytterlännäs Nya Kyrka byggdes runt 1850. I och med att den blev klar så fanns det en stark opinion för att riva den gamla kyrkan. Att underhålla två kyrkor skulle kosta, och att leva med en påminnelse om ett förflutet som man ville lägga bakom sig, det kändes inte heller önskvärt.

Ytterlännäs gamla kyrka

Ytterlännäs gamla kyrka

Men ett par nyckelpersoner i bygden motsatte sig rivning, och de fick sin vilja igenom. Även om den gamla kyrkan under de kommande etthundra åren  underhålls med minimala medel, så fanns den alltså kvar vid mitten av 1900-talet, då man började uppskatta dess värde, och den genomgick en mer genomgripande restaurering.

Kyrkans inre visar än idag på ett konkret sätt hur  medeltida kyrkor såg ut, utförligt dekorerade med bilder och illustrationer av bibliskt grundade sedelärande  historier.

Men den visar även hur en allt större församling kunde härbärgeras. Vid ett senare tillfälle byggdes nämligen två nivåer av läktare in i kyrkorummet.

“Täckena från Hycklinge, Horn och Aska”

Östgötadräll är en vävteknik som hade en utbredning i den södra delen av det östgötska kulturområdet. Rutiga mönster i starka och varma färger.



Det var varmfodrade täcken,  gjorda i tre lager, med drällen överst; lin, ull eller bomullsvadd emellan; och underst ett bomulls- eller linnefoder.

Tekniken för  östgötadrällen har överlevt, och kanske fått lite av en renässans. Ett ökat intresse att väva drällen samverkar nu med att Östergötlands hemslöjdsförening gett ut en liten bok om detta, med tips och råd om teknik, samt reproduktioner av östgötadräll genom tiderna.

Sparkar från Pite skärgård

Sparkar från Pite skärgård

“Slitstark norrbottning”

Sparken hör till den klassiska  svenska vintern. Se framför dig bilden av ett snötäckt landskap, en lätt plogad väg, och en eller ett par sparkar som färdas fram längs vägen.

Senaste årens vintrar har inte varit vänliga mot sparkåkare i Mellan- och Sydsverige. Snön har ofta lyst med sin frånvaro, eller så har föret på snön inte passat sparken.

Men i den här artikeln ges en tillbakablick på klassiska sparkar. Fokus är sparkmuseet i Piteå, startat 1998 av Thomas Wallstén. Han använde sina kontakter i Pitebygden för att hitta äldre, lokalt tillverkade sparkar, och lagrade upp dem i ett hus på Furunäsets gamla sjukhusområde. Spark efter spark har anlänt, och nu kan man här få en bra översikt över de senaste hundra årens sparkteknologi.

Lite förvånande är sparkens idé inte så gammal.Ett tidigt belägg är från 1872, så kanske det var runt den tiden då konstruktionen hade förfinats till ett användbart redskap för mindre transporter vintertid.

Kommer sparken att utvecklas vidare? Finns det förbättringsmöjligheter? Ja, kanske materialtekniskt, men i övrigt har väl sparken en optimal struktur för sin användning.

“Från kall lera till varmt kakel”

Keramikern Annika Svensson har en lite udda produkt i sitt utbud — en kakelugn. Redan under sin utbildning på HDK hade hon arbetat med att konstruera en kakelugn, och det var faktiskt hennes examensarbete.

Sedan har hon fortsatt med att vidareutveckla teknik och design, och kan nu leverera en kakelugn som både har en traditionellt igenkännlig form i det stora, samtidigt som detaljer och yta har en egen karaktär.

Dessutom …

… kläder av papper; smycken av papper; slå in paket på japanskt vis; enkla julprydnader;

Jenny Blomberg: "Strandvägspromenaden 18 maj 1930" (efter samtida fotografi)

Jenny Blomberg: "Strandvägspromenaden 18 maj 1930" (väv efter dåtida fotografi)


Hemslöjden” nr 6 2010 (Svenska Hemslödsföreningarnas Riksförbund, SHR, 2010) 56 sid, ISSN 0345-4649

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/14/tidskrift-hemslojden-106-glimtar/

Tidskrift: Byggnadskultur 3.10 — Återbruk av byggnader: vandrarhemmet i Mem m.m.

8 12 2010

Temat för detta nummer av tidskriften Byggnadskultur är återbruk … hur gamla byggnader inte behöver tas bort och ersättas av helt nya byggnader, utan istället kan upprustas så att de dels behåller sin äldre visuella karaktär samtidigt som de stöder moderna användningskrav.

Byggnadskultur 3.10 - framsida

Byggnadskultur 3.10 - framsida

Vi såg ju hur det s.k. rivningsraseriet under perioden 1950 – 1980 fick stora effekter på innerstäderna. Äldre stadsmiljöer försvann, och moderna stadsmiljöer skapades. Naturligtvis blev resultatet en mycket förbättrad inomhusmiljö, där t.ex. primitiva bad- och tvättmöjligheter ersattes av moderna, automatiserade och effektiva miljöer, där dragiga lägenheter ersattes av lägenheter byggda i moderna isolerande material, etc.

Men samtidigt försvann ofta den individuella karaktär som de gamla stadsmiljöerna uppvisat. Allt ersattes med någon slags anonym modernitet, där varje innerstad ofta blev till förvillelse lik andra svenska innerstäder.

Numera har man åtminstone på pappret en mer försiktig attityd. Kulturellt värdefulla miljöer skall om möjligt bevaras på något sätt. Ibland genom att en byggnads inre rumsbildningar uppgraderas; eller genom att det inre radikalt omstruktureras till ny inre användning; eller där kanske enbart en gatufasad bevaras, som en visuell front för en i övrigt fullständigt nykonstruerad huskropp.

Vi får i detta nummer av Byggnadskultur inte en bred översikt över hela detta politiska och byggnadstekniska område. Istället ges några exempel på hur man lyckats genomföra insatser som tar tillvara gamla byggnader.


Landshövdingehuset före renovering

Landshövdingehuset före renovering

“Landshövdingehuset som återuppstod”

I Göteborg, på adressen Karl Johansgatan 13-17 i Majorna ligger kvarteret Oktanten. I det här området var det de s.k. landshövdingehusen som dominerade — trevåningshus med bottenvåningen i sten och våningsplanen ovanför i trä. Landshövdingehusen var ett led i en 1880-talssatsning på att erbjuda ordnade bostadsförhållanden för arbetarbefolkningen i den snabbt växande storstaden.

Efter 1950 skedde ingen seriöst underhållsarbete på dessa byggnader. Fastighetsägarna såg framför sig ett mer fördelaktigt scenario — i dessa ganska centralt liggande områden borde man riva de gamla fastigheterna och bygga nya “förtätade” fastigheter för fler människor och där högre hyror skulle kunna tas ut. Runt senaste sekelskiftet hade kvarteret Oktanten inte fått något underhåll på tjugo år, och totalt förfall låg nära.

Landshövdingehuset - nästan färdig renovering

Landshövdingehuset - nästan färdig renovering

Efter att en folklig opinion växt fram kring ett bevarande av Oktanten, så kom det till sist fram en överenskommelse mellan staden och fastighetsägaren (JM-Bygg) om att ta fram en bevarandeplan. Målet var att i så stor utsträckning som möjligt bevara husets karaktär — invändigt såväl som utvändigt — men få lägenheterna att uppfylla fullt modern standard.

Detta blev stora utmaningar för arkitektarbetet. Hur kan man balansera egenskaper hos gamla tekniska lösningar mot normerande nya krav på fastigheter och boende? Kompromisser fick man göra, men viljan var att bevara — och även återställa — så mycket som möjligt av fastighetens utseende när det var nybyggt.

Slutsatsen av artikeln är att “man kan om man bara vill”. Och det kan ses som en förebild för andra platser att ta efter.

“När larmet tystnar”

Här handlar det om hur gamla industriområden i Nacka förvandlades till moderna kommersiella områden och bostadsområden.

Närheten till Stockholms City gör Nacka attraktivt, och detta i kombination med allmän närhet till natur och vatten (t.ex. Nacka Strand, och Järla sjö) är naturligtvis attraktivt. Så efterfrågan finns, och möjligheterna att exploatera områdena är stora.

Vi har numera ganska stor erfarenhet av att förvandla industribyggnader till något som skapar attraktiva möjligheter för nutida behov. Vi ser flera exempel på detta inom Nacka, t.ex. gamla turbinhallen i Järla sjö eller motorverkstäderna i Nacka Strand.

I denna artikel ges en snabböversikt över mål och medel för hur man transformerat industrimiljöer till attraktiva kommersiella miljöer inom Nacka.

“Bruk och återbruk på landet”

Om hur landsbygdens yrkesmässigt använda byggnader kan få nytt liv. Det finns ju numera många ladugårdar, stall, svinstior, och gud vet vad, som inte längre är i användning. Kan man återanvända dessa på något förnuftigt sätt?

Vasskrake i Söne

Vasskrake i Söne

Här ges några exempel på återanvändning. T.ex. det gamla svinhuset som numera är verkstad för “Silléns fönsterhantverk”.

Dessutom illustreras en återuppväckt byggnadstyp — vasskraken. Det är en enkel konstruktion uppförd vid vatten, för förvaring i mindre skala av t.ex. redskap och verktyg, dvs en enkel fiskebod. Den är egentligen ett stort A-format vasstak, med en enkel plankgavel med dörr. Mycket enkel konstruktion, som nog förr i tiden kunde smällas upp snabbt för att täcka omedelbara behov.

Nykonstruerade vasskrakar har börjat dyka upp lite här och där i Västsverige.

“Magasinet som blev vandrarhem”

Mem ligger vid Göta kanal, och var under kanalens glansdagar en omlastningsplats för ut- och inskeppning. Där konstruerades det stora hamnmagasinet, som kanske kan kännas malplacerat där det ligger ganska ensamt, vid kanalen, i denna lantbruksbygd.

Vandrarhemmet i magasinet i Mem

Vandrarhemmet i magasinet i Mem

Magasinet är lika gammalt som kanalen själv. I början av 1830-talet placerades det vid Mem, och användes för lagring. När 1900-talet bröt in så minskade transporterna på kanalen, järnvägen tog över allt mer, och nu minskade behovet av lagringsbyggnader utanför de stora hamnorterna längs kanalen. Magasinsbyggnaden i Men hölls dock vid liv. Det reparerades under 1930-talet, under 1950-talet, och ånyo på 1960-talet.

Runt 1990 initierades en utredning om vad man skulle göra med byggnaden. Det fanns akut reparationsbehov, men det fanns också en uttalad önskan om att byggnaden skulle kunna komma till praktisk användning. Resultatet av utredningen blev en reparationsplan, inriktad mot att skapa ett vandrarhem i magasinet, kombinerat med servicebutik, och utställningsytor.

Denna ombyggnad blev lyckad (färdig 1995), både i termer av att den yttre — och i mångt och mycket även den inre — miljön bevarades, samtidigt som praktisk vandrarhemverksamhet kunde bedrivas.

“Att återbruka kunskap”

Denna artikel handlar om hur man återupptäcker gammalt hantverkskunnande, och varför det ska anses som viktigt.

Det finns två huvudtyper av nytta av sådan kunskap. För det första att man kan bättre förstå vilka materialval som gjordes förr i tiden. Vilket material användes var?

För det andra att man vet hur man man rent praktiskt arbetar med dessa material. Vilka verktyg användes? Vilken tid på året?

T.ex. vad gäller puts på byggnader. Med vilka ingredienser och i vilka proportioner blandades puts som skulle sitta på en reverterad byggnad? På en stenbyggnad?  Och hur lade man på putsen för att den skulle ge bäst skydd?

Artikeln lyfter fram detta kunskapsområde och ger några konkreta exempel.

“Att återanvända en stad”

Här handlar det om tankar och idéer om hur man kan hantera Kiruna. Som bekant kommer gruvbrytningen att framtvinga att stora delar av gamla Kiruna måste överges.

Frågan är hur man kan förhålla sig till detta. Ska man bara riva gamla Kiruna och bygga ett nytt centrum lite längre bort? Eller ska man flytta byggnader från sina nuvarande platser i Kiruna till en ny ny plats, och på så sätt återskapa den karaktäristiska stadsmiljön i Kiruna.

Här diskuteras bl.a. ett förslag om hur man kan  flytta Kiruna stadshus (ritat av Artur von Schmalensee och byggt 1959-1962) från sin nuvarande plats till tt mer framtidssäkrat läge.

“Föreningen som vet sitt värde”

Ett intressant framlyftande av bostadsrättsföreningen Solhjulet i Sollentuna, som disponerar runt 20 fastigheter med tillsammans ca 700 lägenheter. Området byggdes under de första åren av 1960-talet.

Det intressanta är att bostadsrättsföreningen medvetet strävat efter att bevara — och så gott det går, återställa — den ursprungliga karaktären hos området. Det handlar om allt från yttre lyktbelysning till namntavlorna i portarna. Man har motstått den förhärskande trenden att ersätta alla ytterdörrar med “fina underhållsfria aluminiumdörrar”, och istället satsat på att renovera och underhålla sina unika trä- och glasingångar.

Som en liten, men ideologiskt betydande, detalj kan man nämna att när den lokala restaurangen ville byta ljusskylt, så gav bostadsrättsföreningen ett bidrag så att man slapp dagens ljuslådor i pressad plast, och istället kunde montera en för 1960-talet tidstypisk neonrörsskylt.


Byggnadskultur” nr 3 2010 — “Återbruk” (Svenska Byggnadsvårdsföreningen, 2010) 60 sid, ISSN 0348-6885

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/08/tidskrift-byggnadskultur-3-10-aterbruk-av-byggnader-vandrarhemmet-i-mem-m-m/

Book: “Hiroshima – The World’s Bomb” — the atomic bomb and everbody’s concern

5 12 2010

This is yet another book about the nuclear bomb, its origin and the evolution of its use in war and in politics. It has no revolutionary revelations to offer, but it succeeds as a good overview of a number of themes about the motivations and policies related to the development of the bomb and its later use as a tool in the cold war.

"Hiroshima - The World's Bomb" -- -front

"Hiroshima - The World's Bomb" -- -front


The general history of the famous Bomb and the Manhattan Project that created it, that history is fairly well-known. So why write yet another book on this topic? In this case, the author Andrew J. Rotter tries to broaden the perspective, arguing that we should not understand the Bomb as just a particular phenomenon that emerged within Project Manhattan, but that the Bomb is something that concerns all of the world. Hence the subtitle of the book — “The World’s Bomb“. Does Rotter deliver on his implicit promises? Yes, he does, but there are certain perspectives relevant to his aim that he surprisingly does not cover.

The Bomb

When we talk about the Bomb (with a capital B) we most often mean the first nuclear  bomb that was exploded with intent to kill and destroy … the Hiroshima atomic bomb. A few days later, yet another bomb was dropped on Nagasaki, but that bomb, and its victims, have never received the kind of attention that was accorded to the Hiroshima bomb and the Hiroshiman victims. As is often said: winner takes all.

Since then, an enormous amounts of nuclear bombs have been produced, but they have so far only been used as threats, not used as weapons in some conflict. During the Cold War, the terror balance between the east and the west rested very much on the possibility of mutual annihilation using nuclear bombs. During that era, a significant part of the world was worried about the risk for a nuclear war. When the cold war ended, there was some relief, but nuclear powered explosive devices became a fresh cause for alarm: some smaller countries got the bomb (e.g., North Korea), or there was serious suspicions that they had embarked on a project to develop a bomb (e.g., Iran). And then there were these terrorist organisations that might get the idea to acquire a nuclear device of some sort.

Therefore, it may be reasonable to talk about it as “the world’s bomb”.

The Book

Rotter lays out the groundwork for his story by describing two other weapon technologies that in a sense brings moral issues to the front. The first is the use of gas in battle, which was heavily used in World War I. Sophisticated gases are treacherous, as they do not create a clear signal that something is going to happen (no smell), and that there may be no safe protection from it (gases can get in everywhere). Morally speaking, should gas be allowed as a weapon?

The second weapon technology is airborne bombing. It is difficult to distinguish military personnel from civilians when you are flying at a high altitude, so bombing from planes tends to be indiscriminate. There has in modern times been an understanding (and, to a certain extent, agreed upon through some international conventions) that civilians should not be harmed by military actions. Morally speaking, should we allow a weapon that makes it practically impossible to avoid harming civilians?

As Rotter argues, gas was only seriously used in WWI, but later never really deployed. Notable exceptions are: in some colonial military actions between the wars; during WWII, the US produced and transported mustard gas to Europe to be used in case the Germans started to use such weapons;  By the Japanese during WWII; during the Iran-Iraq war in the 1980s; etc. Use of gas as a weapon was regulated trough international agreement in the Geneva Protocol of 1929, to some extent based on moral judgements, even though purely military reasons were the main underlying rationale.

But Rotter also reminds us that air bombing has become an ever more used method in various kinds of war and war-like situations. So there we cast moral judgements aside.

And this brings in one dimension in Rotter’s story about nuclear bombs: did the persons engaged in developing nuclear bombs think about ethical and moral issues regarding the effects  this development was aiming at?

The book describes how scientists started to think about the possibility of a nuclear chain reaction that could release an enormous amount of energy. Scientists from several countries were familiar with the idea, and there was some international collaborations on related issues in the science of nuclear physics. The military got interested and involved, but initially in a hesitating way. Then the Manhattan project was started as a strategic US effort, enrolling scientists that originated from many different countries. The bomb was developed, and then the bombings Hiroshima and Nagasaki happened.

The moral issue

Rotter presents the science of  physics as the common knowledge base upon which physics scientists created the applied science and technology that resulted in the bomb. One idealistic view of science is that science (and scientists) only has solidarity towards science itself and to the international community of scientists — “The Republic of Science”. According to that thinking, scientists should not engage in something that is of advantage to one country and disadvantage to another country. The progress of science itself — progress of pure science — is the collective effect of all international scientists.  Real scientific progress critically depends on knowledge to be open, so scientists can build upon the results of other scientists. As Newton famously said: “If I have seen a little further it is by standing on the shoulders of Giants.”

Rotter gives a line of argument that most scientists adhered to the general idea of a “Republic of Science”, but the situation they were in (WWII, and possible risk that Germany could develop a nuclear fission bomb, which would place a unique weapon in the hands of the Nazi regime) made it morally permissible — perhaps even morally obligatory — to engage in a crash program to develop a bomb.

Some scientists were never fully convinced that such a  weapon should be deployed. Other scientists thought that it should be used as an explicit threat to the enemy. Yet others thought that when it was finally available in a usable form, then this super weapon was no longer critically needed. And finally some thought that it should definitely be used, even if only as a demonstration of its cataclysmic effects.

The political rationale for dropping the bombs.

Ultimately it was a presidential decision that was the cause of the droppings of the bombs. There has been some debate about whether it was necessary to drop the bombs (and get the devastating effects on generations of Japanese subjected to nuclear fall-out). There are many lines of reasoning. One of the most convincing, practically speaking, is that this would save American soldiers from having to invade the Japanese mainland, which could entail a terrible cost in casualties. Another politically more subtle argument was that dropping these bombs  should make the war end before the Soviet Union could invade core Japanese land, and thereby claim that the Soviet Union should be party of the peace-making process for Japan. USA wanted to have complete command and control of the Japanese surrender and terms and conditions for post-war Japan. The bomb would hopefully terminate the war so early that the Soviet union would be out of the picture.

Another motivation was to make a strong impression on the Soviet Union, so that they would be more willing to negotiate about post war international relations. As an effect of the strong Soviet performance in the last years of WWII, they regarded themselves as strong enough to dictate conditions to the other allied partners, at least in the context of eastern and central Europe. An American Bomb would make Stalin behave with some restraint in the negotiations.

Rotter also brings up another kind of argument, that is surprising, but also revealing about certain aspects of a democratic society. A reason that the White House understands is that if the bomb was not dropped (on Japan), the White House would have some potentially difficult explaining to do about the huge hidden funds used to finance the Manhattan Project. A Congressional investigation had come upon the funds that was used, and started to ask questions about the highly secret use of these funds. Not having anything concrete to show as the result of the huge amount of money spent could be devastating for the president. So better have some results to point to, and then a destroyed Japanese town would be a strong argument that would silence the political opponents.

Nuclear explosions

Even though only two atom bombs were used in actual warfare (the Hiroshima and Nagasaki bombs), more that 2000 nuclear bombs have been exploded by 8 countries — officially as testing of nuclear bombs.

A pedagogical visualisation of the time line of all these test explosions has been created by Isao Hashimoto. Watching it is both interesting and a bit scary. One can perhaps feel some comfort in the fact that we are not in these days seeing such intensive testing as was happening in the 1960s and 1970s. But we have seen that some countries have acquired nuclear explosive technology during the recent decades, so in a sense there are more heads of states that could make a decision to deploy a nuclear bomb against what is perceived as an enemy.

What is missing?

To present the story about “The World’s Bomb”, and not mention the popular anti-bomb movements, that is strange. One of the much publicized popular movements of the 1950s was the demonstrations, agitations, and debating about the danger of a “nuclear autumn”, which engaged a lot of citizens in Europe.  An example is the Campaign for Nuclear Disarmament (1957 – ), where for instance Bertrand Russell was a widely known spokesperson for the anti-nuclear movement. This grass-root  movement, and others like it, are not mentioned by Rotter.

Rotter does mention the Bulletin of the Atomic Scientists (1945 – ), but does not emphasize the role of the Bulletin (and of the group of scientists behind it) as a voice expressing the perils of uncontrolled proliferation of nuclear weapons. A core aim of the Bulletin was educational — to explicate the relationship between scientific and technical advances in the area and the politics concerning nuclear armaments.

The Pugwash Conferences on Science and World Affairs (1957 – ) is another effort that tried to raise public awareness about the arms race in general and nuclear weapons in particular.

So, in the context of the Bomb being a global concern, Rotter’s way of describing the grass-root efforts highlighting a fear of possible nuclear catastrophic scenarios, this is surprisingly more or less ignored.

Andrew J. Rotter

Andrew J. Rotter

The Author

Andrew J. Rotter is (2008) Charles A. Dana Professor of History at Colgate University. He specializes in US diplomatic history, recent US history, and the Vietnam War, and has written extensively on US-Asian relations during the twentieth century, including the books The Path to Vietnam and Comrades at Odds: India and the United States.

(from publisher’s  author presentation)

More info at Rotter’s professional home page (at  Colgate University)


Despite the way the author overlooks the public opinion concerning perils of nuclear weapons, the book is clear and thought-provoking. And well worth reading in these days where nuclear threats may originate in unexpected parts of the world.


Andrew J. Rotter: “Hiroshima – The World’s Bomb” (Oxford University Press, 2008), 357 pages; ISBN 10:     0192804375; ISBN 13: 9780192804372 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/05/book-hiroshima-the-worlds-bomb-the-atomic-bomb-and-everbodys-concern/

Book: “Fleeing Hitler – France 1940” — why people run away in war

3 12 2010

In June 1940, when the German armed forces were approaching Paris, the Parisians began to move out of the city, towards the south, where they believed they would be safe from the war. This exodus lasted for some people a few days or weeks, for others a few months, and some would never return to the city where they had lived. In Hanna Diamond’s book, we are told what this exodus meant for the persons involved, what their thoughts and feelings were, and about the military-political background.

"Fleeing Hitler" -- front

"Fleeing Hitler" -- front


The second world war (WWII) started in September 1939, when Germany and the Soviet Union attacked Poland. Britain and France declared war some days later, and these two countries were then at war with Germany. But on the western front, everything was quiet. It was called the “phoney war”, as no shots were fired, and everybody just waited. In May 1940, the German army advanced into Holland, Belgium and the Netherlands, and a real war had arrived in Western Europe.

The German forced advanced rapidly — the “Blitzkrieg” — and suddenly the people of Paris started to become worried. The French and British forces could not stop the Germans, and irresistibly the Germans moved toward the west — the Channel coast — and towards the south — threatening Paris.

The inhabitants of Paris had for some weeks seen refugees passing by, refugees from Holland and Belgium, fleeing towards the south. The Parisians were worried about what would happen. Then a few day into June 1940, the inhabitants started to flee toward the south. They made a hasty leave, and mostly had to resort to their own ideas about how to flee. Some made it by train, but an enormous number of persons started to leave by road, using cars, or bikes or on foot.

On June 22, armistice was made between Germany and the Vichy regime of France, and hostilities came to an end. The two weeks of fleeing came to an end, but for the refugees, the ordeal was not over. Some — the ones who were late to leave — managed to get back to Paris quickly. Others were stranded in the Unoccupied zone of France, and it took weeks or months to get back. And still other never returned. Either because they knew that returning to the Occupied part of France would place them in danger from persecution (Jews, refugees originally from Germany and other Central-European countries, foreigners that were just visiting France) or they decided that they had nothing to return to and preferred to stay in the south of France.

"Fleeing Hitler": Leaving Paris by train

"Fleeing Hitler": Leaving Paris by train

The stories of the refugees have not been much explored. Diamond here gives us a good representation of what was on the minds of the refugees; before the exodus, during the exodus, and after. The sources used are written texts, like books published later and contemporary and later newspaper articles.

Main insights

The first insight gained is that the chaotic nature of this exodus was, to a large extent, the effect of lack of organised evacuation plans. There are several reasons for this lack, the main ones are

  • no need for detailed plans — “our impregnable wall, the Maginot line, will stop the Germans, and they will never even see Paris at a distance”.
  • no need for detailed plans, as even if the Germans entered the north of France, they would be stopped outside the gates of Paris — “we will stop them just like in WWI” (the battle of the Marne)
  • planning for this eventuality sends the wrong message to the enemy — “we might not be able to defend Paris”.
  • planning for this eventuality sends the wrong message to our citizens — “is our glorious Army incapable of defending the heart of France?”

The practical effect was that the citizens of Paris did not get a clear message about who should evacuate, and when. Certain categories were addressed specifically, like children, but for the grown-ups no clear directives were available. And the officials at the municipal, city and regional level did not provide any enlightening information.

"Fleeing Hitler": Leaving Paris by roads

"Fleeing Hitler": Leaving Paris by roads

This is why the evacuation was largely seen as an anarchic endeavour.  People had to fend for themselves.

There was also the conflict — sometimes potential and sometimes real — of interference between the streams of refugees clogging the roads, and the army  that needed to relocate in order to create some kind of meaningful opposition to the Germans. Sharing the same roads did cause logistical problems for all.

When the tide slowed to a stop, at the armistice, people could often be put up in local families or in hastily organized refugee centres. Some monetary contributions were handed out to the refugees, that they could use to acquire foods and other stuff necessary for life.

Some time after the armistice, repatriation started. Not all could be returned home. But many Parisians did return, and thanks to Paris being declared an “open city” before the Germans had come close to the suburbs, there had been no damage to the city in itself. So people could try to restore the kind of life they had had before evacuation. But life was not as good as before. Now they were exposed to food rationing, and not all workplaces could re-hire personnel.

Some numbers

In the beginning of  July 1940, official estimates said that there were eight million refugees in France — 6.2 million internal French refugees; 1.8 million Belgians; 150,000 from Holland and Luxembourg.  Of the 6+ million French, Parisians were about two million, and 800,000 were from Alsace-Lorraine


When people experience troubled times, they do not want to take on any responsibility for that. There must be somebody else that is the cause of these troubles. This is also what was noticed among the refugees.

Leon Werth was struck by the number of people he came across who needed to find someone to blame. ‘They shouted and cried expressions along the lines of “We have been sold out! We have been betrayed!” This popular accusation, that I have heard several times on the road, seemed to suffice in itself. I was never able to get a reply to the question “By whom?”‘ Those passing by in their expensive cars were assumed to be Jews. ‘The Jews sold us out!’ people cried. As refugees struggled, their anti-semitism grew. Such feelings laid the way for people to  be sympathetic to Vichy’s later anti-Jewish statutes.

(Diamond, p 78)

That anti-Semitism could be noticed should not surprise us. In Germany anti-Semitism had been legally sanctioned for more than five years. In France there was a tradition of animosity towards the French Jews — cf. the Dreyfus affair. Having a lot of persons feeling desperate and on the run from their home, this provided an environment where latent anti-Semitism could become open anti-Semitism.

Did you notice the exodus?

Many persons have actually seen a glimpse of the exodus, or should we say a glimpse of a recreation of the evacuation of Paris. At the end of the well-known movie Casablanca (1942, directed by Michael Curtis; starring Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid), we hear:



Bogart/Rick: If that plane leaves the ground and you’re not with him, you’ll regret it. Maybe not today. Maybe not tomorrow, but soon and for the rest of your life.

Bergman/Ilsa:  But what about us?

Bogart/Rick:  We’ll always have Paris.

Then we remember an earlier flashback scene, when these two have met in Paris and fallen in love. The Germans are approaching Paris. Bogart and Bergman were to escape together. Bogart waited vainly for Bergman at the railway station. Those scenes are from a timing point of view located at the peak of the exodus, when people were desperately trying to get out of the city, and succeeded, failed, or lost each other.

Even though the power of the movie Casablanca rests on what happens in the city of Casablanca, it can be enlightening to realize that the exodus from Paris was the setting for a critical part of the history preceding the main action in Morocco.

Peoples’ thoughts about Pétain

Maréchal Pétain was at the critical point in time entrusted with the governing of France. He, the hero of WWI, was now quickly taking steps to terminate hostilities between the French and the Germans. A cease-fire was agreed, and the French-German armistice was signed in Compiègne. Despite the fact that Pétain now was Head of State of a defeated France, he tried to recreate a national feeling of nationalism and “back to the roots” — in effect trying to eradicate modernism and return to a mindset of nationalism coupled with a devotion of the French soil.

In my family there is tremendous fervour for Marshal Pétain and I share these sentiments. His past, his prestige, and his age are all guarantees of his courage and the rectitude of his behaviour at the head of the French state which, without being aware of it, has just been substituted for the Republic- ‘Pétain’, my mother says,’is a father for France’ and this is just how he appears to us.

(Diamond, p 190)

Perhaps it was because the modern France had been defeated, and there were no other persons of the same stature as Pétain, that the Marshal had a surprisingly large and devoted following among the French.

Jean Monnet appears

In the history of the European Union, Jean Monnet has a special position as the originator of the idea of a European Union. He architected the first “trial version” of it,  in the form of the European Coal and Steel Community (ECSC).

Monnet is also mentioned here, as a strong supporter for the proposed Anglo-French Union of 1940 — an initiative that would prevent France from renouncing their promises to keep fighting alongside Britain. This union proposal was raised in the midst of the period that we are talking about here, but this proposal was quickly dropped, and France did ask for a separate armistice agreement with Germany.

But still, it is an intriguing thought that this Anglo-French union acted as a seed that would later grow up to be the ECSC, and a couple of decades later would result in the European Union.

Hanna Diamond

Hanna Diamond

The author

Hanna Diamond is Senior Lecturer in French History at the University of Bath. She lived and taught in Paris for many years and has spent her career researching the lives of the French people during the twentieth century.

(from publisher author presentation)


This was an interesting book, mainly because its topic has not been treated to this extent before. The reader gets a fair amount of political background, and of the main military actions taken. But the emphasis is on the people concerned — either as direct refugees themselves, or as French citizens in the south of France, citizens that did their best to host the refugees from Paris.

For obvious reasons, the main sources have been existing documentation in text, either printed or as manuscripts in the national archives. We would have preferred that this story had been treated forty years earlier, when lots of people were still alive, and had vivid memories of those weeks and months in 1940. Presumably we would have gotten a more diversified tapestry of experiences and opinions. Nevertheless, we have to acknowledge the the picture painted in this book seems like a solid account of those events and of the mindset of those times.

What is the relevance of this book? On the one hand it is another component in the story-telling of what happened during WWII, and in that respect a component with clear added value.

But we can also read this kind of book as a background when we try to understand what we see happening in our times. Even in Europe we have during the last thirty years seen refugees fleeing from their homes, and sometimes never to return. The kinds of thoughts that were in the minds of the Parisians in 1940 should to some extent correspond to thoughts in the heads of people fleeing from Srebrenica. There are lessons to learn from history, and we had better make good use of that kind of history, if we are to take some kind of control of our future.


Hanna Diamond: “Fleeing Hitler — France 1940” (Oxford University Press, 2008) 255 pages, ISBN 13: 9780199532599 (book at openlibrary.org)

This page: https://whenthenightcomesfallingfromthesky.wordpress.com/2010/12/03/book-fleeing-hitler-france-1940-why-people-run-away-in-war/